The Pilotwave

Valdeltagande

2011-02-28T22:36:00.004+01:00

Lite slarv i rösträkningsproceduren, och Västra Götalandsregionen tvingar på oss ett omval till en kostnad av 30-40 miljoner kronor. Så kan det gå.

Men det är ju bra att Valprövningsnämnden tar konsekvensen av de fel som begåtts, och förhoppningsvis leder detta till skärpta rutiner. Det är alltså i grunden i sin ordning.

Vad jag däremot reagerar på är vad som verkar vara en mycket vanlig uppfattning bland politiker, exempelvis centerpartisten Hans-Inge Sältenberg som intervjuas i dagens G-P, att det finns skäl att frukta att lågt valdeltagande. Minst 50% måste det vara för att bli ”trovärdigt och accepterat”.

Det är säkert en korrekt bedömning att valdeltagandet kommer att bli betydligt lägre än vid ordinarie val. Frågan jag ställer mig är om det nödvändigtvis är ett problem. Det måste väl hänga på skälet till att det blir lågt. Och till att det blir högt annars.

Förmodligen är intresset för regionfrågorna ganska litet. Ja, jag kan till och med tänka mig att det är extra litet under en vanlig valrörelse då nästan allt fokus läggs på riksdagsvalet och det knappt finns utrymme för regionpolitik. Att det ändå är så många som röstar i landstingsvalen beror till stor del på att de åker snålskjuts på riksdagsvalet, som det finns stort intresse för.

De förlorade rösterna i ett regionval på en annan dag representerar alltså dem som röstar till regionfullmäktige av slentrian. Ger de rösterna verkligen någon legitimitet för den folkvalda församlingen? Är inte i själva verket legitimiteten större om den baseras på 40% som faktiskt alla tog sig till vallokalen för att rösta i just det här valet än om den bygger på 80% som bara tog en blå lapp också när de ändå var i vallokalen?

Att förklara allt utom det viktigaste

2011-01-31T23:22:00.003+01:00

Per Kågeson, professor i miljösystemanalys, propagerar på DN Debatt för en koldioxidbaserad försäljningsskatt på bilar. Genom hela artikeln argumenterar han som om det vore självklart att det är rätt väg att gå och att det enda som behöver diskuteras är utformningen. Det är anmärkningsvärt att man kan skriva en så lång artikel – och få den publicerad – utan att förklara varför det alls behövs en försäljningsskatt, när det redan finns koldioxidskatt på bränslet.

Å ena sidan uppnås den effekt som försäljningsskatten syftar till – att folk ska undvika bränsleslukande bilar – lika väl med koldioxidskatt på bränslet. Det skulle förstås kunna vara så att den är för låg idag och att den därför inte i rätt grad påverkar köpbeteendet, men det är en annan sak; är man av den uppfattningen, är det ju bara att kräva en höjning av den skatten. Å andra sidan för försäljningsskatten med sig effekter som inte är effektiva.

Låt oss ta ett exempel. Person A köper en bil som släpper ut 100 g koldioxid per km. Han kör 6000 mil med bilen innan han säljer den efter tre år. Person B köper en bil som släpper ut 200 g koldioxid per km. Han kör 3000 mil på samma tid. Personerna i exemplet har då bidragit till samma mängd koldioxidutsläpp, och efter förorenaren betalar-principen borde de betala lika mycket koldioxidskatt. Men med försäljningsskatt kommer A att ha betalat mindre än B. Det finns en orättvisa i det.

Men det är som sagt ineffektivt också. Om vi för stunden bortser från individuella rättigheter och bara fokuserar på samhällets kostnader för att minska utsläppen, kan vi se det som att A och B får köpa rätten att släppa ut koldioxid till olika pris. A, som får ett lägre pris, skulle om det gick att köpa och sälja dessa utsläppsrätter, köpa fler än han behövde och sälja vidare till B. Det skulle båda vinna på även om man såg till att B var tvungen att lämna tillbaka lika många utsläppsrätter som han köpt av A. Totalt skulle A och B då betala mindre för att släppa ut samma mängd koldioxid. Att detta inte är möjligt med en försäljningsskatt visar att systemet inte är optimalt. Ja, det är väl egentligen inte konstigt alls att det är effektivare med samma pris för alla än godtyckligt differentierade priser. Varför det inte skulle bli så eller varför det inte gör något att det blir så avstår alltså Kågeson från att förklara.

Ser man sedan till andra effekter än just koldioxidutsläpp, kan vi konstatera att den som betalar minst, är den som kört mest och därmed också är den som bidragit mest till trängsel, buller och utsläpp av kväveoxider och partiklar.

1. "Konsterna och tillväxten"

2010-12-22T21:49:00.002+01:00

Den här posten, från februari 2006, är alltså den bästa sedan The Pilotwave startade för fem år sedan. Liksom för de övriga medaljposterna har jag inget direkt att anmärka vad gäller de viktigaste kriterierna: originalitet, angelägenhet, giltighet, komposition och språk. Vad som dock gör den till min favorit är att texten bär en tes som ger skäl till framtidstro: ett glädjebudskap om man så vill. Och det passar ju bra så här i jultider.

2. "Arvslotter"

2010-12-08T21:45:00.003+01:00

Silverplatsen tillfaller den här posten från mars 2006. Man kan hävda att bristen på exempel på den hållning, eller egentligen den kombination av hållningar, som jag polemiserar emot är en svaghet. Ja, den är väl det, men min bedömning är ändå att de flesta som läser den här bloggen är tämligen överens om att de här åsikterna förekommer bland debattörer på vänsterkanten. Men OK, ett exempel skulle ha gjort posten bättre.

I övrigt ser jag inget som det finns skäl att anmärka på. Det här är ett av få fall då både logiken, kompositionen och språkbehandlingen fungerar. Vaddå komposition, tänker kanske någon som tycker att texten avviker från ämnet i slutet av första stycket. Ja, det skulle nog i de flesta sammanhang ses som en brist, men här tycker jag utvikningen ifråga – som ju inte är särskilt lång – ger texten lite flyt och dessutom, hoppas jag, tjänar till att göra läsaren på humör för politisk filosofi.

Dessutom tycker jag rubriken är ganska finurlig.

3. "Om dokusåpor"

2010-11-28T19:25:00.004+01:00

På tredje plats finner vi den här posten, den näst första, publicerad nästan på dagen för fem år sedan. Texten bygger på en stark tes; det tycker jag fortfarande. Och det är förstås ingen tillfällighet att just detta blev en av de första posterna. Överlag fanns det väl under de första åren ett lager av ämnen som jag redan hade hyfsat genomtänkta och därför kunde göra till bloggtexter utan stora doser ansträngning och inspiration. Det är förmodligen också ett skäl till att kvaliteten hos texterna de senaste två åren, som ni säkert alla noterat, har varit något lägre än den var i början (men det finns nog fler).

För att återgå till denna post om dokusåpor (finns det någon som använder det ordet längre?) finns det en sak som jag i efterhand är lite osäker på:

”Dokumentären har en stor potential som konstform., men den kan man inte se om man inte är beredd att utforska gränslandet mellan fiktion och dokumentär.”

Vad var det jag egentligen menade att man skulle hitta i det där gränslandet? Kan det inte vara så att dokumentären, om den tar tillbaka sitt löfte om något slags autenticitet, också förlorar sin främsta styrka? I alla fall var det en sak jag tänkte efter att ha läst Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende, där författaren i efterordet förklarar att en av personerna i boken – han säger inte vem – är påhittad. Det kändes som om en stor del av värdet gick förlorat i och med det.

En huvudpoäng med det dokumentära är ju att man gör anspråk på att ge åtminstone en bild av sanningen. Den bilden kan ifrågasättas av andra såsom förljugen, iscensatt, orepresentativ etc. – och den möjligheten är en del av samma poäng. Om emellertid dokumentären har försetts med ett fiktivt inslag – speciellt ett som inte enkelt kan identifieras och extraheras – har verket skaffat sig ett slags immunitet mot kritik avseende själva sanningsenligheten. Anspråket på sanning blir då väsentligt mycket svagare, och dokumentären får helt stödja sig på övriga förtjänster.

Och det kan den väl i och för sig lyckas med, men den måste då konkurrera med den manifesta fiktionen (eller vad vi nu ska kalla det vi normalt menar med fiktion) med sin tillrättalagda dramaturgi. Det är kanske inte så konstigt att rätt få har försökt sig på det.

Från andra hållet – alltså att öka det dokumentära inslaget i fiktionen – har ju utvecklingen dock fortsatt. Inte minst har vi den speciella ”found footage”-genren inom skräckfilmen med filmer som Quarantine och Paranormal Activity. På TV-sidan har vi ju serier som The Comeback med Lisa Kudrow och svenska Ulveson och Herngren. Men ja, fortsatt och fortsatt förresten, jag ser nu att båda dessa TV-serier spelades in innan jag skrev bloggposten ifråga. Det skulle alltså kunna vara så att det inte finns så mycket mer att hämta där. Men jag har svårt att tro det.

4. "Toffelhjältarna - hur roliga är de egentligen?"

2010-11-22T21:29:00.003+01:00

Den fjärde bästa bloggposten är den här från december 2006. Tesen är såvitt jag vet tämligen originell, och jag kan inte se några direkta svagheter i resonemanget. Ämnesvalet förde dessutom med sig en för bloggen välbehövlig utvidgning av motivkretsen, och det ger posten en självklar plats på listan.

Språket är jämnt i nivå och ton men i enskilda fraser (”normalt sakernas tillstånd”) lite omotiverat komplicerat. En annan svaghet är den totala bristen på exempel, som gör att texten vilar tungt på antagandet att läsaren kan anknyta till egna erfarenheter utan något särskilt att associera till. Jag vet därför inte hur bra den funkade i allmänhet, även om i alla fall en läsare kunde relatera till den.

5. "Talmystik i klimatfrågan"

2010-11-20T16:40:00.002+01:00

För att uppmärksamma att The Pilotwave fyller fem år ska vi alltså utse de fem bästa posterna sedan starten. På femte plats har vi den här från december 2008.

Vad gäller kompositionen kan jag väl tycka att inledningen är lite torftig och trög, men det tar sig ett par stycken ner, och det artar sig till en fin logisk kedja med fakta utströdda på behövliga platser. Rubriken är också ganska slagkraftig och dessutom i harmoni med den, som jag tycker, motiverade raljerande ton texten i vissa delar antar.

Angelägenheten är det ju verkligen heller inget fel på. Det handlar om ett vägval med stora konsekvenser för Europa, i alla fall om politikerna känner sig bundna av beslutet de fattat. Ifråga om originalitet tycker jag också posten står sig väl. Jag kan inte påminna mig att någon inom den del av det mediala landskapet som jag kan överblicka framförde samma sak utan att också ifrågasätta att det alls finns ett behov av att begränsa klimatpåverkan.

För det borde någon ha gjort. Att till och med vettiga politiker som Christoffer Fjellner stämde in i hyllningskören visar att det fanns en brist på alternativa perspektiv i en viktig fråga. Och det är ju där bloggosfären kommer in i bästa fall.

En passus som drar ner helhetsintrycket är det lite tama inflikandet av att jag skulle återkomma till Sternrapporten ”inom kort” – vilket jag aldrig gjorde. Jag minns att det berodde på att jag var lite osäker på vad jag egentligen tyckte om diskonteringsränta och angränsande ämnen. Men meningen är ju att det som publiceras här ska vara så genomtänkt att inga sådana annonseringar behövs. Och då kan det inte bli bättre än femte plats.

Topp 5 vid 5

2010-11-18T21:14:00.000+01:00

Som trogna läsare säkert noterat har The Pilotwave snart funnits i fem år, och det måste ju uppmärksammas på något sätt. I den anda av otyglad narcissism som är denna bloggs källa – ja, dess essens, dess credo, dess raison d’être – ska vi därför utse de fem bästa inläggen sedan starten. Ni är alla välkomna att nominera inlägg. Förslag med övertygande motivering belönas med en öl eller enhet av annan ohälsosam dryck.

Psykoserna i drogdebatten

2010-10-30T14:50:00.009+02:00

Med kalifornisk folkomröstning om marijuanalegaslisering i uppseglande får legaliseringsförespråkare i Sverige visst utrymme. Inte i de traditionella medierna förstås, vad jag kunnat se i alla fall. Men viss subtil moteld förekommer ändå. Eller vad sägs om Svenska Dagbladets hemsida:

Det ligger mycket nära till hands att tro att psykoserna som nämns har med användningen av cannabis att göra. De mytomspunna haschpsykoserna har liksom de legendariska flashbackolyckorna utgjort en grundpelare i den folklore kring knarkets samhällsfarlighet som tagit form i den sanslösa och sällan motsagda antidrogpropagandans kölvatten.

Som sagt trodde jag det handlade om cannabisrelaterade psykoser, men eftersom jag råkar känna till att sådana är extremt ovanliga, valde jag – till skillnad från säkert rätt många andra – att följa länken och läsa. Det visar sig att vad som åsyftas är psykoser efter användande av centralstimulerande medel som köpts på Internet, som tydligen blir vanligare enligt en undersökning från Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning.

CAN är för övrigt en av få aktörer under den repressiva drogpolitikens paraply som jag har visst förtroende för. Informationen de sammanställer redovisas sakligt, och vad jag känner till gör de sig sällan skyldiga till överdrifter eller tendentiösa spekulationer.

Vad gäller rubriken på svd.se kan jag förstås inte bevisa att den vilseledande antydningen var avsiktlig. Men det är en misstanke jag har som stärks av att rubriken fanns kvar åtminstone en dag trots att jag knappast kan vara den enda som lagt märke till detta.

Att hantera Sverigedemokraterna (lite i repris)

2010-09-28T20:24:00.005+02:00

Utöver Liberala partiets tvåhundrafemtioprocentiga ökning är det mest anmärkningsvärda i valresultatet förstås att Sverigedemokraterna tog sig över fyraprocentsspärren. Mycket har hunnit sägas om detta, men få saker har i kärnfullhet lyckats överträffa det som Per Gahrton (av alla) uttryckte under valnatten (minns inte den exakta ordalydelsen): Om nu Sverigedemokraterna får 5-6%, betyder ju det att 94-95% går till partier med helt andra ståndpunkter, och då måste väl de kunna styra landet utan det lilla partiet på 5-6%?

Att man trots det hamnar i en situation som Aftonbladet kallade kaos och i en mer sansad bedömning ändå måste betecknas som en rejäl oreda säger något om hur illa beredd man var på ett sådant här utfall.

Problemet är att man band fast sig vid utfästelser om att inte låta Sverigedemokraterna få något inflytande utan att bestämma vad det egentligen skulle innebära. Om man inte ska samarbeta med Sverigedemokraterna men inte heller göra blocköverskridande överenskommelser, hur ska då regeringen få stöd för sin politik? Om det är blocköverskridande överenskommelser man vill ha, hur kan man då hävda att sd inte får något inflytande? Hur Alliansen ska tolka löftet till väljarna återstår att se. Man kan i alla fall konstatera att Socialdemokraterna har svängt i sin tolkning och nu gör det väldigt lätt för sig.

Ändå skulle det, som jag skrev för två år sedan, ha varit mycket enkelt att komma överens om hur Sverigedemokraterna skulle hanteras: oavsett valresultat, få med hjälp av nedlagda röster voteringarna i riksdagen att utfalla så som de skulle utfalla i sd:s frånvaro. Mer än så behöver man inte göra för att ge ett 6%-parti inflytande som står i proportion till dess storlek.

Det onödiga könet?

2010-08-31T22:25:00.002+02:00

Enligt en artikel i Aftonbladet måste gifta som byter kön skilja sig för att få könsbytet godkänt juridiskt. Det låter ju helknasigt. Nu när vi faktiskt har en könsneutral äktenskapslagstiftning, borde en sådan regel vara helt överflödig. Och en lagändring verkar mycket riktigt vara på gång. Men Göran Hägglund vill avvakta en utredning innan lagen ändras. Jag funderar just på vad det kan vara för utredning och hur resultatet skulle kunna få honom att ändra sig. För om det inte fanns en möjlighet att han skulle göra det, skulle det väl inte finnas något skäl att avvakta?

Nåväl, det kanske inte dröjer så länge, även om det verkar nödigt att invänta en utredning. Vad man dock borde utreda är alternativet att helt avskaffa det juridiska könet. Varför ska myndigheter föra register över människors kön? Det ställer till många problem, både för transpersoner och intersexuella, och jag har svårt att se vilka fördelar det skulle föra med sig.

Äktenskapsbalken är som sagt könsneutral, och efter att värnplikten avskaffats har vi vad jag vet inga lagar som behandlar oss olika beroende på vilket kön vi har (en seger i sig, förstås).

Så när behöver myndigheterna veta vårt kön? I tillämpningen av namnlagen föreslår kanske någon. Och det är ju sant, så som lagen (eller om det nu bara är rättspraxis; jag vet inte) är skriven, men vad är nyttan med att ha det så? Att ha ett namn som traditionellt inte passar med ens (sociala) kön har ju ett socialt pris, men det kan väl var och en själv få avgöra om man är beredd att betala det priset. Och vad gäller barn kan det inte vara ett stort problem att föräldrar avsiktligt ger sina barn svårigheter genom att de dem ett namn som inte anses höra till deras kön.

Nu tror jag i och för sig det finns internationella överenskommelser om att könet ska framgå i passet. Men det behöver väl inte bli svårare än att individen själv får uppge ett kön varje gång hon söker pass. Kan någon se varför detta inte skulle kunna genomföras? Och om det går, är det väl läge att göra det nu?

Vad sysslar Konsumentföreningen med?

2010-07-29T21:56:00.004+02:00

Man skulle kunna tycka att en konsumentförening borde inrikta sig på att tillvarata konsumenternas intressen. Konsumentföreningen Stockholm verkar dock göra helt andra prioriteringar. Som framgår av en debattartikel i Svenska Dagbladet vill de nu förmå politikerna att lagstifta bort avfallet i matbutikerna. Författaren kräver att regeringen ”pekar med hela handen” och fastställer ett mål om att matavfallet ska minska med 20 procent till år 2015.

På vilket sätt ligger detta i konsumenternas intresse? Butikerna slänger ju inte mat i onödan. De som kasserar mindre mat måste ju tvärtom ha en konkurrensfördel. Givetvis är det i sista hand konsumenterna som får betala för matavfallet i form av högre priser på den mat som säljs, men att de är beredda att göra det visar ju att det har ett värde att mat slängs.

För vad händer om man inte får slänga mat (och man inte fuskar med bäst före-märkning)? Butikerna blir tvungna att reducera sina inköp så att de med mycket stor säkerhet kan sälja all mat innan den blir för gammal. Med de osäkerheter som finns i köpbeteenden kommer man då allt som oftast att sälja slut på varor. Det är uppenbarligen något kunderna starkt ogillar, och därför fungerar det som det gör.

Drivkrafterna för att minska avfallet finns alltså redan, och situationen vi har är en balans mellan kostnaden för att å ena sidan köpa in mer mat än vad som genomsnittligt behövs och å andra sidan risken att förlora kunder om hyllorna ofta blir tomma. För att tro att en påtvingad förändring av detta skulle ligga i konsumenternas intresse måste man utgå från att konsumenterna inte förstår sitt eget bästa. Det är förstås en legitim uppfattning, men är det verkligen en konsumentförening som ska företräda den?

Kanske är det så att Konsumentföreningen Stockholm inte alls resonerar så utan istället utgår från ett slags ideologiskt intresse som medlemmarna kan tänkas ha. Det talas om övergödning och utsläpp av växthusgaser som uppstår vid livsmedelsproduktion. Det behövs helt klart restriktioner och regleringar för att hantera de problemen, men när de adekvata styrmedlen finns på plats finns det inget särskilt skäl att styra just livsmedelsproduktionen.

Kan man sedan minska utsläppen mer ändå genom frivilliga åtaganden och kampanjer – från exempelvis Konsumentföreningen – är det förstås bra, men varför ska regeringen ”peka med hela handen”? Borde inte åtminstone en konsumentförening visa någon tilltro till konsumentmakten istället för att med en gång ropa på statsmakten?

Uppdatering (10/8):
Författaren till artikeln som jag kritiserar ovan har bett att få en kommentar publicerad:

Staffan,
Du skriver att Konsumentföreningen Stockholm vill lagstifta bort matavfallet. Nej, det vill vi verkligen inte. Vi vill att regeringen har som ett av sina miljömål att minska det onödiga matavfallet med tjugo procent på, låt säga, fem år.

I dag spretar insatserna. Det är inte negativt i sig, men risken finns att en mängd dubbelarbete görs och att goda erfarenheter inte sprids.

Att det finns skäl att minska det onödiga matavfallet tror jag de flesta håller med om. Det har enorma konsekvenser för miljön, för hushållens och företagens ekonomi och på längre sikt för livsmedelsförsörjningen i världen. Vi tror att det är bra att regeringen tar ansvar för att kartlägga, följa upp och utvärdera och sprida de insatser som görs. Ingen annan aktör har incitament att ta på sig den rollen.

Du skriver att butikerna inte slänger mat i onödan. Jo, det gör de faktiskt, hur konstigt det än kan låta. För att inte tala om hushållen. Tala med vilken handlare som helst, så kan de intyga att med bättre beställningsrutiner, ökad uppmärksamhet på svinnet och andra insatser kan man minska matavfallet ordentligt, och att väldigt mycket återstår att göra.

Vi har absolut inget ideologiskt intresse av ökat statligt engagemang, men när det gäller miljöfrågor tror vi att det är där en del av ansvaret ska ligga.

Louise Ungerth
Konsumentföreningen Stockholm

Trängselskatt med valfrihet

2010-06-30T23:25:00.007+02:00

När Stockholm för några år sedan införde trängselskatt på försök, hade jag diverse synpunkter på systemet (och ett par frågor jag inte lyckades reda ut). När det nu är aktuellt i Göteborg också, konstaterar jag att stadens borgerlighet sedan dess rört sig från kategoriskt motstånd till ivrigt påhejande, samtidigt som jag själv förflyttat mig i motsatt riktning – om än med mindre utslag i respektive riktning. Hur kan det komma sig?

Det behöver kanske inte vara fråga om någon egentlig kappvändarmentalitet från någon av oss. Man kan ha en principiell hållning som innebär att det slutliga ställningstagandet i ett visst fall beror på en specifik sammanvägning av för- och nackdelar. Eftersom de relevanta sakförhållandena dels skiljer sig mellan Stockholm och Göteborg, dels ändrat sig över tiden, kan allianspolitikerna och jag mycket väl utan ändringar ifråga om ideologisk grund ha förskjutit våra ståndpunkter åt olika håll, om vi värderar för- och nackdelarna olika.

Och det gör vi nog. Det avgörande skälet till att de borgerliga i Göteborg bytte fot var utan tvekan möjligheten att finansiera stora infrastruktursatsningar med hjälp av intäkterna från trängselskatten. Särskilt är det järnvägsprojektet Västlänken med en (för närvarande) uppskattad kostnad på 16 miljarder som hägrar.

Det är å andra sidan ett argument som väger mycket lätt som jag ser det. Varför ska inte en järnvägsinvestering finansieras av dem som använder järnvägen? Till skillnad från vägbyggen finns ju redan all organisation som behövs för att samla in avgifterna från brukarna. Går det inte att få in de pengarna från tågresenärerna, har jag svårt att se det som något annat än ett bevis på att satsningen inte kan motiveras. Att låta bilister i centrala Göteborg stå för det som fattas är bara ett sätt att undkomma den slutsatsen. Eller vad tror ni hade sagts om förslaget att finansiera Öresundsbron med skatt på färjorna mellan Sverige och Danmark, vilket vore samma sak?

Man skulle i och för sig kunna föreställa sig att Västlänken skulle kunna bidra till minskad trängsel i Göteborg och att det därför skulle kunna ligga i bilisternas intresse att bidra till dess finansiering. Mot det kan invändas för det första att Västlänken inte blir färdigbyggd förrän i alla fall ett decennium efter trängselskattens införande, för det andra att trängsel faktiskt är ett rätt begränsat problem i Göteborg, åtminstone i jämförelse med Stockholm, och för det tredje att man utifrån den motiveringen bara skulle kunna ta ut avgifter på de få leder där man verkligen har köproblem, vilket är något helt annat än det som planeras.

När det gäller den andra av dessa invändningar återförs dock diskussionen till den grundläggande problematik som var utgångspunkten för mitt första inlägg i frågan: hur vet man hur mycket det är värt att slippa trängsel? Och där har jag faktiskt en ny idé: I princip alla större leder i och kring Göteborg har åtminstone två filer i vardera riktningen. Varför då inte göra en fil avgiftsfri? De som vill betala för att slippa kö kör i en fil, de som inte vill betala i en annan.

Då går det ganska lätt att se hur mycket framkomligheten är värd. Om i stort sett alla kör i den avgiftsbefriade filen, är skatten för hög. Om lika många kör i båda filerna, är den troligen för låg. Däremellan finns det något läge där å ena sidan trängseln i båda filerna minskar när folk väljer andra färdsätt eller andra tider, å andra sidan de som betalar skatten tycker att den ännu mindre trängseln i deras fil är värd det priset. Går det inte att finna en sådan nivå, förmodar jag att det betyder att det inte är motiverat att införa trängselavgift på vägen ifråga. Men detta sista är lite jag osäker på, liksom precis hur man hittar den rätta nivån.

Vad gäller det argument för trängselskatt som brukar väga tyngst för mig, nämligen luftföroreningar, är jag numera benägen att tro att miljözoner med förbud mot fordon med höga utsläpp är en betydligt skarpare och billigare metod. Om man bara utökade den existerande miljözonen för tunga fordon till att omfatta alla fordon samtidigt som man införde avgiftsbelagda dispenser, borde det kunna bli mycket effektivt. Eller finns det någon nackdel jag inte tänkt på?

Det man inte vet och det som inte finns

2010-05-12T00:05:00.008+02:00

I en debattartikel i Göteborgs-Posten hävdar Anders Anell och Rolf Bromme att sprutbytesprogrammen för heroinister är slöseri med pengar, eftersom de inte leder till minskad spridning av HIV och hepatit C. WHO:s rekommendation att erbjuda sprutbyte bygger på en studie som enligt en granskning författarna hänvisar till är gravt vilseledande, och därför bör rekommendationen ses som ogiltig. Så här skriver de om slutsatserna av granskningen:

"Det brittiska forskarteamet har nu visat att Wodacs slutsatser och rekommendationer till WHO var felaktigt redovisade och egentligen borde ha sammanfattats i slutsatsen: att det inte kan visas någon evidens för att sprutbyte har en skyddande verkan mot hiv-smitta och hepatit C."

Allt väl så långt. Jag är inte insatt nog att bedöma om detta kullkastar hela bevisningen för sprutbytesprogrammens effektivitet, men det skulle ju mycket väl kunna vara så.

Mot slutet smyger sig dock ett annat påstående in. Det handlar då om vad ”dessa grundlurade läkare, politiker och myndighetspersoner” nu borde säga:

”Nej, vi ska inte ha något sprutbyte, eftersom det nu visats att det inte har någon effekt på hiv-smitta”

Men detta är fel. Frånvaron av belägg för en effekt är inte samma sak som belägg för frånvaron av densamma. Och detta är ingen oväsentlig skillnad om man betänker vad författarna anser vara konsekvensen om de uppräknade kategorierna inte gör så: [I så fall] ”har Sverige introducerat en ny kvacksalveriverksamhet under Socialstyrelsens beskydd.”

Om det verkligen gick att visa att programmen inte har någon effekt, skulle detta kanske vara rimligt, men att enbart utifrån bristen på evidens avfärda något som kvacksalveri är synnerligen hårt. Det är nämligen ofta svårt att bevisa att en metod fungerar. Om det inte rör sig om påtagliga, enkelt uppmätta effekter, krävs det vanligen omfattande studier med många försökspersoner och lång uppföljning. Så har man t.ex. (ännu) inte funnit evidens för att massage är verkningsfullt för att lindra värk, och för diffusa ryggsmärtor saknas det evidensbaserade behandlingsformer. Ska vi då betrakta all massage och behandling av diffust värkande ryggar som kvacksalveri? Det vore olyckligt tycker jag.

Men vad ska man göra i avsaknad av evidens? Jag tycker frågan är svår. En metod som man tror på utifrån något slags argument använder man ofta i väntan på att kunskapsläget ska bli klarare. Det kan nog vara vettigt om evidensbaserade alternativ saknas eller visat sig inte hjälpa i det specifika fallet. Men det är klart att man måste ifrågasätta praktiserandet av en behandlingsform, om försök att bevisa dess verkan ger negativa resultat gång på gång. Exempelvis blir det allt svårare att motivera att resurser läggs på behandling med psykoterapi som, i motsats till konkurrenten kognitiv beteendeterapi, efter ett sekel inte kunnat visas ha någon effekt på psykisk ohälsa.

När det gäller sprutbyten verkar det dock inte finnas så många vetenskapliga studier alls. I alla fall nämner inte artikelförfattarna några andra studier med negativt resultat, och jag känner inte till några heller (men som sagt är jag inte särskilt insatt). Sprutbyten tycks mig också vara en typ av metod som det borde vara särskilt besvärligt att ta fram evidens för, eftersom det man vill undvika – att HIV smittar genom använda sprutor – gudskelov inträffar mycket sällan. Det behövs alltså hemskt mycket statistik för att påvisa den förmodade effekten. Därför tycker jag inte det är orimligt att sprutbytesprogrammen får fortgå ett tag till – men utvärderingar måste göras, och kraven på visad effekt måste öka med tiden.

Koldioxidproblemet i Göteborg

2010-04-28T20:35:00.007+02:00

I dagens GT kan man läsa följande:

"Koldioxidhalterna i Göteborg är för höga. Trots mångårigt arbete för att få ner utsläppen överskrids EU:s luftkvalitetsnorm på 400 ppm cirka 100 dagar om året i delar av centrala Göteborg. Detta skriver Miljöförvaltningen i sin årliga miljörapport. Kommunen måste nu visa upp en handlingsplan för att uppfylla luftkvalitetskravet. Trafiknämnden har tillsammans med ett antal andra facknämnder i kommunen fått i uppdrag att inkomma med förslag på åtgärder som kan bidra till att sänka utsläppen ytterligare."

Nej, det där var bara ljug. Så stod det förstås inte. Det skulle dock ha varit en rimlig bakgrund till det som faktiskt stod där:

"Det kan bli förbjudet redan 2012 att köra i centrala Göteborg med en äldre bil eller en bil som drar mer än en liter bensin per mil. Det föreslår Trafikkontoret som vill göra centrum till en miljözon."

Den verkliga bakgrunden är tyvärr allt annat än rimlig. ”Äldre bil” , dvs. en som inte uppfyller Euro 2, har jag i och för sig inga särskilda synpunkter på; det är ”bil som drar mer än en liter bensin per mil” som saknar skälighet. Det verkar som om myndigheter och lagstiftare anser sig ha fått ett carte blanche vad gäller åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. Så fort det finns lagrum för något slags reglering för man fram förslag på förbud eller annan styrning med sikte på klimatpåverkan – även om lagrummet, som här, tillkommit av ett helt annat skäl.

Visst finns det skäl att begränsa klimatpåverkan, men vad finns det för anledning att reglera just (Nej, måste jag verkligen förklara det här? Jag tror att läsare av den här bloggen (och rimligen också en och annan tjänsteman på Trafikkontoret) ser de uppanbara svårigheterna med att motivera den föreslagna regleringen. Men jag utvecklar gärna resonemanget om det efterfrågas)

Om registreringsskatt

2010-03-31T22:19:00.006+02:00

En bra sak med att driva en blogg är att man tvingas rannsaka sina ställningstaganden. För att övertyga måste slutledningar man för sitt inre resonerande kanske endast löst skisserat konkretiseras och underställas krav på fullständighet och logisk stringens. Bevisföringen måste granskas, invändningar bemötas, fakta kontrolleras. Åtskilliga är de tillfällen då vad som framstått som lysande inläggsuppslag visat sig vara ostadiga eller direkt undermåliga tankekonstruktioner som upplösts i intet innan jag ens rört tangentbordet. Man skulle, för att travestera Wittgenstein, kunna säga att min blogg består av två delar: den jag skrivit och den jag inte skrivit.

Även om ickeinläggen alltid blir besvikelser till en början verkar de i det långa loppet berikande, oftast i negativt mening då man lär sig identifiera och förkasta ett felaktigt resonemang, men stundom på ett positivt sätt då de naturligt leder fram till en ny insikt.

Detta senare upplevde jag häromdagen när jag hade tänkt kritisera en bloggpost av Mikael Ståldal, i vilken han argumenterar för registreringsskatt på bilar som alternativ till den nuvarande miljöbilspremien. Jag hade tänkt hävda att det inte finns något skäl att belägga bilarna med registreringsskatt om man har en skatt på bränslet motsvarande de externa miljökostnaderna för utsläppen.

Men sedan insåg jag att det ju faktiskt finns ett skäl. Eller man kanske borde säga att mitt alternativ, att lägga en skatt på bränslet motsvarande de externa miljökostnaderna, inte är fullt realiserbart. Ganska långt ifrån faktiskt. När det gäller koldioxid är det i och för sig enkelt: en viss mängd bränsle ger en viss mängd koldioxid vid förbränning (i bästa fall; vid ofullständig förbränning bildas visserligen mindre koldioxid, men det man får istället – kolmonoxid och kolväten – är mycket skadligare för miljön), och det spelar ingen roll hur bränslet konsumeras (därför tycker jag inte som Micke att man skulle kunna ha lägre registreringsskatt för klimatvänliga bilar).

Med de andra emissionerna är det dock en annan sak. Olika bilar släpper ut väldigt olika mängder kväveoxider, kolväten, partiklar etc. för en given körsträcka eller bränslemängd. De utsläppen regleras inte med skatter utan med gränsvärden, som typiskt skärps vart femte år eller så. Men det är en mycket trubbig och ineffektiv metod för reglering; trubbig för att det inte finns något incitament för tillverkare att släppa ut mindre än gränsvärdena (det kan dock finnas skattelättnader för att uppfylla ett visst krav innan det trätt i kraft), ineffektiv för att det inte medger någon mekanism för att göra utsläppsminskningar där det kostar minst.

En möjlighet till förbättring av detta vore förstås att införa någon form av kilometerskatt (som man tidigare hade för diesel) och låta den bero på de förväntade utsläppen från den specifika bilmodellen. Det skulle emellertid medföra en stor mängd byråkrati och säkert högst ovälkommen kontroll. En registreringsskatt är då faktiskt ett ganska bra alternativ. Det gäller under förutsättning att en bil typiskt körs en viss sträcka innan den skrotas. Jag tror det antagandet stämmer hyfsat väl med verkligheten, men det får man ju analysera närmare om detta ska aktualiseras.

En registreringsskatt skulle givetvis öka nybilspriserna (men man måste komma ihåg att en del av påslaget förs vidare till andrahandspriset), och den skulle därmed riskera att motverka sitt syfte, om folk hellre kör äldre, smutsigare bilar än köper nya, renare. Det skulle man dock kunna undvika om man gjorde reformen skatteneutral genom att sänka den årliga fordonsskatten.

Brasklapp 1: Har vi inte registreringsskatt redan? Men har vi det, är den i alla fall betydligt lägre än i Danmark och Norge.
Brasklapp 2: Blir det inte svårt att undvika att bilar köps i EU-länder med lägre registreringsskatt för att importeras hit? Jag tror Danmark har något undantag från den fria rörligheten av varor när det gäller detta.

Avslutningsvis hoppas jag att ingen som läser den här bloggen tycker att koldioxidutsläppen är den enda eller ens den viktigaste aspekten när det gäller vad som är gör en bil miljövänlig. Titta bara på sidan 12 i den här sammanställningen från Naturvårdsverket. I stora delar av Europa reduceras den förväntade livslängden med ett år eller mer på grund av partikelutsläpp. Till det får man lägga effekterna av kväveoxider och andra ämnen som medverkar till att öka förekomsten av marknära ozon, vars effekter är av samma storleksordning.

Texten som parantes

2010-02-27T23:45:00.008+01:00

Är det inte märkligt att poesi fortfarande ges ut i textform? Detta slog mig när jag lyssnade på Luscious Apparatus med Recoil. Det är egentligen ett stycke recitation av New York-poeten Maggie Estep som förstärkts med ett sparsamt om än suggestivt musikackompanjemang av Alan Wilder. Jag insåg att den här dikten om den gavs ut i i textform inte skulle kunna mäta sig med den sprängkraft den får med Esteps expressiva tonskiftningar och bitvis exalterade stämma.

Och det är ju inget konstigt med det. Vi förmår aldrig att med samma mängd ord uttrycka lika mycket i text som i tal. Inte i närheten. Jo, i och för sig kan vi komma i närheten när det gäller att förmedla i sig triviala uppgifter som telefonnummer och liknande, men i de fall känslor, omdömen och attityder är en del av informationen är talet det otvivelaktigt effektivaste mediet. (En längre diskussion om detta finns i Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk, som, som läsaren kanske anar, har inspirerat till resonemanget här.)

Med det sagt finns det givetvis viktiga skäl till att text är att föredra i många sammanhang. De klassiska är ju att informationen kan förmedlas över tid och rum och att den bara behöver formuleras en gång för många mottagare. Man kan ju också känna sig osäker på sin röst eller sin förmåga att hantera själva talsituationen. I modern tid har andra skäl tillkommit som att det är jobbigt att besöka eller för all del ringa till någon samt sådana aspekter som att det känns tryggare att konversera mejlledes med nätdejten ett tag innan man ger sig ut på hal is med samtal och möten.

Inget av detta gäller dock för poesin. Inte nu längre i alla fall. Sedan nittonhundratalets början kan ju reciteringar spelas in och mångfaldigas. Dock var det länge förenat med höga kostnader, och med tanke på hur små intäkter lyrik oftast inbringar är det inte svårt att förstå att poesi på skiva inte slog igenom som utgivningsalternativ. Dessutom förutsatte ju uppspelningen att man satt vid en grammofon, vilket kanske inte var vad de flesta lyrikkonsumenter föredrog.

Men nu har ju även detta ändrats. Att spela in tal med god kvalitet är billigt och enkelt, och att publicera är lika billigt och enkelt. Vill man sedan tjäna pengar på utgivningen (vilket jag hur som helst tror att få poeter räknar med) måste det ju i alla fall vara enklare att lägga ut alstret på någon kommersiell nedladdningssajt än att få den tryckt av ett bokförlag.

Men, invänder någon, är det så säkert att poeten verkligen har talang för att framföra sina dikter? Nej, det är det förstås inte (Bodil Malmsten låter rätt trist, och T. S. Eliots läsning av The Waste Land var jag tvungen att stänga av), men det är ju samma sak som med musik och – för att ta ett ännu mer närliggande exempel – dramatik. Besitter man förmågan att skapa grundmaterialet men inte den att framföra det, kan man separera de olika delarna av kreationsprocessen. Inom musiken handlar det till exempel om att en låtskrivare samarbetar med en sångare, medan en pjäsförfattare ofta skriver för en teater.

Naturligtvis kan man välja att ge ut själva grundmaterialet. I fallet med musik var det faktiskt så det fungerade fram tills skivförsäljning slog igenom: man köpte ett nothäfte och spelade själv. Men liksom nothäften numera främst är ett verktyg för professionella musiker och några som musicerar på hobbynivå och moderna pjäser i bokform knappt säljs alls, borde lyrik i textform vid det här laget vara en marginell företeelse på konsumentnivå. Framför allt borde den upplästa dikten ses som det primära konstverket, medan den skrivna dikten i huvudsak borde finna till för den som vill studera in den själv för att göra en ny tolkning av den.

Det skulle i så fall vara en återgång till den muntliga tradition som diktningen föddes i (vilket förstås inte är ett argument i sig). Dikten i textform skulle så småningom bli blott en parantes i poesins historia, en mellanperiod då människor ville förmedla dikten över tid och rum men inte hade teknik för att göra det annat än genom att reducera den till den kod vi kallar skrift.

Resonemanget borde för övrigt bli detsamma för prosa och romaner, men jag är inte riktigt säker på att det blir likadant. Där finns i och för sig en välutvecklad marknad för talade versioner, men de ses inte heller där som det primära verket utan mer som en tilläggsprodukt för folk som inte orkar läsa eller bara har tid med böcker på vägen till jobbet.

Inse att riksdagsledamöter är röstboskap

2010-01-31T11:52:00.007+01:00

Det är snart dags att sätta samman kandidatlistor inför valet, och riksdagspartiernas nomineringsprocesser tilldrar sig stort intresse. Folkpartiets nomineringskommittéer i Stockholm och Göteborg får ta emot hård kritik från bland annat nätverket Liberati. Med kraftord som ”ruttet” och ”korruption” fördömer de kommittéernas beslut att inte lista kandidaterna efter deras placering i provvalet. Till exempel fick Eva Flyborg förstaplatsen i Göteborg trots att Jasenko Selimovic fick fler röster av medlemmarna.

Som tidigare ledamot av Fp Göteborgs nomineringskommitté har jag ett par kommentarer till kritiken. För det första är provvalet just ett provval, dvs. rådgivande och inte beslutande. Och det är nog den rimligaste ordningen med tanke på hur ett provval faktiskt går till: Medlemmarna får hemskickat en pappersbibba i vilken kandidaterna presenterar sig själv med bild och en text på typ 500 tecken. Och dessa texter! Den som tycker att personvalkandidaters kampanjhemsidor är glättiga och innehållslösa skulle storkna över plattityderna som trycks in på det där lilla utrymmet. Vad man i bästa fall lyckas förmedla är sin bakgrund och vilka politiska huvudintressen man har.

När medlemmarna ska välja ut ett antal personer från den här bibban att kryssa för kan de utgå från vad de redan vet om dem som är etablerade och alltså har presenterat sig genom sin politiska gärning. När det gäller nykomlingar – särskilt sådana som inte har haft några politiska uppdrag alls – finns det i praktiken oftast inte mycket annat att gå på än yrke och bakgrund. Och efter att ha granskat provvalsresultat där kandidater som visar sig vara mer eller mindre politiskt inkompetenta fått bra placeringar är jag övertygad om att många resonerar i stil med ”en framgångsrik invandrare, honom vore det väl bra att ha med”.

Det är okej att folk gör så, men en förutsättning för att det inte ska få dåliga konsekvenser för partiet är att nomineringskommittén också gör en bedömning av hur pass säker man kan vara på kandidaternas politiska duglighet. Kanske bedömde man i Göteborg att Eva Flyborg var ett säkrare kort än den politiskt oprövade Selimovic, om Folkpartiet bara skulle få ett mandat. Jag säger inte att det blev rätt i just det här fallet, men det finns en poäng med att den sortens bedömningar görs. Medlemmarna är ju också medvetna om detta när det röstar, och om det inte fungerade så, skulle de kanske rösta annorlunda – och förmodligen skulle det krävas en radikalt förändrad valprocess.

Nu ska det också påpekas att listan som nomineringskommittén lämnar till partiet bara är ett förslag. Den slutgiltiga listan fastställs av medlemmarna, i Göteborg på ett medlemsmöte.

Men, invänder någon – för att återgå till Flyborg vs Selimovic – måste det bara handla om duglighet? Kan det inte också handla om åsikter och ideologi? Jasenko Selimovic har ju visat var han står i olika frågor och blivit intervjuad och hållit föredrag. Kan inte det räknas lika väl som dugligheten? Jo, det är givetvis inte irrelevant, men jag märker att många debattörer, inte minst Liberati, grovt överskattar betydelsen av detta. Det är nämligen inte en del av det svenska politiska systemet att riksdagsledamöter ska bedriva egen politik.

Den svenska demokratin bygger på val av partier, inte personer. Vad partierna ska tycka i olika frågor bestäms i första hand av deras respektive kongresser och i mindre frågor av styrelse och partiledning. Därvid tar ombuden respektive styrelseledamöterna hänsyn dels till vad medlemmarna uttrycker i den interna debatten, dels till rådande opinionsläge och konsekvensen av att gå till val med den ena eller andra ståndpunkten. Det är i den processen som politiken skapas, inte i nominering av riksdagskandidater.

För partivalsystemet förutsätter att ledamöterna röstar efter partilinjen. Det går att avvika, men den som dristar sig att göra det får känna på partipiskan – och den gör ont. I praktiken är det mycket ovanligt att någon röstar mot partiet, och det går nästan alltid att förutsäga utfallet av en omröstning utifrån hur partierna ställer sig. Om man helt sonika avskaffade riskdagsledamöterna och istället gav respektive partiordförande en röststyrka i riksdagen motsvarande partiets valresultat (samt rätt att anställa ett motsvarande antal politiska sekreterare till att arbeta i utskotten), skulle man få i stort sett samma politiska resultat.

Riksdagsledamöternas verkliga arbetsinsats består i att bereda ärendena i utskotten, inte i att välja röstknapp i plenisalen. Det betyder inte alls att det de gör är oviktigt eller enkelt, bara att det inte är knutet till den personlig övertygelsen. Uppdraget fordrar engagemang och färdighet, och om man på det hela taget sympatiserar med ens partis politik är det ju också för ett gott ändamål. Det är mer än vad de flesta människor förväntar sig av ett arbete. Om man från början är medveten om vad det hela går ut på, borde det alltså inte vara svårt att acceptera rollen.

Därför är det olyckligt att ledamöter, som moderaten Anne-Marie Pålsson, lämnar riksdagen besvikna över att slutligen inse att de var där för att föra partiets och inte sin egen politik. Ännu olyckligare är det att väljargrupper, såsom de klassiska liberaler som stödde Fredrick Federley i förra valet, förlorar tilltron till det politiska systemet när deras kelgrisar visar sig rösta med partiet och inte med hjärtat. Men olyckligast av allt är att personvalskampanjerna ger sken av att det går att påverka politiken i en viss riktning genom att rösta på en viss kandidat, när det inte finns någon som helst substans i den förhoppningen.

För partierna är det förstås trevligt att kunna utöka väljarbasen med alibin till höger och vänster. För demokratins skull måste vi dock sluta behandla vårt partivalssystem som något annat än vad det är.

Hundra samvetsfångar är fler än nio älskarinnor

2009-12-29T17:26:00.007+01:00

Att medierna vältrar sig i Tiger Woods’ privata problem är ju inte det minsta förvånande: den gudabenådade bollbegåvningen, den gränslöst framgångsrike idrottsmannen, den omätligt förmögne affärsmannen - kort sagt, ikonen visar sig ha en svag sida. Dessutom har det med sex att göra, så det är klart som fan att det säljer.

De som däremot bör skämmas är de golfare och andra kändisar som fäller offentliga omdömen om Woods’ privata förehavanden. För det är värt att påpeka: Tiger Woods’ sexuella förbindelser har absolut ingenting med hans golf att göra, och då har vi andra inte något med det att göra heller. Det här är en sak mellan Woods och hans fru, och eventuellt också kvinnorna som han ska ha haft sex med. Ingen annan.

Jag vill poängtera att det visst finns omständigheter som kan medföra ett befogat allmänintresse kring en offentlig persons privatliv. Om Woods exempelvis tidigare hade gjort sig känd för att predika dygd och äktenskaplig trohet i intervjusammanhang, skulle situationen vara en annan. Likaså om det visat sig att någon han haft en affär med hade stått i något slags professionell beroendeställning till honom hade det funnits skäl att ifrågasätta hans agerande. Med vad jag vet föreligger inget sådant.

Nåväl, med tanke på hur ofta den här typen av affärer rullas ut i medierna är det kanske bäst att hålla tillbaka indignationen en smula. Men den här gången nådde den ändå en alldeles särskild nivå, när jag hörde att även IOK-ordföranden Jacques Rogge hade uttalat sig om Woods’ tarvlighet:

”Vi ber våra idrottare att vara förebilder för unga. Det som hänt i fallet Woods är helt tydligt inte det, men vi får se hur det hela utvecklar sig”

”Det är en besvikelse, givetvis. Även om det är hans privatliv så måste en idrottare på den nivån veta att bandet mellan hans privatliv och yrkesliv är oupplösligt.”

(den spanska tidningen El Pais citerad i Dagens Nyheter). Det är inte vem som helst som säger detta. Han är inte bara ledare för den globala idrottsrörelsen som nyss beslutat att bjuda in golfen i den olympiska familjen. Han är också mannen som gav den kinesiska kommunistdiktaturen två veckors reklamtid i alla världens tv-apparater, samtidigt som han med en dåres envishet upprepade att idrott och politik inte hör ihop. (I själva verket ökade förtrycket inför OS, och hundratals demokratiaktivister fängslades.)

Jag hoppas Tiger Woods kommer tillbaka till golfen så fort han kan och att vi får se honom i London 2012. Och att vi slipper se Rogge där.

Socialdemokratiska diktatorer?

2009-11-05T22:27:00.004+01:00

I en Metrokolumn kritiserar Johan Norberg Socialdemokraternas kongressbeslut att verka för en tredelad föräldraförsäkring, där en tredjedel är låst till respektive förälder. Han argumenterar så här:

"Ett av mitt livs höjdpunkter har varit att vara hemma med min son, och jag hoppas att det har varit bra för honom också. Men den tron ger mig inte rätt att diktera hur andra lever. Tänk om det visade sig att det i genomsnitt var bättre för barnet att vara med mamma hela tiden, skulle vi i så fall förbjuda papporna från att vara hemma?"

Jag tycker det är rätt opåkallat att ta till ord som ”diktera” och ”förbjuda” i det här sammanhanget. Det handlar om att villkora en förmån, inte att utöva tvång mot någon. Tvång kan man bara få det till om man förutsätter att förmånen med dess nuvarande regelverk utgör något slags oförytterlig rättighet – men varför skulle man göra det?

Det är ingen liten förmån heller. För det första får man rätten att tvinga arbetsgivaren att ge en ledigt (inklusive rätten att komma tillbaka efteråt). För det andra får man rätt att på skattebetalarnas bekostnad kvittera ut ett bidrag på upp till åttio procent av sin lön under hela ledigheten. Om man nu inte dessutom tycker att den här förmånen ska kunna överlåtas på en annan person, vill man enligt Norberg ”diktera hur andra lever”. Men har man inte devalverat uttrycket en smula då?

Nåväl, frågan om vad som verkligen är bäst – för barnet, för föräldrarna, för arbetsgivaren, för samhället – kvarstår ju, och där kan man ha olika uppfattningar. Men det behövs inga lagar kring det här, utan det kan överlåtas till arbetsmarknadens parter att komma överens om hur det ska fungera.

Kulturskatten

2009-10-19T23:11:00.007+02:00

Jag vet inte om kultursektorn egentligen får ta så mycket stryk i de krispräglade offentliga budgetar som nu läggs fram. Socialdemokraterna Leif Pagrotsky och Monica Haider vill i en debattartikel Göteborgs-Posten ge sken av att så är fallet. Men anklagelserna är minst sagt vaga, både ifråga om vad och vem. De vänder sig mot ”dem som försöker måla upp bilden av att vi offentligt finansierar ovidkommande verksamheter” och polemiserar mot ”[dem] som nu kritiserar kommunernas kultur-, idrotts- och fritidssatsningar” utan att ge ett enda exempel.

Kanske fann de inga, eller också ville de inte ge sina meningsmotståndare chansen att lägga fram sin sak. Jag förmodar att det är regeringen och borgerliga kommunpolitiker de vill at man ska tänka på, men det blir lite väl genomskinligt. Att GP ändå väljer att ta in artikeln är rätt anmärkningsvärt.

Men det var inte det jag tänkte ta upp här. Nej, det som fångade mitt intresse var en aspekt av deras bevisföring. De argumenterar väl (OK då, artikeln är väl inte helt värdelös i alla fall) för att kulturen inte är en lyxprodukt som vi bara ska unna oss i goda tider: ” Människor ska inte bara överleva, de ska leva också.”

Jag håller helt med om detta. Under min tid i LUF fick jag ofta tillfälle att argumentera för det offentliga kulturstödets avskaffande (och det hör till mina mycket få politiska framgångar att förbundet under en period hade detta inskrivet i handlingsprogrammet (vad tycker LUF idag förresten?)). I dessa debatter fann jag dock alltid på min sida en och annan som försökte påtala det orimliga i att subventionera kultur när psykiatrin var så undermålig, stödundervisningen så eftersatt och poliserna så få. Men det är inte en gång för alla givet att kultur skulle vara mindre värt eller viktigt än alla de andra verksamheter som det offentliga finansierar. Att bara vara frisk, utbildad och trygg är inte tillräckligt för ett meningsfullt liv. Vi behöver saker som skapar värde för oss också, och kulturupplevelser hör dit.

Nå, så långt är jag och artikelförfattarna alltså överens. Sedan går de över till finansieringsfrågan:

”För oss finns det inget motsatsförhållande mellan att prioritera de viktiga verksamheterna i skola, sjukvård och omsorg och att ändå stå för viktiga kultur-, idrotts- och fritidsverksamheter.”

Och det låter ju fint, om än något svårt att förstå. Förklaringen kommer dock snabbt:

” Valet står snarare mellan å ena sidan god kvalitet och tillgänglighet inom välfärden, och å andra sidan ännu större skattesänkningar.”

Så det var detta det handlade om. Ständigt dessa skattesänkningar. Men OK, man behöver inte avfärda det här som ännu en bredsida mot jobbskatteavdraget. Man kan avfärda det ändå, om man tar argumentationen på allvar. För att nå sin slutsats använder de sig nämligen av en hjälphypotes: det finns en motsättning mellan privat förfogande över pengar och kulturell verksamhet. Annorlunda uttryckt: om folk får behålla sina pengar istället för att betala in dem i skatt, kommer de inte att lägga dem på kultur.

Det skulle kunna förhålla sig så, men Pagrotsky och Haider anför inga skäl för det. Jag kan i och för sig tänka mig att många tycker att det inte behövs några sådana argument; det är lätt att få för sig att alla de kulturverksamheter som nu är beroende av stöd bara skulle falla sönder om stödet drogs in. Men då har man nog förbisett en sak.

Låt säga att jag idag betalar 350 kr för en biljett till en balettföreställning, samtidigt som jag också betalat 800 kr i skatt till samma föreställning. Om nu stödet dras in och skatten sänks med motsvarande belopp, kommer jag ju att ha 1150 kronor att lägga på att gå på balett. Varför skulle jag då inte göra det? OK, det skulle ta ett tag att vänja sig vid sådana priser, men sedan? Behovet av att gå på föreställningen påverkas ju inte av om jag betalat skatt för den eller inte.

Kan Pagrotsky och Haider mena att behovet inte finns eller att det är betydligt mindre? I så fall faller hela deras resonemang. Eller menar de kanske att jag inte förstår vad jag behöver? Ja, kanske är det just det de menar. I så fall var det dock det de borde försöka visa. Men det skulle nog inte framstå som fullt lika ädelt som att skydda folket mot skattesänkningarnas ödeläggelse.

(Vad som verkligen skulle hända om kulturstödet avskaffades är för övrigt en intressant fråga som jag ofta spekulerar kring och jag hoppas återkomma till om funderingarna skulle bära något slags frukt.)

Staten definierar kulturen

2009-09-30T21:58:00.008+02:00

Det statliga stödet till kulturtidskrifter ska enligt kulturpropositionen begränsas genom att definitionen av kulturtidskrift görs snävare: ”kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas område”. Det förväntas exkludera tidskrifter som främst ägnar sig åt samhällsdebatt, såsom Arena, Bang och Glänta, vilka alla uppbär stöd som kulturtidskrifter idag. Uppropet mot förslaget – publicerat i sju dagstidningar och undertecknat av tretton chef-/ kulturredaktörer – kom som ett brev på posten och är precis så indignerat och oförstående som man kan vänta sig. Det är inte mycket att säga om det.

Över huvud taget har det vad jag kunnat se inte varit mycket till debatt kring det här, i alla fall ingen med nyanser och sakligt bemötande av argument. Varken motståndare eller anhängare har försökt förklara vilken typ av kultur som borde får stöd och vilken som inte borde få det (eller har jag missat något?). Kulturministern å sin sida har valt att inte ge sig in i debatten och uttalat sig sparsamt. Det finns alltså inte mycket att säga om debatten. (Händer det någonsin att debatt om vad kulturstöd ska gå till får någon skärpa och djup? Att någon säger "detta borde inte stödjas därför att" och någon som säger "jo, det borde det därför att..."? Magnus Haglunds analys av nedläggningen av Göteborg Wind Orchestra och därpå följande replik är det enda exemplet jag kommer på.)

En intressant reaktion kommer dock från Sonja Schwartzenberger, redaktör på Bang:

”Det är ju svårt att tolka på annat sätt än att man vill ha bort de vassa rösterna, de obekväma. Det är ju dem man ger sig på.”

Det kan mycket väl tänkas att hon har rätt. Kanske har regeringen konstaterat att de flesta av tidskrifterna det handlar om har tydlig vänsterprägel och är emot regeringens politik. Vad frestande enkelt att då slå undan benen för dessa meningsmotståndare! En till synes neutral passus i en proposition, en precisering av en definition, det är allt som behövs.

Det här är precis varför staten inte ska stödja kultur. En av kulturens viktigaste uppgifter är att granska och ifrågasätta samhället och dess normer, men den uppgiften kan den inte fullgöra om den gör sig beroende av den rådande maktens gillande för sin existens. Just det har Bang med flera gjort. Jag tycker förvisso det finns skäl att kritisera dem för det.

Samtidigt är det svårt att undvika. Om det finns bidrag för kultur, kommer ju alltid några att söka dem, och de som inte gör det får svårt att konkurrera. Det enda sättet att komma ur det här och öppna för en kultursektor med ett större mått av oberoende är att avskaffa allt offentligt kulturstöd.

Opraktisk filosofi i klimatfrågan

2009-08-31T23:46:00.005+02:00

När en professor i praktisk filosofi, Folke Tersman, anstränger sig (DN Debatt 22 augusti) för att bena ut alternativen i klimatdebatten, är det anmärkningsvärt lite som blir klarare. Till att börja med definierar han ”klimatskeptiker” som ”en person som inte tycker att drastiska åtgärder är motiverade” och skiljer därmed inte mellan dem som är skeptiska till sambandet mellan antropogena koldioxidutsläpp – vilket förmodligen är vad de flesta lägger in i ordet – och dem som är skeptiska till åtgärdernas nödvändighet och effektivitet. Just frånvaron av den åtskillnaden är – som jag påtalat tidigare – den enskilt största källan till förvirring i klimatdebatten och rimligen en som Tersman borde vara mån om att undvika och inte förstärka med en fördunklande definition.

Utifrån denna definition försöker författaren sedan identifiera de logiskt möjliga argumentationslinjerna för en klimatskeptiker:

”En möjlighet är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är lika med noll. Det är knappast rimligt. Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död. Vad som återstår är att hävda att resurserna som åtgärderna kräver är bortkastade.”

Hur användbar är egentligen den här analysen? Det finns väldigt få katastrofscenarion för vilka man kan hävda att sannolikheten är ”lika med noll”, och att ”förneka vikten” av att undvika katastrofer är givetvis inte möjligt. Det här gäller för vartenda fantasifullt scenario som går att konstruera, inklusive att forskare kring vaccin mot svininfluensan råkar skapa en muterad variant som sprids och skördar en miljard liv; eller varför inte att klimatförhandlingarna bryter samman och skapar en konflikt som eskalerar till kärnvapenkrig?

Åtgärder för att undvika katastrofer kommer alltså i analysen alltid att hamna i det tredje och sista alternativet (som inte ens är komplett: åtgärden kan ju ha alltför liten effekt även om den inte är bortkastad; dock uttrycker Tersman sig lite noggrannare kring detta på annat ställe i artikeln). Och vad säger det? Bara det här: Kan man undvika en katastrof utan att det kostar något, ska man göra det. Kostar det något, får man göra en avvägning.

Det som gör analysen så ointressant är de skarpa kanterna i ”lika med noll” och ”förneka vikten”. I fallet med klimatförändringar finns det å ena sidan negativa konsekvenser som är mycket sannolika men förmodligen hanterbara och å andra sidan sådana som är mycket osannolika men desto mer svårhanterade. Naturligtvis går det inte att dra en skarp gräns mellan dessa kategorier av konsekvenser, men att det finns ett spektrum att scenarion med varierande sannolikhets- och allvarlighetsgrad är en väsentlig aspekt av problemet som klimatfrågan ställer oss inför. Att en professor i praktisk filosofi inte försöker förklara den saken är beklagligt.

Stockholm Pride rör till det en smula

2009-07-15T18:17:00.004+02:00

Stockholm Pride har låtit göra en reklamfilm inför årets evenemang. Den ska belysa begreppet heteronormativitet, vilket ansluter till årets tema: hetero. Det är förstås bra att det lyfts fram, och filmen är nog bra gjord så vitt jag kan bedöma (vilket inte är mycket i och för sig). Det är bara ett par inslag jag är lite tveksam till.

Det ena är sekvensen där flickan i affären vill ha ett monster (eller vad det nu är) att leka med medan mamman försöker pracka på henne en docka istället. Det andra är scenen där fotbollstränaren skriker på en pojke som har gjort sig illa på plan. Är de inslagen verkligen exempel på heteronorm? Det är väl snarare könsroller det handlar om, att flickor ska leka med dockor och att pojkar inte ska gråta? Och det är inte samma sak. Man kan säga att heteronormen ingår i könsrollerna, men det finns könsroller som inte har med sexuell läggning att göra.

Anser jag i alla fall. Om Stockholm Pride nu för fram budskapet att heteronorm och könsroller på något sätt är samma sak, får man fråga sig vad man åstadkommer med det. En föreställning man i alla fall förstärker när man gör så är den att en person som bryter mot sin könsroll inte är hetero och omvänt att den som inte är hetero inte lever upp till sin könsroll i övrigt.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll om det finns föreställningar av det slaget, eftersom alla ändå ska vara fria att bryta mot könsroller och heteronorm precis som de vill. Vad man då bortser från är att det drabbar å ena sidan fjolliga killar och butchiga tjejer som är hetero och å andra sidan bögar och flator som inte är fjolliga respektive butchiga i form av ytterligare en förväntning som man måste förhålla sig till. Och det är väl inte så lyckat?

6+5 = vansinne

2009-06-06T10:06:00.003+02:00

Fotbollsvänner världen över kan andas ut: ännu ett år kan vi njuta av drömfotboll i Premier League, La Liga, Serie A och Champions League. Sepp Blatter lyckades nämligen inte få med sig FIFA-kongressen på 6+5-regeln, den som säger att ett klubblag vid varje tidpunkt under en match måste ha minst fem spelare på planen som är medborgare i landet som lagets hemstad ligger i. Tyvärr var det inte för att det fanns något egentligt motstånd mot förslaget utan för att det skulle vara bättre, ansåg man, att låta förslaget vila ett år medan man sökte politiskt stöd för det.

Och det lär behövas. Jag har verkligen svårt att se hur regeln ska kunna ses som förenlig med den fria rörligheten inom EU. Men alldeles oavsett frihetsaspekten är det ett dåligt förslag som skulle innebära en försämring för fotbollen. När tränare inte längre kan ta ut sina startelvor efter spelarnas kvaliteter och dagsform utan måste väga in det för spelet ovidkommande begreppet nationalitet, får vi sämre laguppställningar och därmed i allmänhet sämre fortboll.

Förslagets tillskyndare hävdar att detta är nödvändigt för att klubbarna inte ska förlora sin identitet. Mot det kan man invända två saker. För det första har klubbarna redan ett intresse av att identiteten finns kvar, i alla fall så mycket att supportrarna upplever att den gör det och fortsätter att stödja klubben. Och vems uppfattning skulle kunna väga tyngre än supportrarnas här?

För det andra – och det här är det viktigaste – är det inte just nationalitet som avgör om en spelare förknippas med ett visst lag. Bland spelarna på plan finns det några som är relativt nytillkomna och bara tillhört klubben i ett par säsonger eller mindre och några som spelat för klubben länge och som ses som lagets ryggrad och borgar för kontinuiteten. I båda kategorierna finns personer som är födda i landet som lagets hemstad ligger i och personer som inte är det. Och det spelar sällan någon roll.

Jag skulle i och för sig tro att det har viss betydelse om en spelare fostrats i klubbens ungdomsverksamhet (vilket gäller väldigt få spelare idag – utländska eller icke – och det påverkas i mycket liten grad av den föreslagna regeln (men väl av UEFA:s betydligt vettigare 4+4-regel)), men i övrigt är det hur många år en spelare spelat för klubben och hur betydelsefull han eller hon varit i den som avgör. Det finns knappast någon fotbollsintresserad som inte förknippar brasilianaren Roberto Carols med Read Madrid efter hans elva säsonger med klubben. Och fanns det någon Celticsupporter som inte rördes av Henrik Larssons avsked efter sju fantastiska år, bara för att han var svensk och inte skotte? Och skulle någon ens föreslå att Ryan Giggs inte är en äkta Manchester United-spelare efter hans över 800 matcher i den röda tröjan (nåja, jag är inte säker på att FIFA räknar walesaren Giggs som utlänning; troligen gör de det)?

Det grundläggande felet som Blatter gör är att anlägga ett nationalistiskt perspektiv. Klubblagsfotboll är faktiskt inte knuten till länder utan till i första hand städer och i andra hand – vilket storlagens internationellt spridda supporterklubbar bevisar – ett slags självvald identitet, ungefär som man identifierar sig med en rockgrupp eller ett bilmärke som man gillar. Att fotbollen förmår skapa sådana nationsöverskridande identiteter och gemenskaper är något positivt som sportens företrädare borde vara stolta över. Men tydligen är nationalismen viktigare.

Den utelämnade uteslutningen

2009-06-02T22:45:00.005+02:00

På Newsmill argumenterar CUF-ordföranden Magnus Andersson för turkiskt EU-medlemskap. Bland annat menar han att möjligheten till EU-inträde är en drivkraft för att arbeta för mänskliga rättigheter. Och det har han säkert rätt i; vissa framsteg har ju gjorts i det avseendet.

I en replik framhåller Gulan Avci att det fortfarande är illa ställt med de mänskliga rättigheterna i Turkiet och att ”[man ska] vara medveten om att kraven på reformer i Turkiet kommer att upphöra den dag landet blir medlem i EU.” Och det har hon säkert rätt i. Bulgariens ovilja/oförmåga att bekämpa korruptionen efter EU-inträdet är ett exempel som talar för det.

Det får mig att tänka att det saknas en uteslutningsparagraf i EU. Möjligheten för ett land att lämna unionen kommer genom Lissabonfördraget (om det nu blir något med det) att formaliseras i en utträdesparagraf, men hotet om uteslutning finns vad jag vet inte inskrivet någonstans. Det tycker jag är beklagligt.

Man kan precis som i frågan om utträdesparagraf invända att det inte behöver kodifieras i lag eftersom man i praktiken skulle hitta en lösning på problemet den dagen ett verkligt behov uppstod. Och visst, om en stat införde enpartisystem och raslagar, skulle nog uteslutning bli ett tänkbart alternativ oavsett vad fördragen sa – det tror jag också. Men i mindre uppenbara fall blir det utomordentligt svårt att formulera ett krav på uteslutning som upplevs som ett reellt hot för landet ifråga.

Därför behöver man kunna hota med att inleda en process var slutpunkt är en separation från unionen. Det ska inte vara en enkel eller kortvarig process, och kanske bör man ha något slags uppenbarhetsrekvisit ifråga om brott mot kriterierna för medlemskap. Men processen och paragrafen ska finnas där som något man kan ta till när man tycker sig se en oacceptabel utveckling (eller brist på reformer om man nu släppt in ett land mot löfte om sådana) i en medlemsstat.

Vem ska betala för utbildning?

2009-05-22T16:44:00.006+02:00

Regeringens globaliseringsråd föreslår bland annat följande reformer:

"Införa möjligheten för avgifter på högre utbildning, höja studielånet i motsvarande grad och låta utbildningsinvesteringar vara avdragsgilla precis som realkapitalinvesteringar.

Privat sparande till utbildning bör uppmuntras genom att tillåta att nuvarande privat pensionssparande också kan nyttjas för studier. Avdragsbeloppen bör höjas.

Att las reformeras så att kompetenskriteriet får ett större utrymme som sakligt skäl för uppsägning samt att turordningsreglerna avskaffas."

Jag måste säga att det är en oväntat lyckad kombination av förslag som har potential att lösa ett komplex av problem. Vi har för det första problemet att turordningsreglerna gör att det företrädesvis är yngre medarbetare som sägs upp vid nedskärningar. Det leder, som TT rapporterar, dels till att unga får svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, dels till att åldersfördelningen förskjuts uppåt på arbetsplatserna.

Men till problembilden hör också en motsatt tendens, som tas upp i samma artikel: ”… å andra sidan görs många undantag från turordningslistorna i enighet med fackklubbarna eftersom arbetsgivarna ofta vill prioritera de yngre med kanske färskare kunskaper.” De personer som blir uppsagda på de här grunderna får väldigt svårt att fått ett nytt jobb, detta trots att de egentligen inte saknar fallenhet för det de gör, bara uppdaterade kunskaper.

Den senare tendensen får vi förutsätta blir betydligt mer uttalad om turordningsreglerna tas bort. Betyder då det att vi måste välja mellan att göra det svårt för unga att etablera sig på arbetsmarkanden eller för äldre att behålla sitt fäste på den (eller, som nu det nu är, att ha lite av varje)? Nej, det gör det inte, för det är inte givet att bara de unga medarbetarna ska ha de färskaste kunskaperna. Och det är där Globaliseringsrådets övriga förslag kommer in.

När ett företag behöver stärka sin kompetens, t.ex. för att förutsättningarna ändras snabbt på ett visst område, har man två alternativ: man kan rekrytera externt eller vidareutbilda den befintliga personalen. Alternativet att rekrytera externt innebär att man kan anställa en ung person som nyligen studerat och därför har med sig de nyaste och för tiden mest relevanta kunskaperna från sin utbildning. Det kostar inte företaget någonting utöver vad en rekrytering normalt kostar.

Alternativet att vidareutbilda internt innebär däremot att företaget får stå för hela kostnaden för utbildningen och – vad jag förstår av Globaliseringrådets artikel – inte heller kan dra av den som realkapitalinvesteringar (det är väl på sin plats att påpeka att jag inte vad en realkapitalinvestering är, men det borde i alla fall vara möjligt att dra av utbildningskostnader). Det är inte konstigt att företagen i de flesta fall – åtminstone när det gäller utbildning som tar mer än några veckor – väljer det förra alternativet. Konsekvensen blir att ny kunskap förs in alldeles för långsamt i näringslivet eller att äldre medarbetare slås ut, alternativt måste skyddas med turordningsregler.

Globaliseringsrådets förslag innebär att den kostnadsmässiga skillnaden mellan alternativen minskar genom att det blir dyrare för unga att utbilda sig och det blir billigare att utbilda äldre. Det utgör förstås en försämring för de unga, men det finns egentligen inget som säger att utbildning ska vara gratis. Och gratis är det ju inte heller; det är staten, dvs. skattekollektivet, som betalar. (Till skattekollektivet hör ju också låginkomsttagare som inte utbildar sig alls, vilket eventuella rättvisekverulanter kan ha i åtanke.)

Jag tror att mycket av den utbildning som ges idag är sådan som ganska snabbt minskar i värde, och då är faktiskt det mest rationella att arbetsgivarna betalar. De vet precis vilka behov som finns, medan studenterna liksom staten bara kan gissa - och riskera att förlora pengar och dra på sig onödiga lån. (Att arbetsgivaren betalar kan för övrigt både handla om att vidareutbilda anställda och att anställa personer med kortare utbildning och ha (betydligt) mer internutbildning än idag.)

Enda skälet till att någon annan skulle betala är om utbildningen ifråga inte betalar sig över en typisk anställningstid. Och så är det väl ofta i vissa delar av en utbildning. När det gäller mer generellt användbara kunskaper, typiskt dem man skaffar sig under de första åren av en eftergymnasial utbildning, är det kanske rimligt att individen själv gör investeringen.

Gränsdragningen däremellan är inte självklar, men det kan få utkristalliseras över tiden. Båda ingående parter – studenter och arbetsgivare – har ju incitament att lägga sig på rätt nivå. Studenterna vill inte betala avgifter för kunskaper som de inte vet ger jobb eller de inte tror är gångbara mer än några år, medan företagen inte vill betala för utbildning som inte är lönsam mer än på mycket lång sikt.

För all del - jag kan ha fel

2009-04-30T23:19:00.009+02:00

Vilken är tidernas bästa schlagertext? Om frågan ställs till mig, är svaret givet: Det börjar verka kärlek, banne mig av Peter Himmelstrand, som framfördes av Claes-Göran Hederström när han vann Melodifestivalen 1968.

Låtens jag är en person som tycks ha börjat dejta någon ganska nyligen. Men texten handlar inte om hur fantastisk hon är utan om helt andra saker:

I förrgår sa jag plötsligt nej till killarna
När de skulle
Ha ett party
Sen satt jag en hel kväll och konverserade
Med din mamma
Och var artig

Utifrån denna och liknande iakttagelser sluter han sig till att ”det börjar verka kärlek, banne mig.”

Man kan förstås dra på smilbanden och bara tycka att den här tafatte pojkens funderingar är lite rörande – men är inte egentligen det som behandlas i låten på ett djupgående sätt kännetecknande för varje människas belägenhet? Vi kan inte se in i någon annan människas själ eller känna någon annans känslor och vet därför egentligen aldrig riktigt vad folk menar när de säger att de känner på ett visst sätt. (Man skulle i och för sig kunna tänka sig att vi skulle kunna ändra på det förhållandet med hjälp av magnetresonansscanning eller andra tekniker för att observera hjärnan, men vi är inte där än, inte på långa vägar.)

För att förstå vad andra personer känner är vi därför hänvisade till att observera deras beteenden och relatera till hur vi själva beter oss. Med ett antagande om att känslor och beteenden har något slags korrelation kan vi sedan identifiera den andres beteende med någon känsla eller någon kombination av känslor vi själva erfarit. Att sätta ord på våra egna känslor blir i grunden samma sak men med ett annat fokus: Vi iakttar vårt eget beteende och försöker finna ord som förknippas med liknande beteenden hos andra.

Ytterst är det bara det angreppssättet som fungerar. Trots det förefaller en stor del av vår kultur bygga på att känslor kan förmedlas genom beskrivningar av dem. Det gäller såväl lyrik som pop- och schlagertexter (som kan men inte behöver vara av lyriskt slag). Och visst, det funkar, men bara under förutsättning att den ursprungliga identifieringen av de ingående begreppen har gjorts tidigare med hjälp av iakttagelser utanför känslosfären. Vi kan läsa om Stagnelius’ trånad efter Amanda eller Mauro Scoccos efter Sarah, men för att kunna ta till oss vad de vill förmedla måste vi veta vad kärlek är, och för att veta vad kärlek är måste vi en gång har varit kära.

Men hur vet man om man har varit det? Man kan veta att man känner något för en viss person, men hur vet man att det är kärlek och inte något annat? Det enda man kan göra är att försöka relatera det man säger och gör till vad andra människor brukar säga och göra när de säger sig vara kära. Och att konstatera att man väljer bort värsta röjarskivan för att sitta och prata med flickvännens mamma är väl en god början.

Miljömedvetna Göteborg

2009-03-31T23:26:00.004+02:00

En och annan vettig debattör har påtalat det missriktade i att manifestera engagemanget för framtidens klimat med en timmes nedsläckning. Jag delar deras syn och vill bara tillägga en sak kring valet av just nedsläckning som symbolhandling: förbrukning av elektricitet är inte klimatpåverkande i sig; i vilken mån minskad elkonsumtion faktiskt bidrar till begränsad klimatpåverkan beror i hög grad på hur elen producerats.

Köper man ospecificerad, ”vanlig”, el på den nordiska marknaden, får man en mix som motsvarar koldioxidutsläpp på cirka 100 g per kWh el. Om man istället väljer miljövänlig el från t.ex. vind- och vattenkraft, stannar koldioxidutsläppen på några få gram per kWh (kommer främst från transporter till och från anläggningar med servicefordon o.dyl.). Detta är något konkret som människor kan göra som verkligen betyder något.

Jag tyckte att Göteborgs kommun, som i år för första gången deltog i Earth Hour (”Jesusstatyn i Rio de Janeiro, operahuset i Sydney - och Sjömanshustrun i Göteborg”), borde kunna lyfta fram den här möjligheten istället för att uppmana medborgarna att ”mysa – inte lysa” under en timme. För det måste väl vara så att kommunen, med sitt ihärdigt skyltade miljöarbete, köper miljövänlig el? Bäst att kolla, tänkte jag, och skickade en fråga till Lokalförsörjningsförvaltningen. Och idag fick jag svar: De köper ”helt vanlig el”, dvs. inte miljövänlig el utan sådan som motsvarar 100 g CO2 per kWh. Tja, vad ska man säga?

Fredsmäklare utan trovärdighet

2009-02-27T00:12:00.006+01:00

Vilken är den första frågan man ska ställa till någon som säger sig ha en fredsplan för Mellanöstern? Hur man ska hantera Hamas? Hur Israel ska fås att lämna sina vägspärrar? Hur bosättningarna på Västbanken ska avvecklas? Var gränserna ska gå? Vilken status Jerusalem ska ha? Nej, jag tycker det är något annat. Det första man ska fråga är detta: hur ska flyktingfrågan lösas?

Det var den frågan som gjorde att fredssamtalen 2000-2001 – då en lösning verkligen såg ut att vara inom räckhåll – till slut bröt samman. Grundproblemet är att palestinierna aldrig kan acceptera en fred som inte innebär att rätten att återvända erkänns, medan israelerna inte kan acceptera en fred som innebär att den judiska majoriteten i Israel inte garanteras. Den som lägger fram en fredsplan måste kunna visa på ett sätt arr förena dessa villkor eller förklara varför de i själva verket skulle vara förhandlingsbara trots alla tecken på motsatsen. I annat fall är den tämligen värdelös som grund för förhandlingar.

Jag kan inte påminna mig ett enda fredsutspel som gjorts sedan 2001 som på allvar tagit itu med flyktingfrågan, i alla fall inte något som skisserat en lösning som båda parter skulle kunna godta. Och det har ändå varit många.

Regeringens utrikespolitiska deklaration som Carl Bildt läste upp i riksdagen är tyvärr inget undantag:

"I samarbete med främst USA måste Europeiska unionen förstärka sina
insatser för en allomfattande fred i regionen. Israels ockupation och
bosättarpolitiken måste upphöra, en sammanhängande och bärkraftig
palestinsk stat skapas, terrorismen upphöra och Israels rätt att leva inom
säkra och erkända gränser respekteras. Parterna måste leva upp till gjorda
åtaganden. Endast så kan en hållbar fred och säkerhet i regionen skapas."

När man väljer att helt förtiga den centrala svårigheten undrar jag om man verkligen tror sig kunna lösa konflikten. Eller vill man kanske bara ta chansen att glänsa lite när man får äntra den världspolitiska scenen med EU:s ordförandeklubba i näven? Jag hoppas det inte är så illa, men utifrån vad som hittills framkommit är det svårt att se regeringens utlovade insatser som något mer än ett av alla dödfödda fredsinitiativ som duggar tätt medan kriget går sin gilla gång.

Om pirater (och lite reklam)

2009-01-20T23:36:00.003+01:00

”En stor dag”, sa Stefan Flod, ordförande i Ung Pirat, när Piratpartiets ungdomsförbund förra veckan lyckades kamma hem 1,3 miljoner i statligt stöd från Ungdomsstyrelsen. Och en stor bedrift är detta sannerligen, men huruvida det representerar något bra hänger förstås på vilka premisser man har.

Jag minns att en företrädare i en TV-debatt – måhända något pressad – framhöll att kulturarbetare ju kunde få bidrag, om nu fildelningen gjorde det svårt att få inkomster från det de skapade. Kanske var det ingen officiell partiståndpunkt (och kan det möjligen ha varit Piratbyrån han representerade; jag har lite svårt att hålla isär dem), men det är hur som helst helt i linje med den allmänna freerider-mentalitet som partiet verkar vila på.

Något principiellt motstånd mot upphovsrätt rör det sig i alla fall inte om – för den vill man ha kvar. Däremot ska det vara tillåtet att kringgå upphovsrätten, så länge man inte tjänar pengar på det. Det ska alltså vara tillåtet att piratkopiera och distribuera men bara om man inte tar betalt för tjänsten. Jag kan inte se någon ideologi eller moral över huvud taget bakom detta. Det enda genomgående draget tycks vara en ovilja att betala för sig. Och med en sådan utgångspunkt är det ju mer än förståeligt att ett miljonbidrag från det anonyma skattekollektivet blir en seger värd att fira.

Nå, Piratpartiet står förstås också för bra saker, som motstånd mot FRA-lagen och IPRED. Och det finns ju inget annat parti, tänker kanske någon, som gör det utöver diverse socialistiska och framstegsfientliga partier på vänsterkanten. Men det gör ju det. Det klassiskt liberala partiet som heter Liberala partiet står för frihetlig politik på alla områden och är ett alternativ för den som vill slå vakt om integriteten men är tveksam till enfrågepartier utan ideologisk profil.

Och nu är det snart dags för årsmöte! Närmare bestämt blir det 21 mars, och det hålls i Göteborg i år. OK, det är två månader dit, så jättesnart är det väl inte, men det är definitivt dags att skriva in det i kalendern. Eftersom vi inte förödmjukar oss med offentliga bidrag, har vi en medlemsavgift på 100 kronor, men alla som betalar den före årsmötet är välkomna.

Talmystik i klimatfrågan

2008-12-21T22:07:00.009+01:00

Europaparlamentet ställde sig i onsdags bakom det klimat- och energipaket som stats- och regeringscheferna enats kring en vecka tidigare. Därmed har EU förbundit sig att till 2020 minska kolidioxidutsläppen med 20%, öka energieffektiviteten med 20% och öka andelen förnybar energi till 20%.

Paketet godkändes med klar majoritet, och de flesta är nöjda. Den kritik som framförts verkar i huvudsak gå ut på att förslaget har blivit alltför urvattnat i rådets behandling. Några vänder sig mot att en stor del av utsläppsminskningarna får göras i utvecklingsländer, andra mot att industrin fått gehör för vissa krav på lättnader. Någon kritik mot själva omfattningen av regleringarna – 20% utsläppsminskning, 20% energieffektivisering, 20% förnybar energi – har dock inte synts till eller i alla fall varit mycket sparsam. Det är märkligt eftersom detta måste vara den i särklass viktigaste aspekten att diskutera.

Så om nu detta var så givet att det inte föranledde någon kritik eller ens var värt en kommentar, varifrån kommer då dessa 20%? Den frågan visar sig vara svår att få svar på. När, som sagt, de politiker som haft att ta ställning till förslaget väsentligen avstått från att argumentera för eller mot förslaget i just det här avseendet, borde det innebära att motiveringen i det ursprungliga förslaget från EU-kommissionen var så grundlig och övertygande att det saknats skäl att försöka åstadkomma något bättre. Är det så?

På kommissionens hemsida för klimatfrågor, Climate Action, finns förslaget ifråga tillsammans med en stor mängd bakgrundsmaterial som vi får förmoda att kommissionen utgått från i utformningen av lagförslaget. Men inte heller där går det att hitta någon förklaring till de 20 procenten. I alla fall gör inte jag det. Det sägs mycket om hur man ska uppnå dessa 20% på ett effektivt och rättvist sätt men inte varför. Den mest relevanta studien jag finner på sajten säger i själva verket att utsläppen kan öka med 20% till 2025 i förhållande till 1990 års nivå även i ett scenario som innebär att den politiska ambitionen att inte öka den globala medeltemperaturen mer än 2ºC uppfylls.

Det enda man finner i kommissionens egen skrivelse är en hänvisning till Sternrapporten och dess välkända förutsägelse att klimatförändringarna kommer att kosta oss 5-20% av globala BNP 2050 om inget görs. Men Sternrapporten (som jag för övrigt har för avsikt att återkomma till inom kort) förespråkar inte heller (i de scenarion som pekas ut som effektivast) någon minskning av utsläppen till 2020.

Så vad ska vi utläsa av allt det här? Det verkar inte gå att finna någon som helst motivering till det utsläppsmål som ställts upp. Det är då svårt att undvika slutsatsen att målet med 20% utsläppsminskning valdes för att det helt enkelt kändes bra talmässigt med 20% till 2020. Misstanken förstärks av att kommissionen själv på sin hemsida ger sitt förslag titeln ”20/20/20 by 2020: Europe’s climate change opportunity”.

I alla händelser är det skrämmande att det kan finnas så lite substans bakom ett så viktigt beslut. Givetvis borde målet för utsläppsbegränsningarna sättas utifrån ett försök att göra den totala kostnaden för klimatförändringarna, inklusive kostnaden för att begränsa dem, så liten som möjligt. Det är kanske 20% svårare - men säkert 20 gånger bättre.

Vad vi förlorar

2008-11-30T02:02:00.001+01:00

I fildelningsdebatten hävdas ofta att de kulturarbetare som försvarar upphovsrätten förlitar sig på förlegade eller ineffektiva affärsmodeller. Till exempel argumenterar den framträdande fildelningsförespråkaren Johanna Nylander ofta på det sättet.

Och det finns helt klart andra affärsmodeller för kulturproduktion än de som bygger på upphovsrätt, och dessa har onekligen ökat i popularitet i takt med fildelningens utbredning. Om vi tar musik som exempel, finns det numera ganska lite pengar att tjäna på att sälja skivor, utom för de allra största artisterna. Däremot är det möjligt för många att försörja sig på försäljning av biljetter till spelningar. Då är albumet som artisten släpper (om han eller hon alls gör det) i ekonomiskt hänseende bara ett sätt att sälja turnén. En medlem i rockgruppen Anthrax uttryckte det som att albumet är menyn, medan konserten är middagen.

Så argumentet är utan tvekan giltigt – men hur starkt är det? Hur starkt kan det vara? Det frågar jag mig, för den nya marknadsmodellen har inte uppstått som en följd av den olagliga nedladdningen. Nej, den har funnits hela tiden; den var bara inte så vanlig förr. Förvisso, att den har blivit vanligare beror på fildelningen, men det är ju främst för att den gamla modellen med upphovsrätt blivit alltmer obrukbar i ett klimat som präglas av fildelning, inte för att den nya modellen med intäkter från spelningar framstått som mer attraktiv än den gamla modellen med upphovsrätt, som den fungerade före fildelningen.

Jag skriver ”främst”, för det finns säkert många artister som ser det som fördelaktigt att sprida sin musik gratis för att sedan kunna få in intäkter på konserter (om de alls vill tjäna pengar på den), och den sortens distribution underlättas ju av fildelning. Men det har ingen betydelse här, för det finns ingenting som tvingar de artister som ser det så att använda sig av upphovsrätt. Det finns en uppsjö av kanaler för spridning av musik utan traditionellt upphovsrättsskydd; det är bara att använda dem (och kanske Creative Commons för att t.ex. förhindra kommersiell användning av musiken).

Fildelning kan alltså vara ett bra medel för spridning av musik, men den upphovsrättsstridiga fildelningen är på inget sätt en förutsättning för den marknadsmodell som upphovsrättskritikerna hyllar.

Om nu den illegala nedladdningen inte ger oss någonting vi inte skull kunna ha utan den, tar den då ifrån oss något vi annars skulle ha? Ja, det gör den, för den musik som skulle kunna finna en tillräckligt stor marknad med den gamla modellen, som bygger på upphovsrätt (utan fildelning), behöver inte göra det med den nya, som bygger på turnerande. Viss musik passar inte för konserter, och en del artister tycker inte om att uppträda live. Studioinriktade grupper som Cocteau Twins, som gärna byggde upp sina låtar kring flera sångpålägg av samma person, kan inte åstadkomma annat än krystade eller förvrängda representationer av sin musik i ett liveframträdande. Popduon Pet Shop Boys genomförde under hela sin storhetsperiod på slutet av åttiotalet inte en enda turné.

Skulle de artisterna ha kunnat slå igenom utan upphovsrätt? Det är mycket osäkert. Finns det stora musikskapare som går oss förbi idag för att möjligheten att tjäna pengar på skivförsäljning försvunnit? Jag håller det för troligt. Man kan visserligen skapa musik utan att tjäna pengar på den, men naturligtvis spelar det roll om man kan ägna sig åt musiken på heltid och om man har råd att anlita duktiga producenter, tekniker etc. Människor med stor musikalisk talang kanske aldrig får chansen för att de saknar tiden och pengarna som krävs för att förädla deras idéer. Det tycker jag är mycket beklagligt, särskilt som jag själv tillhör dem som föredrar studioinspelningar framför konserter (i alla fall när det gäller musik som ändå måste ta vägen genom förstärkare och högtalare för att nå publiken). Och oavsett hur långt det nu är rimligt att gå för att bekämpa den illegala fildelningen, hoppas jag att insikten om vad konsten kan förlora på detta ska få fler att avstå.

Systemet och politiken

2008-10-30T19:10:00.001+01:00

När allianspartierna var i opposition klagade deras företrädare på att myndigheter tog sig uppgiften att bilda opinion inom sina respektive områden. Det verkar dock inte ha bottnat i någon särskilt stark övertygelse, i alla fall inte hos någon som får bestämma något, för någon egentlig förändring har vi inte sett till. Vissa opinionsbildande myndigheter har lagts ner, men eftersom det inte finns någon som helst konsekvens ifråga om vilka myndigheter som drabbats, verkar det inte bero på något principiellt motstånd mot just den delen av deras verksamhet. Som Mattias Svensson påpekar i senaste Nyliberalen (3/2008):

”Varför avskaffades just Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet som drev en ideologisk agenda motsatt regeringens, medan andra opinionsbildande myndigheter som Folkhälsoinstitutet och Barnombudsmannen blir kvar och får ökade resurser.?”

Och Systembolaget opinionsbildar som aldrig förr. Det är visserligen till formen ett bolag och inte en myndighet, men med tanke på dess ställning som statlig monopolist är den skillnaden i sammanhanget inget annat än just en formsak. Senaste kampanjen heter ”Fyllelogik”. På en stor affisch med massor av textrutor berättas om allt våld, all sjukdom, all död som skulle drabba oss om alkohol fick säljas i matbutiker. Den har slagits upp över två sidor i våra dagstidningar, och på Systembolagets hemsida berättar man stolt att den redan skickats till 1000 gymnasieskolor.

Jag mejlade kundtjänst och frågade på vilket sätt det ingår i Systembolagets uppdrag att opinionsbilda mot en tänkbar lagändring som skulle innebära att alkoholmonopolet avskaffades. Detta är svaret jag fick:

"Syftet med kampanjen 'Fyllelogik' är inte att bedriva opinionsbildning mot en tänkbar lagändring. Det är en politisk fråga. Syftet är istället att informera om fördelarna med vårt monopol och varför vi finns. Det ingår i vårt uppdrag då vi i vårt avtal med staten är ålagda att 'lämna information till allmänheten om de risker som är förenade med konsumtion av alkoholdrycker'."

Jaså. Titta på affischen en gång till. Högst upp, jämte rubriken, finns en ruta med texten ”Starköl, vin och sprit säljs i mataffärerna”. Allt elände som beskrivs återfinns i rutor som man kommer till med pilar från den här på toppen; det är den som är roten till allt det onda. Om inte det är att opinionsbilda mot alkoholförsäljning i mataffärer, då vet inte jag vad som är det. Systembolaget lyckas tydligen tolka in precis vad som passar i att ”lämna information till allmänheten om de risker som är förenade med konsumtion av alkoholdrycker”.

Och det är för övrigt inte det enda man lyckas med här. Nej, för utöver att påminna oss om hur principlös vår regering egentligen är påvisar man med kampanjen ytterligare en fördel med försäljningsmonopolet: det är ett oslagbart sätt att finansiera kampanjer.

Hets mot folk

2008-09-29T23:57:00.000+02:00

I diskussioner om hets mot folkgrupp-lagen (eller egentligen brottsrubriceringen hets mot folkgrupp i brottsbalken) brukar jag argumentera för att den ska avskaffas men att det i samband med att det görs kan behövas kompletteringar i lagar som har med hot och liknande att göra. Ett typexempel på vad jag tycker ska vara förbjudet även efter HMF-lagens avskaffande är att ställa sig och skrika ”Sieg heil” framför en mörkhyad person på bussen. Jag tror nämligen – med betoning på tror för jag är inte så insatt – att det inte finns någon annan lämplig rubricering för det brottet utom just HMF-lagen. Det är i alla fall den lagen som brukar användas i de sammanhangen.

Att det även fortsättningsvis ska vara förbjudet tycker jag därför att sådana uttryck bara handlar om att få människor att känna sig hotade och förföljda. Det är något helt annat och betydligt värre än att bara uttrycka missaktning – som jag tycker att man ska få göra. Således krävs det, menar jag, någon form av hetslag men med ett delvis annat innehåll än den existerande.

Men det finns också ett annat skäl till att det behövs en sådan lag, vilket jag blev varse på vägen hem igår. Jag gick genom en ganska smal passage vid en byggarbetsplats. Där stod ett gäng ungdomar, kanske sex killar. När jag passerade skrek en av dem ”ut med alla svenskar ur det här landet” åt mig. När jag gått några steg därifrån kom det igen.

Jag bor i Frölunda, en förort till Göteborg med ganska stor andel personer med utländsk bakgrund. Det är inte Hammarkullen, men av de ungdomar jag ser på gatorna här, särskilt på kvällen, är det få som verkar ha svenska föräldrar. Om det finns ett utbrett hat mot infödda svenska i de miljöerna vet jag inte, men jag har utöver det jag fick höra igår sett ”död åt alla svennar” klottrat på en vägg här i området. Oavsett om det i själva verket kanske bara är representativt för ett fåtal individer, väcker det olust och får mig att känna mig utsatt och hotad här.

Av de skälen började jag fundera på om det borde vara tillåtet att ropa så som den där killen hade gjort mot mig (det har jag inte tänkt färdigt på). Sedan slog det mig att det kanske inte finns någon brottsrubricering som skulle passa, eftersom jag inte tillhör någon minoritet. Kanske har jag fel för mig här (har jag det?), men jag har många gånger i diskussioner om hets mot folkgrupp hört det påpekas att lagen inte är tänkt att skydda majoriteter, såsom svenskar, kristna och heterosexuella. Och det är förstås också så att minoriteter har ett annat behov av skydd än majoriteter. Ja, faktiskt tror jag att det som HMF-lagen är konstruerad för att förhindra knappast kan drabba en majoritet.

Icke desto mindre finns det miljöer och situationer där människor på grund av att de tillhör en majoritetsgrupp tvingas utstå den typ av uppsåtligt framkallade men vagt artikulerade hot jag beskrivit ovan. Och det ska man inte behöva acceptera i ett öppet samhälle. Därför behövs det en ny, mer allmän, hetslag, en som istället för att peka ut grupper man inte får tycka saker om särskiljer det som sägs för att uttrycka en uppfattning från det som bara har till syfte att ingjuta skräck och hota.

Arbetsmoral och A-kassa

2008-08-31T20:32:00.001+02:00

När arbetslöshetsförsäkringens utformning diskuteras offentligt, får debatten ofta en olycklig slagsida: förslag om att skärpa villkoren för ersättning utmålas som uttryck för hjärtlöshet och förakt för de arbetslösa. Ingen vill ju framstå som hjärtlös och föraktfull, varför beskyllningen gör en redan politiskt polariserad debatt emotionellt överhettad och föga givande för den allmänhet som försöker bilda sig en uppfattning i frågan. Det är synd, för frågan, som verkligen är svår, förtjänar en sansad debatt – och jag tror inte att slutsatsen om förakt är riktig.

Det är förstås inte möjligt att veta något om enskilda debattörers egentliga sinnelag, men det går att avgöra i vilken utsträckning det finns grund för att anta något om det. Och ifråga om det förmenta föraktet för de arbetslösa menar jag att så oftast inte är fallet.

På vilken grund vilar då denna anklagelse? Att den fungerar – ja, faktiskt fungerar till den grad att den ofta inte ens behöver uttalas utan bara underförstås av argumentationen – beror att den följer ur en naturlig men – som jag hävdar – felaktig tillämpning av ett av samhällets fundament: arbetsmoralen. Så här går det till: När någon förordar att kraven för att få ut ersättning från A-kassan ska höjas, är det vanligen med hänvisning till at det behövs för att arbetslösa ska bli mer motiverade att söka och ta jobb. Den givna repliken från meningsmotståndaren blir att det inte behövs, för de flesta arbetslösa vill inget hellre än att få jobb. Vem ska åhöraren tro på? Här kommer arbetsmoralen in: Att inte vilja arbeta är omoraliskt. Den som tror att många arbetslösa hellre uppbär bidrag än arbetar måste därför betrakta de arbetslösa som omoraliska.

Felet i det här resonemanget är premissen att det alltid är omoraliskt att inte vilja arbeta. I vissa situationer är det fullt rimligt att inte vilja arbeta, i alla fall för tillfället. Om man har ett jobb och blir av med det, vill man troligen så fort som möjligt få ett nytt likadant eller kanske något annat som verkar bättre än det man hade. Att inte vilja det skulle med viss rätt kunna kallas ett brott mot arbetsmoralen. Dock är det ju långt från alltid det finns ett sådant jobb just då. Det som finns tillgängligt kanske bara är jobb med mycket lägre lön, sämre arbetstider, längre pendlingsavstånd etc. Är man då moraliskt förpliktad att ta ett sådant jobb? Nej, det är man inte, för man har faktiskt betalat in sin A-kassa just för att ha möjlighet att avvakta en tid om man inte hittar något passande jobb.

Man ska heller inte förvänta sig att människor i allmänhet fattar sådana ofördelaktiga beslut som att ta ett jobb som ger lägre inkomst än ens A-kassa. Nästan alla vill ha jobb, men ytterst få vill ha vilket jobb som helst. Och det är inget fel i det, så länge man lever på pengar man har rätt till.

Givetvis finns det ingen garanti för att man någonsin får just ett sådant jobb som man vill ha. För att en arbetslöshetsförsäkring ska fungera måste den därför ha regler för hur länge och på vilka grunder en förmånstagare ska kunna avstå från att söka lediga jobb som finns. Det är som med alla försäkringar: man måste ha villkor för utbetalning av ersättning för att premierna inte ska bli orimligt höga. Det här skulle inte ens behöva vara en politisk fråga, om inte staten tagit på sig uppgiften att fastställa och följa upp kraven för ersättning (och förstås att subventionera försäkringen). Det skulle bara bli en fråga för facket hur dess medlemmar prioriterar mellan disponibel inkomst och trygghet mot inkomstbortfall. Och då handlar det om preferenser, inte moral.

Det ska tilläggas att frågan blir svårare när det gäller arbetslösa som inte omfattas av någon egentlig arbetslöshetsförsäkring, t.ex. de som uppbär försörjningsstöd. Där handlar det ju om något slags välvilja från samhällets sida, och det är mindre definierat vilka krav som följer med den. Snarast är väl välviljan kopplad just till att mottagaren av stödet skulle vilja arbeta om han eller hon kunde. Att lyfta bidrag utan att ha den ambitionen kan då ses som att parasitera på den samhällsfunktionen och därför vara omoraliskt.

Att hantera sverigedemokraterna

2008-07-17T00:55:00.001+02:00

I takt med att risken för att sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen blir alltmer påtaglig ställs ökande krav på de etablerade partierna att deklarera hur de kommer att agera om detta verkligen sker. Särskilt besvärligt är det inte så osannolika valresultatet att inget block får majoritet utan sd hamnar i vågmästarställning, och vilka konsekvenser en sådan situation skulle få beroende på partiernas mandatfördelning i övrigt har väljarna rimligen rätt att få besked om. Får vi kanske en upprepning av förhållandet 91-94 men med sd som borgerligt stödparti istället för nyd?

Socialdemokraterna och miljöpartiet ger i en artikel i Dagens Nyheter väljarna ett löfte om att inte på något sätt samarbeta med sverigedemokraterna efter nästa val oavsett resultatet och kritiserar samtidigt Allianspartierna för deras brist på besked i denna fråga. Som Sydsvenskan påpekar saknar utspelet dock det mest väsentliga, nämligen alternativet. Även om alla säger att de inte ska samarbeta med dem sitter ju sverigedemokraterna ändå där i riksdagen och röstar. Hur ska en regering kunna föra sin politik om det inte finns någon som helst garanti för att den får stöd i kammaren? Det är helt enkelt svårt att se hur en regeringskris ska kunna undvikas utan en lösning som på något sätt tar hänsyn till sd:s parlamentariska röststyrka.

Ett regeringssamarbete över blockgränsen är förstås en sådan lösning, men är det nödvändigt att gå så långt? Det skulle innebära en totalt omritad politisk karta, en kraftigt försvagad regering och en radikalt minskad reell väljarmakt – och skulle inte det om något vara att göra sd:s påverkan på politiken omotiverat stor? Jo, jag tycker det, för det finns faktiskt an annan lösning: kom före valet överens om att se till att alla omröstning i riksdagen får det resultat de skulle få om sverigedemokraternas röster inte räknades.

Det är inte svårt alls: Inför varje omröstning – och det lär ju bli samma sak nästan varje gång – räknas vilken sida som får majoritet exklusive sd. Ett antal ledamöter från minoritetssidan – närmare bestämt det antal som svarar mot sd:s riksdagsmandat – lägger sedan ned sina röster i voteringen. För formens skull kan de ju lämna in en protokollsanteckning (eller vad det nu kallas i riskdagssammanhang) där de förklarar varför de röstat som de gjort. Det enda som krävs för att det här ska fungera är att överenskommelsen respekteras, men det är väl samma förutsättning som med alla löften man skulle kunna ge väljarna i den här frågan.

Bidragsberoende filmkonst?

2008-06-30T23:24:00.001+02:00

I stort sett all svensk film som görs har förhandsstöd från Svenska filminstitutet. Så kallade filmkonsulenter – två för långfilm – behandlar ansökningarna och lägger förslag till styrelsen, som sedan formellt beslutar om vilka projekt som ska stödjas. Nio av tio ansökningar avslås. Det betyder att det i praktiken är en av staten uppförd och kontrollerad institution (formellt i stiftelseform) som bestämmer vilka filmer som ska produceras. En mindre fri konstform är svår att föreställa sig, i alla fall i ett land där inrättandet av ett propagandaministerium inte är en gångbar politisk idé. Av det skälet tycker jag filmstödet är skadligt för filmkonsten och borde avskaffas snarast.

Jag brukar hävda att all filmproduktion inte skulle upphöra som en följd av det. Det finns andra sätt att finansiera film. Filmbolagen är dock för närvarande inlåsta i ett tänkande där stöd från Filminstitutet ses som första förutsättningen för att gå vidare med ett filmprojekt. Och det är inte konstigt alls: om man bara har råd att göra ett fåtal filmer, varför skulle man då välja att göra en film som inte fått med sig några miljoner i produktionsstöd?

I avsaknad av ett sådant stöd skulle man tvingas tänka annorlunda och hitta andra finansieringsvägar för att göra film – kanske inte samma filmer som de som filmkonsulenterna skulle välja och kanske färre eller mindre påkostade men alls inte säkert sämre. Men just detta sista, att filmerna inte skulle behöva bli sämre, brukar det vara svårt att övertyga folk om. Och jag har insett att det är svårt att bevisa en sådan sak.

Men så läste jag något i en bok jag läser för tillfället, Boken om Bergman, den nyutkomna biografin över Ingmar Bergman. Den berättar i förbigående att statligt filmstöd inte fanns före filmavtalets tillkomst 1963. Och vad har vi för svensk film före 1963? Jo, vi har den svenska filmens guldålder, där stumfilmer av Mauritz Stiller och Victor Sjöström förde filmkonsten till nya nivåer och prisades världen över. Vi har Alf Sjöberg med mästerverk som Fröken Julie och Hets. Och vi har förstås Bergman själv med Det sjunde inseglet, Smultronstället, Gycklarnas afton och en drös andra verk som gått till filmhistorien – alla gjorda före 1963. Ja, uppenbarligen går det utmärkt att skapa stor filmkonst utan hjälp av statliga konsulenter.

Legalisera surrogatmammor!

2008-05-16T23:56:00.000+02:00

Varför är det viktigt? Sedan några år tillbaka har ju samkönade par som ingått partnerskap rätt att bli prövade som adoptivföräldrar. I praktiken har det dock inte fått så stor betydelse, eftersom givarländerna inte skulle acceptera Sverige som mottagarland, om de visste att de bortadopterade barnen kunde hamna hos homo- och bisexuella par. För lesbiska finns ju möjligheten att inseminera, vilket fungerar om åtminstone den ena parten är fertil.

För manliga par är det svårare, ja, nästan omöjligt vad jag förstår. De bögpar som ändå vill skaffa barn blir ofta tvungna att bilda speciella, av staten inte erkända, familjekonstellationer, som den Mark Levengood och Jonas Gardell ingått med två lesbiska kvinnor. Det behöver inte vara något dåligt med det, men de flesta par vill ju ändå vara just två om föräldraskapet.

Då är surrogatmammor ett bra alternativ. Självklart måste en kvinna som lägger ett år av sitt liv på att bära och amma en annans barn få ekonomisk ersättning för det. Det är inte bara rimligt utan i praktiken en nödvändighet för att det ska gå att genomföra i de flesta fall. Men i Sverige är det inte tillåtet.

Varför är det så? Det enda skälet jag känner till är att det finns en risk att surrogatmamman ångrar sig. Ja, det är klart att det är en svår situation att hantera, särskilt om den uppstår efter att tiden för abort passerat, men samtidigt är det en risk som alla inblandade är mycket medvetna om och gör allt för att minimera. Kvinnan som ska föda barnet måste förstås överväga sitt beslut ordentligt, vilket förvisso alla som planerar att bli med barn måste eller i alla fall borde göra. Beslutet att lämna ifrån sig ett barn är ju för övrigt ett som även alla som adopterar bort barn samt donatorer av sperma och ägg måste fatta – med risk för senare ånger.

Vi kan inte ha en lagstiftning som utgår från att människor inte förmår fatta sådana beslut. Men visst, man kan väl göra det obligatoriskt att genomgå samtal med psykolog eller liknande. Kanske kan man också göra proceduren lite omständlig, så att de inblandade måste tänka igenom det hela flera gånger med viss tid emellan. Helt riskfritt kan det förstås inte bli, men ska vi ta ifrån människor möjligheten att få barn, när de i övrigt har alla förutsättningar att bli bra föräldrar, enbart med hänvisning till det?

Att politisera OS

2008-04-19T10:30:00.000+02:00

Frida Johansson Metso skriver i dagens GP om den olympiska rörelsens försvar av Peking-OS. Hon framhåller träffsäkert motsägelserna i IOK/SOK:s hållning i frågan: Att låta Peking arrangera OS skulle främja debatt om de mänskliga rättigheterna och sätta press på regimen att förbättra situationen. Men när debatten och protesterna kommer, vill man inte veta av dem. Då hävdar man istället tesen att idrott och politik inte hör ihop.

Oavsett hur man önskar att det förhöll sig går det dock inte att bortse från de olympiska spelens propagandavärde för regimen i den stat som arrangörsstaden ligger i. Fridas slutsats är att det inte är rimligt att upprätthålla åtskillnaden mellan idrott och politik i det här fallet.

Jag håller med om det. Jag vill bara tillägga att det är beklagligt att det är den situationen vi har fått. Vi som älskar idrott och ser OS som dess största och högtidligaste manifestation vill faktiskt i allmänhet hålla den fri från politik. Genom att förlägga OS till Peking gör IOK det väldigt svårt för oss.

Minst en måste ha väldigt fel

2008-03-31T23:23:00.002+02:00

Jag har läst två böcker om den globala uppvärmningen: Sex grader. Vår framtid på en varmare jord av Mark Lynas och Cool it. Den skeptiska miljövännens guide till den globala uppvärmningen av Bjørn Lomborg. (Hm. Är det någon som vet hur man skriver fullständiga titlar; på bokomslagen fanns inga skiljetecken i dessa titlar, men det ser konstigt ut i löpande text.) Och man får nog anstränga sig för att finna två mer motstridiga uppfattningar om ämnet ifråga – i alla fall om man begränsar sig till någorlunda underbyggda sådana.

I korthet säger Lynas att vi måste vidta snabba och kraftfulla åtgärder mot koldioxidutsläppen för att undvika civilisationens undergång eller i alla fall en mycket otäck framtid, medan Lomborg hävdar att klimathotet är kraftigt överdrivet och att det finns andra saker vi bör fokusera på för närvarande för att göra nytta. Hur kan de komma till så olika slutsatser?

Låt oss börja med att konstatera att ingen av dem saknar stöd för sina påståenden. Båda böckerna har flera tiotals sidor med referenser till fackgranskade vetenskapliga arbeten. Den stora skillnaden mellan böckerna ligger snarare i angreppsvinkeln. Medan Lynas inriktar sig på att beskriva ett stort antal förutsedda effekter av klimatförändringar (torrare här, stormigare där, etc) och därigenom bygga upp en bild av framtiden hos läsaren, fokuserar Lomborg på att förmedla det stora sammanhanget och dyker mer anekdotiskt ner i de enskilda konsekvenserna.

Sex grader är alltså faktaspäckad, men det betyder inte att Lynas har fått det stora sammanhanget rätt. Hans beskrivning av de sannolika skadornas omfattning skiljer sig kraftigt från vad IPCC förutser. Han blir sällan kvantitativ härvidlag, men det är i alla fall tydligt att han menar att framtiden blir sämre än nutiden, om inte drastiska nedskärningar av CO2-utsläppen görs inom ett par decennier – vilket alltså inte är vad IPCC förutser.

Främst verkar det bero på att han lagt stor vikt vid hypoteser om extrema positiva återkopplingar i kolcykeln som skulle leda till ohejdbart eskalerande av CO2-halten. Dessa scenarion är högst spekulativa och långt från IPCC:s sakliga bedömningar. Jag undrar hur många av de kultursideskribenter som nästan förbehållslöst förmedlar Lynas' budskap till läsarna som inser detta. Att han drar för långtgående slutsatser betyder förvisso inte att de här hypoteserna inte förtjänar uppmärksamhet; helt klart behövs det mer forskning för att ta reda på hur mycket fog det finns för farhågorna.

Vad gäller Lomborg är det ett gediget arbete han gjort. Till skillnad från Mark Lynas utgår han från de bästa bedömningar som finns att tillgå nämligen IPCC:s, och jag får uppfattningen att han är tydlig vid de tillfällen han utgår från något annat. Ändå är hans beskrivning av klimatförändringarnas omfattning och följder en helt annan än den man möter i massmedierna. Bland de mest iögonenfallande påståendena finns att det ökande antalet döda på grund av värme mer än kompenseras av ett minskat antal döda på grund av kyla.

Mycket intressant är också slutsatsen att en optimal koldioxidskatt som motsvarar skadan som utsläppen ger upphov till bör ligga kring 2 dollar per ton eller högst 14 dollar per ton. Den högre siffran motsvarar ca 20 öre per liter bensin, dvs. flera gånger mindre än den nuvarande nivån på bensinskatt.

Däremot är jag tills vidare tveksam till hans i eget tycke bästa förslag för att begränsa skadorna: att varje land satsar 0,05 % av BNP på forskning för att minska kostnaderna för att sänka CO2-utsläppen. Jag är rädd att det skulle leda till stora satsningar på nationella prestigeprojekt med liten potential. Att det dessutom skulle gå att förutsäga vinsten med den här typen av satsningar, som Lomborg gör gällande, är jag minst sagt skeptisk till. Men jag får försöka sätta mig in i den frågan mer.

Hur som helst är det väl sällan epitetet ”viktig” om en bok känns mer passande. Eftersom alarmismen (som förstås kan vara befogad) fått så stort utrymme i klimatdebatten, borde det vara närapå obligatoriskt för var och en som vill göra ett väl avvägt ställningstagande i frågan att läsa den här boken. Den är inte längre än 150 sidor, så tycker man att Lomborg har uppåt väggarna fel, har man i alla fall inte lagt mer än ett par timmar på den. Och det kan det väl vara värt om nu klimatet är den ödesfråga för mänskligheten som hans meningsmotståndare brukar hävda.

Läkare och dödshjälp

2008-02-29T21:19:00.001+01:00

Varför anses det så viktigt vad just läkare tycker om dödshjälp? Häromdagen gjorde Metro ett stort nummer av en undersökning man refererade, enligt vilken 84% av svenska läkare inte skulle kunna tänka sig att hjälpa en patient att dö även om det var tillåtet. Helt ointressant är förstås inte detta, men vilken relevans har det egentligen i dödshjälpsdebatten? Ja, om tanken är att det alltid ska vara läkare som ska assistera vid dödshjälpen, skulle det kunna peka på en möjlig bristsituation och långa väntetider, men jag tror nog att de 16% som skulle kunna tänka sig att bistå räcker mer än väl för de relativt få fall det troligen i praktiken skulle röra sig om. Och det har väl hur som helst ingen betydelse för om det borde vara tillåtet eller inte?

Det skulle också vara relevant hur läkare ställer sig, om tanken var att de skulle bli tvingade att utföra dödshjälp som en del av behandlingen av en patient – men det var det väl ingen som tänkte, va?

I själva verket tror jag inte att dödshjälp är något som läkare behöver eller ens bör ägna sig åt. Att mäta upp en dödlig dos av ett gift är verkligen inget man behöver en läkarexamen för att klara av. Nej, svårigheterna och kompetensbehovet kring dödshjälp ligger på helt andra plan än det rent medicinska. Det handlar om att möta människor som lever i extremt lidande och vanmakt, att göra den oerhörda handling som ett självmord är till något begripligt och konkret att ställning till, att hantera de anhörigas motstridiga känslor och kanske starka motstånd, att praktiskt arrangera dödandet så att tveksamheter som skulle kunna medföra legala konsekvenser för de inblandade undviks, etc. Jag föreställer mig att en särskild yrkesgrupp och särskilda verksamheter byggs upp för att samla och tillvarata de här kompetenserna. Om sedan motståndare till företeelsen vill tala om bödlar och dödskliniker, må det vara hänt.

Det enda som läkare kan behövas för är att avgöra om patienten är vid sina sinnes fulla bruk. Men det är ju i princip samma sak som görs när någon till exempel vill ändra sitt testamente på dödsbädden. En något mer omfattande undersökning behövs kanske när det handlar om dödshjälp, men något väsentligt annorlunda eller för läkarkåren främmande borde det inte vara.

Etiskt elval och val av etik

2008-01-31T22:08:00.000+01:00

Jag har bytt elbolag. Snart ska jag vara med och ”blåsa bort kolkraften” med Telge Energi. För den händelse att någon lyckats missa annonskampanjen säljer de enbart el från vatten- och vindkraft – och det tycker jag är bra, även om kärnkraft skulle vara okej för mig också. Billigast var de inte, upptäckte jag, inte ens bland de miljövänliga alternativen, men jag ville gynna inte bara den kolkraftsfria elen utan också initiativet att på bred front uppmärksamma människor på att smutsig el är något som kan väljas bort till förmån för sådan som det är förhållandevis oproblematiskt att konsumera.

Emellertid brukar just detta sista, att elkonsumtionen härgenom skulle bli tämligen oproblematisk i alla fall från klimatsynpunkt, ifrågasättas. Argumentet bakom detta bygger på det faktum att vi med dagens elförsörjning i Sverige redan har en stor andel el från källor med ingen eller mycket begränsad klimatpåverkan. Jag tror att andelen är 95 procent eller så (det blir förstås olika om man betraktar konsumtion istället för produktion; jag har inte för avsikt att fördjupa mig i den distinktionen här). Poängen är dock inte att andelen är så stor att man kan bortse från elkonsumtionens klimatpåverkan (vilket man heller inte kan; Telge Energi uppger att vanlig el från så kallad Nordisk mix ger utsläpp på 90g CO2 per kWh, medan deras mix ger 1g CO2). Nej, poängen är istället att just eftersom andelen är så stor kommer ett fåtal (relativt sett) konsumenters val att avstå från kol- och oljekraftsel inte att få någon som helst effekt. Elproducenterna behöver inte ändra sin verksamhet alls utan kan enkelt parera med att öka andelen smutsig el som säljs till övriga konsumenter (eller elförsäljningsbolag). Detta gäller, går argumentet, ända tills andelen konsumenter som väljer enbart ickefossil el blir jämförbar med andelen sådan el som finns på marknaden.

Har de rätt? Nej, det tycker jag inte att de har – men frågeställningen fordrade en hel del eftertanke måste jag säga. Först och främst måste man fråga sig vad man över huvud taget kan hoppas åstadkomma genom etiskt konsumtion. Det handlar ju om någon moraliskt oförsvarlig eller tvivelaktig handling som producenten kan utföra: använda slavarbetskraft, driva bort ursprungsbefolkningar, släppa ut klimatpåverkande gaser, etc. Konsumenten tvingar inte producenten att utföra handlingen ifråga genom att köpa den vara eller tjänst som producerats på ett sådant sätt, så konsumenten påverkar inte direkt hur produktionen går till.

Däremot får det förstås en effekt att den etiska konsumenten är beredd att betala mer för de etiskt producerade varorna. Det gör det lönsamt för producenterna att öka utbudet av dessa varor, kanske genom investeringar, kanske genom ombalansering i befintlig produktmix. Det finns naturligtvis ingen garanti för att det verkligen händer, men det är det normala i en marknadsekonomi. Att elektricitet i det här avseendet skulle skilja sig från någon annan vara eller tjänst man kan konsumera kan jag inte se. Men hur som helst är det – vilket är det viktigaste här – skapandet av dessa incitament som är den etiska konsumtionen enda effekt. Konsumentens moraliska ansvar härrör alltså från de incitament som hans eller hennes köpbeteende ger upphov till och inget annat.

Men, invänder någon, resonemanget ovan förutsätter ju att producenterna agerar rationellt, så att de åtminstone på sikt anpassar utbudet efter efterfrågestrukturen. Skulle man inte kunna utvidga det moraliska ansvaret till att gälla även konsekvenserna av ens konsumtionsbeteende när producenterna inte tar hänsyn till de incitament som det skapar? Nej, jag tror faktiskt inte man kan det, i alla fall inte utan att lämna det förnuftigas domäner. För har ni tänkt på vilka konsekvenser det skulle få i andra sammanhang?

Låt säga att du får veta att en restaurang sköts på ett dåligt sätt. Personalen utsätts för kränkande behandling, avlönas endast sporadiskt och uppmanas att strunta i livsmedelshygienen. Detta vill du inte gynna. Du överväger att sluta besöka restaurangen. Om du och några andra fattar det beslutet, kommer restaurangens lönsamhet att sjunka något som en följd av det minskade kundunderlaget. De normala konsekvenserna av detta är att den dåliga restaurangen försöker bättra sig för att vinna tillbaka kunderna och att övriga restauranger utökar sin kapacitet som en följd av möjligheten att sälja något mer till samma eller kanske något högre priser.

Men inget av detta måste ju inträffa. Det kan hända att er bojkott bara leder till att alla andra restaurangbesökare, som inte känner till eller inte bryr sig om den dåliga skötseln, i större utsträckning går till den dåliga restaurangen, eftersom det blivit något svårare att få bord på de andra restaurangerna. Anser du då att det utvidgade moraliska ansvaret som diskuterades ovan gäller, har du inte alls gjort något etiskt val. Det enda du kan göra för att säkert förhindra detta är då att sluta äta på restaurang. Ja, så kan man ju göra, men vettigt är det inte. Och etisk konsumtion ska det inte kallas – för det enda det leder till är ickekonsumtion.

Systemet

2007-12-28T12:50:00.000+01:00

Varför har Systembolaget stängt på söndagar? Jag kan förstå argumenten för lördagsstängt – fylleriet, slagsmålen på helgen – men om man nu anser att argumenten för att ha öppet på lördagar ändå överväger, kan det väl inte finnas starkare skäl att ha stängt på söndagar?

Sedan kan det ju variera från ställe till ställe om det är lönsamt att ha söndagsöppet: troligen inte i Olskroken men utan tvivel i Nordstan. Och olika öppettider har ju butikerna redan, så det kan ju inte vara sett skäl att ha stängt överallt. Men det skulle ju kunna finnas någon annan anledning, Någon som vet?

Om julkritik

2007-12-28T12:44:00.000+01:00

Den nyss avslutade julruschen utgjorde som vanligt en höjdpunkt inte bara för detaljhandelns kassaflöden utan också för strömmen av utfall mot konsumtionskulturen. Tydligen vill man i julhandeln se ett motbjudande exempel på den egocentriska och materialistiska livsstil som Västerlandets välstånd lett till. Rätt ofta mynnar dessa indignerade betraktelser ut i en uppmaning att skänka pengar till någon grupp av behövande istället för att köpa en massa onödiga julklappar.

Mot detta finns det skäl att göra ett par invändningar – och då menar jag utöver vad man i allmänhet kan bemöta konsumtionskritik med. För det första är julen mer än någon annan högtid ett tillfälle då folk visar ömhet för och omsorg om sina medmänniskor. Det manifesterar sig i en vilja att vara tillsammand med de nära och kära och försök att förgylla deras tillvaro med käröeksfulla gåvor. Ett julklappsköp kan ibland kännas lite krystat och fantasilöst, men i grund och botten är det ett bevis på omtanke och ett uttryck för det värde vi sätter på våra nära relationer – just de saker som kommersialismens motståndare brukar mena att samhället har för lite av. Är det verkligen denna konsumtion som en eventuellt välformulerad konsumtionskritik borde riktas mot?

För det andra är det knappast ett tecken på godhet eller generositet att använda just julklappspengarna till donationer. Pengarna man lägger på julklappar utgör för de flesta endast en bråkdel av all icke livsnödvändig konsumtion man ägnar sig åt under året. Är det inte väldigt bakvänt att avstå från just den konsumtionen, som ju faktiskt är tänkt att glädja någon annan, för att framhäva sin altruism? Vore det då inte rimligare att till exempel avstå från några öl eller en rockfestival?

Många försöker komma runt problemet genom att skänka i någon närståendes namn och göra beviset på detta till en julklapp, men det är feltänkt. Mottagaren av gåvobeviset får ju varken julklappen han eller hon annars skulle ha fått eller tillfredsställelsen av att ha gjort en god gärning, medan personen som gav bort beviset får det utan att behöva avstå från någon konsumtion för egen räkning.

Jag vill poängtera att jag tycker det är mycket bra att folk skänker pengar till diverse goda saker. Ja, skänk mer för tusan – men försök inte få oss att sluta köpa julklappar för den sakens skull!

En onödig fond

2007-11-29T00:08:00.000+01:00

Varför finns Arvsfonden? En märklig fråga tänker du kanske. Det måste väl vara höjden av småsinthet att ifrågasätta just denna allmännyttiga institution, den som lyckas med det omöjliga, att dela ut bidrag utan att det kostar någon något. Vad ska vi annars göra med dessa arv som ändå ingen gör anspråk på? Kasta pengarna i sjön? Varför inte göra något gott med dem istället?

Svaret är att det trots allt inte heller här går att göra något utan att det kostar någon något. Att det verkar så tror jag beror på ett missförstånd kring hur penningekonomi fungerar, vilket jag hoppas kunna visa.

Låt oss för enkelhets skulle betrakta ett samhälle bestående av endast två personer: Anna och Bertil. Anna är bra på att sy kläder och Bertil är bra på att laga mat. För ömsesidig vinnings skulle byter de tjänster med varandra så att Anna syr kläder åt Bertil och Bertil lagar mat åt Anna. För att hålla reda på hur mycket arbete var och en utfört åt den andra sätter de vid varje arbetstillfälle ett streck under sitt namn på en griffeltavla. Ett streck under Annas namn betyder att Bertil har en tjänst att utföra åt Anna och vice versa. Det kan variera från tid till annan vem som har flest streck på tavlan, men tanken är att det ska jämna ut sig över tiden.

Så en dag dör Bertil. Det visar sig då att han har fler streck under sitt namn än Anna, dvs. Anna var skyldig honom ett antal tjänster när han dog. Vad ska Anna göra nu? Ska hon av något slags rättviseskäl sätta sig och sy ett antal plagg till Bertil trots att han inte längre lever och kan ha någon nytta av dem? Skulle det finnas någon som helst poäng med det? Nej, det skulle det inte göra (det skulle förstås kunna finnas känslomässiga skäl, men vi kan ju förutsätta att deras relation är rent affärsmässig). Det är bättre att hon ägnar den tiden åt något annat – bättra på sina matlagningskunskaper till exempel.

Men låt oss nu tänka oss ett annat fall, där Bertil hade en son, Carl. Anna och Bertil kan ju då ha kommit överens om att Bertils saldo av tjänster, om det är positivt, övertas av Carl vid Bertils död. Att ingå en sådan överenskommelse kan vara fördelaktigt för båda parter: för Bertils del genom att han vet att ett eventuellt överskott som han inte kan utnyttja ändå kan bli till nytta för någon han bryr sig om, för Annas del genom att denna vetskap gör att Bertil blir benägen att jobba mer än han annars skulle ha gjort.

Anna har ju sedan starka skäl att följa överenskommelsen. Om hon inte gör det, kommer Carl anse sig orättvist behandlad och i bästa fall inte vilja ha något med henne att göra, i värsta fall kräva något slags kompensation med våld. (I ett något mer realistiskt exempel med fler invånare i samhället finns det ju andra som Anna är beroende av som noterar hur hon behandlar Carl och efter det blir mindre intresserade av utbyten med henne).

Det är ganska självklart att det fungerar som beskrivits ovan i de båda fallen. De motsvarar i ett fullt utvecklat samhälle situationen där en person avlider utan arvtagare respektive den där testamente och arvtagare finns. Vad skulle då Arvsfonden ha för motsvarighet i vårt mikroexempel? För att få in en sådan i Anna och Bertils värld måste vi föreställa oss att det trots allt finns fler människor där, även om Anna och Bertil inte har något med dem att göra. Arvsfonden är en fjärde person (eller tredje; det är ju varianten av exemplet där Carl inte finns som det handlar om nu), David, som efter Bertils död kräver att Anna ska sy kläder åt behövande barn i trakten.

Det har ingen betydelse i sammanhanget vad Anna tycker om att sy kläder åt behövande barn. Hon tycker kanske det är en bra sak som hon gärna gör. I vilket fall lär hon dock ha svårt att förstå varför hon ska tvingas till det just på grund av skulden till den avlidne Bertil. På vilket sätt skulle ett visst saldo i Anna och Bertils system för utbyte av tjänster dem emellan kunna skapa en fordran hon någon annan? Det finns inget som helst fog för ett sådant krav.

Förändras då resonemanget när vi går från denna konstruerade mikrovärld till vårt moderna, kapitalistiska samhälle? Nej, inte på något avgörande sätt. Pengar som någon ärver är ett slags fordringar på andra människor att utföra tjänster som kompensation för de tjänster den avlidne utfört åt andra under sin levnad. Arvtagaren behöver visserligen inte kräva gentjänsterna från just de personer som den avlidnes tjänster utfördes åt; det är ju finessen med pengar. Därför blir effekten på samhället av att en viss person ärver pengar väldigt diffus. Det hindrar dock inte att vi inser vilken den totala effekten blir: människor måste ägna tid och kraft, som i någon mening sammantaget motsvarar arvets storlek, åt att utföra tjänster åt arvtagaren. Om arvet inte fanns, skulle de kunna ägna den tiden åt något de hellre ville.

När det inte finns någon arvtagare är det därför bättre att pengarna inte betalas ut alls än att de går till någon fond. Projekten som Arvsfonden stödjer är säkert lovvärda, men som med alla andra lovvärda projekt tar de resurser från något annat. Huruvida projekten ska stödjas måste bli en prioriteringsfråga, antingen för staten och då i konkurrens med alla andra utgiftsposter i statsbudgeten eller för privatpersoner som får ställa dem mot alla andra goda saker man kan skänka eller för den delen testamentera pengar till. Vilka konsekvenser det skulle få är svårt att säga, men det skulle i alla händelser vara bättre än den nuvarande ordningen, där vad som inte är annat än ett parasiterande på samhället framställs som manna från himlen.

Och till slut: Vad ska vi då göra med pengarna? Tja, att kasta dem i sjön (bildligt talat) eller bränna dem (bokstavligt talat) är fullt acceptabelt. Det lär inte påverka penningmängden i någon större utsträckning, men om det gör det, pareras det enkelt vid nästa räntejustering från Riksbanken.

Bygg en vackrare värld – börja med dig själv!

2007-10-02T22:34:00.000+02:00

Varför ses fåfänga som ett egoistiskt personlighetsdrag? Den som kommer i åtnjutande av skönheten är ju inte i första hand personen själv utan hans eller hennes medmänniskor. Genom att göra sig fin bidrar man till att skapa en vackrare omvärld för alla andra utan att man själv drar någon primär nytta av det, frånsett de korta stunder då man ser sig själv i spegeln. Nog är väl det osjälviskt snarare än själviskt?

Man skulle kunna invända att det ändå gynnar en att vara vacker, eftersom det tenderar att väcka uppskattning hos andra. Men samma sak gäller ju för alla förment osjälviska handlingar vi utför. Undantaget är de tillfällen då vi gör gott utan någon som helst utsikt om att gärningen ifråga ska upptäckas, men sådana tillfällen finns ju i fallet med fåfänga också, t.ex. när man snyggar till sig i en främmande stad. Och inte brukar just det framhållas som särskilt altruistiskt.

Någon invänder kanske att den personliga skönheten faktiskt inte verkar positivt på ens medmänniskor utan tvärtom ger upphov till avundsjuka och mindervärdeskomplex. Det förekommer ju, men är det då ändå inte så att detta för det första är undantag snarare än regel (visst ser man mer fram emot en fest om man vet att alla kommer att vara uppklädda), för det andra är en sekundär känsla som har sitt ursprung i avundsjukan på den primära känslan som är just den uppskattning som den som behagar omgivningen med ett fint yttre blir föremål för och för det tredje också detta har sin direkta motsvarighet i de (andra) osjälviska gärningarna, som ju även de kan väcka missunnsamhet och dåligt självförtroende?

9,74

2007-09-10T22:28:00.000+02:00

Det är något alldeles särskilt varje gång det händer. Det är alltid speciellt med världsrekord, men just 100 meter är ändå särskilt speciellt. Ett par kommentarer:

Det har sagts mycket om Powells avstannande löpning. Tänk om han hade tagit i hela vägen, hur snabbt hade det inte gått då! Inte så mycket tror jag, ett par hundradelar kanske. Har man väl fått upp riktigt hög fart, kan man hålla den ganska väl utan att anstränga sig särskilt mycket. Man tappar ju fart, men det gör man även om man tar i, men då spänner man sig också och tröttar ut sig fortare. Powell sa ju själv att han spände sig för mycket i VM-finalens avslutande del. Kanske lyckades han här hitta den perfekta avvägningen mellan ansträngning i accelerationsfasen och successiv nedtrappning av anspänningen för att vara fräsch i finishen.

Ni minns väl Carl Lewis; han var en mästare på det. Han hade ingen bra start men en hög högstafart och ett vackert och avslappnat löpsteg som gjorde honom mycket svårslagen i avslutningen. Motståndarna kunde ta i för kung och fosterland, medan han till synes oberörd tycktes springa ifrån de andra på de sista tjugo. Så var förstås aldrig fallet. Han tappade fart, men de andra tappade betydligt mer, och därför såg det ut som det gjorde.

En annan sak jag noterade var att Powell sa att banorna i Rieti hade god svikt. Jag hörde nyligen att man planerar att införa regler för just detta. Det är väl främst inomhusbanorna det riktar sig mot, men jag utgår från att även utomhusbanor kommer att omfattas. Och det är väl rimligt att det finns ett regelverk för detta, om det har stor betydelse. Vi vill nog inte att idrottarna ska springa omkring på studsmattor.

Men jag tycker det vore olyckligt om man reglerade detta för hårt, för jag hoppas på en snabb resultatutveckling. Det skulle nämligen kunna göra det möjligt för dagens kvinnliga löpare att utmana de där 80-talsrekorden som ofta framställs som oslagbara. Som jag sagt tidigare tror jag det handlar om träning och inställning också, men helt klart finns det fog för misstanken att flera av världsrekorden satts med otillåtna hjälpmedel. Vore det då så fel att låta dagens idrottare få fördelen av snabbare banor? Tänk på simning och skridskoåkning. Där har alla (nästan) alla rekord från 80-talet raderats för länge sedan, mycket tack vare förbättringar av material och anläggningar.

Nu vet jag i och för sig inte hur stor skillnad en optimalt konstruerad bana skulle göra, men den fördel det kan ge tycker jag ska vara tillåten.

Proportionella stridsåtgärder

2007-08-03T16:06:00.000+02:00

I gårdagens Göteborgs-Posten kunde man läsa om vilka frågor Företagarnas nya VD Anna-Stina Nordmark Nilsson tänker driva för organisationen. En var att revidera konfliktreglerna på arbetsmarknaden, särskilt fackförbundens rätt till blockad mot företag som inte vill teckna kollektivavtal.

”Vi diskuterar inte att avskaffa blockadrätten, men det måste finnas någon bedömning av konsekvenserna när man går in med stridsåtgärder. Stridsåtgärdens omfattning ska stå i proportion till konsekvenserna för motparten”

”Ska stå i proportion…” – var har hon fått det ifrån? Förvisso är hon inte ensam om det här synsättet; det åberopades ofta i samband med blockaden mot salladsbaren Wild ’n’ Fresh för några månader sedan. Inte desto mindre är det enligt min mening fullkomligt befängt. Om en stridsåtgärd är moraliskt förkastlig, blir den väl inte acceptabel för att den används i mindre skala? Det är okej att slå sönder en ruta men inte två? Ni får inte misshandla alla strejkbrytare, bara var fjärde?

På samma sätt, om en viss åtgärd är något som parten ifråga har rätt att göra, är det väl en orätt att med regleringar begränsa möjligheten att använda den? Det har till exepempel aldrig varit tal om att begränsa strejkrätten till de fall där arbetsgivaren bara drabbas ”lagom” hårt (det finns regler kring s.k. samhällsfarliga strejker, men då rör det sig om konsekvenser för tredje part, och det är en annan sak). Och hur skulle man göra med demonstrationer enligt konsekvensresonemanget? ”Den här uppmaningen till bojkott är alldeles för övertygande. Folk kommer att hörsamma den, och det kommer att drabba näringsidkaren X väldigt hårt. Därför är den olaglig.”

Hur kan den här proportionalitetstanken över huvud taget ha kommit in i debatten? Kanske har man sneglat på straffrätten, där det ju finns en sådan princip. Men väljer man att betrakta de fackliga stridsåtgärderna som bestraffningar, blir det ändå tokigt att tillämpa proportionalitetsprincipen, för i straffrätten är det ju förseelsen som straffet ska stå i proportion till. Förseelsen i blockadfallet är underlåtenheten att teckna kollektivavtal. Det är ju inte en förseelse i juridisk mening, utan det är bara facket som ser det så. Men straffet är ju inte heller ett straff utan också bara något som facket ser det som. Det straff som facket utmäter står i proportion till hur allvarlig facket anser förseelsen vara. Eftersom facket ser kollektivavtal som mycket viktiga, blir straffet, dvs. stridsåtgärden, därefter, alltså omfattande och mycket kännbar förr arbetsgivaren. Det hela är fullständigt rimligt och konsekvent – under förutsättning att blockad över huvud taget är en legitim åtgärd att ta till mot en arbetsgivare.

Kanske finns det en skillnad mellan vad Företagarna egentligen tycker och vad de tror sig kunna få gehör för i den allmänna debatten. Må så vara, men i så fall tycker jag det är en mycket svag mellanposition man hamnat i. Vad Företagarna verkligen borde arbeta för är erkännande av och respekt för företagarnas rättigheter. Det arbetet gynnas inte av att man samtidigt (som det verkar) accepterar att facket har en viss rätt (att försätta företag i blockad) men vill inskränka den med hänvisning till att det kan bli synd om vissa näringsidkare, om facket utövar den.

Bergman och döden

2007-07-30T16:30:00.000+02:00

Känner ni till tankegången som till slut betvingade Ingmar Bergmans dödsrädsla? Han genomgick en operation för någon åkomma, och i samband med det var han medvetslös en ganska lång tid, ett par dygn eller så. När han vaknat tänkte han på sin upplevelse av det hela: i ena stunden fanns han, i nästa var han borta, och sedan var han tillbaka igen. Han tänkte då att döden ju inte var annat än detta: i ena stunden finns man, i nästa inte. Och det var ju inte så dramatiskt.

Min egen reflektion över detta är att hans upplevelse i dess för sammanhanget väsentliga delar inte skiljer sig från den vi alla har varje natt när vi somnar. Och däri finns en besynnerlighet. Inte i Bergmans slutsats men i det faktum att den är så svår att nå. Om döden, utifrån vad vi vet om den, som upplevelse kan jämställas med något av det mest triviala man kan tänka sig, hur kan det då komma sig att den framstår som så obegriplig för oss? Eller är det kanske så att vi egentligen inte vill begripa? Är det insikten att det liv vi har är vårt enda och att det har ett slut som måste fördunklas på något sätt? Kanske är det så, för själva döden, om den nu inte är mer än den tycks vara, är ju inte mycket att vara rädd för eller förundras över.

Och nu har han alltså dött. Han har somnat och kommer inte att vakna igen. Det finns inte mycket att säga om det. Ingenting.

Frivillighet och samhällets kollaps

2007-07-02T00:04:00.000+02:00

När man förfäktar idén att staten skulle kunna finansieras på frivillig väg (eller på ett liknande sätt att det vi kallar välfärd skulle kunna finansieras på frivillig väg utanför staten), kan man vara mer eller mindre framgångsrik i sin argumentation. Men hur väl man än argumenterar för detta möter man ändå allt som oftast invändningen att det inte räcker att det är mycket sannolikt att folk skulle bidra i tillräcklig utsträckning. Det måste finnas en mekanism, anser man, som garanterar detta, och eftersom det inte finns någon sådan i ett samhälle byggt på frivillighet, infinner sig kravet på tvångsmässig finansiering som följd.

Men den typen av garantier kräver vi normalt inte att samhället ska vara konstruerat för att ge. Vad skulle till exempel hända om alla människor helt plötsligt sa upp sig från sina jobb? Det har de ju all rätt att göra. Samhället skulle braka sönder allt eftersom uppsägningstiderna började gå ut. Det är osannolikt, men det skulle kunna hända. Och vi behöver ju inte ta till ett så extremt exempel. Det skulle räcka om låt säga tre fjärdedelar sa upp sig, kanske för att flytta till något land i EU med lägre skatter. Det skulle bli ett fullkomligt kaos.

Ändå finns det ingen lag som förbjuder eller utesluter den möjligheten. Det finns inget skäl att ha en sådan, eftersom det är så osannolikt att skulle hända. I Östeuropa under kommunisttiden var det ju inte det, så det är uppenbarligen inte kontextoberoende. Men i det samhälle vi lever i och i vad vi har skäl att tro att det kan utvecklas till i vår livstid, är det tämligen säkert. Om förutsättningarna ändrades på något väsentligt sätt, skulle vi få ta den här risken i beaktande på allvar. Då skulle vi få ställa de moraliska konsekvenserna av arbetstvång mot en påtaglig risk för en samhällelig kollaps.

På samma sätt, om betalningsviljan till en stat visade sig så låg att inte ens en minimal stat kunde finansieras på frivillig väg, skulle vi få ompröva frivilligheten i ljuset av de förutsättningarna. Om vi emellertid kan övertyga oss själva om att det scenariot kan göras mycket osannolikt, är det alls inte nödvändigt att villkora ställningstagandet för ett samhälle byggt på frivillighet med en garanti för att det fungerar helt oberoende av hur människor agerar.

Grundproblemet i klimatpolitiken

2007-07-01T19:07:00.000+02:00

Som jag sagt förut är det i grunden inte särskilt svårt att lösa klimatproblemet – i alla fall vad gäller den politiska delen av lösningen. En global koldioxidskatt, som vad jag förstår inte behöver vara högre än den vi redan har i Sverige, är allt vi behöver för att åstadkomma en acceptabel utveckling av den globala medeltemperaturen. Intäkterna som en sådan skatt ger fördelas lämpligen mellan de länder eller regioner som påverkas negativt av klimatförändringarma. Allt därutöver är onödigt och – i de fall det rör sig om regleringar – skadligt. Man kan visserligen tänka sig ett utsläppshandelssystem som ett alternativ till skatt, och de båda alternativen har sina för- och nackdelar (som Mikael Ståldal diskuterar), men det är en likvärdig typ av reglering tycker jag. Det är samma sak om vi väljer det tillvägagångssättet: det är fullt tillräckligt.

Varför blir då detta ändå ett så stort problem? En svårighet som funnits länge är ju att vissa länders regeringar förnekat eller i alla fall inte litat på sambandet mellan användning av fossila bränslen och klimatförändringar. Men så är det inte längre. Nu har även USA:s regering anslutit sig till dem som accepterar sambanden och ser behovet av politiskt ingripande. Så vad är det för problem som återstår? Vad är det som hindrar oss från att nå en politisk lösning som framstår som rimlig för en bred majoritet av världens länder?

Jag tror det största hindret mot att lösa klimatproblemet är föreställningen att den som släpper ut mycket idag (en individ, en stat, en sektor) har något slags rätt att göra det i framtiden också. Därifrån kommer idén att länder ska minska sina utsläpp procentuellt från något godtyckligt valt utgångsår, vilket utvecklingsländer motsätter sig – med all rätt. Därifrån kommer tanken att energisektorn inte ska drabbas av lika hårda restriktioner på CO2 som andra sektorer. Ur det följer i sin tur att energisektorn istället ska sönderregleras med subventioner och andra incitament för förnyelsebara energiformer. Därifrån kommer också åsikten att transportsektorn ska regleras separat, eftersom dess bidrag till de totala utsläppen ökat på senare år (till denna åsikt bidrar nog också okunskapen om hur liten transportsektorns del egentligen är: 14% totalt, vilket kan ställas mot energins 24% och skogsavverkningens 20%). Vad transporterna anbelangar kommer tanken också in på så sätt att man inte vill reglera enbart genom bränslepriset, eftersom det skulle drabba glesbygden. Sammantaget är föreställningen som jag tar upp här troligen huvudskälet till att det inte går att nå politisk enighet kring regleringar för begränsning av utsläpp av växthusgaser och därför också orsaken till all irrationell politik som istället förs på området.

Att jag motsätter mig den synen betyder inte att jag tycker att de länder, sektorer, etc. som släpper ut mycket idag inte ska få göra det i framtiden. De får göra det om de kan betala för utsläppen. Om alla utsläppskällor behandlas lika i det avseendet, kommer de att finnas kvar (eller växa fram) som ger mest värde för människor. Kanske (troligen?) skulle USA även i närvaro av en adekvat koldioxidskatt (alt. ett dito utsläppsrättssystem) släppa ut betydligt mer per capita än de flesta andra regioner. Det skulle i så fall vara en konsekvens av att amerikaner i gemen producerar mycket av saker som människor i resten av världen uppskattar och därför betalar mycket för, så att amerikanerna har råd att betala för sina utsläpp. Kanske kommer flygets andel (idag 2%) att öka; ja kanske kommer flygets utsläpp rentav öka i absoluta tal, helt enkelt därför att människor får ut mycket av att resa.

Nu finns det ju ett rimligt skäl att ta hänsyn till historiska utsläpp, och det är att människor har byggt upp sina liv och företag har investerat under förutsättning att vissa villkor ska råda. Av rättviseskäl kan man inte utan vidare ändra de förutsättningarna. Men det här är ingen ovanlig situation i miljöpolitiska sammanhang. Man får som vanligt göra en politisk bedömning av hur fort nya villkor kan fasas in och vilken kompensation de som drabbas av förändringen ska ha rätt till. Det är förstås ingen enkel bedömning att göra, och det skulle nog kunna bli föremål för omfattande debatt i koldioxidfrågan, men oavsett vart en sådan debatt skulle leda, skulle utfallet vara väsentligt bättre än det som dagens förvirrade debatt och hysteriska regleringsiver ger upphov till.

För en europeisk rättsstat

2007-06-18T22:48:00.000+02:00

Junilistan blixtrar till ibland. Nu uppmanar partiet regeringen att i samband med förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag kräva att Sverige får samma undantag från valutaunionen som Storbritannien och Danmark har. Det är vad jag kan se en rimlig ståndpunkt. Den nuvarande rättsvidriga ordningen kan ju knappast främja samarbetets trovärdighet och långsiktiga utveckling.

Jag tillhörde dem som tyckte att vi redan hade sagt ja till hela EMU, när det bestämdes att vi skulle folkomrösta om det. Sverige har ratificerat Maastrichtfördraget utan något undantag på den här punkten och kan därför inte unilateralt frånsäga sig skyldigheten att delta i valutasamarbetet. Om vi kunde få in ett undantag rörande detta i det nya fördraget, kanske till priset av något annat, skulle ordningen vara återställd och lagstyre åter råda. Man kan kanske säga att Sverige genom folkomröstningen och det därpå följande riksdagsbeslutet ”etablerat fakta på marken”, men det är inte mycket att göra åt det nu, och dessutom får vi som sagt kanske göra någon eftergift för att få igenom undantaget.

Frågan är förstås vad man gör om övriga medlemsstater säger blankt nej. I princip skulle man ju då få arrangera en ny folkomröstning där alternativen blir att acceptera det nya fördraget – inklusive (hela) EMU – eller att utträda ur EU. Det känns ju lite magstarkt, men det problemet kan vi väl ta ställning till om det blir aktuellt.

I nöd och lust, tills vidare?

2007-06-17T23:42:00.000+02:00

Varför är äktenskap så starkt förknippat med evig kärlek? Eller rättare sagt löftet därom? Kan en människa någonsin ge ett sådant i fullständig uppriktighet? Känslor människor emellan kan bara förbli oförändrade om såväl bäraren av dem som föremålet för desamma inte förändras (eller kanske också om de förändras i samma riktning). Annars kan de med tiden både bli starkare eller svagare eller helt ändra karaktär. Och vem är i stånd att bedöma det, om perspektivet är ett helt liv? Ingen, tror jag. Och om kärleken avtar och försvinner, ska då äktenskapet ändå upprätthållas för att det ingicks som ett löfte eller upplösas i strid med detta? Båda alternativen är dåliga och ger äktenskapet karaktären av ett misslyckande.

Det är inte det att jag inte tycker att kärleken är romantisk, för det är den verkligen, både den korta och intensiva och den långa och tåliga, var och en på sitt sätt. Och jag tycker om att fira den i samband med giftermål. Det är snarare det att det romantiska i firandet förstörs just av att den kärlek som hyllas framställs som och förutsätts vara något man inser att den inte kan vara; det är det som stör mig. Kan man inte glädjas åt det stora och vördnadsbjudande i den kärlek som faktiskt finns mellan de lyckliga två utan att kontrastera den mot ett ideal som ingen dödlig kan leva upp till?

Tanken att äktenskap ska hålla livet ut tror jag är en rest från tiden då makt- och egendomsförhållanden gjorde skilsmässor katastrofala för (åtminstone) ena parten. Det behöver vi inte rätta oss efter idag. Naturligtvis är det mycket bra om ett äktenskap håller, särskilt med tanke på eventuella barn i sina uppväxtår, och visst finns det skäl att anstränga sig, men jag tycker inte det ska behöva ses som ett misslyckande om ett äktenskap avslutas efter 25 år. Om två personer älskat varandra i mer än tjugo år, kan det aldrig vara ett misslyckande! Med tanke på de kompromisser, slitningar och umbäranden som ett förhållande alltid innebär är det snarare rätt fantastiskt.

Kan man tänka sig en bröllopsceremoni som tar hänsyn till denna, som jag ser det, ofrånkomliga ovisshet om framtida känslor men ändå hyllar den kärlek som finns det på det sätt som den förtjänar? I så fall skulle jag nog kunna tänka mig att gifta mig någon gång. I annat fall är jag tveksam.

Barnporr och filmvåld

2007-06-16T19:31:00.000+02:00

Hur kan det komma sig att virtuell barnporr är förbjudet? För det är det tydligen, om man ser till hur lagen är skriven. Rekvisitet är att man ”skildrar barn i pornografiskt bild”, och av formuleringar i lagtexten framgår att detta även gäller den som ”tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en sådan bild” – oavsett om ett övergrepp ägt rum eller inte.

Enda skälet jag kan se till att förbjuda en barnpornografisk bild som kommit till utan någon minderårigs medverkan är att den skulle kunna uppmuntra till övergrepp. Men då finns det ju åtskilliga andra brott – varav några, t.ex. mord, trots allt får anses värre än sexuella övergrepp mot barn – som det är fullt lagligt att skildra, inte bara virtuellt utan bara allmänt fiktivt. Och det görs ju jämt och ständigt på bio och TV, ibland tämligen hämningslöst.

Den här inkonsekvensen är vad jag kan se bara försvarlig, om det finns ett bevisat särskilt starkt samband mellan konsumtion av virtuell/fiktiv barnporr och sexuella övergrepp mot barn – alltså starkare än ett tänkbart liknande samband mellan våldskildringar och våld. Jag känner inte till att det skulle finnas något sådant, men det är det kanske någon annan som gör? En eventuell korrelation mellan innehav av ”verklig” barnporr (dvs. sådan där barn verkligen utnyttjas i produktionen) och övergrepp skulle hur som helst inte räcka, eftersom personer som kan tänka sig att konsumera porr som kommit till genom en kränkning (eller inte förstår att det rör sig om en kränkning) kan antas redan ha en omoralisk syn på vad man får göra med barn.

Nåväl, jag har dock inte hört talas om någon prövning av detta. Kanske skulle det gå att tolka lagen annorlunda. Någon som vet?

Ny föresats - igen

2007-06-11T23:32:00.000+02:00

Nej, någon måtta får det vara på lättjan! Nu är det dags för en ny föresats: två inlägg i veckan. Förra gången jag gav mig själv en föresats av det slaget var det fyra inlägg i veckan. Det var kanske lite väl jobbigt (för mig alltså), men jag höll ändå ut i sex veckor vill jag minnas. Nå, två bör jag ju klara ett tag i alla fall. Så från och med nu: två inlägg i veckan (och det här räknas förstås inte).

Det dånar...

2007-05-17T23:20:00.000+02:00

Arbetsgivarorganisationen Almega vill hindra 3000 varslade SIF-anslutna, däribland bilprovare och livsmedelsanalytiker, att gå ut i strejk med hänvisning till att strejken skulle kunna vara samhällsfarlig. Men vad är det här för dumheter? Klart de ska få strejka. Det spelar ingen roll vad de sysslar med. Att inte tvingas arbeta utan avtal är en mänsklig rättighet. Ska man berövas den för att man råkar göra något som folk tycker är väldigt viktigt?

Vill arbetsgivarna vara säkra på att alltid ha arbetskraft tillgänglig, kan de skriva långvariga avtal, förhandla om nytt avtal i god tid före utgången av det gällande och eventuellt söka avtal med andra leverantörer/löntagare, om det skulle visa sig svårt att nå en uppgörelse. Det sistnämnda skulle kanske kallas strejkbryteri, men vad jag vet är det inte förbjudet. Eller också finns det någon dum paragraf i MBL. Någon som vet? I så fall är det hur som helst den och inte strejkrätten som ska avskaffas.

SAMLING!

2007-04-06T01:09:00.000+02:00

Nu händer det grejer. Eller kan göra i alla fall. Jag har annonserat på Liberaldebatt.com om en kick-off för Klassiskt Liberala Partiet i Göteborg.

Tja, vad väntar jag mig av det här? Jag hoppas förstås att vi ska få igång något slags reguljär verksamhet, men jag måste säga att det finns skäl att misströsta. Min känsla är nämligen att de som politiskt skulle kunna passa i det här partiet – och känner till att den här träffen ska äga rum – av andra skäl än de strikt politiska faller i kategorier utanför och på ömse sidor om det. På ena sidan har vi alla dem som vill ha den närhet till den (kortsiktigt sett) reella politiska makten som ett etablerat parti erbjuder och är beredda att kompromissa avsevärt med sin övertygelse för att få den. Jag tillhörde det lägret förut kan man väl säga. På andra sidan har vi dem som föraktar allt vad partipolitik heter och inte är beredda att göra några som helst eftergifter för att kunna arbeta för verklig förändring. De sitter hellre kvar i sitt rättighetsliberala elfenbenstorn och utdelar sina domar över levande och döda.

Däremellan finns en kil av människor som är beredda att konsekvent förespråka de frihetliga idéerna men ändå verka inom det demokratiska systemet för att förverkliga dem. Vi får se hur många av dem jag lyckas nå ut till med det här. Utan tvekan kommer jag att tröttna ganska snart om gensvaret blir väldigt dåligt, men jag vill ge det här en chans i alla fall.

Varför inga fakta om betyg?

2007-03-17T17:41:00.000+01:00

Är det inte märkligt vad ointellektuell den offentliga betygsdebatten är? Alla inser att det finns för- och nackdelar. För betyg: Bristande kunskaper upptäcks tidigt, det blir tydligt för elever och föräldrar om kunskapsmålen uppfyllts eller inte, eleven får ett incitament att anstränga sig. Mot betyg: Skapar stress, eleverna ser varandra som konkurrenter, lågpresterande elever blir modfällda och tappar intresset, fokus riskerar att hamna på enkelt kvantifierbara kunskaper.

Om någon av effekterna av betyg som de här argumenten för och emot handlar om är tillräckligt stor, kan det fälla avgörandet i frågan om det är vettigt att tidigarelägga betygsstarten. För att övertyga någon om att betyg (i en viss ålder) är bra måste man därför antingen försöka visa att de negativa effekterna är försumbara eller att de mer än väl uppvägs av de positiva – och vice versa om man är emot betyg. Men det är sällan det man ser. I stället blir det för det mesta en uppvisning i retorisk elegans, där argumenten för den egna ståndpunkten framförs gång på gång och endast paketeringen och uttrycksformen varierar.

Jag kan inte tänka mig annat än att det går att ge de här argumenten en kvantitativ faktagrund och därmed möjliggöra en värdering av dem. Att utgå från svensk statistik är kanske svårt med tanke på att vi vid varje tidpunkt typiskt haft samma betygssystem i hela landet och mer än betygssystemet har ändrats i skolan mellan olika tider. Men internationella jämförelser borde gå att göra. Tydligen finns det sätt att jämföra skolbarns kunskaper i olika länder, för sådana studier publiceras ju lite då och då. Eftersom varje land har sitt betygssystem, måste det finnas tonvis av data att ösa ur för den som söker ett samband (positivt eller negativt) mellan tidiga betyg och goda kunskaper. Varför ser vi så lite sådant i debatten? Finns det något stort metodologiskt problem, som jag inte inser, som gör sådana undersökningar värdelösa?

Därför tittade jag inte

2007-03-04T23:17:00.000+01:00

Kanske tror någon att jag suttit klistrad framför TV:n för att följa inomhus-EM i friidrott i Birmingham den här helgen. Det skulle ju i så fall inte vara det minsta konstigt. Friidrott är ju ”min” sport (eller var i alla fall), och jag brukar följa alla mästerskap, Golden League-tävlingar och GP-tävlingar som visas på TV, oftast från början till slut. Men inte den här gången – av två skäl. För det första är ju inomhusfriidrott ett surrogatkaffe: tillträckligt likt originalet för att stimulera begäret, inte på långt när tillräckligt för att tillfredsställa det. Det märks att de aktiva inser hur lättviktiga evenemangen egentligen är, och endast de som sällan har framgångar i mästerskapssammanhang verkar bli genuint lyckliga över en medalj. Favoriternas mödosamt framtvingade segerjubel blir en bitter påminnelse om att man ägnat ännu en eftermiddag åt en tillställning som varken gett någon kittlande spänning eller något bestående minne. (Nja, Stefan Holms 2,40-hopp minns jag, men det är också allt.)

Trots detta tror jag dock att jag ändå skulle ha fallit för frestelsen och åtminstone spenderat ett par timmar av helgen på mästerskapet om det inte hade varit för en annan aspekt som jag blev uppmärksam på för några månader sedan. I samband med utomhus-EM i somras publicerade Göteborgs-Posten (tror jag det var) en intervju med Jarmila Kratochvilovà, innehavaren av friidrottens äldsta världsrekord, det på 800 m för damer, 1:53.28, satt 1983. Hon fick naturligtvis frågan om hur det kunnat stå sig så länge och varför ingen idag är i närheten av att slå det. Hon pekade på två saker: dels att de (dvs. hon och hennes tjeckoslovakiska kamrater) tränade väldigt hårt, dels att de inte tävlade så mycket och därför kunde träna en stor del av året.

Att de tränade hårdare än de flesta friidrottare gör idag tror jag mycket väl kan stämma. Att träna riktigt hårt är smärtsamt och fordrar oerhört mycket motivation, om det ska upprepas dag efter dag. För de östeuropeiska idrottarna var framgång i sporten en av de få möjligheterna till ett bra liv: en bil, en hyfsad lägenhet, en pension som det gick att leva på. På samma sätt var ledarna satta under stor press. Det gällde att nå internationella framgångar, och vägen dit var stenhård drillning. Om nio av tio inte fick annat än en spolierad ungdom och en söndertränad kropp för mödan var det ett acceptabelt pris för att den tionde tog en OS-medalj. Men ja, jag har ju inga ingående kunskaper om hur det fungerade, men det verkar så på de få berättelser jag hört, och det borde vara så med tanke på hur det kommunistiska systemet fungerade i övrigt.

Nå, det kan vara som det vill med den saken. Odiskutabelt är hur som helst att de tävlade betydligt mindre än dagens friidrottare gör. Tävlingarna var färre generellt, men framför allt fanns inte inomhussäsongen på den tiden, inte mer än som en marginell företeelse i alla fall. De flesta kunde ägna hela tiden från utomhussäsongens slut i september-oktober till dess början kring april-maj åt nedbrytande träning. Jag vet inte precis hur lång tid man behöver för att träna upp sig för att bli riktigt slagfärdig, men helt klart fick de en obruten period av hårdträning som var flera månader längre än vad man kan uppnå om man måste vara i tävlingsskick från årsskiftet till början av mars, som det är idag. Därför tycker jag inte om inomhussäsongen. Jag vill se idrottarna så bra som de över huvud taget kan bli. Och jag kan vänta några månader. Jag förstår att de aktiva behöver pengarna som inomhustävlingarna kan ge, men skulle inte betydligt fler intressera sig för utomhusgalorna om standarden var högre, så att man till exempel kunde få se ett kvinnligt världsrekord?

En tredje förklaring – den som oftast framförs – till att alla de där 80-talsrekorden på damsidan står sig är dopning. Förvisso var det lättare att undgå upptäckt på den tiden, och möjligheten för kvinnor att dopa sig med manliga hormoner måste ha varit lockande. I Kratochvilovàs fall var det också tacksamt att kasta fram sådana anklagelser, gärna genom lyteskomiska anspelningar på hennes androgyna kroppsform. Jo, hon var muskulös, och det kan väl ses som ett indicium, men hennes främsta konkurrent på 400 m, Marita Koch (som har det nästan lika gamla världsrekordet på den distansen), ger inte alls samma intryck. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara omöjligt för en kvinna att bygga upp lika stor muskelmassa som hon hade utan otillåtna hjälpmedel.

Och om det nu var dopning som gjorde de kvinnliga friidrottarna på 80-talet så bra att deras rekord inte går att slå, varför är det då inte så i simning? Endast två världsrekord från 80-talet finns kvar i den sporten. För att inte tala om tyngdlyftning: alla kvinnliga rekord är från 2000-talet. Där om någonstans borde väl dopning vara utslagsgivande.

Och hur bra är 1:53.28 egentligen? Det är 12 sekunder sämre än världsrekordet på herrsidan, Wilson Kipketers 1:41.11. Jämför det med 400 m. Vi kan inte jämföra världsrekorden, för Marita Kochs 47.60 på den sträckan anses ju även det vara ett fantastiskt rekord. Men om vi ser till dagens toppnivå, tror jag man kan säga att 44 blankt på herrsidan är ungefär lika bra som 49 blankt på damsidan, give or take någon halvsekund. Dubblerar vi skillnaden, hamnar vi på 10 sekunder på 800 meter, dvs. 2 sekunder mindre än skillnaden mellan Kratochvilovàs och Kipketers världsrekord.

Borde då skillnaden mellan mäns och kvinnors resultat vara större på 800 m än på 400 m? Jag tycker inte det. Den främsta skillnaden mellan mäns och kvinnors naturliga förutsättningar att utöva idrott ligger i mäns större produktion av tillväxthormon och därmed större förmåga att bygga muskler och styrka. Men muskelstyrkans betydelse avtar ju med sträckan: för en sprinter är det bra att ha mycket muskler för explosivitetens skull, men ju längre man ska springa desto mer oekonomiskt blir det. Kvinnor har i och för sig generellt mer underhudsfett än män, men med tanke på hur kvinnliga långdistansare brukar se ut kan jag inte tänka mig att den skillnaden utgör någon betydande nackdel på elitnivån. Därför tycker jag att en kvinnlig talang av Kipketers kaliber borde kunna slå Kratochvilovàs världsrekord – i alla fall om hon tränar lika hårt som tjeckoslovakiskan gjorde.

Nog sitter det i huvudet

2007-03-01T22:52:00.000+01:00

Man kan glömma en persons namn. Man kan ha svårt att komma ihåg hur han eller hon såg ut. Man kan förlora alla minnen av personens manér, gester, språk, uppträdande, mentalitet, ja vad som helst som man fått tillfälle att notera om honom eller henne kan ha raderats ur minnesbanken. Men man kan aldrig glömma om det var just en han eller en hon. Den informationen finns alltid kvar. I alla fall är det så för mig. Jag kan inte erinra mig en enda person som jag träffat i hela mitt liv som jag över huvud taget har något minne av om vilken jag inte kan säga om det var en man/pojke eller en kvinna/flicka. Då har jag ändå under åtminstone ett decennium värjt mig mot alla försök att lyfta fram könet i sammanhang där det inte har – eller inte borde ha – någon relevans, vilket ju är de flesta.

Vad man minns och vad man glömmer är ju ett resultat av omedvetna processer, och den egenhet hos dem som jag tar upp här visar hur djupt rotat könstänkandet är och hur långt från jämställdhet (”könsindifferens”?) man egentligen är i sitt sätt att strukturera världen för sitt inre. Ja, man och man förresten, jag talar än så länge ur egen erfarenhet. Men jag kan inte påminna mig något tillfälle då någon sagt sig inte komma ihåg någon viss persons kön, så det gäller nog de flesta för det mesta i alla fall. Eller har jag fel?

Kollektivavtal!

2007-02-14T22:25:00.000+01:00

Nu börjar det bli riktigt rörigt här. Ena dagen ska kollektivavtal tvingas fram; andra dagen ska de inte gälla. Tydligen har Europadomstolen fastslagit att ett avtal mellan fackförbundet Byggnads och Sveriges Byggnadsindustrier enligt vilket arbetsgivaren måste betala ”granskningsavgift” till facket även för de oorganiserade strider mot konventionen om de mänskliga rättigheterna. Arbetsgivarna drar avgiften från de anställdas löner, och därmed, anser domstolen, kränker de (eller staten, som formellt har fällts, genom att tillåta systemet) tydligen de oorganiserades rätt att fritt disponera sina tillgångar.

Varför skulle detta vara en kränkning av de mänskliga rättigheterna? Jag känner inte riktigt till omständigheterna, men om jag förstår det hela rätt, står det i kollektivavtalet att facket ska få in de här avgifterna från alla anställda på arbetsplatsen, både organiserade och oorganiserade. Någon inskränkning av friheten att förfoga över sina tillgångar eller någon annan aspekt av friheten är det inte fråga om, så länge de oorganiserade har accepterat att bli anställda på de här villkoren. Arbetsgivaren kan förstås inte retroaktivt ändra anställningsvillkoren, men jag känner inte till att något sådant förekommit här. Utifrån vad som framkommit kan jag alltså inte se att domstolen har något skäl att underkänna avtalet.

Kollektivdiktat

2007-02-12T23:52:00.000+01:00

"Arbetsmarknaden måste regleras och vi har valt att göra det med avtal i stället för med lag. Då måste det finnas sätt att få avtal också när arbetsgivaren inte vill."

SACO:s ordförande Anna Ekström intervjuad i Dagens Nyheter.

Är det någon mer än jag som tycker att begreppet ”avtal” blir lite urvattnat när det inte längre förutsätts att det finns två parter som vill något? Ja, det är klart att arbetsgivaren vill att blockaden ska avbrytas, men den sortens vilja – att slippa få sin frihet inskränkt – är inget man ska behöva skriva avtal för i ett rättssamhälle. Om det inte är utgångspunkten, kan vi lika gärna låta facket vandalisera lokalerna som verksamheten bedrivs i. Ja, jag har faktiskt svårt att se att det skulle vara någon väsentlig utvidgning av MBL; de argument som framförs till försvar för de stridsåtgärder som nu är tillåtna borde i lika stor utsträckning gälla för vandalisering. Eller?

Några saker jag vill poängtera i det här sammanhanget:

SACO är oftast en vettig organisation. Till exempel är den positivt inställd till arbetskraftinvandring.
Kollektivavtal är en bra uppfinning. Kanske är det fackföreningsrörelsens största bedrift att ha gjort dem till ett av arbetsmarknadens fundament. I själva verket ser jag gärna att mycket mer av det som idag är lagstyrt regleras i kollektivavtal istället. Det innebär förstås inte att någon har rätt att tvinga igenom sådana avtal mer än man har rätt att tvinga igenom några andra avtal. Däremot har ett fackförbund naturligtvis rätt att ta ut sina medlemmar i strejk, för kollektivavtal eller något annat.
Det är inte facket som förtjänar mest kritik här. Det är de politiker som stiftar eller upprätthåller lagar som ger facket rätt att agera så här.

Skäl till självkritik

2007-02-04T01:24:00.000+01:00

Dag Wellander har på Näringslivets Medieinstituts uppdrag gjort en utvärdering av rapporteringen kring Sternrapporten i svensk respektive anglosaxisk press. I förhållande till den senare avtecknar sig en stor och påtaglig brist i den svenska mediebevakningen: det tas för givet att Stern m.fl.:s beräkningar är korrekta eller i alla fall de bästa som går att göra i dagsläget. Och jag måste erkänna att jag själv inte uppmärksammade detta.

Vad jag då (dvs. veckorna efter rapportens offentliggörande, som utvärderingen täcker) framhöll i olika sammanhang var att de kostnader som Stern beräknade att klimatförändringarna skulle medföra om vi inte begränsade dem trots allt inte var större än att världen av år 2050 ändå skulle vara rikare och bättre än dagens och att vi därför inte står inför civilisationens undergång eller liknande, som många nyhetsinslag och debattinlägg ville göra gällande. Det slog mig aldrig hur anmärkningsvärt det var att ingen kritik alls förekom av Sterns sätt att beräkna kostnaderna (för att å ena sidan hantera de negativa konsekvenserna av klimatförändringarna, å andra sidan begränsa klimatpåverkan).

Ändå kände jag t.ex. till det så kallade Copenhagen Consensus-initiativet, vars slutsatser inkluderade att åtgärder för att begränsa klimatpåverkan idag var ett mycket resursinneffektivt sätt att förbättra världen på. Naturligtvis tar jag inte de slutsatserna som odiskutabla sanningar heller, men det väsentliga är att detta inte är något av vetenskaplig nödvändighet givet utan avhängigt vissa modellantaganden och därmed föremål för dispyt. Att man måste göra antaganden om vad klimatförändringarna kommer att medföra för kostnader och hur dyrt det blir att minska koldioxidutsläppen är nog alla medvetna om, men utifrån en viss uppsättning sådana antaganden måste man ju också anta en modell för hur det påverkar den ekonomiska utvecklingen. Det är ju alldeles uppenbart! Stern är förstås inte den förste som försöker sig på en sådan beräkning. Att medierna inte bad andra ekonomer som forskar på samma område att uttala sig om Sterns resultat – t.ex. i vilken mån de beror på antagandena i modellen – är mycket märkligt.

Tydligen har Bjørn Lomborg – i Wall Street Journal – kritiserat studien för att den utgår från en för låg ränta. Enligt det sätt han menar att man bör räkna på är kostnaderna för klimatförändringarna utan särskilda åtgärder för att begränsa dessa 0% av BNP idag och 3% år 2100. Sternrapporten säger som bekant att de blir 5% eller möjligen ända upp till 20% redan år 2050. Jag vet inte vad som ligger närmast sanningen, men jag borde ju ha insett att svaret inte är givet bara för att ”en tidigare chef för Världsbanken” hävdar något.

Kväveoxider och biltrafik

2007-02-02T00:01:00.000+01:00

Göteborgs-Posten rapporterade i måndags att kvävedioxidhalten i Göteborgsluften överskrider miljökvalitetsnormen och inte verkar minska. Jan Brandberg, utredare på miljöförvaltningen, anför som förklaring att

”[ ] trafiken ökar och de förbättringar av bilparken som har gjorts skedde innan år 2000. Den tunga trafiken har ökat och folk köper mycket stadsjeepar. Visserligen säljs det fler miljöbilar också, men det har mindre betydelse när det gäller utsläppen av kväveoxid. Dessutom finns det fortfarande bilägare som kör omkring med gamla bilar utan katalysator.”

Jag undrar om han är medveten om ett par i sammanhanget väsentliga sakförhållanden. Det han säger här tyder inte på det. Direkt vilseledande är det faktiskt.

Låt oss börja med stadsjeeparna, som han kallar dem (Jeep är ett varumärke som ägs av DaimlerChrysler; suv är ett bättre ord). Det är klart att varje bil som tillkommer i fordonsparken ger ett bidrag till de totala kväveoxidutsläppen, men det är tveksamt om just suvarnas antal har någon märkbar effekt på luftkvaliteten. En stor och tung bil behöver nämligen inte släppa ut mer kväveoxider än en liten och lätt. Exempel: En Volvo XC90 på två ton med V8-bensinmotor släpper ut mindre än en sjundedel så mycket kväveoxider per kilometer som en Volkswagen Lupo på 900 kg med en 1,2 liters dieselmotor (2005). (Mer data för den intresserade finns här.)

Det är betydligt viktigare vilken förbränningsprincip motorn arbetar efter än hur stor den eller bilen är. En bensinmotor arbetar efter den så kallade ottocykeln, och med den kan bränslemängden avpassas så, att precis hela mängden luft, varken mer eller mindre, som förs in i motorn går åt i förbränningen. När motorn körs så (lambda = 1, som det heter) – och bara då – kan katalysatorn rena avgaserna från både kolväten och kolmonoxid å den ena sidan och kväveoxider å den andra. Det här kan göras med mycket hög precision, så att mängden skadliga gaser som kommer ut genom avgasröret bara utgör någon procent av den som kommer ut från motorn. Det är också värt att notera att de bilar vi brukar kalla miljöbilar, dvs bi-fuel (går på antingen bensin eller naturgas/biogas), flexi-fuel (går på x procent etanol och 100-x procent bensin, där x är ett tal mellan 0 och 85) och (bensin-)hybrider, alla körs som bensinmotorer (alltså enligt ottocykeln) och därför fungerar utmärkt i det här avseendet.

En dieselmotor däremot arbetar efter dieselcykeln, och den måste (i praktiken?) köras med luftöverskott. De avgaser man då får blir syrerika, och i en sådan miljö förmår katalysatorn inte omvandla kväveoxider till kvävgas och syre. Brandberg talar om gamla bilar utan katalysator, men de katalysatorer som sitter i dagens dieselbilar (så kallade oxidationskatalysatorer) renar bara avgaserna från kolväten och kolmonoxid och har ingen effekt på kväveoxiderna.

Det finns metoder för att rena dieselavgaser från kväveoxider, men de är dyra och tekniskt utmanande. De används redan på båtar och i tunga fordon, men det kommer att dröja 5-10 år eller så innan de börjar föras in på personbilar. Skälet till att det dröjer så länge är att tillverkarna inte blir tvingade till det förrän då. Och det för oss till nästa viktiga förhållande: En ny personbil med dieselmotor får med dagens regelverk (EG2005 eller ”EURO4”) släppa ut mer än tre gånger så mycket kväveoxider som en med bensinmotor. Att EU har utformat lagkraven på det sättet (i USA är det inte så; där är utsläppskraven bränsleneutrala) beror på att man inte vill göra dieselmotorn för dyr. Dieselbilar släpper nämligen ut mindre koldioxid än bensinmotorer, och det vill man gynna för klimatets skull.

De olika koldioxidrelaterade fordonsskatterna som EU-länderna tillämpar tillsammans med de mildare utsläppskraven för dieslar har lett till att dieselandelen i den europeiska bilparken ökat kraftigt på senare år. Denna ökning är jämte trafikökningen huvudorsaken till att kvävedioxidhalterna i storstäderna inte minskar. Det är alltså en politisk prioritering man gjort: morgondagens klimat framför dagens luftkvalitet.

Stopp-problemet, uppföljning

2007-02-01T20:58:00.000+01:00

Det verkar som om jag blir tvungen att bjuda på de där ölen (eller vad blir egentligen bestämd form plural av ”öl” i betydelsen ”en öl”?) jag satsade för ett par veckor sedan. Mikael Ståldal har nämligen pekat på ett misstag i min analys av det andra av de två bevisen för att stopp-problemet inte är beräkningsbart.

Jag skrev att M(M) egentligen borde skrivas M(M(P)), och det kan man ju säga, men faktiskt behöver det P som M(P) i argumentet till M anropar aldrig specificeras. Skälet till det är att M(P) anropar Stopp(P,X) på ett mycket speciellt sätt: Stopp(P,P). Det betyder att M bara tar som indata program som kan ta sig själva som indata. Eftersom sådana program kan skrivas, kan programmet M(P) bildas, om Stopp(P,X) finns. Det betyder också (och det var det här jag inte insåg) att M(P) tar ett program P som indata exklusive P:s indata, eftersom M använder P två gånger i Stopp, både för ”programmet” P och ”indata” X.

En ytterligare spetsfundighet är att M råkar vara just ett program som kan tas sig självt som indata och därmed kvalificerar sig som indata till M. Anropet av Stopp(P,X) i M(M(P’)) (P’ för tydligheten skull) blir av formen Stopp(M(P'),M(P')). M(P') på P-platsen i Stopp(P,X) är ett program som tar som indata ett program exklusive detta programs indata. M(P') på X-platsen är ett program, exklusive indata, och är därmed just ett sådant program som M(P') på P-platsen tar som indata. Det fungerar!

Man vet att det är 2000-tal ...

2007-01-21T23:14:00.000+01:00

… när man slår på TV:n och inte kan avgöra om det som visas är ett drama eller en dokumentär. Det händer mig då och då, särskilt på de lite obskyra kanalerna där man inte har så bra koll på vilka serier som går. Och det är en kittlande upplevelse, verkligen.

Det kan ta flera minuter för mig. Det som brukar avgöra i svåra fall är dialogen. Även i de dramaserier där stilen ifråga om foto, ljud och klipp lånat drag från dokumentären brukar dialogen vara mer kärnfull och ekonomisk än den som dokumentärens aktörer presterar. Men vi kommer säkert att få se överskridande även på den punkten.

Om stopp-problemet

2007-01-21T03:22:00.000+01:00

”Kan man skriva ett program som avgör om ett godtyckligt program terminerar?

Vi skall nu med ett motsägelsebevis visa ett det inte finns något sådant program.
Antag att ett sådant program Q finns.

Q(P) =…
…True om P terminerar
…False om P inte terminerar

Detta innebär att det också är möjligt att skriva ett program Q’ sådant att

Q’(P) =…
… inte terminerar om P terminerar
… terminerar om P inte terminerar

Eftersom P är godtyckligt kan Q’ ta sig själv som indata. Detta innebär alltså att Q’ skall terminera om Q’ inte terminerar och att Q’ inte skall terminera om Q’ terminerar!

Q’(Q’) =…
… inte terminerar om Q’ terminerar
… terminerar om Q’ inte terminerar

Vi har således fått en motsägelse, vilket innebär att vårt ursprungliga antagande är felaktigt. Slutsatsen blir att det inte kan finnas något program som kan avgöra om ett godtyckligt program terminerar, vilket innebär att problemet är icke beräkningsbart.”

Så formulerades beviset för att det s.k. stopp-problemet inte är beräkningsbart i kursmaterialet till Programmeringsteknik, fortsättningskurs, som jag gick läsperiod 3 1997 (jag ber om ursäkt för den fula sättningen; det är mina skrala HTML-kunskaper som gör sig gällande). Jag tyckte redan från början att det var något som inte stämde med det här beviset, och efter en stunds funderande (mer nedan om varför jag ägnade tankemöda åt denna för kursen tämligen perifera frågeställning) insåg jag felet:

När vi inför Q(P) (och analogt Q’(P)), måste vi bestämma oss för om vi med P avser ett exekverbart, entydigt program inklusive dess indata, eller om P är ett program som blir entydigt bestämt och exekverbart först när vi tilldelat ett värde till dess indata – så att vi egentligen har ett program P(X). Om vi menar det senare, måste Q(P) egentligen vara ett kontraherat skrivsätt för Q(P,X), för det är ett trivialt faktum (som då och då gör sig påmint för alla som programmerar) att det finns program som terminerar med viss indata men inte med annan.

Om vi däremot inte vill krångla till resonemanget genom att införa ett ytterligare argument för Q och Q’(och inte få något av principiellt värde för det), måste vi med P mena ett program som är entydigt bestämt inklusive dess indata. Och då kan Q’ inte ta Q’ som indata! Inte enbart i alla fall, för Q’ i argumentet till Q’ måste också ha indata för att bli ett exekverbart program. Alltså: Q’(Q’) är inte definierat. Vi kan skriva Q’(Q’(P)), men för detta måste vi alltså bestämma vad P är. När vi väl gjort det, kan det förstås visa sig att Q’(P) terminerar, men att Q’(Q’(P)) inte gör det, men i det finns ingen motsägelse; det är ju två olika uttryck! En motsägelse blir det först om man slarvar och kallar både Q’(Q’(P)) och Q’(P) för Q’ och sätter in dem i samma mening.

Låt mig illustrera med en parodi på beviset ovan:
”…
Detta innebär att det också är möjligt att definiera en funktion f’ sådan att

f’(x)=…
… -1, om x är större än noll
… 1, om x är mindre än noll

Eftersom x är godtyckligt kan f’ ta sig själv som indata. Detta innebär alltså att f’ skall vara större än noll om f’ är mindre än noll och att f’ skall vara mindre än noll , om f’ är större än noll!” Slutsatsen skulle då bli att det inte kan finnas en funktion som räknar ut om ett tal är större eller mindre än noll.

Jag framförde den här invändningen (men jag har för mig att jag använde funktionen f(x)=x2 som exempel) till föreläsaren på rasten efter genomgången av det här beviset. Han grubblade i några minuter, men han var väl inte beredd att acceptera att beviset var felaktigt på en gång. Själv var jag heller inte beredd att acceptera att ett välkänt resultat inom datalogin kunde vara baserat på något så enfaldigt. Kanske var det så att någon väsentlig del av beviset gått förlorad i den lite informella framställningen av det som vi fick ta del av?

För ett ta reda på det sökte jag efter en mer stringent formulering av beviset och fann den här (scrolla ner till ”Stopp-problemet är oavgörbart”). Här har man gett Q’ en mer explicit beskrivning, kallad M(P). Ja, i alla fall ser den mer stringent ut, men den faller som ett korthus vid den mildaste prövning av dess grunder. Först och främst får man fråga sig vad som menas med ”Stopp(P,P)”. Funktionen ”Stopp” är ju införd som ”Stopp(P,X) som avgör stopp-problemet”, där X står för P:s indata. Måste P då vara ett program som tar just ett program som indata? Hur skulle man annars utan vidare kunna införa ”Stopp(P,P)”?

Men bortsett från den lapsusen(?), lägg märke till hur försåtligt argumentet till M försvinner, när M görs till argument till sig själv i ”Vad händer när M(M) körs?” Varför inte skriva M(M(P))? Tja, det skulle förstås ha gjort det uppenbart att man inte bara kan fråga vad som händer när M(M) körs, men hur kan man missa en så uppenbar sak? Kan personen som skrev det ha noterat den här bristen men ändå låtit det stå eftersom han var säker på att beviset ändå stämmer? Eller kan det vara så att det här faktiskt inte är så lätt att upptäcka om man inte tänker på det?

I grunden är det samma invändning som Wittgenstein framförde mot Russels paradox: En funktion kan inte ta sig själv som argument. Om han därmed lyckades avlägsna det problem som Russel uppmärksammade oss på kan jag inte avgöra, eftersom jag aldrig sysselsatt mig med att infoga mängdläran i något formellt system (och aldrig satt mig in i hans typteori heller för den delen), men jag håller i princip med Wittgenstein, och därför tror jag att paradoxen, så som den brukar formuleras*, är en konsekvens av ett slarvigt språkbruk.

Varför började jag fundera på detta, och varför var jag så övertygad om att beviset (gällande stopp-problemet alltså) inte kunde vara korrekt? Jo, jag insåg att en människa i allmänhet kan lösa det problem som det enligt beviset inte går att finna en algoritm för, dvs. avgöra om ett visst program terminerar eller inte. Visst finns det program som är för stora och komplexa för att en enskild person ska kunna utföra den uppgiften, men det går inte att föreställa sig ett program med givna indata som i princip inte skulle kunna analyseras i det här avseendet, även om ett större antal dataloger fick jobba med det under lång tid. Och om en människa, eller flera människor, kan lösa en beräkningsuppgift, kan man också – i princip – skriva ett program som löser samma uppgift. Det är i alla fall min övertygelse. Kan det vara så att de som lyfter fram stopp-problemet som ett icke beräkningsbart problem har den motsatta övertygelsen och därför inte bryr sig om att granska beviset så noga?

Nå, jag antar att jag stuckit ut hakan lite här (till och med gjort mig skyldig till viss psykologisering av oliktänkandes motiv), men jag går längre än så: Den som lyckas rädda beviset för att stopp-problemet inte är beräkningsbart bjuder jag på en öl eller motsvarande. Nej, två öl. Eller motsvarande. Maila mig eller lägg upp det på din egen blogg.

(*Russels paradox: Låt M vara mängden av alla mängder som inte är delmängder i sig själva. Är nu M en delmängd av sig själv? Om den är en delmängd av sig själv, är den inte en delmängd av sig själv, eftersom den inte uppfyller kriteriet för att ingå i M, dvs. att vara en delmängd i sig själv – och vice versa.)

Att segmentera marknaden

2007-01-17T21:57:00.000+01:00

”När det stod klart att landets högskolestudenter skulle gå miste om CSN-kortet, som bl.a. innebar kraftigt subventionerade tågresor, var protesterna många och oron stor. Hur ska vi nu ha råd att åka hem till våra familjer, tänkte vi. Endast ett par veckor efter att beslutet fattats tillkännagavs emellertid att Sveriges Förande Studentkårer träffat en överenskommelse med SJ, vilken innebar att studenterna trots allt skulle få resa med en rabatt som inte var mycket mindre än vad CSN-kortet gav. Detta fann jag lite märkligt. Med enkel huvudräkning kunde jag nämligen inse att kåravgiften kunde 'tjänas in' på blott en handfull hemresor. Varför gick SJ med på en sådan förlustaffär? Var det kanske så att SJ som statligt bolag bestämde sig för att släppa lite på lönsamhetskravet med studenternas väl och landets framtid i åtanke? Den förklaringen tillfredsställde endast kortvarigt, för snart upptäckte jag att den rabatt som SFS-kortet (som det nya kortet kallades) gav hos den lokala frisersalongen hade samma generösa karaktär. Frisörsbranschen var ju inte precis känd för att ha stora vinstmarginaler – så det var något som inte stämde.

Min felaktiga premiss var att det finns ett och endast ett jämviktspris. Om en varas pris bestäms i direkt förhandling mellan köpare och säljare, hamnar priset (trivialt) mellan det lägsta pris säljaren kan acceptera och det högsta pris köparen kan acceptera. Hur högt pris säljaren faktiskt får ut beror dels på hans förhandlingsskicklighet, dels på vilka alternativa konsumtionsmöjligheter köparen har och hur denne värderar dem. Detta beror i sin tur på en mängd omständigheter i köparens liv; speciellt beror det på hur mycket pengar han har. En rik person accepterar ett högre pris än en fattig, eftersom han ändå har mycket pengar kvar att lägga på annat. (I den nationalekonomiska jargongen skulle vi säga att det finns en efterfrågekurva för varje köpare och således ett jämviktspris för var och en av deras skärningspunkter med säljarens utbudskurva.)

Om nu säljaren tvingas välja ett och samma pris för alla kunder, vilket ju är normalfallet, blir det en kompromiss mellan det högsta och lägsta pris som enskilda förhandlingar mellan de olika kunderna skulle ge. Men det är ju inte optimalt. Förtjänsten skulle öka, om han kunde höja priset för de penningstarka (eftersom de är beredda att betala mer) och sänka det för de penningsvaga (eftersom fler av dem kommer att köpa). Detta kallas att segmentera marknaden. Precis det försökte nätbokhandeln amazon.com göra för ett par år sedan. Olika kunder fick olika priser för precis samma böcker, beroende på vad de handlat tidigare. Försöket orsakade ett ramaskri och fick avbrytas.

Reaktionen på amazons tilltag är typisk och vittnar om ett par mycket utbredda missförstånd om ekonomi. För det första anses det ligga något slags rättvisa i att alla betalar lika mycket trots att pengars värde för en individ självklart beror på hur mycket pengar hon eller han har. För det andra verkar inte särskilt många förstå att ett enhetligt pris är till nackdel för dem som har minst pengar. I dagens Sverige är det en norm att säljaren tydligt ska ange ett och endast ett pris som inte kan förhandlas om. Vi fnyser åt sydlänningars prutande och kräver att priset ska stå på varan. När det gäller dagligvaror finns det t.o.m. en lag som säger att det pris som gäller måste synas i skyltfönstret. Det är mycket beklagligt att sådana normer förhärskar, för flexiblare prissättning skulle leda till större effektivitet i stort men framför allt ge låginkomsttagare mer för sina pengar.

Men kapitalister är uppfinningsrika! De hittar ofta sätt att segmentera marknaden utan att kunderna inser det. Rabatter till studenter uppfattas t.ex. ofta som ett utslag av generositet trots att det är en krass ekonomisk kalkyl som ligger bakom. SJ vet att de flesta studenter har ont om pengar och inte skulle resa alls, om priset var för högt, därav det omtalade SFS-kortet. En annan mycket vanlig strategi är att utnyttja det faktum att kunder från olika inkomstskikt anstränger sig olika mycket för att få lägsta möjliga pris. SJ kan åter tjäna som exempel: den som är tidigt ute med att beställa sin resa får ett betydligt lägre pris än den som väntar till resdagen. Ett annat exempel är de reklambroschyrer med rabattkuponger som titt som tätt dimper ned i brevlådan. En höginkomsttagare orkar knappast plocka fram saxen, klippa ut kupongen och sedan komma ihåg att ta med sig den till affären bara för att få fem kronors rabatt på Via, men en person som lever på marginalerna kanske gör det. Ytterligare ett exempel är klädesreorna: den som orkar vänta till efter jul och står ut med trängseln kan spara en hel del.

Det vanligaste är dock att markanden delas upp genom att fattiga och rika inte handlar på samma ställen och inte köper samma varor. Extrautrustning, statusmärken, nya finesser, påkostade butiker med fjäskiga biträden – oändlig är producenternas påhittighet när det gäller att intala de köpstarka kunderna att de får något för sina höga priser. Och det är inte konstigt alls att de betalar; ingen människa kan köra två bilar samtidigt eller äta tio kilo mat om dagen, även om hon är rik nog att göra det. Den som är rik måste därför betala mer för de saker hon konsumerar,

Rika betalar mer, fattiga mindre. Är detta kapitalismens svar på 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'? Nja, skeptikern kan ju hävda att det extra som höginkomsttagarna får, oavsett hur litet det är, faktiskt är värt precis så mycket som de betalar. Huruvida det är så går strängt taget inte att avgöra. Marknadsekonomin bygger på det frivilliga utbytet av varor och tjänster, och byten äger rum just därför att människor värderar saker olika. Därför finns det inget bättre mått på en varas värde än det pris någon är beredd att betala. Det enda vi kan säga är att den som har lite pengar får lägre priser och den som har mycket får bättre varor än om samma priser gällde för alla, och varje försök att med lagar eller normer inskränka den fria prisbildningen riskerar att minska denna effekt.”
------------------------------------------------

För några år sedan blev jag ombedd att skriva något till Radikalt Forum, Liberala Ungdomsförbundet Storstockholms medlemstidning, vilken anmärkningsvärt nog distribueras till alla medlemmar i förbundet. Texten ovan var vad jag skickade in. Tyvärr blev den refuserad, och jag kände inte för att försöka få in den någon annanstans, så den förpassades till djupet av den virtuella skrivbordslådan (och har de senaste åren legat på CD:n med filer jag räddat från min gamla dator).

När jag ikväll får infallet att läsa den igen, tycker jag faktiskt inte att den är så hemskt dålig. Kanske förtjänade den att bli refuserad i RF i nuvarande skick, men något borde man väl ha kunnat göra med den? Och refuserad och refuserad förresten, jag fick aldrig något svar; det enda jag vet är att den inte blev införd. Något borde de väl ha kunnat säga, när de nu faktiskt hade bett mig skriva, om så bara en vit lögn i stil med ”Tack för en fin artikel! Tyvärr hade vi nog tänkt oss något mer…” Eller?

Om den irriterande berättarrösten

2007-01-14T23:32:00.000+01:00

Är det inte märkligt hur lätt många av oss förargas över berättarröster i filmer? Vad grundar sig vår klagan egentligen på? Fog för denna fråga finns visserligen, för den motivering som vanligen anförs – att filmen ska klara av att berätta sin historia med hjälp av bilderna (och det därtill hörande ljudet) – håller inte för en närmare granskning. Varför skulle just filmkonsten bakbindas av ett sådant krav? I litteraturen ser vi det inte som märkvärdigt alls att redogörelsen för dialogen, omgivningen och de konkreta händelserna kompletteras med författarens beskrivning (ibland genom ett berättarjag, oftast bara i form av en anonym, objektiv betraktelse) av aktörernas tankar och sinnestillstånd samt av skeenden utanför den explicit beskrivna intrigen.

Visst finns det undantag; särskilt omtalad är ju Ernest Hemingways så kallade isbergsteknik, varmed det i skrift torftigt och sparsmakat återgivna antogs utgöra endast en bråkdel av det berg av händelser, stämningar och tankar som texten förmådde förmedla till den uppmärksamme och (får man förmoda) fantasifulle läsaren. Några efterföljare har han ju fått, och förvisso ses det alltjämt som meriterande och lite sensationellt när det här stilgreppet begagnas med lyckat resultat. Men de är just undantag, och det är just ett stilgrepp det ses som – inte en estetisk norm, som det närmar sig i filmkonsten.

Man måste komma ihåg att berättande (med ord; subjektivt eller objektivt) och återgivande (med bild och/eller ljud) har olika förutsättningar att förmedla olika typer av information. En bild säger mer än tusen ord heter det ju, och i många sammanhang tror jag det stämmer bokstavligen. Ett landskap, en blomma, ett ansikte – inget av detta kan en beskrivning i ord göra rättvisa. Vilket inte hindrar de flesta författare från att försöka åstadkomma just detta; sällan ser vi ju illustrationer i skönlitterära verk för vuxna.

Här stöter vi faktiskt på en ideologi som är diametralt motsatt den ovan nämnda som gäller för filmen. Vi sätter en ära i, eller i alla fall nåt slags värde på, att för vårt inre bygga upp bilderna av den värld som boken beskriver. Vi skulle bara bli irriterade om författaren försökte hjälpa oss därvidlag genom att pracka på oss bilder på personerna och miljöerna. (Fast jag kan också bli lite irriterad när mitt inre envisas med att framställa huvudpersonen med anletsdrag från en kassörska på Hemköp.) För vi har ju den förmågan i viss utsträckning (och, får man anta, med stor individuell variation), och vi gillar att använda och träna den. Samtidigt kan den aldrig ersätta det direkta sinnesintrycket. Modern hjärnforskning visar också att representationer av ljud och bilder som bildats genom signaler från sinnena har en mer direkt rutt till känslocentrum (eller vad det nu kallas; jag minns det inte så väl) än sådana som uppstått genom vår fantasi.

På motsvarande sätt finns det tankegångar som tusen bilder inte förmår förmedla bättre än en enkel mening. Det finns ju skäl till att folk tröttnar på bilderböcker någonstans kring fyraårsåldern. Språket är ett mycket bra hjälpmedel när det gäller att informera om t.ex. motiv och omständigheter. Förr, när de flesta människor var analfabeter, hade symboliken en större plats i bildkonsten än den har idag, men det är knappast något vi saknar. Om vi t.ex. vill informera oss om en viss person, gör vi det hellre genom en välskriven artikel tillsammans med ett verklighetstroget porträtt än genom en orealistisk målning nerlusad med symbolik. Och hur mycket bättre skulle vi inte förstå våra paleolitiska förfäder om någon en enda gång fått idén att förse en grottmålning med en förklarande bildtext?

Nåväl, jag skrev ”diametralt motsatt” ovan, men i ett avseende är dessa estetiska normer kring film och litteratur faktiskt parallella. Det handlar i båda fallen om intellektuella utmaningar – för såväl skaparen som betraktaren av konstverket ifråga. När vi ser en film vill vi utifrån bilderna och ljudet sluta oss till vilka de bakomliggande omständigheterna och tankegångarna är. När vi läser en bok vill vi utifrån berättelsen bygga upp de i texten saknade bilderna och ljuden. Kan det vara så enkelt att vi söker intellektuell stimulans och att vi vill att konstnären ska lägga den på just rätt nivå, dvs. inte för lätt och inte för svårt? Tja, det har ju i så fall inte så mycket med konstnärligt värde att göra. Eller har det det?

Ut

2007-01-02T19:47:00.000+01:00

För ovanlighetens skull använder jag det här forumet för ett personligt tillkännagivande: Jag har nu gått ur Folkpartiet Liberalerna och Liberala Ungdomsförbundet. Samtidigt har jag ansökt om medlemskap i Liberala Partiet.

Jag tar tillfället i akt att säga att det inte är något protestavhopp och att jag inte har något otalt med någon. Det har varit en bra tid för mig. Jag har lärt mig oerhört mycket, och många oförglömliga ögonblick har det blivit. Några inom partiet/förbundet, varav någon kanske läser här, har jag dessutom kommit att tycka om väldigt mycket. Jag vill inte förlora kontakten med er, om det inte är det ni vill. Så tack alla och lycka till och håll ångan uppe och vi hörs och ses!

61!

2007-01-02T01:08:00.000+01:00

”Ring ut, ring ut de tusen krigens år
Ring in den tusenåra fredens rike”

Dessa pampiga ord av Alfred Tennyson (helst upplästa av Jarl Kulle) får mig alltid att rysa av välbehag*, när jag har tillfälle att höra dem på nyårsnatten. Först idag slog det mig dock att den tid vi lever i i själva verket är om inte den tusenåra så i alla fall den mycket långvariga fredens tid. Jaja, krig pågår på några håll i världen (och våra tankar går till deras offer, etc.), men det år nyårsklockorna ringde ut igår natt var faktiskt det 61:a i följd med fred mellan Europas stormakter samt USA. Hur långt tillbaka i Europas sargade historia måste vi gå för att hitta en så lång tid utan krig? Mycket långt visar det sig. Om vi med Europas stormakter menar Tyskland/Tysk-romerska riket, Frankrike, Spanien, England/Storbritannien och Ryssland/Sovjetunionen, kan vi med följande krig ta oss tillbaka till i alla fall 1588: andra världskriget (1939-1945), första världskriget (1914-1918), tysk-franska kriget (1870-1871), Krimkriget (1853-1856), Napoleonkrigen/revolutionskrigen (1793-1815), sjuårskriget (1756-1763), spanska tronföljdskriget (1701-1714), trettioåriga kriget (1618-1648) ”spansk-engelska kriget” (vad det nu kallas, kring 1588). Och då finns det förstås några jag inte kommit på här. (Även om man räknar bort Krimkriget (för att det inte utkämpades på de europeiska stormakternas centralområden), blir freden under 1800-talet inte längre än 55 år.)

Vi lever alltså i en fredstid vars längd inte överträffas av någon annan period under i stort sett hela den Nya Tiden, eller, annorlunda uttryckt, under hela den tid efter antiken då stora krigsmakter överhuvud taget funnits. Jag förmodar att förklaringen till detta står att söka i terrorbalansen, demokratin och de politiska samarbetena, men det är inte poängen. Poängen är att det är rekord! Och detta vackra rekord blir bara mer imponerande och svårslaget för varje gång vi skålar vid tolvslaget.

(*Jo, jag är svag för högtidlighet – så länge det inte är förknippat med (i) nationalism, (ii) religion eller (iii) monarki.)

Toffelhjältarna – hur roliga är de egentligen?

2006-12-08T00:14:00.000+01:00

Vad är det som är så gulligt med toffelhjältar? Varför tycker vi det är charmigt när en man berättar om hur han kontrolleras av sin fru? Ja, vi och vi förresten, alla tycker kanske inte det – sannerligen inte jag, längre – men socialt behandlas det ju alltid på ett lättsamt sätt. Inramningen till en anekdot på det här temat fordrar att vi ser det som ett notabelt men ändå normalt sakernas tillstånd och därmed ett lämpligt ämne för kärleksfull vardagskomik. Vi skrattar åt mannen, och han skrattar med oss.

Jag frågar mig hur det är möjligt för oss att obekymrat ta emot bevis efter bevis på ett skevt maktförhållande och inte bemöta det med annat än humoristiska anmärkningar. Att mannen själv vill se det som en lustighet är inget att förvånas över. Det är det enda han kan göra, om han inte ska tvingas tänka tanken att han låtit sig ledas in i ett tillstånd av undergivenhet. Ett sådant erkännande skulle vara misskrediterande för äktenskapet och förödande för självkänslan, och möjligheten att skämta bort besvärande omständigheter tillgrips därför tacksamt som försvar. Det är helt naturligt.

Det graverande är den, som jag upplever det, totala frånvaron av ifrågasättande från omgivningen. Den är graverande, eftersom den är en förutsättning för vad som kan vara en form av förtryck, som är sanktionerat av offret genom förnekelsen av dess existens. Det behöver förstås inte finnas något allvarligt bakom i ett enskilt fall, men det är ju svårt att veta. Blotta möjligheten borde få oss att avstå från att uppmuntra den sortens jargong och istället kanske någon gång antyda en viss tveksamhet inför den kontrollmentalitet som partnern uppvisar. Det är faktiskt ganska svårt att förstå varför det så sällan görs. Jag kan inte tänka mig att det är av brist på välvilja. Kan det vara så att vår kunskap om mäns och kvinnors maktrelationer i samhället får oss att i det enskilda fallet utgå från att kvinnan ändå på något sätt är underordnad mannen trots påtagliga bevis på motsatsen? Är det rentav det som är grunden för komiken?

Dagens insikt

2006-12-03T23:07:00.000+01:00

Moral är en försäkring.

Platt fall på kultursidan

2006-11-19T21:42:00.000+01:00

Galenskaperna duggar tätt i Sternrapportens kölvatten. I dagens Göteborgs-Posten behandlas i en notis på kultursidan den negativa klimatpåverkan av de stora platta skärmarna, som tagit över marknaden för TV-apparater och håller på att bli var mans egendom. En rapport från brittiska Government's Market Transformation Programme (MTP) uppger att den nuvarande trenden i inköp av TV-apparater leder till att bidraget till koldioxidutsläppen från TV-apparater kommer att ha ökat med 700 000 ton per år till 2010. Daniel Levin, som står bakom notisen, hade tydligen i någon diskussion sviktat lite i sin fördömande hållning gentemot stora och platta skärmar, då han funnit att hans ”argument mot en ny 40-tummare saknade substans, blev mest konsumtionsmoraliserande.” Då kom emellertid den brittiska rapporten till hans undsättning, eftersom de 700 000 tonnen koldioxid enligt hans (och, verkar det som, diskussionspartnerns) uppfattning var ”[ett] ganska högt pris för att bli av med en moralist.”

Först och främst kan man fråga sig hur relevant uppskattningen är för svenska förhållanden där omkring 90 procent av elektriciteten kommer från vatten- och kärnkraft, men vi kan lämna den invändningen därhän och fokusera på konsekvenserna av de brittiska forskarnas resultat. För ja, 700 000 ton låter ju mycket, men hur mycket är det egentligen? Vad ska vi jämföra med? Precis som i ett av mina tidigare inlägg om klimatfrågan kan vi bygga en jämförelse på priset på ett ton koldioxid på den svenska utsläppsmarknaden: 200 kr. Alltså: för 200 kronor kan jag köpa en utsläppsrätt med följden att någon annan (ett kraftverk eller ett raffinaderi till exempel) måste minska sina koldioxidutsläpp med ett ton. Kostnaden för att kompensera för 700 000 ton koldioxid från TV-apparaterna (alltså vad kunderna skulle behöva betala, om detta ingick i utsläppshandeln) blir då 140 miljoner kronor.

Enligt rapporten kommer det år 2010 att finnas 67 miljoner TV-apparater i Storbritannien (mot dagens 63 miljoner; en ökning med endast sex procent). Om vi räknar lågt och säger att endast 10 av dessa 67 miljoner tillhör den kategori stora, platta apparater som Levin förfasas över, blir kostnaden per TV 14 kronor om året. Om vi räknar högt och säger att en sådan TV har en livscykel på 10 år, blir det totalt 140 kronor, en summa som en köpare av en 40-tummare inte ens skulle reflektera över om den tillkom vid inköpstillfället. (Gissningsvis betalar han eller hon redan så mycket i form av koldioxidskatt på den el som konsumeras för TV-tittandets skull, men jag vet inte hur det fungerar i Storbritannien.)

Slutsatserna blir 1) att konsumenter av platt-TV inte har några som helst problem att betala de externa kostnaderna av deras TV-tittande, 2) att att begränsa TV-upplevelser är ett synnerligen ineffektivt sätt att begränsa klimatpåverkan och 3) att kulturskribenter – hur välkomna de än är i klimatdebatten – nog bör ägna åtminstone någon minut åt grundläggande reality check innan klimathotet införlivas med argumentationen för deras respektive agendor.

Koldioxidrationalitet – uppföljning

2006-10-23T00:32:00.000+02:00

Mikael Ståldal har mailat mig angående Consitio Klimatbalans:

"Du har helt rätt, men jag vill utfärda en varning för Consitio Klimatbalans som inte bara säljer riktiga utsläppsrätter utan också sysslar med humbug som skogsplantering i tropiska områden. Och det finns risk att folk som följer din uppmaning köper det istället för utsläppsrätter då det är billigare.

Som jag förklarar här så tror jag inte att skogsplanering fungerar:
http://www.staldal.nu/blog/2006/05/14/kolsankor-funkar-inte/"

Jag håller väl med i så motto att det i avsaknad av ett system för att bevaka att koldioxidsänkorna verkligen ger en långsiktig nettosänkning av CO2-halten i atmosfären är mycket tveksamt om man ska kunna tillgodoräkna sig dem som det här företaget gör. Däremot håller jag inte med om att sådana system är omöjliga att införa eller att det skulle vara så svårt att det inte är värt att försöka. Ett tänkbart arrangemang vore att det företag som upprättar sänkan också tar på sig att bevaka den (så att den t.ex. inte avverkas, om det är en skog) och betala avgifter till myndigheterna motsvarande deras arbetsinsats för att administrera den. Koldioxidsänkan blir då ett slags fordring till staten som företaget kan lösa endast genom att köpa en utsläppsrätt på samma mängd. Företaget får ta ställning till om koldioxidsänkans värde kan motivera de kostnader detta för med sig.

En annan kommentar och rättelse till diskussionen om hybridteknik: Det var inte en faktisk privatekonomisk kostnadsminimering jag avsåg att göra utan en beräkning av den totala, egentliga effektiviteten hos olika åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. I en faktisk kostnadsminimering skulle hela den besparing som hybridbilens lägre bränsleförbrukning ger ägaren ingå. Men en stor del av bensinpriset är ju skatt som finns där just för att begränsa koldioxidutsläppen, så i en betraktelse av den egentliga effektiviteten blir det tårta på tårta att räkna med den. Däremot bör en sådan beräkning ta hänsyn till den del av bensinpriset som inte är skatt, och det missade jag. Så vi gör väl det.

Bensinpriset exklusive skatt är enligt Svenska Petroleuminstitutet ca 4 kr/l, vilket ger 5 kr/l inklusive moms (för den bör man väl räkna med ändå?). Med en ungefärlig minskning av bensinförbrukningen på ungefär 400 liter per år i exemplet, ger detta en besparing på 2000 kr. Kostnaden för hybridtekniken blir då med den tidigare uppskattningen 4000-2000 = 2000 kr. Skillnaden i effektivitet mellan hybridtekniken och utsläppsrätterna (dvs. de åtgärder som de industrier som ingår i utsläppshandeln kan vidta) blir då inte en faktor 20 utan en faktor 10 till hybridens nackdel.

Att vara koldioxidrationell

2006-10-21T00:28:00.000+02:00

Har du dåligt samvete för dina CO2-utsläpp? Känner du att du borde köpa en hybridbil, men usch vad de kostar, och klumpiga batterier har de, och egentligen var det ju inte en sån bil du ville ha, eller hur? Lugn, det finns bättre och billigare sätt att göra rätt för sig!

Låt oss göra en kalkyl. Du köper en (full-)hybridbil som har, låt säga, 25% lägre förbrukning än en jämförbar vanlig bensinbil – motsvarande en minskning av CO2-utsläppen på kanske 50 g per kilometer – och du betalar nåt i stil med 40 000 kr extra för det. Låt säga att du säljer bilen efter 5 år. Då får du med en optimistisk kalkyl ut hälften av detta, dvs. 20 000 kr. Du betalar alltså 4000 kr om året netto för hybridtekniken.

Om du nu kör 2000 mil om året, blir den årliga CO2-besparingen 20 000 km x 0,05 kg/km = 1000 kg. Det kan ju låta mycket, men hur mycket är det egentligen? Eller mer exakt: är det en bra miljöinvestering i termer av kostnad i förhållande till miljöpåverkan? Tja, här kommer ju den ständiga frågan om klimatförändringarnas kostnader in, men det var inte där jag hade tänkt hamna den här gången. Nej, det var inte det, för vi kan alltid – givet en viss nivå på de klimatpolitiska ambitionerna (t.ex. Kyotoavtalet) – diskutera vilka åtgärder för att begränsa klimatpåverkan som är effektivast.

Det enklaste vi kan jämföra med då är de utsläppsrätter för koldioxid som kan köpas inom Svenskt Utsläppsrättssystem (SUS). Om man t.ex. handlar genom Consitio Klimatbalans (som säljer till privatpersoner; man kan ju också köpa genom Naturskyddsföreningen, som jag talat om tidigare, men då måste man också bidra till SNF:s verksamhet, och det vill man kanske inte), får man för närvarande betala 200 kr för 1000 kg CO2. Om du köper 1000 kg CO2 där, får det konsekvensen att någon industri måsta minska sina utsläpp med samma mängd eller avstå från en så stor ökning. För denna industri kostar det mindre än 200 kr att göra det, för annars skulle de ju ha köpt utsläppsrätten istället.

Således skulle du i detta exempel kunna åstadkomma 4000/200=20 ton minskning av CO2-utsläppen för samma kostnad som du har för att välja hybridbilen. Alternativt skulle du behöva köra 4000/200x20 000 km = 40 000 mil om året för att spara samma mängd CO2 för samma kostnad.

Siffrorna i exemplet är lite tillyxade, men några justeringar hit eller dit skulle inte ändra slutsatsen: hybridteknik, eller mer allmänt, teknik som ger 20-30-procentiga förbrukningsminskningar på personbilar är mycket kostnadsineffektiva vägar till minskade koldioxidutsläpp. Det här skulle falla ut naturligt om transportsektorn (eller egentligen bränsleindustrin) inkluderades i handeln med utsläppsrätter (vilka sektorer som för närvarande ingår och hur förklaras av Naturvårdsverket) och övriga regleringar på förbrukningsområdet togs bort. Varför gör man då inte det? Ja, till det finns flera förklaringar (planekonomisk hybris, glesbygdsromantik, socialism, fientlig inställning till privatbilism), varav ingen är särskilt hedrande för de politiker som kämpar för att upprätthålla den nuvarande ordningen. Tyvärr tror jag det dröjer åtminstone ett decennium innan en svängning kan ske härvidlag. Till dess föreslår jag att du köper dig några utsläppsrätter och väljer en bil som du gillar (och har låga NOx-utsläpp).

Orwell missade den här

2006-10-19T23:22:00.000+02:00

”Att smita från skatt är stöld”

Stefan Swärd, fil dr i Statskunskap och styrelseordförande i Evangeliska Frikyrkan kommenterar Maria Borelius', Carl Bildts och Johan Norbergs bristande skattemoral på SvD Brännpunkt.

Höger- och vänsterministrars olikartade felsteg

2006-10-16T22:01:00.000+02:00

Det kan vara värt att göra en jämförelse mellan de ministrar som nu avgått pga. sina privata förehavanden och de socialdemokratiska ministrar som fått utstå kritik för hur de levt. Jag tänker på Laila Freivalds och hennes agerande i samband med ombildningen av hennes hyreshus till bostadsrättsförening, och jag tänker på Göran Persson och behandlingen av hans onda rygg på det privata Sofiahemmet. Alldeles oavsett vad man tycker om de saker Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò gjort kan man konstatera att deras handlande legat i linje med den politik de förespråkar. De tycker att skatterna på hushållstjänster är på för höga och verkar för att de ska sänkas, så att fler ska ha råd att köpa dem vitt. Tills detta skett har de avstått från att betala. Det finns förstås ett snävt egenintresse också, men deras handlande står inte i strid med deras offentligt uttryckta attityder. På samma sätt är det med Cecilia Stegö Chilòs obetalda TV-licens. Hon avskyr systemet med licensfinansiering och har vägrat att betala för att inte stödja det (verkar det som).

De socialdemokratiska ministrarna däremot har hamnat i blåsväder för att de privat handlat i strid med den politik de säger sig förespråka. Dessutom har den kritik som framförts mot dem från borgerligt håll – och här kommer det riktigt märkvärdiga – i många fall formulerats som ett försvar för det privata beteendet (det är ok med privata alternativ i vården; det är ok att ombilda allmännytta till bostadsrätter) med udden att det är den offentligt uttryckta attityden som är fel. Diskrepansen mellan det privata beteendet och den offentliga åsikten är alltså värd att poängtera därför att den illustrerar den förda politikens orimlighet, inte för att politikernas bristande moral i sig är något att debattera. Någon sådan twist finns inte i fallet med de moderata ministrarna. Att de fick gå beror enbart på allmänhetens bedömning av deras moraliska karaktär och har ingen som helst grund i politik.

Varför leva i nuet?

2006-10-16T00:31:00.000+02:00

Det är populärt att säga att man ska leva i nuet. Det ses som en dygd och ibland nästan som en förutsättning för lycka. Jag är beredd att hålla med såtillvida att människor som ständigt oroar sig för framtida olyckor och ältar förflutna oförrätter och missräkningar får svårt att trivas med sina liv. Det stämmer också att nuet är unikt i förhållande till det förflutna och framtiden i det att våra upplevelser av det i allmänhet är starkare än de från minnen och fantasier. Samtidigt tycker jag att något bör sägas till de senares försvar. Såväl minnena av det förgångna som fantasierna om framtiden har två klara fördelar i förhållande till nuet.

För det första behöver de aldrig bli tråkiga på det sätt som nuet alltför ofta tenderar att vara – hur mycket vi än anstränger oss (och att ständigt jaga upplevelser med ambitionen att de ska uppfylla hela den vakna tiden verkar ju inte heller vara ett recept på lycka). Minnen och fantasier väljer vi ut efter hur spännande och angenäma de är, och vi ägnar oss åt dem utan begränsningar. För det andra är upplevelsen i nuet alltid utspädd av det ständiga inflödet av sinnesintryck, varav endast några är sådana vi sökt, medan andra är distraherande. Just när det var som allra trevligast med dina vänner var du i själva verket rätt kissnödig. I det mest hänryckande partiet av pianokonserten började du känna viss träsmak. Under den spännande upplösningen av OS-finalen var det en irriterande reflex på TV-rutan. Etcetera. Poängen är att alla dessa oönskade sinnesintryck filtreras bort i processen att skapa minne av det pågående. När vi ser tillbaka på händelsen, kan vi till stor del återkalla de positiva känslor som den gav upphov till utan att behöva processa överflödsinformationen som försvagade den. Och vi kan göra det gång på gång.

Naturligtvis förutsätter det att vi fyller på minnet med nya upplevelser med jämna mellanrum, för så småningom blir ju minnet uttjatat. Även fantasierna hämtar sitt material ur de faktiska upplevelserna och är på samma sätt beroende av nyheter. Nja, inte riktigt på samma sätt förresten, för minnen kan ju kombineras om till nya fantasier, men det är i alla fall min erfarenhet att råmaterialet efter en viss tid förlorar en del av sin förmåga att frammana sinnestillstånd oavsett vad det kombineras med. Nåväl, med den här synen handlar sökandet efter upplevelser hur som helst inte enbart eller ens främst om att förgylla just de stunder då de uppstår utan lika mycket om att göra insättningar på minnesbanken som vi kan leva och njuta av under resten av vår vakna tid.

Det är trots allt tiden utan stora upplevelser vi har mest av. Det gör inte livet fattigt, om vi inte förväntar oss att alla njutningar ska härröra från det i stunden pågående. Varför ska man leva i nuet, om det förflutna och framtiden är roligare?

Putin, Lukasjenko och Brezjnev

2006-10-15T21:41:00.000+02:00

I en artikel på GP Debatt hävdar Erik Jennische och Gunilla Davidsson från Svenskt Internationellt Liberalt Centrum, SILC, att mordet på Anna Politkovskaja ”inte [är] en isolerad händelse, utan den logiska följden av Rysslands utveckling sedan Vladimir Putin tog över presidentposten i januari 2000.” Tyvärr kan de nog ha rätt. Läs artikel, om ni inte gjort det. Vad jag dock har lite svårt att smälta är en sak som kommer en bit ner i texten:

”Enligt den amerikanska tankesmedjan Freedom house är graden av medborgerlig frihet och politiska rättigheter i Ryssland i dag bara marginellt bättre än i Sovjetunionen i början på 1970-talet…”

Hur är det möjligt? I början av 1970-talet låg det s.k. tövädret ett decennium tillbaka i tiden, och stalinisten Brezjnev styrde landet med järnhand. Jag har aldrig hört talas om att förtrycket skulle ha varit särskilt milt under den tiden. Om man jämför dåtidens Sovjetunionen med dagens Ryssland finns det ju skillnader, som väl knappast kan kallas marginella. Ett par exempel: Anna Politkovskaja arbetade på en tidning som inte är trogen Kreml, förvisso en av ytterst få och ständigt motarbetad, men ändå. Under Sovjettiden fanns ingen oberoende press alls. Det finns oppositionspartier vars företrädare öppet säger att de vill ha en ny regering (men tydligen är det bara Kommunistpartiet av den egentliga oppositionen som sitter i duman). I Sovjetunionen fanns ingen opposition. I dagens Ryssland finns ett privat näringsliv, och det går att starta företag, även om det lär vara svårt. Sovjetunionen tillät ingen fri företagsamhet över huvud taget.

Varför tycker jag det här är viktigt att påpeka? Det finns väl inget skäl att försvara Putins förtryck? Nej, men felaktig historieskrivning är vi heller inte betjänta av. Nu har jag inte lyckats hitta historiska data på Freedom Houses hemsida, så jag vet inte hur ”marginell” de bedömer skillnaden mot 1970-talets Sovjet att vara, men om Jennische och Davidsson varit intellektuellt hederliga i sin artikel, betyder det här att vi måste vara lite skeptiska till Freedom Houses historiska ”Freedom of the world”-sammanställningar. Kan Freedom House ha påverkats av Breznjevs avspänningspolitik gentemot USA och låtit det ge utslag i bedömningen av friheten i Sovjetunionen? I vilket fall som helst är det tråkigt, för jag har betraktat organisationen som mycket trovärdig till nu.

Det främsta skälet till att jag tycker det här är viktigt är dock att jag tror att det kan vara vilseledande att se skillnaderna mellan förtrycket i dagens Ryssland och det i Breznjevs Sovjetunionen som marginella. Den sovjetiska förtrycksapparaten omöjliggjorde varje form av organiserat motstånd mot regeringen. Och oorganiserat motstånd också för den delen; man kunde inte uttrycka sitt missnöje för någon. Alla kunde vara angivare, och alla kunde hamna i Gulag. Så är det inte idag. Det är delvis andra mekanismer som upprätthåller Putins maktmonopol. Det lärde jag mig under ett seminarium på Bokmässan med den vitryska författaren Svetlana Aleksejevitj.

Hennes anförande handlade visserligen om Vitryssland, men situationen där är ju i mycket likadan som den i Ryssland fast värre. Hon sa att hon när hon talar med journalister, akademiker, kulturarbetare och andra intellektuella får en bild beskriven som innehåller mycket av det som SILC-arbetarnas artikel tar upp: förföljelse, likriktning, censur. När hon talar med ”vanligt folk”, dvs. andra än de uppräknade kategorierna, får hon dock inte höra något av detta. Ytterst få har något negativt att säga om Lukasjenko eller styrelseskicket, och de flesta har inget att säga alls. De får sina löner och pensioner i slutet av månaden, och därmed är de nöjda. Aleksejevitj berättade om en man hon träffat som stod på ett torg och delade ut regeringskritiska flygblad. Nästa ingen tog, och det var inte för att de var rädda utan för att de helt enkelt inte brydde sig.

Som hon ser det har kommunismen satt djupa spår i människornas själar. Den har berövat dem tron på friheten men också befriat dem från det ansvar att tänka själv som friheten för med sig. Sovjetunionen var enligt henne – med en utsökt formulering – en blandning av fängelse och dagis. Tydligen krävs det mer än några riggade val och fängslade journalister för att väcka människorna ur denna intellektuella slummer. Så länge den är förhärskande är det tyvärr inte mycket som talar för att de få protester som ändå hörs på allvar ska kunna hota regeringens ställning. Det lilla skäl hon ser att vara hoppfull är att den generation som vuxit upp efter kommunismens fall inte kommer att ha lärt sig att vara förtryckt (bl.a. har de ju helt andra möjligheter att informera sig om och genom omvärlden än vad sovjetmedborgarna hade) och därför kräva frihet med större engagemang än deras föräldrar.

Prioriteringar på operan

2006-10-15T12:59:00.000+02:00

När jag nyligen såg GöteborgsOperans föreställning Stravinskij+ – lite ojämn tyckte jag, men med några riktiga höjdpunkter, särskilt den fullkomligt trollbindande Falling Angels – gjorde jag följande reflektion: Ett orkesterdike på balett är lika välkommet som löparbanor på en fotbollsmatch – minskar närheten och försvagar upplevelsen. Att orkestern skulle ha något att bidra med som inte lika väl skulle kunna uppnås med inspelad musik har jag rätt svårt att tro. Förmodligen kommer en stor del av ljudet till åhörarens öron via reflektioner mot väggarna, eftersom musikerna sitter där de sitter, och då blir ju den rumsliga upplösningen av ljudet inte så lätt att uppfatta.

Det är heller inte uppenbart att det finns något samspel mellan dansarna och musikerna att tala om. Dansarna måste förstås anpassa sig till musiken, men musikerna å sin sida ser ju inte dansarna från sitt dike, och därför ger det gemensamma uppträdandet av orkester och balett bara upphov till envägskommunikation som inte skapar något mervärde för publiken.

Det värde som orkestern ändå har är en lite mer direkt (högupplöst?) och berörande musikupplevelse som uppstår när akustiken är god (vilket jag alltså är tveksam till att den är när musiken kommer från ett orkesterdike) och musiken inte filtreras genom ett PA-system, men går man på en balettföreställning är det väl inte det man prioriterar? Avsaknaden av högtalarsystem har ju dessutom vissa påtagliga nackdelar, exempelvis att det inte går att reglera volymen oberoende av musikinnehållet (för att t.ex. låta ett soloinstrument tränga igenom och uppfylla lokalen).

I analogi med fotbollsfallet (och här tänker jag särskilt på det planerade nya Gamla Ullevi) borde slutsatsen bli att man vid planering av inrättningar där både operor och balettföreställningar ska uppföras borde göra salongen så flexibel att stolsrader kan ställas precis framför scenen – kanske ovanpå orkesterdiket – vid balettföreställningar. Eller möjligen att balettkompanier borde hålla till någon annanstans än på operor. Och kanske också att jag nästa gång borde skaffa biljett för plats närmare scenen än rad 8. (Eller skaffa glasögon???)

Frågan som inte ställts

2006-10-12T22:24:00.000+02:00

Har de tittat på Sveriges Television? Ja, det handlar förstås om Maria Borelius, Tobias Billström och Cecilia Stegö Chilò och närmare bestämt om de perioder då de inte betalat TV-avgift. Såväl Johan Norberg som Andreas Bergh ser underlåtenheten att betala som ett slags liberal civil olydnad (i alla fall för Stegö Chilò) och anger deras nuvarande position som orsak till att de inte vågar stå för den handlingen. För att ett sådant ideologiskt försvar av licensskolket ska kunna hålla är det dock ett krav att man följdriktigt avstår från att titta på Sveriges Televisions kanaler. Och det har jag inte hört någon av dem säga att de gjort, men jag tror heller inte jag hört frågan ställas (men det har den kanske?). Om någon av dem sa det, skulle jag dock bli full av respekt för honom eller henne; det vill jag framhålla.

I annat fall blir min respekt inte så stor. Varför det? Jo, lägg märke till att det finns en för sammanhanget betydelsefull skillnad mellan skatt och TV-licens. Medan skatt som betalas in aldrig går till någon specifik utgiftspost i statsbudgeten och heller inget offentligt åtagande finansieras av någon specifik skatt, används ju faktiskt TV-avgiften enbart till att finansiera SVT (nåja, SR och UR också), och SVT får inga andra offentliga medel. Bortsett från möjligheten att använda en TV-mottagare till annat än att titta på just Sveriges Televisions kanaler, fungerar det faktiskt som vilket abonnemang som helst som finns på marknaden: betala om du vill utnyttja tjänsten; annars slipp.

Om systemet med licensfinansiering fungerar som det är tänkt – vilket normalt är utgångspunkten för diskussioner om det – tillhör det de mest orättfärdiga ting vår stat skapat. Om man däremot betraktar det som ett val att betala avgiften även om man innehar en TV-mottagare – vilket ministrarna ifråga måste ha gjort om de resonerat som Norberg och Bergh tror – är det faktiskt inte så mycket att klaga över. Den som tittar men inte betalar har då inte mer att säga till sitt försvar än vilken snålskjutsåkande pitatkorttittare som helst. Och då är det inte principfast utan bara tarvligt.

Den kända teorin och den okända verkligheten

2006-10-09T00:30:00.000+02:00

På Sveriges Television kunde man i torsdags se första delen av ett program med titeln ”Världens viktigaste formel”; andra delen kommer på torsdag. Så här beskrivs det på SVT:s hemsida:

”Hundra år har gått sedan Albert Einstein med några enkla symboler förklarade sambandet mellan energi, massa och ljus. Det banade väg för atombomben och förändrade vår värld i grunden. Vetenskapens värld berättar historien om e=mc², världens mest kända ekvation.”

Nog för att populariseringar av vetenskap är behjärtansvärda på alla sätt, men det är ju också rätt trist att en påannonsering som den ovan lyckas med att i två avseenden ge en om inte direkt felaktig så i alla fall rejält vilseledande beskrivning. För det första: E = mc² må vara världens mest känna ekvation, men den används i stort sett aldrig av fysiker. Inte i den formen i alla fall. Det korrekta uttrycket är E² = m²c⁴ + p²c², där p är rörelsemängden. Det reduceras förstås till den berömda formeln om p=0, men hur intressant är det fallet egentligen? (Men den som vet hur formeln förändras i närvaron av en potential, V, får gärna berätta det för mig – eller förklara varför en sådan formel inte finns. Det har jag nämligen aldrig lyckats utröna.)

För det andra – och det här är det mest irriterande – har atombomben egentligen ingenting med den berömda ekvationen att göra. Det stämmer visserligen att den energi som frigörs i en kärnreaktion, till exempel en fissionsprocess, motsvarar den i processen förlorade vilomassan, men det gäller alla reaktioner, såväl kemiska som nukleära. I fallet med kemiska reaktioner blir dock massförändringen så liten att den inte går att mäta annat än med extremt känsliga instrument. Skillnaden är alltså kvantitativ och inte kvalitativ. Den energi som utvecklas vid klyvning av en urankärna (och överförs till produktpartiklarna i enlighet med den korrekta formeln ovan) är helt enkelt ofantligt mycket större än den som frigörs vid till exempel oxidation av en nitroglycerinmolekyl. Om Einstein hade lanserat sin relativitetsteori 100 år tidigare och det då hade funnits instrument känsliga nog att mäta massförändringen vid förbränning av nitroglycerin, kunde man ha sagt att hans teori låg bakom uppfinningen av dynamiten.

Upphovsrätten igen

2006-10-08T23:45:00.000+02:00

Jag försvarade ju upphovsrätten här för en tid sedan. Jag har dock kommit på att åtminstone en aspekt av den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är mycket märklig, nämligen den att ett verk är skyddat i 70 år efter upphovsmannens död. Dels tycker jag 70 år framstår som en orimligt lång tid utifrån de argument som oftast används för att försvara upphovsrätten. Jag kan inte föreställa mig att någon som väger för- och nackdelar av att satsa på ett visst kreativt projekt tar hänsyn till de intäkter projektet kan tänkas inbringa mer än ett halvsekel bort.

Nu frågar sig kanske någon varför det är relevant hur upphovsrätten oftast motiveras, när det inte var så jag motiverade den själv, i alla fall inte fundamentals sett (min motivering utgick från avtalsrätten). Svaret är att det alldeles oavsett upphovsrätten alltid är möjligt att ingå de explicita avtal det handlar om (inte kopiera, etc.), och de avtalen skulle förstås gälla hur länge som helst. Upphovsrätten är ett komplement till möjligheten att teckna sådana avtal, och den finns där för att bespara upphovsmannen de enorma transaktionskostnader som ett skydd genom enbart interpersonella avtal förmodligen skulle medföra. I den mån upphovsrätten inte följer ur avtalsrätten måste den därför prövas utifrån de möjligheter och begränsningar den ger. Och då tror jag inte att ett skydd som sträcker sig längre än 50 år ger några ytterligare möjligheter att tala om.

Men det var inte den aspekten jag ville ta upp här. Nej, det riktigt konstiga är att tiden 70 år räknas från upphovsmannens död. Vad har den med saken att göra? Jag skulle kunna förstå – om än inte sympatisera med – ståndpunkten att skyddet borde sluta gälla vid skaparens död. Det skulle kunna finnas en viss stringens i det tänkesättet, men jag tycker det faller på att det nästan alltid finns människor omkring upphovsmannen som på olika sätt är beroende av de intäkter verket ger, och det skulle skapa en osäkerhet med negativa konsekvenser för verkets tillblivelse om de var tvungna att kalkylera med skaparens förtida frånfälle. Men utan att vara säker på att jag skulle vinna just den debatten törs jag hävda att det inte finns ett enda rimligt argument för upphovsrätten som kopplar dess bortre parantes till upphovsmakarens död. Tiden borde väl ändå räknas från verkets tillblivelse. Eller dess publicering närmare bestämt. Det är det enda förnuftiga, eller hur?

En oroande tendens

2006-10-08T18:08:00.000+02:00

Det tycks mig som om folket i vissa unga demokratier inte riktigt förlikat sig med ett av den representativa demokratins mest utmärkande (defining är det engelsa ordet jag söker en svensk motsvarighet till här) drag. De länder jag tänker på är Ungern, Thailand och – nu senast – Polen. Det utmärkande draget är detta: den regering man valt kan föra en sämre politik än vad man trodde att den skulle föra när man valde den, och det kan den hålla på med i en hel mandatperiod. Demokratin har ingen ångervecka. Det man har är konstitutionella begränsningar av regeringens och parlamentets makt. I några länder handlar det om rättigheter som inte får kränkas genom den offentliga makten, i andra länder (som Sverige) mest om inskränkningar i lagstiftningsmakten som ska förhindra att demokratin sätts ur spel. I några (få?) länder finns det också möjlighet att provocera fram nyval genom medborgarinitiativ (det var ett sådant som föranledde Arnold Schwarzeneggers maktövertagande i Kalifornien).

I övrigt måste man faktiskt acceptera att den regering man valt har rätt att inneha regeringsmakten under hela den föreskrivna tiden. Gör man inte det, kommer man heller inte att åtnjuta den representativa demokratins fördelar: långsiktighet, helhetssyn, ansvarsutkrävande, förutsägbarhet. Vilken politiker vågar genomföra en impopulär men nödvändig reform, om han vet att det kan leda till nyval nästa månad? En regering kan bereda sig för en storm av protester från opposition, medier och demonstranter. Allt detta kan leda till förlust i nästa val, men om politikerna verkligen tror på sina reformer kan de ändå uthärda den stormen i förvissningen att politiken kommer att ge resultat under mandatperioden. Att behöva köra valrörelsen i repris är däremot ett lite väl surt äpple att bita i.

Om dessutom kriteriet för att utlysa nyval är att ”en stor mängd människor demonstrerar länge på ett centralt torg i huvudstaden och börjar se ganska hotfull ut”, har rättsstatens principer fallit offer för det folkliga missnöjets otålighet. Någon gång kan det vara befogat – till exempel om den sittande regeringen behållit makten genom omfattande valfusk eller om det kommer fram att den bedriver folkmord – men instrumentet ska användas med stor återhållsamhet, för priset är högt.

Straffet

2006-10-08T15:44:00.000+02:00

”Ta bussen när du kan, ta bilen när du måste” – efter denna paroll från Västtrafik har jag levt de senaste två åren. Jag åker buss till jobbet, om det inte finns något särskilt skäl att ta bilen, och använder i övrigt bilen bara när ett kollektivt färdsätt skulle bli hemskt opraktiskt eller långsamt. En följd av det är att bilen ibland står oanvänd en vecka i sträck, ibland två veckor. Efterräkningen kom i torsdags när bilen var inne på tvåårsservice: alla bromsskivorna var rostiga och behövde bytas. Kostnaden blir 4100 kr. Det står inget om detta i instruktionsboken, men tydligen var det en konsekvens man fick räkna med, om man lät bilen stå ute längre tider utan att köra den. Jösses, varför har ingen berättat det för mig? Och hur många andra kan det vara som egentligen hörsammar Västtrafiks och andras maningar om att låta bilen stå med tanke på hur lite man hör om denna otrevliga konsekvens?

Dialekt och andra accenter

2006-10-01T19:56:00.000+02:00

Är det inte märkligt hur olika vi ser på dialekter och brytningar? En hallänning som flyttar till Göteborg (för att ta ett mig närliggande exempel) förväntas inte börja tala göteborgska, inte ens efter många år. Snarare ses det som lite suspekt när det händer. Däremot väntar vi oss att en tysk eller iranier som flyttar till Göteborg ska arbeta på sitt uttal och sin satsmelodi för att på sikt – något decennium eller så – kunna tala ”felfri svenska”.

När jag en kortare tid bodde i USA, umgicks jag mycket med 20-25-åriga amerikaner från olika delar av landet. De använde oftast ordet ”accent” för det vi kallar dialekt. Följden var att det i det avseendet inte fanns någon skillnad mellan mig med min ”Swedish accent” och andra med sina ”Texan” och ”Californian accents”. Och jag tror faktiskt att den skillnaden i språkbruk mellan oss och dem speglar en skillnad i synen på vad som är en fullvärdig variant av språket ifråga och vad som mer är att betrakta som en temporär approximation av det.

En outopisk vision

2006-10-01T18:33:00.000+02:00

Inspirerad av en diskussion på Sakine Madons blogg har jag funderat på i vilken mån ”ren libertarianism” är att betrakta som en utopi. Det lutar för min del åt att svaret är ja, om ”ren libertarianism” ges en stark tolkning som innebär att de individuella rättigheterna aldrig får sättas på undantag, medan det nog blir nej om man tillåter ett visst svängrum kring det absoluta. Vad menar jag med ”ett visst svängrum” i det här sammanhanget? Jo, jag syftar på ett tillstånd där det finns en generell uppslutning kring frihetsprinciperna – inkluderande behovet av att låta dem komma till uttryck i lagstiftning och tillämpningen av den – även om de på vissa och klart definierade områden får stå tillbaka för andra mål som anses nödvändiga för ett fungerande samhälle.

Jag ska illustrera med ett exempel, men låt mig först säga att inget av detta är menat som försvar för avsteg från respekten för de individuella rättigheterna. Nej, det är endast ett argument för att det går att nå nästan ända fram till ett samhälle på frivillighetens grund och att detta nästan-tillstånd är väl värt att sträva mot, samtidigt som det går att föreställa sig som en verklighet snarare än en utopi.

Vad jag vill exemplifiera med är yttrande- och tryckfriheten (som jag här behandlar i klump). Vi har kommit så långt att människor i allmänhet anser att dessa principer måste respekteras, och lagarna och den offentliga maktutövningen tar i stort hänsyn till detta. Det betyder inte att yttrandefriheten saknar begränsningar, för det gör den ju inte. Vi har uppviglingsbrott, förtalsbrott, hets mot folkgrupp-brott, och ett par inskränkningar till är det kanske. Och det är i vissa stycken mycket problematiskt, ja. Det signifikativa, det jag vill peka på här, är dock att varje försök att ytterligare inskränka yttrandefriheten stöter på ett starkt och brett motstånd som får sin näring från troheten mot själva rättigheten. Yttrandefriheten är ett argument i sig själv och måste inte i varje sammanhang motiveras som värde. Den som vill inskränka den måste förhålla sig till den som princip och förklara varför den inte ska gälla i det specifika fallet.

Så skulle det också kunna bli t.ex. i fallet med äganderätten (hm, jag är inte så förtjust i det ordet; det är väl egentligen ”rätten att inte bli parasiterad för det allmänna bästa” eller nåt det handlar om, men det finns vad jag vet inget ord som täcker just det). Det skulle kunna finnas en allmän acceptans för principen att människor har rätt att välja själva vad de ska arbeta för, även om de flesta skulle kunna tänka sig att göra avsteg från den principen i vissa fall. Ett sådant samhälle skulle inte kunna ha ett skatteuttag på femtio procent och säkert inte tio procent heller. Mer än så går inte gränserna för skattekvoten att kvantifiera, för det var ju trots allt ”ett visst svängrum” det handlade om (och skattekvoten är förstås långt ifrån det enda som kännetecknar äganderättens genomslag i samhället, men den kommer ju jämt och ständigt upp i sådana här diskussioner).

Den debatt vi idag ser mellan liberaler och (relativt sett) kollektivister på yttrandefrihetsområdet skulle i det här samhället ha en motsvarighet kring äganderätten. Liberaler skulle argumentera för något slags frivillig finansiering av polisen och försvaret, medan de lite mer kollektivistiskt lagda skulle försöka införa skattefinansiering av akutsjukvård eller liknande. Det skulle pendla lite fram och tillbaka beroende på vem som innehade lagstiftningsmakten för tillfället, men det skulle aldrig gå att utvidga tvånget eller statens domäner utan att övertyga människor om att det var absolut nödvändigt att åsidosätta äganderätten i just det här fallet. Då skulle vi för det mesta slippa den ”rovsocialism” som public choice-teoretiker brukar hävda att demokratin måste leda till, och äganderätten skulle på det stora hela respekteras. Dit borde det vara möjligt att komma.

Ja till trängselskatt - just nu i alla fall

2006-10-01T12:11:00.000+02:00

Alliansens första politiska utspel, om ja till trängselskatter, är en i huvudsak god nyhet tycker jag. För det första är det ett tecken på självförtroende att Alliansen med en gång tar ställning i en å ena sidan angelägen men å andra sidan snårig och sanslöst infekterad fråga, där svekdebatten kommer som ett brev på posten. Det skulle förstås vara dåligt snarare än bra, om ställningstagandet verkligen utgjorde ett svek gentemot tidigare utfästelser, men politikerna måste ju anses ha mandat att agera efter ett folkomröstningsresultat oavsett vad deras dittillsvarande partilinjer sagt (om de inte deklarerat att de tänkt bortse från folkomröstningen, men det har de väl inte?). Och vad kranskommunernas självinitierade omröstningar anbelangar finns det, som Mikael Ståldal förklarar, inte skäl att fästa något större avseende vid dem.

Även om jag i grunden är skeptisk till att betrakta frågan om hur mycket trängsel som är acceptabel som politisk, har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. För något behöver göras, särkilt med tanke på luftkvaliteten, som – för att bli lite konkret – regelmässigt bryter mot de av EU beslutade miljökvalitetsnormerna. Transaktionskostnaderna för någon form av marknadsmässigt system baserat på frivillighet framstår som mycket höga, och det är hur som helst inte ett alternativ vi har att ta ställning till i dagsläget. Dock tycker jag det finns skäl att undersöka andra lösningar med ambitionen att förbättra eller byta ut det existerande systemet, och det säger jag med full vetskap om uppbyggnadskostnaderna och de problem som oförutsägbarheten i regelverket medför. Jag tycker nämligen inte att vi kan slå oss till ro med ett system som begränsar människors rörelsefrihet med så låg precision i nyttoeffekten och utan inbyggda mekanismer för att öka den precisionen där det behövs.

Därför är det bra att Alliansen torgför sitt förslag som en övergångslösning och att man öppnar för att låta sådana här frågor avgöras på lokal eller regional nivå. Detta sistnämnda tror jag också är bra för att det 1) ger utrymme för mer mångfald och experimenterande (hoppas jag i alla fall), 2) lägger finansieringsfrågan på rätt nivå, så att trängselskatt/trängselavgift kan ställas mot andra åtgärder för att uppnå en acceptabel situation och 3) befriar sådana här projekt från negativ inverkan av rikspolitiska ambitioner (som minskade CO2-utsläpp) som saknar relevans på lokalplanet.

En hård recension

2006-09-30T00:53:00.000+02:00

Blogger har fått för sig att The Pilotwave är en spamblogg. För att posta inlägg måste jag skriva av ett lösenord som syns som en bild på skärmen, och det gör väl inte så mycket, men i torsdags och igår (fredag) var bloggen spärrad – vad jag förstår tillsammans med en massa andra förmodade spambloggar – och kom inte tillbaka förrän jag postade ett nytt inlägg. Om det nu var någon som försökte ladda ner den då, vet ni alltså varför den inte verkade finnas.

Jag måste säga att algoritmiken bakom spamfilter o.d. inte är lätt att gissa sig till utifrån de mail som felaktigt fastnar. Det känns oftast helt godtyckligt. Och varför skulle den här bloggen antas vara spam? Kan ni förstå det?

Telekonservativ

2006-09-24T19:57:00.000+02:00

Var snälla och säg inte ”Hej Staffan” när ni ser mitt namn på mobildisplayen. Jag blir alldeles ställd och kommer av mig. Och det vill ni väl inte? Det är ju faktiskt så att det finns konventioner för hur ett telefonsamtal inleds och avslutas, och många av oss har de första replikerna för några samtalskategorier inövade. I rutinen ingår att man först presenterar sig, och det går ju inte om den svarande personen redan sagt ens namn. Eftersom man ofta inte kan vara säker på att den som svarar vet vem det är som ringer (han kanske har glömt skriva in ens nummer i telefonboken, och hur viktig är man egentligen för honom?), kan man heller inte ändra rutinen. I stället måste man ha två inledningar snabbt tillgängliga i minnet, vilket gör det hela jobbigare och tar fokus från väsentligheterna. Och det vill vi väl inte?

Rökförbudet - andra iterationen

2006-09-24T19:07:00.000+02:00

Rökförbudet på krogen har blivit en succé. De farhågor som motståndarna (jag inräknad) uttryckte har inte besannats. Krogbesöken har inte minskat, snarare ökat, och en stor majoritet av folket, ja till och med åtta av tio rökare, är nöjda med förändringen enligt Folkhälsoinstitutet. Det verkar heller inte vara några problem med efterlevandet.

Förbudet verkar alltså ha fyllt alla sina syften. Bra, då kan vi väl avskaffa det nu!? Bland de liberala förbudsförespråkare jag diskuterade saken med innan förbudet infördes var en bärande tanke bakom ställningstagandet ofta att marknaden inte riktigt fungerade här. De flesta krogbesökare vill egentligen slippa rök, men ingen krog har råd att gå före och därmed tappa alla rökande gäster och deras sällskap. Eller något liknande. Argumentationen bygger i varje fall på att den här marknaden har fastnat i något slags lokalt optimum ur vilket den inte kan ta sig utan en knuff i rätt riktning.

Nu har förbudet svarat för just den knuffen, och reaktionerna från allmänheten indikerar ju att de som resonerade så hade rätt så till vida att mycket få vill tillbaka till det gamla tillståndet. Därför bör vi, om vi avskaffar förbudet nu, inte räkna med att få tillbaka den gamla situationen. Vilken krog skulle nu vilja öppna för rökning när alla andra har rökfritt, och det är vad folk vill ha? Ja, inte den krog som har många gäster i alla fall. Däremot skulle man kunna tänka sig att det i större städer skulle kunna uppstå en liten nischmarknad för folk som sätter ett mycket stort värde på kombinationen av mat/dryck och rökning (och inte har några ickerökande kompisar). Eller också gör det inte det, men då har vi ju inte förlorat något.

Det är klart att det inte går att med hundraprocentig säkerhet fastslå att vi inte återfår den tidigare situationen, men med tanke på hur positivt mottagandet av förändringen varit och att säkerligen människors attityder hunnit ändras som en följd av den, borde väl bevisbördan ligga hos dem som hävdar att förbudet fortfarande behövs?

Det här gäller förstås inte dem som motiverar sitt ställningstagande för förbud på något annat sätt. Vad gäller arbetsmiljöfrågan skulle man kunna införa en reglering som innebär att ingen som idag har en anställning i krogbranschen ska behöva acceptera rök i lokalen för att behålla sitt jobb. Likaså skulle man kunna ge arbetssökande rätt att neka till jobb där de utsätts för tobaksrök utan att förlora A-kassa. Det blir en del juridiskt krångel, men ett förbud mot något som är frivilligt för alla inblandade parter är alltid ett mycket dåligt alternativ som inte ska tillgripas annat än som en sista utväg. Eller hur?

Schlagern och livet

2006-09-23T00:15:00.000+02:00

Innan klockan slår en sista gång
Ska vi dansa hela natten lång

Batterierna i klockan tar slut klockan fem på morgonen...? Eller vad menar han egentligen, Patrik Isaksson i ”årets öl-låt”? Och viktigare – hur kommer man undan med sådant nonsens? För några klagomål har jag inte hört. Det är ju en sak att det ibland blir svårt att få ihop grammatiken och att en och annan banalitet slinker med, men man kan väl i alla fall förvänta sig att texten hänger ihop logiskt? Ett annat förvånande exempel på att man inte kan det är ”Min kärlek”:

Sätt din tro till gudarna
Som styr vad som händer
En dag i sänder

Låtens poäng är väl ungefär att den stora kärleken, när den väl kommer, är så omtumlande att man känner att den måste vara förutbestämd för en. Är det inte då väldigt märkligt att gudarna är så kortsiktiga och oförutseende att de styr vad som händer ”en dag i sänder”? Hur kunde Ingela ”Pling” Forsman vara nöjd med det resultatet? Hon måste väl ha någon yrkesstolthet?

På tal om Ingela ”Pling” Forsman hörde jag henne i något sammanhang säga att en schlagertext är en svår utmaning i det att den både ska säga något som inte sagts förut och vara något som alla kan känna igen sig i. Där tror jag hon har fel. Det behöver inte alls vara något alla kan känna igen sig i. Den kanske största schlagern genom tiderna, ”My way”, handlar om en person som snart ska dö. Det är definitivt något de flesta saknar erfarenhet av. Ändå berörs vi. Ja, herregud, det är ju en av konstens största förtjänster att den låter oss erfara känslor härrörande från upplevelser som våra egna med nödvändighet begränsade liv inte erbjuder oss.

Men, invänder någon, schlager är inte konst, och därför behöver man inte ställa sådana krav på den. Nej, det behöver man kanske inte, men det handlar inte så mycket om att ställa krav som att släppa existerande krav på konformism och anpassning till genrekonventioner. Schlager är visserligen konst för en mycket bred publik, men det betyder inte att man måste anstränga sig för att enbart använda uttjänta fraser och metaforer (så att man t.ex. råkar stapla ”dansa hela natten lång” på ”tills klockan slår en sista gång”). Det betyder inte heller – och här kommer vi till den aspekt som väl mer än något annat gör att jag har oerhört svårt för schlager – att man måste eller ens är betjänt av att inta en ironisk hållning av typen ”det här är ju inte riktigt på allvar så det spelar ju ingen roll vad texten säger”.

Jag tänker på ett råd jag ofta haft nytta av vad gäller hur man ska förhålla sig till en publik: Överskatta inte deras förkunskaper. Underskatta aldrig deras intelligens. Just så – om man med ”förkunskaper” här avser erfarenheter – borde Ingela ”Pling” Forsman och hennes kollegor tänka.

Tvångsvård

2006-09-20T23:14:00.000+02:00

Sakine Madon har skrivit ett inlägg på sin blogg om droger som jag skulle vilja följa upp. Jag tycker överlag hennes synpunkter är kloka och väl avvägda, men hon är lite osäker i frågan om tvångsvård: ” något kluven i frågan om tvångsvård av knarkare. Spontant säger jag nej. Men skulle det visa sig att i princip alla som får vården i efterhand tackar och säger att det är det bästa och enda sättet de kommer ur ett missbruk, fine. Kör på.”

Vi kan nog utgå från att inte ”i princip alla” säger detta. Några ser inte alls sitt narkotikabruk som ett problem och blir bara djupt kränkta av tillgreppet. Även bland dem som inser att de har en i längden ohållbar situation finns det säkert en och annan som förbehåller sig rätten att själv bestämma när ett allvarligt försök att bryta beteende ska göras. Och några är fullt medvetna om vart deras beteende leder men är beredda att betala priset för att kunna fortsätta med drogande (som huvudpersonen i den förtrollande Farväl Las Vegas).

Ändå tycker jag att tvångsvård kan vara motiverat under vissa förutsättningar. För det första finns det två huvudskäl – som ofta slås ihop – till att använda tvångsvård: Man kan genom sitt drogmissbruk bli en fara för å ena sidan sig själv och å andra sidan sin omgivning. I det senare fallet behöver användandet av tvångsmedel inte bli så problematiskt. Samhället måste ha rätt att skydda sina medlemmar – med våld om så behövs – från människor som hotar att skada dem – avsiktligt eller oavsiktligt.

Problemet blir väl att bevisa kopplingen till drogen. Vad gäller ökad våldsbenägenhet är det vad jag vet bara ett fåtal droger, varav alkohol är en, som bevisligen har den effekten, och vi vet ju att det finns gott om alkoholister som aldrig blir våldsamma. Man skulle kunna tänka sig en drog som med nästan hundraprocentig säkerhet får brukaren att begå våldsdåd eller andra kränkningar, men tills den situationen uppstår måste det till något mer än en statistiskt säkerställd korrelation mellan en viss drog och ett visst brottsligt beteende för att motivera tvångsvård av alla som missbrukar drogen ifråga. Vad som krävs är att missbrukaren bevisat sin farlighet i handling. Då har vi rätt att använda tvång, och vi får använda det tvångsmedel som vi anser vara effektivast. Detta är något annat – eller i alla fall formellt något annat – än det vi normalt kallar straff, dels för att det kan bli aktuellt även om uppsåt för handlingen saknades, dels för att hotet om tvångsvård kan tillkomma ovanpå och även efter avtjänandet av det egentliga straffet (t.ex. fängelse).

Ett besläktat fall – men som väl egentligen utgör en tredje kategori – är det där missbrukaren är vårdnadshavare för ett omyndigt barn. Med föräldraskapet följer ju förpliktelser. Jag pendlar mellan att tycka att samhället har rätt att tvinga föräldern att i någon mån uppfylla dem och att samhället bara har rätt att hota med att frånta föräldern vårdnaden. Hm, det var tydligen ett område jag inte täckt så väl i mina funderingar.

Det andra huvudskälet – att man blir en fara för sig själv – hur kan man se det som ett skäl alls? Har man inte rätt att göra vad man vill med sitt liv, inklusive riskera det för en njutning? Jo, det tycker jag att man har. Ett samhälle som inte låter människor välja själva blir inte ett gott samhälle utan ett där medmänniskor blir fiender och väld en oumbärlighet. Varför ska en människa lägga de restriktioner på sitt handlande som respekten av andras rättigheter medför, om samhällets konstitution inte garanterar henne samma respekt tillbaka? Ömsesidighet eller reciprocitet, som jag föredrar att kalla det, är ett av samhällets fundament, och den enda formen av reciprocitet som jag kan se som förenlig med människors vitt skilda önskningar och passioner (vissa gillar centralstimulantia, andra folkdans) är en som bygger på just frihet.

Nå, det är den enda formen, men med vissa förbehåll. Och här kommer vi till min poäng Själva nyttan med friheten är ju att den ger oss möjlighet att göra saker som enligt vår bedömning gör livet bättre. Men om vår bedömning av vad som är bra för oss varierar kraftigt med tid och sinnestillstånd, är det inte säkert att friheten har något värde för oss. Om jag t.ex. ständigt berusar mig med droger, är jag kanske inte beredd att genomgå det lidande som en avgiftning och avvänjning skulle innebära, men i nyktert tillstånd skulle jag kanske anse den därmed vunna drogfriheten värd det priset. Det verkar ju finnas många missbrukare som har just den erfarenheten. En del droganvändare är verkligen nöjda med det drogarliv som andra ser som rena fördärvet och vill återvända till det efter att ha nyktrat till och tagit sig förbi eventuella abstinensbesvär. Det är svårt att veta eller ta reda på för någon annan i förväg.

Därför tycker jag det är rimligt att man får ingripa med tvångsmetoder innan man vet hur det ligger till. Därefter – i nykter tillstånd – måste personen få chansen att utrycka sin önskan för fortsättningen. Om han börjar droga igen, vill han då bli tvångsomhändertagen på nytt? Om svaret blir nej, kan det inte bli aktuellt med fler tvångsingripanden, inte på länge i alla fall. Det är klart att människor ändrar värderingar, så kanske bör ett sådant besked bara gälla en viss tid? Nå, vi talar väl i så fall om rätt många år i alla fall. Man kan förstås alltid tänka sig att personen just nu har kommit på ”bättre” tankar, men när någon nyligen gett besked, är ju det troligaste att det gäller. Vi skulle inte resonera annorlunda i några andra fall. För att helt undvika tvångsomhändertagande skulle man också kunna få ge besked i förväg. Eller vore det värdelöst med ett sådant besked från någon som inte lärt känna drogens verkan på allvar? Jag är lite osäker där.

Det är alltså som jag ser det moraliskt försvarbart att tillgripa tvång en gång och sedan låta personen välja själv. Det är ju för övrigt så det brukar gå till vid ”avprogrammering” från destruktiva sekter, även om jag inte vet om man egentligen får använda tvång i det sammanhanget. Det är hur som helst inte aktuellt att hindra en person från att gå tillbaka till sekten efter ett sådant avprogrammeringsförsök, och jag tror de flesta håller med om att man inte kan göra mer än ett försök. Sedan måste man respektera personens vilja att tillhöra sekten, även om man inte förstår varför (och naturligtvis också då man tror sig veta varför).

Är det förresten någon som vill förbjuda destruktiva sekter? Det borde vara ganska lätt att motivera utifrån de argument som vanligtvis används för förbud mot diverse rusmedel.

Ny föresats

2006-09-10T02:00:00.000+02:00

Jag ska skriva minst fyra blogginlägg i veckan. Detta krav ska jag ställa på mig själv. Hur länge tror ni jag klarar det? Jag gissar 3-4 veckor, men jag överraskar gärna mig själv.

För man överraskar verkligen ofta sig själv med hur mycket mer man kan uträtta om det finns en plikt som fordrar det – även om plikten ifråga snarare är upplevd eller konstruerad än veklig. Det upplevda tvånget är en befrielse, ja just det, en befrielse. Det är en befrielse från svårigheten att välja tillfället för den nödvändiga försakelsen. I alla fall är det så för mig. Problemet är nämligen inte alltid att försakelsen känns för stor eller att man inte är övertygad om dess nödvändighet utan att man i varje i varje tillfälle då den skulle kunna göras saknar en impuls för att välja just det tillfället. Varför just nu? Varför inte senare? Kan det inte komma ett bättre tillfälle, ett som är mer vikt för ansträngningen?

Tänk vad enkelt det är på jobbet! Har man ett åtagande, hur svårt och jobbigt det än förefaller, är det bara att ge sig i kast med det. Det finns inget utrymme för tvekan. Det är bara att göra det. Man behöver inte fundera på om man är lite trött, om det är något bra på TV, om man kommer att vara mer inspirerad i morgon, etc. Tvånget (som i det fallet är ett verkligt om än frivilligt påtaget sådant) befriar oss från distraherande alternativ och frigör därmed skaparkraften.

Lite tillspetsat kan man säga: Vi behöver frihet för att skapa, men vi behöver också tvång. Nja, inte så lite tillspetsat kanske, för det tvång det handlar om här är ju inte det som den gängse betydelsen (våld eller hot om våld) avser utan mer ett förhållningssätt, som rent själsligt påminner mycket om det som framkallas av ett verkligt tvång. Eller gör det det? Nå, det väsentliga är att det sammanfaller med upplevelsen av det verkliga tvånget i det avseendet att den påbjudna handlingen ifråga för ens inre framstår som en självklarhet – så given att alternativa handlingar inte ens behöver övervägas.

Det är detta jag försöker åstadkomma med mina föresatser, löften till mig själv och (som i det här fallet) publika utfästelser. Här finns det dessutom ett visst tävlingsmoment att dra nytta av. Nåväl, föresatsen gäller från och med nästnästa vecka. Fram till dess är det ju valrörelse; ”ända in i kaklet” och allt det där ni vet.

Två föreställningar - tre reflektioner

2006-08-27T23:16:00.000+02:00

Igår kväll såg jag Cullbergbaletten som uppträdde på Göteborgs Stadsteater under Göteborg Teater och Dans Festival (suck, vilken särskrivning). Det var nästanpremiär – premiären var i fredags – på två föreställningar (eller var säger man i balettsammanhang?): Blanco av koreografen Johan Inger och End av Sidi Larbi Cherkaoui. Tre reflektioner:

1. I båda (de helt disparata) delarna förekom slagsmålssekvenser. Båda gångerna började stora delar av publiken (nästan hela?) att skratta trots att det vad jag kunde förstå inte fanns någon egentlig komik i scenerna. Det var förstås inte så likt verkligt våld som när stuntmän ägnar sig åt det; det var dans, och det fanns ingen ambition att lura våra sinnen. Men inom den teatrala diskurs som gällde var det våld, och det var inget mer symboliskt eller låtsat med det än något annat som hände i föreställningarna. Så vad skrattade folk åt? Överraskningsmomentet? Försvarsmekanism? Eller var koreografin utformad för att vara
komisk, bara det att jag inte såg det så? I så fall riktar sig frågorna istället till koreograferna. Varför ge oss ett av få lättsamma andrum i en i övrigt tät och allvarligt menad föreställning just i en våldsscen?

2. Varför är man alltid så mån om att ge balett ett intellektuellt innehåll? Igår hade jag inte läst programmet när jag såg föreställningarna; jag hade läst något kort i festivalkatalogen, men det var mer än en vecka sedan och glömt. Nog försökte jag till en början göra tolkningar av skeendena på scenen, och jag storttrivdes redan då, men upplevelsen blev starkare i takt med att jag lyckades frigöra mig från de tankarna.. Men det var svårt att göra det, för det fanns uppenbart ett innehåll, en tankegång, ett budskap – eller vad det nu var, och om jag inte tog till mig det, skulle jag ju gå miste om en del av behållningen. Vad jag då frågar mig är varför koreograferna känner sig tvungna att hänga upp sina rörelsekreationer på dessa intellektuella strukturer. Jag säger ”tvungna” därför att åtminstone i Blanco var dansen stundtals så hänförande vacker att ögonen tårades, och varje försök att se rörelserna som representationer av resonemang eller budskap skulle vara ett sätt att förminska dem och därmed upplevelserna de skänker. Och ändå görs det. Faktum är att jag under pausen, efter denna Blanco, råkade höra en annan besökare läsa högt ur programmet, och jag tyckte att koreografens ord om föreställningens innebörd utgjorde en rätt ovärdig och störande inramning.

Det behöver alls inte vara fel att uttrycka ett budskap eller en fundering med dans. Jag bara undrar varför det alltid måste vara så – varför dansen alltid måste ha något slags relevans utanför dansen själv och våra upplevelser av den för att motivera sin existens. När jag skriver ”alltid” ska det förstås utifrån min mycket ringa erfarenhet av modern dans, som huvudsakligen begränsar sig till tv-föreställningar jag sett och recensioner jag läst. Ni får alltså gärna rätta mig om jag har fel, men det är mitt intryck att detta krav på intellektuell barlast nästan alltid finns där i modern balett.

Jämför detta med musiken, särskilt den instrumentala. Den ber inte om ursäkt för sig. Den bara finns där och förgyller tillvaron för oss utan att ha några som helst anspråk på att kunna påverka eller ens spegla världen i övrigt. Om den ändå gör det, är det mest en bonus, kanske inte ens en påtänkt sådan. Varför har musiken fått detta privilegium? Visserligen brukar Ingmar Bergman säga att filmen har en likhet med musiken i det att den talat direkt till känslorna utan att passera förnuftet (jag minns inte hans exakta formulering), men där har han väl bara delvis rätt? Den gör det i och för sig, men vi kräver också av den att den ska tala till förnuftet. I Bergmans egen produktion är inledningen av Persona det enda undantag jag kan komma på, om vi talar om sekvenser om mer än några sekunder. Det finns väl också ett och annat undantag inom bildkonsten och litteraturen (man kan ju tänka på dadaismen till exempel; musikvideor kan också i vissa fall räknas hit), men de är ju just undantag.

Kanske föreslår någon som förklaring att instrumentalmusiken intar en särställning i sin brist på påtaglig mänsklig närvaro (tja, mindre påtaglig i alla fall). Jag tror dock inte att det har med det att göra, för de flesta av oss kan med stor behållning lyssna på en sång på ett för oss okänt språk eller sång som vi inte lyckas höra orden av. Vad beror det på? Varför är det så mycket svårare att njuta av en dikt eller en koreografi utan att behandla den med förnuftet? Kanske är vi rädda för att då känna oss lite ointellektuella. Ord som onani och pornografi gör sig påminda som metaforer vi ofta använder för egennyttiga handlingar, och det bär ju emot att dra konstens skönhet i sådan smuts (som vi, lite slarvigt eller oreflekterat, tenderar att se dessa företeelser som). Då – om min förmodan är riktig – kvarstår ändå frågan varför vi accepterar det när det gäller musik. Möjligen är det bara för att den funnits så länge att vi tagit dess roll som självändamål eller njutningsmedel för given och aldrig reflekterat över hur det påverkar dess värde som konstform. Kanske kommer någon att påtala detta och försöka få oss att avstå från musik utan budskap och mening. Måtte vi stå rustade då!

3. Vad är det för vits med alla dessa inropningar? Jaja, aktörerna måste få uppskattning, men det hela känns så inövat och påklistrat att jag undrar om det verkligen fyller den funktionen. Jag menar, vad får de medverkande egentligen för information om publikens nöjdhet, när applåderna ändå alltid pågår tills lyset tänds? Kan inte någon komma på något bättre sätt att visa uppskattning? Igår till exempel rörde mig den första föreställningen betydligt mer än den andra. Hur skulle jag ge uttryck för det? Kan de inte ha en enkät eller nåt som man får fylla i?

Förutsättningar och prestationer

2006-08-12T01:00:00.000+02:00

Efter att ha sett Susanna Kallur vinna EM-guld på 100 m häck tänker jag bara: Jäkla tur att man inte är enäggstvilling! För tänk själva, hur ska Jenny Kallur förklara bort det faktum att hon bara slutade sjua medan systern segrade? Inte för att det är ett dåligt resultat som i något annat fall skulle behöva förklaras bort. Alls inte, men jämförelsen är ju oundviklig. Vad skulle hon kunna säga? ”Ja, alla har ju olika förutsättningar…” Nej, jag tror inte det. Det är samma genetiska material och samma uppväxtsförhållanden för de båda, men ändå så olika prestationer. Det finns ingenting som man kan peka på – vad jag vet i alla fall – som skulle göra det omöjligt för Jenny att vara lika bra som Susanna. Det verkar vara en ofrånkomlig slutsats att Jenny Kallur helt enkelt inte är alls så bra som hon skulle kunna vara – vad det nu kan bero på (dålig kost, bristande engagemang, slarvig träning…) Så är det kanske för de flesta av oss, men alla utom enäggstvillingar som söker sig till samma bransch slipper konfronteras med bevis på det.

Nästa fråga är ju om det är bra för oss. Jenny Kallur kanske sporras till att prestera mycket mer än hon annars skulle ha gjort just tack vara att systern visar hur stor hennes potential är, medan många av oss andra slår oss till ro med våra svaga prestationer och förklarar dem med att vi inte hade förutsättningar för att lyckas bättre. Är det i längden bra att ha det försvaret att ta till? Jag är tveksam, men Jenny Kallurs fall, som tycks mig utgöra en exceptionell motsats till detta, framstår som lite svår att hantera. Det skulle vara intressant att höra hur hon ser på det. Någon som vet?

FYI

2006-08-06T23:02:00.000+02:00

Jag noterar att Jenny Travis på sin blogg utmanar mig ("Blogg Dizz"?) att lista några saker här. Tja, det kan jag ju göra, men jag måste lite förläget konstatera att jag kommer till korta på några punkter, som ni kan se nedan.

4 arbeten som jag haft i mitt liv (inkl. nutid):
1. Diverse fabriksarbete på Genevads Skylt
2. Doktorand på Tillämpad Fysik, Chalmers
3. Ingenjör på Volvo Personvagnar
4. –

4 filmer som jag kan se om och om igen:
1. Smultronstället
2. Glengarry Glen Ross
3. Taxi Driver
4. Blade Runner

4 städer som jag bott i:
1. Laholm
2. Göteborg
3. Ann Arbor
4. –

4 tv-serier jag gärna ser:
1. Seinfeld
2. Sopranos
3. The Shield
4. Buffy och vampyrerna

4 ställen jag vill åka till:
1. San Francisco
2. Toscana
3. Rom
4. Barcelona

4 webbsidor jag besöker dagligen
1. aftonbladet.se
2. dn.se
3. imdb.com
4. JohanNorberg.net

4 favoriträtter:
1. Grillade kycklingben
2. Rotmos och fläsklägg
3. Hjortstek
4. Kroppkakor

4 ställen där jag stortrivs:
1. På dansgolvet (disco)
2. På tartanbanan
3. På museet
4. I sängen

4 vänner som jag tror kommer svara:
1. –
2. –
3. –
4. –
Äh, jag har inte en aning om vilka som läser den här bloggen, om ens någon. Jo, Mikael Ståldal gör det nog, men han var ju redan utmanad.

Svammel om idrottsturism

2006-08-06T18:06:00.000+02:00

Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson slår med anledning av det stundande friidrotts-EM ett slag för offentlig finansiering av stora idrottsevenemang. Som ett, som hon anser, bra exempel lyfter hon fram just friidrotts-EM till vilket regeringen till slut bestämde sig för att ge ett bidrag på 10 miljoner. ”En bra affär för staten som förväntas få minst 100 miljoner i skatteintäkter” fastslår hon utan vidare. Kan det vara så bra? Skulle staten till och med kunna lägga 100 miljoner på friidrotts-EM utan att det kostade skattebetalarna något? Nej, inte på långa vägar, och det är inte för att uppskattningen 100 miljoner i skatteintäkter inte stämmer (det vet jag inte), utan för att det bakomliggande resonemanget är grovt felaktigt. I själve verket är det ett klockrent exempel på ”det man ser och det man inte ser”, som 1800-talsekenomen Frédéric Bastiat kallade det. Och det är inte så lite anmärkningsvärt att man än idag kan komma undan med det (jag har sett åtminstone en (socialdemokratisk) ledarskribent svälja resonemanget med hull och hår).

Vad är då felet i resonemanget? Felet är att det bortser från undanträngningseffekter (eller har jag blandat ihop termerna här?). Staten lägger en viss summa pengar på att göra det mer attraktivt att turista i Göteborg (t.ex. se till att ett idrottsmästerskap arrangeras här). Turisterna kommer (om det nu går enligt planerna), och de spenderar en betydligt större summa pengar än så. Av denna betydligt större summa går uppemot hälften till skatt (moms 20%, punktskatter på alkohol och tobak samt arbetsgivaravgifter för extraordinarie personal), och det är inte alls konstigt om skatteintäkterna skapade härvidlag vida överstiger den summa staten satsat. Precis hur stora intäkterna blir är en empirisk (ekonometrisk) fråga, men det råder inget tvivel om att det fungerar på det här sättet.

Vad som inte är så uppenbart men lika logiskt odiskutabelt är att de pengar som genom statens ingripande spenderas i Göteborg i stort motsvaras av minskningar av konsumtionen på andra håll och därmed förknippade minskningar av skatteintäkterna. Pengarna som spenderas i Göteborg representerar ju värden som skapats eller kommer att skapas oberoende av om EM hålls här eller inte. Spenderas de inte här, spenderas de någon annanstans (i princip kan man ju tänka sig att konsumtionsbenägenheten (i motsats till sparbenägenheten) ökar pga. av turisminvesteringarna, men det är en så marginell effekt att vi kan bortse från den här). Det blir alltså en mängd alternativa konsumtionsaktiviteter som inte äger rum som en följd av regeringens omdirigering av penningflödet: några uteblivna övernattningar på Stadshotellet i Hallsberg, några osålda grillskivor på Ica Maxi i Eksjö, ett inställt singelmingel i Karlstad, etc. Till skillnad från ett tidsbegränsat uppsving i den turismrelaterade kommersen i Göteborg (”det man ser”) är dessa effekter alltför diffusa i tid och rum för att någonsin kunna mätas (”det man inte ser”), men vi kan vara säkra på att de finns där.

Nå, ”i stort” skrev jag ovan, och nu ska jag förklara vad jag menar med det. De pengar som läggs på att locka turister till Göteborg har ju fått det alternativet att framstå som åtminstone något bättre än de alternativen som turisterna annars skulle ha valt. Skillnaden kan i princip vara hur liten som helst, men den kan inte vara lika med noll; det ligger i valets natur. Därmed har de fått ett lite större värde (t.ex. för att de kunnat titta på friidrotts-EM när de är här) för sitt arbete än de annars skulle ha fått. Det ökar nyttan, och torde leda till en viss ökning av arbetsbenägenheten och följaktligen skatteintäkterna. (Lägg märke till att statliga subventioner riktade mot singelmingel i Karlstad skulle få samma effekt). Det är den ökningen som ska ställas mot skattepengarna som lagts på att stödja turismen, inte den totala summan pengar som kanaliseras om genom bidraget.

Men, invänder någon, det kan väl hända att en noggrann kalkyl skulle visa att satsningen faktiskt lönar sig, om vi räknar på det sättet också? Jo, det är ju inte omöjligt, men då ska det göras klart för envar att det är denna marginalvinst det handlar om och inget annat. Att staten skulle få igen satsningen tiofalt, som rubriken till Mattssons artikel säger, är bara fantasier. För det andra – och det här är minst lika viktigt – om det verkligen förhåller sig så att det lönar sig, finns det ändå inget skäl för staten att engagera sig i detta. Är det lönsamt, i bemärkelsen som jag beskrivit ovan, att stödja turismen på det här sättet, kan det privata näringslivet stå för den satsningen och låta skattebetalarna slippa. Det är ju i första hand företagen som får intäkterna från turismen, så det är helt i sin ordning att det är de som betalar för att få hit turisterna. Det här är både ett moraliskt krav – grundat på att sådana satsningar inte tillhör statens legitima uppgifter – och ett mer snävt ekonomiskt krav – grundat på att en fri marknad normalt är bättre än staten på att styra kapital mot lämpliga investeringsobjekt. Man skulle i och för sig kunna tänka sig en situation där transaktionskostnaderna för att samordna en sådan satsning från det privata näringslivet skulle bli alltför höga, så att därför endast staten skulle ha förmågan att få fram pengarna, men det är inte den situationen vi har. Näringslivet är redan organiserat och satsar genom sina sammanslutningar redan pengar på turism. Det är bara att låta dem göra det fullt ut.

Kanske tänker ni att det jag skrivit ovan förutsätter att turisterna är svenskar. Vad händer om vi lockar turister från utlandet? Nu tror jag visserligen att det främst är svenska turister som kommer hit för friidrotts-EM, men det är ju en invändning av mindre principiell betydelse. (Och finansiärerna hoppas ju på att arrangemanget ska ge ökad turism även framgent. Försök förresten erinra er värdstäderna för de tre senaste europamästerskapen i friidrott.)

Resonemanget blir hur som helst i grunden det samma, bara lite mer komplicerat. De pengar som utlänningar spenderar i Göteborg som en följd av turisminvesteringarna skulle ju troligen inte hamna i Sverige, om dessa investeringar inte gjorts och därför inte ge några skatteintäkter till den svenska staten. Men undanträngningseffekterna finns ju där likafullt. Innehavaren av tingeltangelaffären som säljer ett Gustav Adolf-snapsglas för 100 kronor till en tysk turist blir ju inte 100 kronor rikare utan måste lägga kostnaderna för hyra, personal och naturligtvis inköpet av glaset på priset innan det kan bli tal om någon vinst. Om vinsten är 10%, betyder det att 90 kronor annars kunde ha gått till butiksinnehavarens egen konsumtion eller till investeringar i andra näringar (genom att sparas och därmed kanaliseras till kapitalmarknaderna), vilka förstås också skulle generera skatteintäkter.

Huruvida det var bra för samhället att det var just turism som dessa 90 kronor gick till hänger på hur stor vinsten blir, inte på hur mycket pengar turisten får betala. Denna vinst – 0, 5 eller 10 kronor till exempel – ska jämföras med vad dessa 90 kronor kunde ha genererat för avkastning vid annan användning, kanske 3 kronor. Om vinsten är 10 kr, har alltså samhället som helhet (svenskarna som kollektiv) vunnit 7 kronor på att Göteborgsturismen främjats. Den sammanlagda vinsten för samhället för hela evenemanget får man genom att summera alla dessa skillnader mellan nettointäkten på turismen och avkastningen från den alternativa aktiviteten. Den summan, om den nu går att uppskatta (jag antar att man kan göra det genom att utgå från räntan), ska jämföras med de 10 miljoner staten satsat.

Jag skrev huvuddelen av den här posten igår, sporrad av Karin Mattssons ovan refererade artikel. Föga anande jag då att det just idag skulle komma en artikel på DN Debatt med ungefär samma budskap som Mattssons men betydligt mer aggressiv i sin argumentation. Man lyfter fram fotbolls-VM i Tyskland som positivt exempel: ”De utländska besökarna spenderade tillsammans över fem miljarder kronor i Tyskland under VM.” Som om den siffran i sig skulle säga något! Jo, den säger att det rör sig om stora summor, men om det är bra eller dåligt med tanke på vad kalaset kostade går inte att uttala sig om utifrån det.

Nåväl, det är dags för mig att sluta tänka på denna trista sida av evenemanget och förbereda mig för den idrottsliga högtid som infaller när europamästerskapet i den sport jag älskar över alla andra ska avgöras här i vårt lilla Göteborg. Imorgon klockan 10.00 på Ullevi smäller det. Jag kommer att vara där!