Så dör vi nöjdare - eller?

Systembolaget gör återigen ett debattinlägg medelst helsidesannonser i svensk dagspress. Efter "Hej alla nyliberala!"-kampanjen är det nu EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso som får en trevlig hälsning. Och just det, brevet/annonsen har också publicerats i Financial Times. Och om Barroso inte nöjer sig med det, kan han titta på den påkostade reklamfilm som Bolaget låtit spela in (med Pernilla August som berättare). Tja, vad ska man säga? Det är väl inte fel att de får förklara sig. Man kan möjligen invända att det är lite ojuste mot de meningsmotståndare som inte har ett detaljhandelsmonopol att finansiera sina kampanjer med, men fri konkurrens har ju aldrig varit Systembolagets melodi.

Men det var inte ett behov att spy galla som föranledde detta inlägg. Nej, det var en tankegång som annonsen initierade: Hur vet vi om det är bra eller dåligt att konsumtionen ökar? Vi vet ju en del om skadorna, och det är försås bara dem Systembolaget talar om. WHO har enligt dem uppskattat kostnaderna för alkoholens skadeverkningar till 2-5% av BNP i EU. Det var inte så lätt att hitta uppgiften i någon WHO-rapport, men här finns den: http://www.euro.who.int/document/E67946.pdf. Det visar sig, som jag misstänkte, att man då räknat med minskad produktion pga sjukdomar och för tidig död. Det faktum att folk inte arbetar kan bara ses som en kostnad för samhället, om utgångspunkten är att människor inte arbetar för sin egen skull utan för att det är något de är skyldiga samhället. (Någon som har siffror beräknade på ett vettigare sätt?)

Men den synen väntade jag mig alltså, så det var inte det jag började tänka på utan, som sagt, hur vet man om det är bra eller dåligt att konsumtionen ökar? Hur vet vi om det är bra eller dåligt att konsumtionen av kaffe ökar (om den nu gör det)? TV-apparater? Tja, det finns ju egentligen inget sätt att mäta nyttan. Någon kanske tänker att man kan titta på hur mycket folk är beredda att betala för något, och det är ju klokt i så fall. Det säger i alla fall något om vilka varor konsumenten valt bort såsom mindre nyttiga för honom eller henne. Därför antar vi normalt att konsumtionen av en vara ökar för att folk får ut mer av sina liv med mer av den varan och därför köper den istället för att spara pengarna, gå ner i arbetstid eller köpa något annat (om vi har tillväxt). Men det här förutsätter ju att folk är någorlunda rationella och kan bedöma vad som gör deras liv bättre. Så måste ju inte vara fallet, men frågan är varför de borde vara mindre rationella när det gäller alkohol än när det gäller annan konsumtion. Varför är det inte naturligt att anta att ökad konsumtion av alkohol leder till mer nytta/glädje/lycka? Det finns stora risker med alkohol, men vad är det som säger att folk gör en felaktig bedömning när de betraktar fördelarna som övervägande? Lägg märke till att det faktum att våra intuitiva riskbedömningar generellt är ganska oskarpa inte säger något om åt vilket håll beteendet skulle föskjutas om bedömningarna blev skarpare. Det finns säkert många som överskattar risken att bli alkolist av att dricka vin till maten eller köra av vägen vid lätt rattonykterhet - precis som det finns folk som underskattar desamma. Detta bör man ha i åtanke när det talas om att information är ett trubbigt instrument för att få folk att dricka mindre.

Men återigen; hur kan vi veta om det är bra eller dåligt? Och hur förhåller vi oss i brist på vetskap? Det känns som om det är rimligare att tro att det är bra än att det är dåligt, men ni håller kanske inte med?

Och i allmänhet: skadorna måste man naturligtvis ta allvarligt på, men hur ska vi se på alkoholens värde för mänskligheten? Som en lyckobringare? En farsot? Skulle ni hellre leva i en värld där alkohol inte fanns? Alkoholen har penetrerat så många delar av vår kultur att det blir svårt att föreställa sig. Skulle vi ägna oss åt andra droger då, eller skulle man anstränga sig mer för att hitta alternativa sätt att berusa sig, släppa sina hämningar, etc.? Jag är osäker.