tisdag, januari 23, 2018

Horstigmat


Nyligen kunde man läsa om skolklasser där killarna utsåg ”veckans hora” bland tjejerna. Nyheten gav, förståeligt nog, upphov till mycket förfäran och indignation. Många uttryckte frustration över att jämställdheten går så långsamt framåt och att sexismen är så utbredd bland ungdomar. Och jag tillhörde väl dem som tyckte så också.

Men det var något mer som förargade mig: varför var det ingen (vad jag såg i alla fall) som vände sig mot att hora användes som ett nedvärderande tillmäle? Låt mig göra en jämförelse: Om killarna istället hade utsett ”veckans bög”, vad skulle vi ha fokuserat på då? Att en kille påstås vara homosexuell trots att han kanske inte är det? Nej, inte i första hand, eller hur? Det som vi främst skulle bli upprörda över vore att ”bög” alls användes i syfte att smäda någon – att det ansågs vara något att skämmas över. På samma sätt borde vi uppröras över att ”veckans hora” bygger på och föstärker uppfattningen att det är skamligt att sälja sexuella tjänster.

Men vaddå, man kan väl inte jämföra sexarbete med homosexualitet? Jo, det kan man faktiskt. Det handlar i båda fallen om sexuella beteenden som inte skadar någon annan men som ändå väcker hat. Och jag tänker ta den här jämförelsen riktigt långt.

Jag är gammal nog att minnas när homofobi var något helt normalt. På 80-talet fanns den överallt: i skolan, på jobbet, på festen, på film, på tv. Att dra ett bögskämt var helt riskfritt. Attityderna de flesta människor hade till homosexualitet låg på en skala mellan ett slags ytligt medlidande – ”hon som var så söt och ordentlig, så hemskt” – och rent hat. (Jag var tyvärr inget undantag.) Det var något man sällan reflekterade över, för det kändes otänkbart att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Sexarbetare befinner sig nog på ungefär samma nivå som de homosexuella gjorde på 70-talet. Nästan ingen hade kommit ut, och det ansågs fortfarande vara en psykisk sjukdom. Sexarbete anses inte vara ett direkt symptom på någon sjukdom, men det är vanligt att tro att det så gott som alltid är ett resultat av psykiska problem.

Sexarbetares komma ut-problematik är lite av en spegel av den som homo- och bisexuella hade (och förstås fortfarande har i varierande grad). En bög kunde kanske leva ut någorlunda privat, men han kunde aldrig berätta för sina arbetskamrater vem han delade sitt liv med. Den som säljer sexuella tjänster kan vara öppen i det professionella (om sexarbetet är den primära försörjningskällan) men inte berätta för den privata bekantskapskretsen vad han eller hon egentligen jobbar med. Inte utan att ta mycket stora risker i alla fall. Därtill är horstigmat för stort och kompakt.

Men det måste inte vara så. Det är jag övertygad om. Attityder går att ändra på, även om det tar tid; exemplet homofobi är ett bevis på det. Vi kan bekämpa horstigmat också. Om 20 år kanske det inte är svårare att säga att ens syster är eskort än det idag är att säga att hon har en fru.

Men, tänker du kanske, vore det ändå inte bättre om de bara slutade med det där? Tja, så tänkte ju folk om de homosexuella också. Och det var väl i princip möjligt för dem att sluta ha sex och romantiska förhållanden med personer av samma kön. Men de gjorde inte det. De gjorde inte det, trots att de fick utstås samhällets avsky, för det var uppenbarligen väldigt viktigt för dem. Och på samma sätt: trots det närmast universella horstigmat fortsätter människor att sälja sex. Det är tydligen viktigt för dem, av olika skäl. Det är inte de som ska ändra på sig utan samhället, vi andra.

Så hur ska vi åstadkomma den här förändringen? Här är några saker som jag tror på:

Använd inte ”hora” som skällsord, och acceptera inte att andra gör det heller
Det är alltså inte konstigare än att reagera på att någon använder ”bög” eller ”cp” som skällsord. Jag förstår ju att knappast någon som blev upprörd över ”veckans hora” tänkte särskilt mycket på den bokstavliga innebörden, men är man medveten om att det finns människor som lider av det hat som gör att ”hora” kan användas på just det sättet, kan man vara lite försiktigare och vara tydlig med vad man kritiserar och inte.

Det är lite samma sak med ”Varken hora eller kuvad”. Det är en feministisk rörelse mot hedersförtyck, och det är jättebra att den finns. Och jag förstår ju vad de menar. Men ändå. Om en tjej som lider under hedersförtryck bryter mot normerna inte bara genom att ha etniskt svenska pojkvänner och klä sig lätt på sommaren utan också genom att jobba som eskort, skulle då det göra förtrycket legitimt? Jag tycker inte det. Jag skulle tvärtom säga att horstigmat också är hederskultur, fast en hederskultur som råkar vara lika utbredd bland etniska svenskar som kurder.


Säg inte ”prostitution” och ”prostituerad”. Säg ”sexarbete” och ”sexarbetare”.
Jag är verkligen ingen expert på sexarbete, men så mycket har jag förstått, att ”prostituerad” är ett ord som knappast någon sexarbetare gillar. Det är förknippat med det historiska förtrycket av sexarbetare och signalerar en nedlåtande syn. Då tycker jag man kan respektera det och använda ord som inte sårar. Och det spelar ingen roll vad just din semantiska teori säger. Du tycker kanske att ”efterbliven” egentligen är en passande och inte alls kränkande beskrivning av en person med intellektuell funktionsnedsättning; och ”neger” betyder ju faktiskt samma sak som ”svart”, så vaddå? Nej, det är inte för stor ansträngning att välja ord med hänsyn till människor i utsatta grupper.


Föreställ dig att någon du känner är sexarbetare
För så kan det mycket väl vara. Många lever vad som kan kallas dubbelliv och anförtror sig knappt åt någon när det gäller det här. Vad vill du att hen ska tro att du tycker om det hen gör? Om du pratar nedlåtande om ”horor”, lär hen inte berätta för dig.

Hur vill du reagera när du får veta? Kanske blir du chockad, men det kan man försöka dölja, om man inser att det inte är den önskade reaktionen. Att försiktigt närma sig med respekt och intresse och påminna om att man alltid finns där om det skulle uppstå svårigheter är det bästa tror jag. Och kom ihåg att många sexarbetare uppger just horstigmat som deras största problem, så fundera på hur din vetskap ska bli ett stöd och inte ytterligare en börda för din vän.


Lyssna på sexarbetare
Självklart, kan tyckas, men tydligen inte tillräckligt självklart ändå. Alltför ofta anses deras perspektiv inte vara legitimt när frågor de är inblandade i diskuteras. Det finns organisationer/nätverk som företräder många sexarbetare (exempelvis Fuckförbundet), och de bör får komma till tals i de sammanhangen. De företräder ju inte alla, så bilden de ger kan vara begränsad eller färgad, men det är ju bra mycket bättre än att bara låta andra föra sexarbetares talan.

Det är också vanskligt att bilda sig en uppfattning om sexarbete utifrån de enskilda öden som tas upp i reportage av olika slag. De personerna väljs ju ut för att passa storyn. En sexarbetare som aldrig stött på trafficking kommer ju inte att bli intervjuad för en artikel om just trafficking. För egen del har jag accepterat att det är mycket svårt att veta hur vanligt det är att det förhåller sig på det ena och det andra sättet. Men ju fler sexarbetare som får chansen att berätta om det de gör, desto klarare och fullständigare blir ju bilden.

fredag, december 16, 2016

Julevangeliet

Varför vi firar jul vet alla: Det är Julevangeliet (Luk 2:1-20) med dess berättelse om Jesu födelse i Betlehem. De flesta känner också till att det inte finns någon evangelisk grund till datumet 25 december och att det förmodligen rör sig om att den tidiga kyrkan anpassade datumet till firandet till solgudens ära i det antika Rom. Vad som kanske inte är lika känt är varför den här episoden alls ingår i Nya testamentet. Vad fyllde skildrandet av Jesu födelse egentligen för funktion i den kristna läran?

Svaret är att den behövdes för att lösa ett problem som de tidiga kristna brottades med. Enligt den frälsningslära som var populär i det judiska samhället vid den här tiden skulle Messias vara av Davids ätt och vara född i Davids stad Betlehem (vilket jag hoppas återkomma till i en senare post). Jesus var ju från Nasaret, och i Markusevageliet, som anses vara det äldsta av evangelierna, finns det inget som antyder att han inte skulle var född där. ”Jesus från Nasaret” verkar ju vara namnet han gick under när han gick runt och predikade. (I själva Nasaret ska han, lite anmärkningsvärt, enligt Markus (Mark 6:3) ha kallats "Jesus, Marias son", vilket för övrigt är vad han kallas i Koranen också.) 

I Markusevangeliet (Mark 12:35-37) (med upprepning i Matteus och Lukas) finns en passage där Jesus av allt att döma bemöter den här invändningen. Markus låter Jesus svara med en stoppboll: ”David har ju själv sagt, genom den heliga anden: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?” (OBS: när jag skriver ”Markus”, ”Matteus” etc. betyder det inte att jag menar att det fanns en historiskt identifierbar person som hette Markus som skrivit evangeliet som bär hans namn. Vi har inga uppgifter om evangeliernas författare. Det är bara praktiskt att skriva så, för det finns inget annat namn att använda).  I Johannesevangeliet finns en liknande episod (Joh 7:40-42), men där är det de misstrogna åhörarna som påtalar problemet. 

Förmodligen var varken Matteus eller Lukas nöjda med det, särskilt inte Matteus som ständigt vinnlägger sig om att framställa Jesu liv som en uppfyllelse av de gammaltestamentliga profetiorna. Således presenterar de för det första var sin (alltså lite olika) komplett genealogi som visar hur Jesus härstammar i rakt nedstigande led från David (på faderssidan, vilket inte alls går ihop med idén om jungfrufödelsen, men det är en annan historia). Dessutom förlägger de – på lite olika sätt – Jesu födelse till Betlehem.

I Matteus´ berättelse framstår det som om Josef och Maria helt enkelt var från Betlehem, och det finns inga antydningar om en resa från Nasaret. Istället är det Herodes´ påstådda masslakt av gossebarn som driver dem på flykt till Egypten (för att anknyta till israeliternas exodus). När Herodes har dött och det är dags att återvända (till Judeen!), blir Josef tillsagd i en dröm att "dra sig undan till Galileen, och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret" (Matt 2:22-23). Det låter knappast som om det var Nasaret han bodde i före flykten. 

Det är ju inte så det framställs i Lukasevangeliet, och nu ska jag spekulera lite i orsakerna till det. Jag tror att Lukas kände till beskrivningen i Matteusevangeliet men helt enkelt tyckte att historien med barnamorden var lite väl osannolik. En så bestialisk gärning i en sådan skala borde väl ha gett något slags avtryck i historien eller traditionen, och det är hur som helst svårt att se att någon skulle genomföra en så drastisk åtgärd (med risk för uppror inte minst) för att några utländska stjärntydare sett tecken på en framtida kungs födelse. Om han inte var komplett galen vill säga, men det finns det vad jag vet inte något stöd för. Kanske var det också allmänt känt att Josef och Maria faktiskt bodde och träffades i Nasaret.

Men Lukas har en bättre idé: Han knyter Jesu födelse tidsmässigt till kejsar Augustus´ skattskrivning och hävdar att Josef begav sig till Betlehem för att skattskrivas, eftersom det var där han var född. Att detta skulle vara en omarbetning av Matteus´historia är som sagt spekulation från min sida. Det är inte säkert att Lukas hade tillgång till Matteusevangeliet, även om jag tycker mycket talar för det; det kan ha funnits en tredje källa som berättade om Jesu födelse i Betlehem som de tagit del av oberoende av varandra.

Historien är hur som helst rätt osannolik den också, av flera skäl. För det första ägde skattskrivningen i Judeen i själva verket rum år 6 e. Kr. enligt Josefus. Det blir svårt att förena med hänvisningarna, både i Matteus och Lukas, till Herodes den Store, som dog år 4-7 f. Kr. Vidare har jag mycket svårt att tänka mig att det var så här, alltså ”var och en till sin stad”, som skattskrivningen gick till (men någon med gedignare historiska kunskaper än mina får gärna upplysa mig). Föreställ er den romerske skattindrivaren som förklarar detta för Josef: ”Nej, du får inte betala skatt här. Är du född i Betlehem, måste du gå dit.” ”Men jag bor ju här och driver mitt snickeri här. Och Betlehem ligger flera dagsetapper härifrån”. ”Det spelar ingen roll. Det är bara att gå.” Och skulle sedan tjänstemannen i Betlehem hålla reda på att Josef föddes där? Det skulle förutsätta något slags folkbokföring av närmast modernt snitt. 

Och om nu Josef ändå gjorde det här, varför skulle han ta med sig sin höggravida trolovade på resan? Det bästa vore väl att ge sig iväg ensam och så snabbt som möjligt uträtta ärendet och låta Maria vara hemma med familj och vänner under tiden? Annars riskerade de ju att behöva gå igenom en förlossning på resande fot.

Vad säger då Markus och Johannes om Jesu födelse? Inget alls. Det var tydligen inte så viktigt för dem. Och kanske borde det inte vara så viktigt för dagens kristna heller; det har ju inget med Jesu budskap att göra. Det är bara viktigt om man läser Gamla testamentet på ett bokstavstroende sätt, och det är det väl inte så många som gör.

tisdag, december 06, 2016

Åhléns gjorde fel

Åhlénskampanjen med en färgad pojke som lucia togs bort från kedjans Facebooksida efter att pojkens familj tröttnat på hatet som bilden framkallade. "Av respekt för de inblandade" säger marknadschef Lina Söderqvist.  Men "[hatarna] har inte vunnit" säger hon också.

Det tycker jag är mycket tveksamt. Enligt den länkade artikeln fick bilden omkring 100 positiva reaktioner för varje negativ. Antalet negativa reaktioner var ungefär 300.

Vad har rasisterna/hatarna åstadkommit? De har med en i sammanhanget mycket liten numerär lyckats stoppa en risktäckande kampanj som hade ett normbrytande syfte. Vad har Åhléns lyckats med? De har förmedlat bilden att mörkermännen styr det offentliga samtalet. Och det är mycket illa att göra det, om det inte är sant. Och är det sant? Var det nödvändigt att göra så här?

Åhléns insåg förstås att en bild med en färgad pojke som lucia skulle vara kontroversiell i vissa kretsar. Det är naturligtvis hemskt att sådana strömningar alls finns, men med tanke på att nazister nyligen lyckades samla 500 personer till en demonstration i Gamla Stan är det inte konstigt om det blir tusentals negativa kommenterar på en sån här grej. Det är bara en fråga om mobilisering.

Först och främst borde Åhléns ha förklarat det här för pojkens familj. Om föräldrarna då hade varit tveksamma borde företaget ha backat och eventuellt valt en annan modell. Förhoppningsvis skulle man ha hittat en familj som var beredd att å ena sidan skydda pojken från negativa reaktioner men å andra sidan stå ut med att han blev föremål för rasistiska eller sexistiska påhopp i sociala medier.

Om föräldrarna då ändå hade begärt att bilden skulle tas ner, borde Åhléns ha stått på sig. Såvida det inte fanns en faktisk hotbild mot pojken förstås, men det verkar det inte finnas här utifrån vad som framkommit.

För det andra borde de ha varit beredda och raderat negativa inlägg allt eftersom de kom. Inte dygnet runt kanske men med jämna mellanrum. Nu hann det ju - enligt Aftonbladets kritiserade rubrik - bli en "hatstorm" innan inlägg togs bort.

Så varför agerade man då på ett så till synes oförberett sätt? Det vet jag förstås inte, men jag kan konstatera att det hela föll ut till Åhléns fördel: företaget har fått en massa publicitet kring sin kampanj och framstår som progressivt och modernt och dessutom hänsynsfullt när man gick familjen till mötes. Samtidigt blev en familj indragen i en strid som den troligen inte hade valt, och en hatmobb fick en mycket publik utdelning på en tämligen begränsad aktion. Och samhället blev ett par nyanser mörkare.

onsdag, april 22, 2015

Kul och kul - tja...

Vid ett flertal tillfällen när min föräldraledighet kommit på tal har jag fått frågan ”Är det kul?” Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Leka med sonen: kul. Byta blöjor: inte kul. Se barnet lära sig nya saker: kul. Dammsuga lägenheten: inte kul. Men eftersom ett svar av det slaget blir lite för komplicerat brukar jag säga ”ja, för det mesta” eller nåt liknande, eventuellt med tillägget att det är en förmån att kunna tillbringa så mycket tid med sitt barn, och den måste man utnyttja.

Men frågan irriterar mig lite. Och det är inte enbart, eller ens främst, för att jag inte vet hur jag ska svara. Nej, det som stör mig är att frågan i mitt tycke antyder att jag skulle vara föräldraledig för att det är roligt. Och så är det inte. Någon måste ta hand om vår son tills han är gammal nog att klara sig bra på förskolan (och vi fått förskoleplats får man väl tillägga). Då är det naturligt att min fru och jag tar ungefär lika stor del av det arbetet; allt annat skulle kännas väldigt konstigt. Huruvida det är kul eller inte är helt irrelevant.

Men måste man verkligen hänga upp sig på en sådan oskyldig fråga? Kanske inte, men jag är tämligen säker på att min fru aldrig eller ytterst sällan fått samma fråga under sin föräldraledighet. Och det är här min sko klämmer: i det att jag misstänker att frågan ställs för att frågaren faktiskt inte tycker att det är så självklart att man delar lika på föräldraledigheten och att det för min del skulle röra sig om ett val som jag gör för att jag hoppas att det ska bli roligt. Och så är det som sagt inte.

Nå, hur borde man fråga istället, om man nu antingen av artighet eller av faktiskt intresse vill höra sig för om hur det går? Tja, ”hur går det” eller ”hur är det” funkar alldeles utmärkt tycker jag. Det är inte så att jag blir jätteupprörd om frågan ovan ändå ställs, men en tankeställare kring detta medverkar jag gärna till.

tisdag, mars 17, 2015

Ungdomsidealet

På Facebook har jag nyligen noterat att många 30+/40+:are med stolthet lägger upp en bild med ”Vi tror du är 2x år gammal” (baserat på ett flervalstest som flyger runt där). Men varför skulle det vara så bra att vara ung? När man är ung är man inte klok, inte smart och inte särskilt cool heller egentligen. Man är nervös och osäker men kämpar febrilt med att inte låta det synas. Man vet inte vilka vänner man kan lita på, man har inga erfarenheter att luta sig mot, och man känner knappt sig själv.

Erfarenheterna man samlar på sig med åren ger perspektiv som lindrar ångesten inför framtiden och en klangbotten som fördjupar intrycken av de nya upplevelserna. ”Ung i sinnet” är därför inget ideal – tvärtom. Att bli äldre är som jag ser det en förändring till det bättre på alla sätt utom det rent kroppsliga – men det ingick ju inte i testet (jo, jag skulle gärna komma ut som 20-åring i ett fystest).

Någon invänder kanske att ungdom också handlar om saker som hängivelse, lekfullhet, impulsivitet och nyfikenhet på livet. Men de sakerna försvinner inte med åldern. Visst kan man skaffa sig en livssituation som gör att vissa impulser måste undertryckas till förmån för plikt och ansvar, men det är egentligen inte knutet till ökande ålder. Bilda familj kan man exempelvis göra i 20-årsåldern, 30-årsåldern eller 40-årsåldern, och den som skaffar barn tidigt kan återgå till ett mer passionsdrivet och mindre inrutat liv när barnen har vuxit upp. Tyvärr finns det normer som sätter ett social pris på en sådan förändring (att få ett nyvunnet intresse avfärdat som 40-årskris exempelvis), men det är ett problem i samhället och inte något som har med den egna mentala åldern att göra.

lördag, augusti 16, 2014

Rättsmedvetande och geografi

Jag blev mycket besvärad av den här nyheten: En HBT-aktivist från Uganda blev nekad visum för att delta i en utbildning i Sverige. Migrationsdomstolen motiverar sitt beslut med att risken för att han hoppar av och söker asyl är för stor.

Och det är kanske en korrekt bedömning. Det här var efter att den nya, internationellt kritiserade, lagen, som bl.a. innebar möjlighet att utdöma livstidsstraff för homosexuella handlingar, trätt i kraft (men innan den blev upphävd av en författningsdomstol). Uganda är också ett land där den offentliga repressionen mot homosexuella är omfattande även utanför lagen: bl.a. publicerade en dagstidning namn och bilder på HBT-personer, som sedan har fått gå under jorden.

Så ja, det finns goda skäl för en ugandisk HBT-aktivist att söka asyl i Sverige. Det märkliga är alltså inte att Migrationsdomstolen bedömer att detta är troligt. Det märkliga är att det alls är ett skäl att neka visum att det finns en risk att personen ifråga kommer att söka asyl, vilket i normalfallet och i synnerhet här innebär att det finns en risk att han eller hon har rätt till asyl.

Hur kan lagen se ut så? Personens skyddsbehov blir ju inte mindre för att han inte lyckats ta sig hit, och vår rätt att med våld hålla honom utanför Sverige blir verkligen inte större för att han bedöms ha ett skyddsbehov som han kan tänkas söka asyl för.

Vad skulle hända om han fick inresevisum och sedan hoppade av och sökte asyl? Man skulle bli tvungen att behandla hans ansökan. Och det tar förstås någon resurs i anspråk, men jag kan inte tänka mig att det är den lilla kostnaden som gör att vi inte kan låta folk få visum för att gå en utbildning i Sverige.

Och dessutom: det skulle hur som helst vara mindre fel att helt enkelt vägra att behandla ansökan (det skulle väl bli en direktavvisning då, eller?). Man skulle då kunna hänvisa till att visumansökan endast gällde ett kortvarigt besök i landet. Varför är det inte det alternativet man väljer, när man är beredd att ge motsvarande visum till någon som inte har något skyddsbehov? Båda det här alternativet och det Migrationsdomstolen valde innebär att någon asylansökan inte kommer att behandlas, men i det förra alternativet får han i alla fall gå utbildningen.

Den enda rimliga förklaringen är att man är beredd att strunta i en HBT-aktivists skyddsbehov när han är i Uganda men inte när han är här.

Det slog mig sedan att den här geografiskt betingade etiken är ett rätt vanligt förekommande fenomen. Jag ser det exempelvis i viljan att förbjuda tiggeri. De fattiga romska rumänerna får det inte bättre för att de inte får tigga här. Jag vet inte vilken alternativ försörjning de har i Rumänien, men det alternativet finns ju även om tiggeriet är tillåtet.

Att låta en person tigga men (ibland eller alltid) gå förbi utan att skänka något måste därför vara att behandla honom eller henne med större medmänsklighet än att förbjuda honom att tigga (och invändningar mot det här resonemanget måste faktiskt ha mer substans än att avfärda det som ”djupt cynisk och närbesläktat med en extrem nyliberal tolkning av frihetsbegreppet” för att tas på allvar). Återigen verkar man vara beredd att neka någon något (i det här fallet hjälp ur misär) när han befinner sig i ett land långt bort, men inte när han är här – i alla fall inte utan besvärande samvetskval.

Kanske är det inte så konstigt heller. Vi vill se oss själva som empatiska personer som alltid ställer upp när en medmänniska i nöd ber oss om hjälp. Problemet är att det finns oerhört många människor som befinner sig i något tillstånd som vi skulle se som nöd, och vi kan inte hjälpa alla. Lösningen på det är att principen bara gäller dem som faktiskt ber oss om hjälp. De som av geografiska (eller kanske snarare migrationspolitiska) skäl inte har den möjligheten omfattas inte av vår förment universella medmänsklighet.

Jag tror inte att det här är något man enkelt ändrar på, och jag är inte ens säker på att det är önskvärt. Men om man inser att det som ligger bakom viljan att slippa asylsökande och tiggare i Sverige inte är ädlare än så, tycker jag att man också borde inse att vi inte har rätt att låta det här obehaget få politiska konsekvenser som innebär att människors rättigheter kränks.

lördag, augusti 02, 2014

Jämställdhet på två sätt

Vad är jämställdhet? Min förståelse av ordet är att det handlar om jämlikhet mellan könen på så sätt, att könet inte ska ha någon betydelse i sammanhang där det inte borde ha någon betydelse. Vilket är nästan alla sammanhang; undantagen handlar med min utgångspunkt om uppenbara, fysiskt betingade skillnader såsom sex, graviditet, kläder (och även i de fallen finns det förstås aspekter som inte borde påverkas av kön; jag bara menar att det inom de områdena finns vissa saker som faktiskt påverkas av könet på ett legitimt sätt).

Vad innebär det då att verka för jämställdhet? Jag ser två huvudstrategier. Den ena, den jag företräder, är att konsekvent, så vitt man förmår, agera efter principen om jämställdhet som den formulerats ovan och opponera sig när den inte respekteras. Den andra, den jag är skeptisk till, är att i sitt agerande försöka kompensera för skillnader som man tror har uppkommit på grund av bristande jämställdhet, även om det innebär att man gör avsteg från principen om jämställdhet.

Varför är jag då så skeptisk till den senare strategin? Ja, till att börja med tillämpas den mycket ofta med tvångsmedel, såsom lagar om kvotering och mot lönediskriminering. Det är jag emot av skäl som inte har med jämställdhet att göra. Och därför hör det ju egentligen inte hit, annat än som en notering från min åsiktshistorik i frågan. Så låt oss fokusera på fallen då den kompensatoriska strategin tillämpas utan hjälp av tvång. Det kan förvisso handla om nämnda åtgärder så länge både instiftandet av regleringen ifråga och rättsskipning och dom vid brott mot den ligger utanför statens domäner och utgår från frivilligt ingångna avtal. Exempelvis skulle regler om kvotering och mot diskriminering på en fri marknad kunna skrivas in i kollektivavtal eller en organisationsstadga.

Vanligtvis rör det sig dock om mer informella aktiviteter på gräsrotsnivå, t.ex. att framföra kritik när en styrelse föreslås få en viss sammansättning eller att med mentorskap hjälpa unga att hitta framgångsrika förebilder inom ett visst yrke. De här sätten att arbeta för jämställdhet skiljer sig förstås åt en hel del, och det finns många som är negativa till vissa av åtgärderna (kvotering till exempel) men positiva till vissa andra (mentorskap till exempel). Ändå kommer jag att behandla dem i klump här, för de träffas på samma sätt av mina invändningar.

Nå, vika är nu dessa invändningar? För det första är konsekvenserna av kompensatoriska åtgärder utomordentligt svåra att överblicka, både för individen som påverkas och den verksamhet han eller hon verkar i, eller skulle ha verkat i. För kunskapen om orsakerna till könsskillnader är ju i de flesta fall så bristfällig. Hur ska man kunna veta hur långt ifrån det perfekta förslaget (i sammanhanget det som inte påverkats av förväntningar baserade på kön) en valberednings förslag är? Det kan ju hända att den efterfrågade kompetensen är skevt fördelad mellan könen. Även om det i sin tur beror på något ojämställt förhållande i samhället – att kvinnor straffas socialt för att satsa på karriären eller att urvalet i ett tidigare led gjordes på ett ojämställt sätt till exempel– påverkar det inte faktum att kravet på könsbalans i ett sådant fall leder till att könet får betydelse i ett sammanhang där det inte borde ha det och att kompetensen blir lägre än vad den annars skulle bli.

Det här är dåliga konsekvenser oavsett hur vi väljer att klassificera dem i jämställdhetshänseende. Ett slående exempel på detta gavs av Tove Lifvendal som lakoniskt påpekade att hon inte på kort sikt skulle vilja ha jämn könsfördelning bland pedagogerna på hennes barns förskola. Utan att den kraftiga övervikten av kvinnor bland utbildade och erfarna förskollärare först minskade skulle nämligen en fifty-fifty-fördelning i kåren medföra en drastisk kvalitetssänkning.

Samtidigt kan man – för att argumentera mot min egen tes – anse att just bristen på kunskap om de exakta orsakerna till könsskillnader talar för den kompensatoriska strategin. Den som väljer att likt mig enbart agera efter principen om jämställdhet riskerar ju att bli ganska inaktiv som förkämpe för jämställdhet då det så ofta inte går att identifiera den ursprungliga sexistiska handlingen. Som svar på det kan man väl säga att det dels är fullt möjligt att uttrycka kritik med viss försiktighet – även om utfall mot ”trolig” diskriminering inte direkt ger åtkomst till de större arenorna – dels att man kan spara krutet till de fall där kunskapsläget är bättre. Utan att veta vad de positiva och negativa effekterna summerar till i slutänden väljer jag att i hippokratisk anda anamma den strategi som inte skadar någon.

Det var den ena invändningen. Den andra är att kompensatoriska åtgärder oupphörligt inskärper könets betydelse. Om exempelvis kvinnor på ingenjörsutbildningar ständigt får höra att mycket få kvinnor vill bli ingenjörer och att de som blir det kommer att behöva stöttning för att ta sig fram i arbetslivet, kommer det att påverka deras självbild. Är det konstiga kvinnor som ville bli ingenjörer? Könsrollsbrytare låter kanske fint, men det var kanske inte något de ville bli? Och om de behöver stöttas med positiv särbehandling etc. beror det kanske på att de inte är lika bra som männen? Fenomenet kallas stereotypisering, och det är tydligen belagt i fallet med positiv särbehandling av rasminoriteter i USA (jag läste om det i någon artikel av Bo Rothstein).

Men, invänder någon, kvotering och positiv särbehandling är en sak; är det verkligen lika illa med oskyldiga initiativ som nätverk och mentorskap? Ja, effekten blir densamma, anser jag, även om det finns en gradskillnad. Om man till exempel bygger upp ett mentorprogram på ett företag där kvinnliga chefer ska vara förebilder för nyanställda kvinnor, accentuerar man svårigheten för kvinnor att nå chefspositioner och antyder att de behöver något slags extra hjälp för att lyckas. Men inte nog med det. Man kommunicerar också att en kvinna måste ha just en kvinna som förebild. Man poängterar könets betydelse och bidrar därför till att permanenta orsaken till ojämställdhet.

Jag har en förhoppning om att könsbundna förväntningar och preferenser med tiden ska blekna bort som en följd av att de upphör att fylla en funktion. Innan någon avfärdar det som naivt vill jag framhålla att en fri marknad inte främjar könsstereotypiska beteenden. De företag som låter könet påverka vilka man anställer och vilka man backar upp utvecklingsmässigt kommer att hamna på efterkälken i kompetenshänseende jämfört med konkurrenter som inte gör så och i längden tappa lönsamhet och minska i storlek eller försvinna. Min farhåga är att den här utvecklingen bromsas om man ständigt påminner om de könsskillnader som finns. Mot det kan man förstås invända att utvecklingen som jag hoppas på kan bli väldigt långsam: om skälen till att vissa arbetsgivare klarar sig bättre än andra aldrig uppmärksammas, kommer goda exempel inte att kopieras.

Ytterligare en invändning är att den kompensatoriska strategin för jämställdhet tenderar att institutionaliseras. Man instiftar jämställdhetslagar, jämställdhetssamordnare, jämställdhetsråd, jämställdhetspolitik, ”varannan damernas”, genuspedagogik etc. De sakerna kan alla föra något gott med sig, men de införs nästan alltid utan någon bortre parantes eller något slutmål. Nackdelen med det är att de drar resurser och tar uppmärksamhet från andra frågor. Det behöver ju inte vara fel att de gör det. Det är alltid en avvägning vad man ska lägga sin energi och sina pengar på. Problemet är att den avvägningen som regel bara görs när institutionen ifråga införs.

Någon kanske mot det anför att det i princip finns ett slutmål i de flesta fall, nämligen att ”samhället är jämställt” eller liknande, vilket tyvärr är ett avlägset mål. Eller också begränsar man sig kanske till att kräva att jämställdhet ska råda inom det område som institutionen verkar i. Men, som nämnts ovan, huruvida jämställdhet verkligen har uppnåtts i ett visst sammanhang måste avgöras utifrån hur just den aktuella institutionen påverkar personerna som verkar i den och inte utifrån hur samma personer var formade när de kom dit, och den bedömningen görs sällan eller kanske aldrig. Och då finns risken att jämställdhetsåtgärden ifråga är ineffektiv och inte tillför ett värde som vi skulle vara beredda att lägga de resurser som den drar på.

Nåväl, mitt resonemang är uppenbarligen inte invändningsfritt. Men den huvudsakliga avsikten med det här inlägget var faktiskt inte att förespråka det ena eller det andra förhållningssättet utan snarare att visa hur utifrån samma grundläggande syn på jämställdhet man med olika syn på vilka förändringsstrategier som fungerar – vilket delvis bottnar i olika syn på den bakomliggande samhällsdynamiken – kan anamma helt olika metoder för att främja jämställdhet.