Valdeltagande

Lite slarv i rösträkningsproceduren, och Västra Götalandsregionen tvingar på oss ett omval till en kostnad av 30-40 miljoner kronor. Så kan det gå.

Men det är ju bra att Valprövningsnämnden tar konsekvensen av de fel som begåtts, och förhoppningsvis leder detta till skärpta rutiner. Det är alltså i grunden i sin ordning.

Vad jag däremot reagerar på är vad som verkar vara en mycket vanlig uppfattning bland politiker, exempelvis centerpartisten Hans-Inge Sältenberg som intervjuas i dagens G-P, att det finns skäl att frukta att lågt valdeltagande. Minst 50% måste det vara för att bli ”trovärdigt och accepterat”.

Det är säkert en korrekt bedömning att valdeltagandet kommer att bli betydligt lägre än vid ordinarie val. Frågan jag ställer mig är om det nödvändigtvis är ett problem. Det måste väl hänga på skälet till att det blir lågt. Och till att det blir högt annars.

Förmodligen är intresset för regionfrågorna ganska litet. Ja, jag kan till och med tänka mig att det är extra litet under en vanlig valrörelse då nästan allt fokus läggs på riksdagsvalet och det knappt finns utrymme för regionpolitik. Att det ändå är så många som röstar i landstingsvalen beror till stor del på att de åker snålskjuts på riksdagsvalet, som det finns stort intresse för.

De förlorade rösterna i ett regionval på en annan dag representerar alltså dem som röstar till regionfullmäktige av slentrian. Ger de rösterna verkligen någon legitimitet för den folkvalda församlingen? Är inte i själva verket legitimiteten större om den baseras på 40% som faktiskt alla tog sig till vallokalen för att rösta i just det här valet än om den bygger på 80% som bara tog en blå lapp också när de ändå var i vallokalen?

Att förklara allt utom det viktigaste

Per Kågeson, professor i miljösystemanalys, propagerar på DN Debatt för en koldioxidbaserad försäljningsskatt på bilar. Genom hela artikeln argumenterar han som om det vore självklart att det är rätt väg att gå och att det enda som behöver diskuteras är utformningen. Det är anmärkningsvärt att man kan skriva en så lång artikel – och få den publicerad – utan att förklara varför det alls behövs en försäljningsskatt, när det redan finns koldioxidskatt på bränslet.

Å ena sidan uppnås den effekt som försäljningsskatten syftar till – att folk ska undvika bränsleslukande bilar – lika väl med koldioxidskatt på bränslet. Det skulle förstås kunna vara så att den är för låg idag och att den därför inte i rätt grad påverkar köpbeteendet, men det är en annan sak; är man av den uppfattningen, är det ju bara att kräva en höjning av den skatten. Å andra sidan för försäljningsskatten med sig effekter som inte är effektiva.

Låt oss ta ett exempel. Person A köper en bil som släpper ut 100 g koldioxid per km. Han kör 6000 mil med bilen innan han säljer den efter tre år. Person B köper en bil som släpper ut 200 g koldioxid per km. Han kör 3000 mil på samma tid. Personerna i exemplet har då bidragit till samma mängd koldioxidutsläpp, och efter förorenaren betalar-principen borde de betala lika mycket koldioxidskatt. Men med försäljningsskatt kommer A att ha betalat mindre än B. Det finns en orättvisa i det.

Men det är som sagt ineffektivt också. Om vi för stunden bortser från individuella rättigheter och bara fokuserar på samhällets kostnader för att minska utsläppen, kan vi se det som att A och B får köpa rätten att släppa ut koldioxid till olika pris. A, som får ett lägre pris, skulle om det gick att köpa och sälja dessa utsläppsrätter, köpa fler än han behövde och sälja vidare till B. Det skulle båda vinna på även om man såg till att B var tvungen att lämna tillbaka lika många utsläppsrätter som han köpt av A. Totalt skulle A och B då betala mindre för att släppa ut samma mängd koldioxid. Att detta inte är möjligt med en försäljningsskatt visar att systemet inte är optimalt. Ja, det är väl egentligen inte konstigt alls att det är effektivare med samma pris för alla än godtyckligt differentierade priser. Varför det inte skulle bli så eller varför det inte gör något att det blir så avstår alltså Kågeson från att förklara.

Ser man sedan till andra effekter än just koldioxidutsläpp, kan vi konstatera att den som betalar minst, är den som kört mest och därmed också är den som bidragit mest till trängsel, buller och utsläpp av kväveoxider och partiklar.

1. "Konsterna och tillväxten"

Den här posten, från februari 2006, är alltså den bästa sedan The Pilotwave startade för fem år sedan. Liksom för de övriga medaljposterna har jag inget direkt att anmärka vad gäller de viktigaste kriterierna: originalitet, angelägenhet, giltighet, komposition och språk. Vad som dock gör den till min favorit är att texten bär en tes som ger skäl till framtidstro: ett glädjebudskap om man så vill. Och det passar ju bra så här i jultider.

2. "Arvslotter"

Silverplatsen tillfaller den här posten från mars 2006. Man kan hävda att bristen på exempel på den hållning, eller egentligen den kombination av hållningar, som jag polemiserar emot är en svaghet. Ja, den är väl det, men min bedömning är ändå att de flesta som läser den här bloggen är tämligen överens om att de här åsikterna förekommer bland debattörer på vänsterkanten. Men OK, ett exempel skulle ha gjort posten bättre.

I övrigt ser jag inget som det finns skäl att anmärka på. Det här är ett av få fall då både logiken, kompositionen och språkbehandlingen fungerar. Vaddå komposition, tänker kanske någon som tycker att texten avviker från ämnet i slutet av första stycket. Ja, det skulle nog i de flesta sammanhang ses som en brist, men här tycker jag utvikningen ifråga – som ju inte är särskilt lång – ger texten lite flyt och dessutom, hoppas jag, tjänar till att göra läsaren på humör för politisk filosofi.

Dessutom tycker jag rubriken är ganska finurlig.

3. "Om dokusåpor"

På tredje plats finner vi den här posten, den näst första, publicerad nästan på dagen för fem år sedan. Texten bygger på en stark tes; det tycker jag fortfarande. Och det är förstås ingen tillfällighet att just detta blev en av de första posterna. Överlag fanns det väl under de första åren ett lager av ämnen som jag redan hade hyfsat genomtänkta och därför kunde göra till bloggtexter utan stora doser ansträngning och inspiration. Det är förmodligen också ett skäl till att kvaliteten hos texterna de senaste två åren, som ni säkert alla noterat, har varit något lägre än den var i början (men det finns nog fler).

För att återgå till denna post om dokusåpor (finns det någon som använder det ordet längre?) finns det en sak som jag i efterhand är lite osäker på:

”Dokumentären har en stor potential som konstform., men den kan man inte se om man inte är beredd att utforska gränslandet mellan fiktion och dokumentär.”

Vad var det jag egentligen menade att man skulle hitta i det där gränslandet? Kan det inte vara så att dokumentären, om den tar tillbaka sitt löfte om något slags autenticitet, också förlorar sin främsta styrka? I alla fall var det en sak jag tänkte efter att ha läst Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende, där författaren i efterordet förklarar att en av personerna i boken – han säger inte vem – är påhittad. Det kändes som om en stor del av värdet gick förlorat i och med det.

En huvudpoäng med det dokumentära är ju att man gör anspråk på att ge åtminstone en bild av sanningen. Den bilden kan ifrågasättas av andra såsom förljugen, iscensatt, orepresentativ etc. – och den möjligheten är en del av samma poäng. Om emellertid dokumentären har försetts med ett fiktivt inslag – speciellt ett som inte enkelt kan identifieras och extraheras – har verket skaffat sig ett slags immunitet mot kritik avseende själva sanningsenligheten. Anspråket på sanning blir då väsentligt mycket svagare, och dokumentären får helt stödja sig på övriga förtjänster.

Och det kan den väl i och för sig lyckas med, men den måste då konkurrera med den manifesta fiktionen (eller vad vi nu ska kalla det vi normalt menar med fiktion) med sin tillrättalagda dramaturgi. Det är kanske inte så konstigt att rätt få har försökt sig på det.

Från andra hållet – alltså att öka det dokumentära inslaget i fiktionen – har ju utvecklingen dock fortsatt. Inte minst har vi den speciella ”found footage”-genren inom skräckfilmen med filmer som Quarantine och Paranormal Activity. På TV-sidan har vi ju serier som The Comeback med Lisa Kudrow och svenska Ulveson och Herngren. Men ja, fortsatt och fortsatt förresten, jag ser nu att båda dessa TV-serier spelades in innan jag skrev bloggposten ifråga. Det skulle alltså kunna vara så att det inte finns så mycket mer att hämta där. Men jag har svårt att tro det.

4. "Toffelhjältarna - hur roliga är de egentligen?"

Den fjärde bästa bloggposten är den här från december 2006. Tesen är såvitt jag vet tämligen originell, och jag kan inte se några direkta svagheter i resonemanget. Ämnesvalet förde dessutom med sig en för bloggen välbehövlig utvidgning av motivkretsen, och det ger posten en självklar plats på listan.

Språket är jämnt i nivå och ton men i enskilda fraser (”normalt sakernas tillstånd”) lite omotiverat komplicerat. En annan svaghet är den totala bristen på exempel, som gör att texten vilar tungt på antagandet att läsaren kan anknyta till egna erfarenheter utan något särskilt att associera till. Jag vet därför inte hur bra den funkade i allmänhet, även om i alla fall en läsare kunde relatera till den.

5. "Talmystik i klimatfrågan"

För att uppmärksamma att The Pilotwave fyller fem år ska vi alltså utse de fem bästa posterna sedan starten. På femte plats har vi den här från december 2008.

Vad gäller kompositionen kan jag väl tycka att inledningen är lite torftig och trög, men det tar sig ett par stycken ner, och det artar sig till en fin logisk kedja med fakta utströdda på behövliga platser. Rubriken är också ganska slagkraftig och dessutom i harmoni med den, som jag tycker, motiverade raljerande ton texten i vissa delar antar.

Angelägenheten är det ju verkligen heller inget fel på. Det handlar om ett vägval med stora konsekvenser för Europa, i alla fall om politikerna känner sig bundna av beslutet de fattat. Ifråga om originalitet tycker jag också posten står sig väl. Jag kan inte påminna mig att någon inom den del av det mediala landskapet som jag kan överblicka framförde samma sak utan att också ifrågasätta att det alls finns ett behov av att begränsa klimatpåverkan.

För det borde någon ha gjort. Att till och med vettiga politiker som Christoffer Fjellner stämde in i hyllningskören visar att det fanns en brist på alternativa perspektiv i en viktig fråga. Och det är ju där bloggosfären kommer in i bästa fall.

En passus som drar ner helhetsintrycket är det lite tama inflikandet av att jag skulle återkomma till Sternrapporten ”inom kort” – vilket jag aldrig gjorde. Jag minns att det berodde på att jag var lite osäker på vad jag egentligen tyckte om diskonteringsränta och angränsande ämnen. Men meningen är ju att det som publiceras här ska vara så genomtänkt att inga sådana annonseringar behövs. Och då kan det inte bli bättre än femte plats.