Inse att riksdagsledamöter är röstboskap

Det är snart dags att sätta samman kandidatlistor inför valet, och riksdagspartiernas nomineringsprocesser tilldrar sig stort intresse. Folkpartiets nomineringskommittéer i Stockholm och Göteborg får ta emot hård kritik från bland annat nätverket Liberati. Med kraftord som ”ruttet” och ”korruption” fördömer de kommittéernas beslut att inte lista kandidaterna efter deras placering i provvalet. Till exempel fick Eva Flyborg förstaplatsen i Göteborg trots att Jasenko Selimovic fick fler röster av medlemmarna.

Som tidigare ledamot av Fp Göteborgs nomineringskommitté har jag ett par kommentarer till kritiken. För det första är provvalet just ett provval, dvs. rådgivande och inte beslutande. Och det är nog den rimligaste ordningen med tanke på hur ett provval faktiskt går till: Medlemmarna får hemskickat en pappersbibba i vilken kandidaterna presenterar sig själv med bild och en text på typ 500 tecken. Och dessa texter! Den som tycker att personvalkandidaters kampanjhemsidor är glättiga och innehållslösa skulle storkna över plattityderna som trycks in på det där lilla utrymmet. Vad man i bästa fall lyckas förmedla är sin bakgrund och vilka politiska huvudintressen man har.

När medlemmarna ska välja ut ett antal personer från den här bibban att kryssa för kan de utgå från vad de redan vet om dem som är etablerade och alltså har presenterat sig genom sin politiska gärning. När det gäller nykomlingar – särskilt sådana som inte har haft några politiska uppdrag alls – finns det i praktiken oftast inte mycket annat att gå på än yrke och bakgrund. Och efter att ha granskat provvalsresultat där kandidater som visar sig vara mer eller mindre politiskt inkompetenta fått bra placeringar är jag övertygad om att många resonerar i stil med ”en framgångsrik invandrare, honom vore det väl bra att ha med”.

Det är okej att folk gör så, men en förutsättning för att det inte ska få dåliga konsekvenser för partiet är att nomineringskommittén också gör en bedömning av hur pass säker man kan vara på kandidaternas politiska duglighet. Kanske bedömde man i Göteborg att Eva Flyborg var ett säkrare kort än den politiskt oprövade Selimovic, om Folkpartiet bara skulle få ett mandat. Jag säger inte att det blev rätt i just det här fallet, men det finns en poäng med att den sortens bedömningar görs. Medlemmarna är ju också medvetna om detta när det röstar, och om det inte fungerade så, skulle de kanske rösta annorlunda – och förmodligen skulle det krävas en radikalt förändrad valprocess.

Nu ska det också påpekas att listan som nomineringskommittén lämnar till partiet bara är ett förslag. Den slutgiltiga listan fastställs av medlemmarna, i Göteborg på ett medlemsmöte.

Men, invänder någon – för att återgå till Flyborg vs Selimovic – måste det bara handla om duglighet? Kan det inte också handla om åsikter och ideologi? Jasenko Selimovic har ju visat var han står i olika frågor och blivit intervjuad och hållit föredrag. Kan inte det räknas lika väl som dugligheten? Jo, det är givetvis inte irrelevant, men jag märker att många debattörer, inte minst Liberati, grovt överskattar betydelsen av detta. Det är nämligen inte en del av det svenska politiska systemet att riksdagsledamöter ska bedriva egen politik.

Den svenska demokratin bygger på val av partier, inte personer. Vad partierna ska tycka i olika frågor bestäms i första hand av deras respektive kongresser och i mindre frågor av styrelse och partiledning. Därvid tar ombuden respektive styrelseledamöterna hänsyn dels till vad medlemmarna uttrycker i den interna debatten, dels till rådande opinionsläge och konsekvensen av att gå till val med den ena eller andra ståndpunkten. Det är i den processen som politiken skapas, inte i nominering av riksdagskandidater.

För partivalsystemet förutsätter att ledamöterna röstar efter partilinjen. Det går att avvika, men den som dristar sig att göra det får känna på partipiskan – och den gör ont. I praktiken är det mycket ovanligt att någon röstar mot partiet, och det går nästan alltid att förutsäga utfallet av en omröstning utifrån hur partierna ställer sig. Om man helt sonika avskaffade riskdagsledamöterna och istället gav respektive partiordförande en röststyrka i riksdagen motsvarande partiets valresultat (samt rätt att anställa ett motsvarande antal politiska sekreterare till att arbeta i utskotten), skulle man få i stort sett samma politiska resultat.

Riksdagsledamöternas verkliga arbetsinsats består i att bereda ärendena i utskotten, inte i att välja röstknapp i plenisalen. Det betyder inte alls att det de gör är oviktigt eller enkelt, bara att det inte är knutet till den personlig övertygelsen. Uppdraget fordrar engagemang och färdighet, och om man på det hela taget sympatiserar med ens partis politik är det ju också för ett gott ändamål. Det är mer än vad de flesta människor förväntar sig av ett arbete. Om man från början är medveten om vad det hela går ut på, borde det alltså inte vara svårt att acceptera rollen.

Därför är det olyckligt att ledamöter, som moderaten Anne-Marie Pålsson, lämnar riksdagen besvikna över att slutligen inse att de var där för att föra partiets och inte sin egen politik. Ännu olyckligare är det att väljargrupper, såsom de klassiska liberaler som stödde Fredrick Federley i förra valet, förlorar tilltron till det politiska systemet när deras kelgrisar visar sig rösta med partiet och inte med hjärtat. Men olyckligast av allt är att personvalskampanjerna ger sken av att det går att påverka politiken i en viss riktning genom att rösta på en viss kandidat, när det inte finns någon som helst substans i den förhoppningen.

För partierna är det förstås trevligt att kunna utöka väljarbasen med alibin till höger och vänster. För demokratins skull måste vi dock sluta behandla vårt partivalssystem som något annat än vad det är.