lördag, augusti 16, 2014

Rättsmedvetande och geografi

Jag blev mycket besvärad av den här nyheten: En HBT-aktivist från Uganda blev nekad visum för att delta i en utbildning i Sverige. Migrationsdomstolen motiverar sitt beslut med att risken för att han hoppar av och söker asyl är för stor.

Och det är kanske en korrekt bedömning. Det här var efter att den nya, internationellt kritiserade, lagen, som bl.a. innebar möjlighet att utdöma livstidsstraff för homosexuella handlingar, trätt i kraft (men innan den blev upphävd av en författningsdomstol). Uganda är också ett land där den offentliga repressionen mot homosexuella är omfattande även utanför lagen: bl.a. publicerade en dagstidning namn och bilder på HBT-personer, som sedan har fått gå under jorden.

Så ja, det finns goda skäl för en ugandisk HBT-aktivist att söka asyl i Sverige. Det märkliga är alltså inte att Migrationsdomstolen bedömer att detta är troligt. Det märkliga är att det alls är ett skäl att neka visum att det finns en risk att personen ifråga kommer att söka asyl, vilket i normalfallet och i synnerhet här innebär att det finns en risk att han eller hon har rätt till asyl.

Hur kan lagen se ut så? Personens skyddsbehov blir ju inte mindre för att han inte lyckats ta sig hit, och vår rätt att med våld hålla honom utanför Sverige blir verkligen inte större för att han bedöms ha ett skyddsbehov som han kan tänkas söka asyl för.

Vad skulle hända om han fick inresevisum och sedan hoppade av och sökte asyl? Man skulle bli tvungen att behandla hans ansökan. Och det tar förstås någon resurs i anspråk, men jag kan inte tänka mig att det är den lilla kostnaden som gör att vi inte kan låta folk få visum för att gå en utbildning i Sverige.

Och dessutom: det skulle hur som helst vara mindre fel att helt enkelt vägra att behandla ansökan (det skulle väl bli en direktavvisning då, eller?). Man skulle då kunna hänvisa till att visumansökan endast gällde ett kortvarigt besök i landet. Varför är det inte det alternativet man väljer, när man är beredd att ge motsvarande visum till någon som inte har något skyddsbehov? Båda det här alternativet och det Migrationsdomstolen valde innebär att någon asylansökan inte kommer att behandlas, men i det förra alternativet får han i alla fall gå utbildningen.

Den enda rimliga förklaringen är att man är beredd att strunta i en HBT-aktivists skyddsbehov när han är i Uganda men inte när han är här.

Det slog mig sedan att den här geografiskt betingade etiken är ett rätt vanligt förekommande fenomen. Jag ser det exempelvis i viljan att förbjuda tiggeri. De fattiga romska rumänerna får det inte bättre för att de inte får tigga här. Jag vet inte vilken alternativ försörjning de har i Rumänien, men det alternativet finns ju även om tiggeriet är tillåtet.

Att låta en person tigga men (ibland eller alltid) gå förbi utan att skänka något måste därför vara att behandla honom eller henne med större medmänsklighet än att förbjuda honom att tigga (och invändningar mot det här resonemanget måste faktiskt ha mer substans än att avfärda det som ”djupt cynisk och närbesläktat med en extrem nyliberal tolkning av frihetsbegreppet” för att tas på allvar). Återigen verkar man vara beredd att neka någon något (i det här fallet hjälp ur misär) när han befinner sig i ett land långt bort, men inte när han är här – i alla fall inte utan besvärande samvetskval.

Kanske är det inte så konstigt heller. Vi vill se oss själva som empatiska personer som alltid ställer upp när en medmänniska i nöd ber oss om hjälp. Problemet är att det finns oerhört många människor som befinner sig i något tillstånd som vi skulle se som nöd, och vi kan inte hjälpa alla. Lösningen på det är att principen bara gäller dem som faktiskt ber oss om hjälp. De som av geografiska (eller kanske snarare migrationspolitiska) skäl inte har den möjligheten omfattas inte av vår förment universella medmänsklighet.

Jag tror inte att det här är något man enkelt ändrar på, och jag är inte ens säker på att det är önskvärt. Men om man inser att det som ligger bakom viljan att slippa asylsökande och tiggare i Sverige inte är ädlare än så, tycker jag att man också borde inse att vi inte har rätt att låta det här obehaget få politiska konsekvenser som innebär att människors rättigheter kränks.

lördag, augusti 02, 2014

Jämställdhet på två sätt

Vad är jämställdhet? Min förståelse av ordet är att det handlar om jämlikhet mellan könen på så sätt, att könet inte ska ha någon betydelse i sammanhang där det inte borde ha någon betydelse. Vilket är nästan alla sammanhang; undantagen handlar med min utgångspunkt om uppenbara, fysiskt betingade skillnader såsom sex, graviditet, kläder (och även i de fallen finns det förstås aspekter som inte borde påverkas av kön; jag bara menar att det inom de områdena finns vissa saker som faktiskt påverkas av könet på ett legitimt sätt).

Vad innebär det då att verka för jämställdhet? Jag ser två huvudstrategier. Den ena, den jag företräder, är att konsekvent, så vitt man förmår, agera efter principen om jämställdhet som den formulerats ovan och opponera sig när den inte respekteras. Den andra, den jag är skeptisk till, är att i sitt agerande försöka kompensera för skillnader som man tror har uppkommit på grund av bristande jämställdhet, även om det innebär att man gör avsteg från principen om jämställdhet.

Varför är jag då så skeptisk till den senare strategin? Ja, till att börja med tillämpas den mycket ofta med tvångsmedel, såsom lagar om kvotering och mot lönediskriminering. Det är jag emot av skäl som inte har med jämställdhet att göra. Och därför hör det ju egentligen inte hit, annat än som en notering från min åsiktshistorik i frågan. Så låt oss fokusera på fallen då den kompensatoriska strategin tillämpas utan hjälp av tvång. Det kan förvisso handla om nämnda åtgärder så länge både instiftandet av regleringen ifråga och rättsskipning och dom vid brott mot den ligger utanför statens domäner och utgår från frivilligt ingångna avtal. Exempelvis skulle regler om kvotering och mot diskriminering på en fri marknad kunna skrivas in i kollektivavtal eller en organisationsstadga.

Vanligtvis rör det sig dock om mer informella aktiviteter på gräsrotsnivå, t.ex. att framföra kritik när en styrelse föreslås få en viss sammansättning eller att med mentorskap hjälpa unga att hitta framgångsrika förebilder inom ett visst yrke. De här sätten att arbeta för jämställdhet skiljer sig förstås åt en hel del, och det finns många som är negativa till vissa av åtgärderna (kvotering till exempel) men positiva till vissa andra (mentorskap till exempel). Ändå kommer jag att behandla dem i klump här, för de träffas på samma sätt av mina invändningar.

Nå, vika är nu dessa invändningar? För det första är konsekvenserna av kompensatoriska åtgärder utomordentligt svåra att överblicka, både för individen som påverkas och den verksamhet han eller hon verkar i, eller skulle ha verkat i. För kunskapen om orsakerna till könsskillnader är ju i de flesta fall så bristfällig. Hur ska man kunna veta hur långt ifrån det perfekta förslaget (i sammanhanget det som inte påverkats av förväntningar baserade på kön) en valberednings förslag är? Det kan ju hända att den efterfrågade kompetensen är skevt fördelad mellan könen. Även om det i sin tur beror på något ojämställt förhållande i samhället – att kvinnor straffas socialt för att satsa på karriären eller att urvalet i ett tidigare led gjordes på ett ojämställt sätt till exempel– påverkar det inte faktum att kravet på könsbalans i ett sådant fall leder till att könet får betydelse i ett sammanhang där det inte borde ha det och att kompetensen blir lägre än vad den annars skulle bli.

Det här är dåliga konsekvenser oavsett hur vi väljer att klassificera dem i jämställdhetshänseende. Ett slående exempel på detta gavs av Tove Lifvendal som lakoniskt påpekade att hon inte på kort sikt skulle vilja ha jämn könsfördelning bland pedagogerna på hennes barns förskola. Utan att den kraftiga övervikten av kvinnor bland utbildade och erfarna förskollärare först minskade skulle nämligen en fifty-fifty-fördelning i kåren medföra en drastisk kvalitetssänkning.

Samtidigt kan man – för att argumentera mot min egen tes – anse att just bristen på kunskap om de exakta orsakerna till könsskillnader talar för den kompensatoriska strategin. Den som väljer att likt mig enbart agera efter principen om jämställdhet riskerar ju att bli ganska inaktiv som förkämpe för jämställdhet då det så ofta inte går att identifiera den ursprungliga sexistiska handlingen. Som svar på det kan man väl säga att det dels är fullt möjligt att uttrycka kritik med viss försiktighet – även om utfall mot ”trolig” diskriminering inte direkt ger åtkomst till de större arenorna – dels att man kan spara krutet till de fall där kunskapsläget är bättre. Utan att veta vad de positiva och negativa effekterna summerar till i slutänden väljer jag att i hippokratisk anda anamma den strategi som inte skadar någon.

Det var den ena invändningen. Den andra är att kompensatoriska åtgärder oupphörligt inskärper könets betydelse. Om exempelvis kvinnor på ingenjörsutbildningar ständigt får höra att mycket få kvinnor vill bli ingenjörer och att de som blir det kommer att behöva stöttning för att ta sig fram i arbetslivet, kommer det att påverka deras självbild. Är det konstiga kvinnor som ville bli ingenjörer? Könsrollsbrytare låter kanske fint, men det var kanske inte något de ville bli? Och om de behöver stöttas med positiv särbehandling etc. beror det kanske på att de inte är lika bra som männen? Fenomenet kallas stereotypisering, och det är tydligen belagt i fallet med positiv särbehandling av rasminoriteter i USA (jag läste om det i någon artikel av Bo Rothstein).

Men, invänder någon, kvotering och positiv särbehandling är en sak; är det verkligen lika illa med oskyldiga initiativ som nätverk och mentorskap? Ja, effekten blir densamma, anser jag, även om det finns en gradskillnad. Om man till exempel bygger upp ett mentorprogram på ett företag där kvinnliga chefer ska vara förebilder för nyanställda kvinnor, accentuerar man svårigheten för kvinnor att nå chefspositioner och antyder att de behöver något slags extra hjälp för att lyckas. Men inte nog med det. Man kommunicerar också att en kvinna måste ha just en kvinna som förebild. Man poängterar könets betydelse och bidrar därför till att permanenta orsaken till ojämställdhet.

Jag har en förhoppning om att könsbundna förväntningar och preferenser med tiden ska blekna bort som en följd av att de upphör att fylla en funktion. Innan någon avfärdar det som naivt vill jag framhålla att en fri marknad inte främjar könsstereotypiska beteenden. De företag som låter könet påverka vilka man anställer och vilka man backar upp utvecklingsmässigt kommer att hamna på efterkälken i kompetenshänseende jämfört med konkurrenter som inte gör så och i längden tappa lönsamhet och minska i storlek eller försvinna. Min farhåga är att den här utvecklingen bromsas om man ständigt påminner om de könsskillnader som finns. Mot det kan man förstås invända att utvecklingen som jag hoppas på kan bli väldigt långsam: om skälen till att vissa arbetsgivare klarar sig bättre än andra aldrig uppmärksammas, kommer goda exempel inte att kopieras.

Ytterligare en invändning är att den kompensatoriska strategin för jämställdhet tenderar att institutionaliseras. Man instiftar jämställdhetslagar, jämställdhetssamordnare, jämställdhetsråd, jämställdhetspolitik, ”varannan damernas”, genuspedagogik etc. De sakerna kan alla föra något gott med sig, men de införs nästan alltid utan någon bortre parantes eller något slutmål. Nackdelen med det är att de drar resurser och tar uppmärksamhet från andra frågor. Det behöver ju inte vara fel att de gör det. Det är alltid en avvägning vad man ska lägga sin energi och sina pengar på. Problemet är att den avvägningen som regel bara görs när institutionen ifråga införs.

Någon kanske mot det anför att det i princip finns ett slutmål i de flesta fall, nämligen att ”samhället är jämställt” eller liknande, vilket tyvärr är ett avlägset mål. Eller också begränsar man sig kanske till att kräva att jämställdhet ska råda inom det område som institutionen verkar i. Men, som nämnts ovan, huruvida jämställdhet verkligen har uppnåtts i ett visst sammanhang måste avgöras utifrån hur just den aktuella institutionen påverkar personerna som verkar i den och inte utifrån hur samma personer var formade när de kom dit, och den bedömningen görs sällan eller kanske aldrig. Och då finns risken att jämställdhetsåtgärden ifråga är ineffektiv och inte tillför ett värde som vi skulle vara beredda att lägga de resurser som den drar på.

Nåväl, mitt resonemang är uppenbarligen inte invändningsfritt. Men den huvudsakliga avsikten med det här inlägget var faktiskt inte att förespråka det ena eller det andra förhållningssättet utan snarare att visa hur utifrån samma grundläggande syn på jämställdhet man med olika syn på vilka förändringsstrategier som fungerar – vilket delvis bottnar i olika syn på den bakomliggande samhällsdynamiken – kan anamma helt olika metoder för att främja jämställdhet.