måndag, oktober 23, 2006

Koldioxidrationalitet – uppföljning

Mikael Ståldal har mailat mig angående Consitio Klimatbalans:
"Du har helt rätt, men jag vill utfärda en varning för Consitio Klimatbalans som inte bara säljer riktiga utsläppsrätter utan också sysslar med humbug som skogsplantering i tropiska områden. Och det finns risk att folk som följer din uppmaning köper det istället för utsläppsrätter då det är billigare.

Som jag förklarar här så tror jag inte att skogsplanering fungerar:
http://www.staldal.nu/blog/2006/05/14/kolsankor-funkar-inte/"
Jag håller väl med i så motto att det i avsaknad av ett system för att bevaka att koldioxidsänkorna verkligen ger en långsiktig nettosänkning av CO2-halten i atmosfären är mycket tveksamt om man ska kunna tillgodoräkna sig dem som det här företaget gör. Däremot håller jag inte med om att sådana system är omöjliga att införa eller att det skulle vara så svårt att det inte är värt att försöka. Ett tänkbart arrangemang vore att det företag som upprättar sänkan också tar på sig att bevaka den (så att den t.ex. inte avverkas, om det är en skog) och betala avgifter till myndigheterna motsvarande deras arbetsinsats för att administrera den. Koldioxidsänkan blir då ett slags fordring till staten som företaget kan lösa endast genom att köpa en utsläppsrätt på samma mängd. Företaget får ta ställning till om koldioxidsänkans värde kan motivera de kostnader detta för med sig.

En annan kommentar och rättelse till diskussionen om hybridteknik: Det var inte en faktisk privatekonomisk kostnadsminimering jag avsåg att göra utan en beräkning av den totala, egentliga effektiviteten hos olika åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. I en faktisk kostnadsminimering skulle hela den besparing som hybridbilens lägre bränsleförbrukning ger ägaren ingå. Men en stor del av bensinpriset är ju skatt som finns där just för att begränsa koldioxidutsläppen, så i en betraktelse av den egentliga effektiviteten blir det tårta på tårta att räkna med den. Däremot bör en sådan beräkning ta hänsyn till den del av bensinpriset som inte är skatt, och det missade jag. Så vi gör väl det.

Bensinpriset exklusive skatt är enligt Svenska Petroleuminstitutet ca 4 kr/l, vilket ger 5 kr/l inklusive moms (för den bör man väl räkna med ändå?). Med en ungefärlig minskning av bensinförbrukningen på ungefär 400 liter per år i exemplet, ger detta en besparing på 2000 kr. Kostnaden för hybridtekniken blir då med den tidigare uppskattningen 4000-2000 = 2000 kr. Skillnaden i effektivitet mellan hybridtekniken och utsläppsrätterna (dvs. de åtgärder som de industrier som ingår i utsläppshandeln kan vidta) blir då inte en faktor 20 utan en faktor 10 till hybridens nackdel.

lördag, oktober 21, 2006

Att vara koldioxidrationell

Har du dåligt samvete för dina CO2-utsläpp? Känner du att du borde köpa en hybridbil, men usch vad de kostar, och klumpiga batterier har de, och egentligen var det ju inte en sån bil du ville ha, eller hur? Lugn, det finns bättre och billigare sätt att göra rätt för sig!

Låt oss göra en kalkyl. Du köper en (full-)hybridbil som har, låt säga, 25% lägre förbrukning än en jämförbar vanlig bensinbil – motsvarande en minskning av CO2-utsläppen på kanske 50 g per kilometer – och du betalar nåt i stil med 40 000 kr extra för det. Låt säga att du säljer bilen efter 5 år. Då får du med en optimistisk kalkyl ut hälften av detta, dvs. 20 000 kr. Du betalar alltså 4000 kr om året netto för hybridtekniken.

Om du nu kör 2000 mil om året, blir den årliga CO2-besparingen 20 000 km x 0,05 kg/km = 1000 kg. Det kan ju låta mycket, men hur mycket är det egentligen? Eller mer exakt: är det en bra miljöinvestering i termer av kostnad i förhållande till miljöpåverkan? Tja, här kommer ju den ständiga frågan om klimatförändringarnas kostnader in, men det var inte där jag hade tänkt hamna den här gången. Nej, det var inte det, för vi kan alltid – givet en viss nivå på de klimatpolitiska ambitionerna (t.ex. Kyotoavtalet) – diskutera vilka åtgärder för att begränsa klimatpåverkan som är effektivast.

Det enklaste vi kan jämföra med då är de utsläppsrätter för koldioxid som kan köpas inom Svenskt Utsläppsrättssystem (SUS). Om man t.ex. handlar genom Consitio Klimatbalans (som säljer till privatpersoner; man kan ju också köpa genom Naturskyddsföreningen, som jag talat om tidigare, men då måste man också bidra till SNF:s verksamhet, och det vill man kanske inte), får man för närvarande betala 200 kr för 1000 kg CO2. Om du köper 1000 kg CO2 där, får det konsekvensen att någon industri måsta minska sina utsläpp med samma mängd eller avstå från en så stor ökning. För denna industri kostar det mindre än 200 kr att göra det, för annars skulle de ju ha köpt utsläppsrätten istället.

Således skulle du i detta exempel kunna åstadkomma 4000/200=20 ton minskning av CO2-utsläppen för samma kostnad som du har för att välja hybridbilen. Alternativt skulle du behöva köra 4000/200x20 000 km = 40 000 mil om året för att spara samma mängd CO2 för samma kostnad.

Siffrorna i exemplet är lite tillyxade, men några justeringar hit eller dit skulle inte ändra slutsatsen: hybridteknik, eller mer allmänt, teknik som ger 20-30-procentiga förbrukningsminskningar på personbilar är mycket kostnadsineffektiva vägar till minskade koldioxidutsläpp. Det här skulle falla ut naturligt om transportsektorn (eller egentligen bränsleindustrin) inkluderades i handeln med utsläppsrätter (vilka sektorer som för närvarande ingår och hur förklaras av Naturvårdsverket) och övriga regleringar på förbrukningsområdet togs bort. Varför gör man då inte det? Ja, till det finns flera förklaringar (planekonomisk hybris, glesbygdsromantik, socialism, fientlig inställning till privatbilism), varav ingen är särskilt hedrande för de politiker som kämpar för att upprätthålla den nuvarande ordningen. Tyvärr tror jag det dröjer åtminstone ett decennium innan en svängning kan ske härvidlag. Till dess föreslår jag att du köper dig några utsläppsrätter och väljer en bil som du gillar (och har låga NOx-utsläpp).

torsdag, oktober 19, 2006

Orwell missade den här

”Att smita från skatt är stöld”
Stefan Swärd, fil dr i Statskunskap och styrelseordförande i Evangeliska Frikyrkan kommenterar Maria Borelius', Carl Bildts och Johan Norbergs bristande skattemoral på SvD Brännpunkt.

måndag, oktober 16, 2006

Höger- och vänsterministrars olikartade felsteg

Det kan vara värt att göra en jämförelse mellan de ministrar som nu avgått pga. sina privata förehavanden och de socialdemokratiska ministrar som fått utstå kritik för hur de levt. Jag tänker på Laila Freivalds och hennes agerande i samband med ombildningen av hennes hyreshus till bostadsrättsförening, och jag tänker på Göran Persson och behandlingen av hans onda rygg på det privata Sofiahemmet. Alldeles oavsett vad man tycker om de saker Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò gjort kan man konstatera att deras handlande legat i linje med den politik de förespråkar. De tycker att skatterna på hushållstjänster är på för höga och verkar för att de ska sänkas, så att fler ska ha råd att köpa dem vitt. Tills detta skett har de avstått från att betala. Det finns förstås ett snävt egenintresse också, men deras handlande står inte i strid med deras offentligt uttryckta attityder. På samma sätt är det med Cecilia Stegö Chilòs obetalda TV-licens. Hon avskyr systemet med licensfinansiering och har vägrat att betala för att inte stödja det (verkar det som).

De socialdemokratiska ministrarna däremot har hamnat i blåsväder för att de privat handlat i strid med den politik de säger sig förespråka. Dessutom har den kritik som framförts mot dem från borgerligt håll – och här kommer det riktigt märkvärdiga – i många fall formulerats som ett försvar för det privata beteendet (det är ok med privata alternativ i vården; det är ok att ombilda allmännytta till bostadsrätter) med udden att det är den offentligt uttryckta attityden som är fel. Diskrepansen mellan det privata beteendet och den offentliga åsikten är alltså värd att poängtera därför att den illustrerar den förda politikens orimlighet, inte för att politikernas bristande moral i sig är något att debattera. Någon sådan twist finns inte i fallet med de moderata ministrarna. Att de fick gå beror enbart på allmänhetens bedömning av deras moraliska karaktär och har ingen som helst grund i politik.

Varför leva i nuet?

Det är populärt att säga att man ska leva i nuet. Det ses som en dygd och ibland nästan som en förutsättning för lycka. Jag är beredd att hålla med såtillvida att människor som ständigt oroar sig för framtida olyckor och ältar förflutna oförrätter och missräkningar får svårt att trivas med sina liv. Det stämmer också att nuet är unikt i förhållande till det förflutna och framtiden i det att våra upplevelser av det i allmänhet är starkare än de från minnen och fantasier. Samtidigt tycker jag att något bör sägas till de senares försvar. Såväl minnena av det förgångna som fantasierna om framtiden har två klara fördelar i förhållande till nuet.

För det första behöver de aldrig bli tråkiga på det sätt som nuet alltför ofta tenderar att vara – hur mycket vi än anstränger oss (och att ständigt jaga upplevelser med ambitionen att de ska uppfylla hela den vakna tiden verkar ju inte heller vara ett recept på lycka). Minnen och fantasier väljer vi ut efter hur spännande och angenäma de är, och vi ägnar oss åt dem utan begränsningar. För det andra är upplevelsen i nuet alltid utspädd av det ständiga inflödet av sinnesintryck, varav endast några är sådana vi sökt, medan andra är distraherande. Just när det var som allra trevligast med dina vänner var du i själva verket rätt kissnödig. I det mest hänryckande partiet av pianokonserten började du känna viss träsmak. Under den spännande upplösningen av OS-finalen var det en irriterande reflex på TV-rutan. Etcetera. Poängen är att alla dessa oönskade sinnesintryck filtreras bort i processen att skapa minne av det pågående. När vi ser tillbaka på händelsen, kan vi till stor del återkalla de positiva känslor som den gav upphov till utan att behöva processa överflödsinformationen som försvagade den. Och vi kan göra det gång på gång.

Naturligtvis förutsätter det att vi fyller på minnet med nya upplevelser med jämna mellanrum, för så småningom blir ju minnet uttjatat. Även fantasierna hämtar sitt material ur de faktiska upplevelserna och är på samma sätt beroende av nyheter. Nja, inte riktigt på samma sätt förresten, för minnen kan ju kombineras om till nya fantasier, men det är i alla fall min erfarenhet att råmaterialet efter en viss tid förlorar en del av sin förmåga att frammana sinnestillstånd oavsett vad det kombineras med. Nåväl, med den här synen handlar sökandet efter upplevelser hur som helst inte enbart eller ens främst om att förgylla just de stunder då de uppstår utan lika mycket om att göra insättningar på minnesbanken som vi kan leva och njuta av under resten av vår vakna tid.

Det är trots allt tiden utan stora upplevelser vi har mest av. Det gör inte livet fattigt, om vi inte förväntar oss att alla njutningar ska härröra från det i stunden pågående. Varför ska man leva i nuet, om det förflutna och framtiden är roligare?

söndag, oktober 15, 2006

Putin, Lukasjenko och Brezjnev

I en artikel på GP Debatt hävdar Erik Jennische och Gunilla Davidsson från Svenskt Internationellt Liberalt Centrum, SILC, att mordet på Anna Politkovskaja ”inte [är] en isolerad händelse, utan den logiska följden av Rysslands utveckling sedan Vladimir Putin tog över presidentposten i januari 2000.” Tyvärr kan de nog ha rätt. Läs artikel, om ni inte gjort det. Vad jag dock har lite svårt att smälta är en sak som kommer en bit ner i texten:
”Enligt den amerikanska tankesmedjan Freedom house är graden av medborgerlig frihet och politiska rättigheter i Ryssland i dag bara marginellt bättre än i Sovjetunionen i början på 1970-talet…”
Hur är det möjligt? I början av 1970-talet låg det s.k. tövädret ett decennium tillbaka i tiden, och stalinisten Brezjnev styrde landet med järnhand. Jag har aldrig hört talas om att förtrycket skulle ha varit särskilt milt under den tiden. Om man jämför dåtidens Sovjetunionen med dagens Ryssland finns det ju skillnader, som väl knappast kan kallas marginella. Ett par exempel: Anna Politkovskaja arbetade på en tidning som inte är trogen Kreml, förvisso en av ytterst få och ständigt motarbetad, men ändå. Under Sovjettiden fanns ingen oberoende press alls. Det finns oppositionspartier vars företrädare öppet säger att de vill ha en ny regering (men tydligen är det bara Kommunistpartiet av den egentliga oppositionen som sitter i duman). I Sovjetunionen fanns ingen opposition. I dagens Ryssland finns ett privat näringsliv, och det går att starta företag, även om det lär vara svårt. Sovjetunionen tillät ingen fri företagsamhet över huvud taget.

Varför tycker jag det här är viktigt att påpeka? Det finns väl inget skäl att försvara Putins förtryck? Nej, men felaktig historieskrivning är vi heller inte betjänta av. Nu har jag inte lyckats hitta historiska data på Freedom Houses hemsida, så jag vet inte hur ”marginell” de bedömer skillnaden mot 1970-talets Sovjet att vara, men om Jennische och Davidsson varit intellektuellt hederliga i sin artikel, betyder det här att vi måste vara lite skeptiska till Freedom Houses historiska ”Freedom of the world”-sammanställningar. Kan Freedom House ha påverkats av Breznjevs avspänningspolitik gentemot USA och låtit det ge utslag i bedömningen av friheten i Sovjetunionen? I vilket fall som helst är det tråkigt, för jag har betraktat organisationen som mycket trovärdig till nu.

Det främsta skälet till att jag tycker det här är viktigt är dock att jag tror att det kan vara vilseledande att se skillnaderna mellan förtrycket i dagens Ryssland och det i Breznjevs Sovjetunionen som marginella. Den sovjetiska förtrycksapparaten omöjliggjorde varje form av organiserat motstånd mot regeringen. Och oorganiserat motstånd också för den delen; man kunde inte uttrycka sitt missnöje för någon. Alla kunde vara angivare, och alla kunde hamna i Gulag. Så är det inte idag. Det är delvis andra mekanismer som upprätthåller Putins maktmonopol. Det lärde jag mig under ett seminarium på Bokmässan med den vitryska författaren Svetlana Aleksejevitj.

Hennes anförande handlade visserligen om Vitryssland, men situationen där är ju i mycket likadan som den i Ryssland fast värre. Hon sa att hon när hon talar med journalister, akademiker, kulturarbetare och andra intellektuella får en bild beskriven som innehåller mycket av det som SILC-arbetarnas artikel tar upp: förföljelse, likriktning, censur. När hon talar med ”vanligt folk”, dvs. andra än de uppräknade kategorierna, får hon dock inte höra något av detta. Ytterst få har något negativt att säga om Lukasjenko eller styrelseskicket, och de flesta har inget att säga alls. De får sina löner och pensioner i slutet av månaden, och därmed är de nöjda. Aleksejevitj berättade om en man hon träffat som stod på ett torg och delade ut regeringskritiska flygblad. Nästa ingen tog, och det var inte för att de var rädda utan för att de helt enkelt inte brydde sig.

Som hon ser det har kommunismen satt djupa spår i människornas själar. Den har berövat dem tron på friheten men också befriat dem från det ansvar att tänka själv som friheten för med sig. Sovjetunionen var enligt henne – med en utsökt formulering – en blandning av fängelse och dagis. Tydligen krävs det mer än några riggade val och fängslade journalister för att väcka människorna ur denna intellektuella slummer. Så länge den är förhärskande är det tyvärr inte mycket som talar för att de få protester som ändå hörs på allvar ska kunna hota regeringens ställning. Det lilla skäl hon ser att vara hoppfull är att den generation som vuxit upp efter kommunismens fall inte kommer att ha lärt sig att vara förtryckt (bl.a. har de ju helt andra möjligheter att informera sig om och genom omvärlden än vad sovjetmedborgarna hade) och därför kräva frihet med större engagemang än deras föräldrar.

Prioriteringar på operan

När jag nyligen såg GöteborgsOperans föreställning Stravinskij+ – lite ojämn tyckte jag, men med några riktiga höjdpunkter, särskilt den fullkomligt trollbindande Falling Angels – gjorde jag följande reflektion: Ett orkesterdike på balett är lika välkommet som löparbanor på en fotbollsmatch – minskar närheten och försvagar upplevelsen. Att orkestern skulle ha något att bidra med som inte lika väl skulle kunna uppnås med inspelad musik har jag rätt svårt att tro. Förmodligen kommer en stor del av ljudet till åhörarens öron via reflektioner mot väggarna, eftersom musikerna sitter där de sitter, och då blir ju den rumsliga upplösningen av ljudet inte så lätt att uppfatta.

Det är heller inte uppenbart att det finns något samspel mellan dansarna och musikerna att tala om. Dansarna måste förstås anpassa sig till musiken, men musikerna å sin sida ser ju inte dansarna från sitt dike, och därför ger det gemensamma uppträdandet av orkester och balett bara upphov till envägskommunikation som inte skapar något mervärde för publiken.

Det värde som orkestern ändå har är en lite mer direkt (högupplöst?) och berörande musikupplevelse som uppstår när akustiken är god (vilket jag alltså är tveksam till att den är när musiken kommer från ett orkesterdike) och musiken inte filtreras genom ett PA-system, men går man på en balettföreställning är det väl inte det man prioriterar? Avsaknaden av högtalarsystem har ju dessutom vissa påtagliga nackdelar, exempelvis att det inte går att reglera volymen oberoende av musikinnehållet (för att t.ex. låta ett soloinstrument tränga igenom och uppfylla lokalen).

I analogi med fotbollsfallet (och här tänker jag särskilt på det planerade nya Gamla Ullevi) borde slutsatsen bli att man vid planering av inrättningar där både operor och balettföreställningar ska uppföras borde göra salongen så flexibel att stolsrader kan ställas precis framför scenen – kanske ovanpå orkesterdiket – vid balettföreställningar. Eller möjligen att balettkompanier borde hålla till någon annanstans än på operor. Och kanske också att jag nästa gång borde skaffa biljett för plats närmare scenen än rad 8. (Eller skaffa glasögon???)

torsdag, oktober 12, 2006

Frågan som inte ställts

Har de tittat på Sveriges Television? Ja, det handlar förstås om Maria Borelius, Tobias Billström och Cecilia Stegö Chilò och närmare bestämt om de perioder då de inte betalat TV-avgift. Såväl Johan Norberg som Andreas Bergh ser underlåtenheten att betala som ett slags liberal civil olydnad (i alla fall för Stegö Chilò) och anger deras nuvarande position som orsak till att de inte vågar stå för den handlingen. För att ett sådant ideologiskt försvar av licensskolket ska kunna hålla är det dock ett krav att man följdriktigt avstår från att titta på Sveriges Televisions kanaler. Och det har jag inte hört någon av dem säga att de gjort, men jag tror heller inte jag hört frågan ställas (men det har den kanske?). Om någon av dem sa det, skulle jag dock bli full av respekt för honom eller henne; det vill jag framhålla.

I annat fall blir min respekt inte så stor. Varför det? Jo, lägg märke till att det finns en för sammanhanget betydelsefull skillnad mellan skatt och TV-licens. Medan skatt som betalas in aldrig går till någon specifik utgiftspost i statsbudgeten och heller inget offentligt åtagande finansieras av någon specifik skatt, används ju faktiskt TV-avgiften enbart till att finansiera SVT (nåja, SR och UR också), och SVT får inga andra offentliga medel. Bortsett från möjligheten att använda en TV-mottagare till annat än att titta på just Sveriges Televisions kanaler, fungerar det faktiskt som vilket abonnemang som helst som finns på marknaden: betala om du vill utnyttja tjänsten; annars slipp.

Om systemet med licensfinansiering fungerar som det är tänkt – vilket normalt är utgångspunkten för diskussioner om det – tillhör det de mest orättfärdiga ting vår stat skapat. Om man däremot betraktar det som ett val att betala avgiften även om man innehar en TV-mottagare – vilket ministrarna ifråga måste ha gjort om de resonerat som Norberg och Bergh tror – är det faktiskt inte så mycket att klaga över. Den som tittar men inte betalar har då inte mer att säga till sitt försvar än vilken snålskjutsåkande pitatkorttittare som helst. Och då är det inte principfast utan bara tarvligt.

måndag, oktober 09, 2006

Den kända teorin och den okända verkligheten

På Sveriges Television kunde man i torsdags se första delen av ett program med titeln ”Världens viktigaste formel”; andra delen kommer på torsdag. Så här beskrivs det på SVT:s hemsida:
”Hundra år har gått sedan Albert Einstein med några enkla symboler förklarade sambandet mellan energi, massa och ljus. Det banade väg för atombomben och förändrade vår värld i grunden. Vetenskapens värld berättar historien om e=mc2, världens mest kända ekvation.”

Nog för att populariseringar av vetenskap är behjärtansvärda på alla sätt, men det är ju också rätt trist att en påannonsering som den ovan lyckas med att i två avseenden ge en om inte direkt felaktig så i alla fall rejält vilseledande beskrivning. För det första: E = mc2 må vara världens mest känna ekvation, men den används i stort sett aldrig av fysiker. Inte i den formen i alla fall. Det korrekta uttrycket är E2 = m2c4 + p2c2, där p är rörelsemängden. Det reduceras förstås till den berömda formeln om p=0, men hur intressant är det fallet egentligen? (Men den som vet hur formeln förändras i närvaron av en potential, V, får gärna berätta det för mig – eller förklara varför en sådan formel inte finns. Det har jag nämligen aldrig lyckats utröna.)

För det andra – och det här är det mest irriterande – har atombomben egentligen ingenting med den berömda ekvationen att göra. Det stämmer visserligen att den energi som frigörs i en kärnreaktion, till exempel en fissionsprocess, motsvarar den i processen förlorade vilomassan, men det gäller alla reaktioner, såväl kemiska som nukleära. I fallet med kemiska reaktioner blir dock massförändringen så liten att den inte går att mäta annat än med extremt känsliga instrument. Skillnaden är alltså kvantitativ och inte kvalitativ. Den energi som utvecklas vid klyvning av en urankärna (och överförs till produktpartiklarna i enlighet med den korrekta formeln ovan) är helt enkelt ofantligt mycket större än den som frigörs vid till exempel oxidation av en nitroglycerinmolekyl. Om Einstein hade lanserat sin relativitetsteori 100 år tidigare och det då hade funnits instrument känsliga nog att mäta massförändringen vid förbränning av nitroglycerin, kunde man ha sagt att hans teori låg bakom uppfinningen av dynamiten.

söndag, oktober 08, 2006

Upphovsrätten igen

Jag försvarade ju upphovsrätten här för en tid sedan. Jag har dock kommit på att åtminstone en aspekt av den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är mycket märklig, nämligen den att ett verk är skyddat i 70 år efter upphovsmannens död. Dels tycker jag 70 år framstår som en orimligt lång tid utifrån de argument som oftast används för att försvara upphovsrätten. Jag kan inte föreställa mig att någon som väger för- och nackdelar av att satsa på ett visst kreativt projekt tar hänsyn till de intäkter projektet kan tänkas inbringa mer än ett halvsekel bort.

Nu frågar sig kanske någon varför det är relevant hur upphovsrätten oftast motiveras, när det inte var så jag motiverade den själv, i alla fall inte fundamentals sett (min motivering utgick från avtalsrätten). Svaret är att det alldeles oavsett upphovsrätten alltid är möjligt att ingå de explicita avtal det handlar om (inte kopiera, etc.), och de avtalen skulle förstås gälla hur länge som helst. Upphovsrätten är ett komplement till möjligheten att teckna sådana avtal, och den finns där för att bespara upphovsmannen de enorma transaktionskostnader som ett skydd genom enbart interpersonella avtal förmodligen skulle medföra. I den mån upphovsrätten inte följer ur avtalsrätten måste den därför prövas utifrån de möjligheter och begränsningar den ger. Och då tror jag inte att ett skydd som sträcker sig längre än 50 år ger några ytterligare möjligheter att tala om.

Men det var inte den aspekten jag ville ta upp här. Nej, det riktigt konstiga är att tiden 70 år räknas från upphovsmannens död. Vad har den med saken att göra? Jag skulle kunna förstå – om än inte sympatisera med – ståndpunkten att skyddet borde sluta gälla vid skaparens död. Det skulle kunna finnas en viss stringens i det tänkesättet, men jag tycker det faller på att det nästan alltid finns människor omkring upphovsmannen som på olika sätt är beroende av de intäkter verket ger, och det skulle skapa en osäkerhet med negativa konsekvenser för verkets tillblivelse om de var tvungna att kalkylera med skaparens förtida frånfälle. Men utan att vara säker på att jag skulle vinna just den debatten törs jag hävda att det inte finns ett enda rimligt argument för upphovsrätten som kopplar dess bortre parantes till upphovsmakarens död. Tiden borde väl ändå räknas från verkets tillblivelse. Eller dess publicering närmare bestämt. Det är det enda förnuftiga, eller hur?

En oroande tendens

Det tycks mig som om folket i vissa unga demokratier inte riktigt förlikat sig med ett av den representativa demokratins mest utmärkande (defining är det engelsa ordet jag söker en svensk motsvarighet till här) drag. De länder jag tänker på är Ungern, Thailand och – nu senast – Polen. Det utmärkande draget är detta: den regering man valt kan föra en sämre politik än vad man trodde att den skulle föra när man valde den, och det kan den hålla på med i en hel mandatperiod. Demokratin har ingen ångervecka. Det man har är konstitutionella begränsningar av regeringens och parlamentets makt. I några länder handlar det om rättigheter som inte får kränkas genom den offentliga makten, i andra länder (som Sverige) mest om inskränkningar i lagstiftningsmakten som ska förhindra att demokratin sätts ur spel. I några (få?) länder finns det också möjlighet att provocera fram nyval genom medborgarinitiativ (det var ett sådant som föranledde Arnold Schwarzeneggers maktövertagande i Kalifornien).

I övrigt måste man faktiskt acceptera att den regering man valt har rätt att inneha regeringsmakten under hela den föreskrivna tiden. Gör man inte det, kommer man heller inte att åtnjuta den representativa demokratins fördelar: långsiktighet, helhetssyn, ansvarsutkrävande, förutsägbarhet. Vilken politiker vågar genomföra en impopulär men nödvändig reform, om han vet att det kan leda till nyval nästa månad? En regering kan bereda sig för en storm av protester från opposition, medier och demonstranter. Allt detta kan leda till förlust i nästa val, men om politikerna verkligen tror på sina reformer kan de ändå uthärda den stormen i förvissningen att politiken kommer att ge resultat under mandatperioden. Att behöva köra valrörelsen i repris är däremot ett lite väl surt äpple att bita i.

Om dessutom kriteriet för att utlysa nyval är att ”en stor mängd människor demonstrerar länge på ett centralt torg i huvudstaden och börjar se ganska hotfull ut”, har rättsstatens principer fallit offer för det folkliga missnöjets otålighet. Någon gång kan det vara befogat – till exempel om den sittande regeringen behållit makten genom omfattande valfusk eller om det kommer fram att den bedriver folkmord – men instrumentet ska användas med stor återhållsamhet, för priset är högt.

Straffet

”Ta bussen när du kan, ta bilen när du måste” – efter denna paroll från Västtrafik har jag levt de senaste två åren. Jag åker buss till jobbet, om det inte finns något särskilt skäl att ta bilen, och använder i övrigt bilen bara när ett kollektivt färdsätt skulle bli hemskt opraktiskt eller långsamt. En följd av det är att bilen ibland står oanvänd en vecka i sträck, ibland två veckor. Efterräkningen kom i torsdags när bilen var inne på tvåårsservice: alla bromsskivorna var rostiga och behövde bytas. Kostnaden blir 4100 kr. Det står inget om detta i instruktionsboken, men tydligen var det en konsekvens man fick räkna med, om man lät bilen stå ute längre tider utan att köra den. Jösses, varför har ingen berättat det för mig? Och hur många andra kan det vara som egentligen hörsammar Västtrafiks och andras maningar om att låta bilen stå med tanke på hur lite man hör om denna otrevliga konsekvens?

söndag, oktober 01, 2006

Dialekt och andra accenter

Är det inte märkligt hur olika vi ser på dialekter och brytningar? En hallänning som flyttar till Göteborg (för att ta ett mig närliggande exempel) förväntas inte börja tala göteborgska, inte ens efter många år. Snarare ses det som lite suspekt när det händer. Däremot väntar vi oss att en tysk eller iranier som flyttar till Göteborg ska arbeta på sitt uttal och sin satsmelodi för att på sikt – något decennium eller så – kunna tala ”felfri svenska”.

När jag en kortare tid bodde i USA, umgicks jag mycket med 20-25-åriga amerikaner från olika delar av landet. De använde oftast ordet ”accent” för det vi kallar dialekt. Följden var att det i det avseendet inte fanns någon skillnad mellan mig med min ”Swedish accent” och andra med sina ”Texan” och ”Californian accents”. Och jag tror faktiskt att den skillnaden i språkbruk mellan oss och dem speglar en skillnad i synen på vad som är en fullvärdig variant av språket ifråga och vad som mer är att betrakta som en temporär approximation av det.

En outopisk vision

Inspirerad av en diskussion på Sakine Madons blogg har jag funderat på i vilken mån ”ren libertarianism” är att betrakta som en utopi. Det lutar för min del åt att svaret är ja, om ”ren libertarianism” ges en stark tolkning som innebär att de individuella rättigheterna aldrig får sättas på undantag, medan det nog blir nej om man tillåter ett visst svängrum kring det absoluta. Vad menar jag med ”ett visst svängrum” i det här sammanhanget? Jo, jag syftar på ett tillstånd där det finns en generell uppslutning kring frihetsprinciperna – inkluderande behovet av att låta dem komma till uttryck i lagstiftning och tillämpningen av den – även om de på vissa och klart definierade områden får stå tillbaka för andra mål som anses nödvändiga för ett fungerande samhälle.

Jag ska illustrera med ett exempel, men låt mig först säga att inget av detta är menat som försvar för avsteg från respekten för de individuella rättigheterna. Nej, det är endast ett argument för att det går att nå nästan ända fram till ett samhälle på frivillighetens grund och att detta nästan-tillstånd är väl värt att sträva mot, samtidigt som det går att föreställa sig som en verklighet snarare än en utopi.

Vad jag vill exemplifiera med är yttrande- och tryckfriheten (som jag här behandlar i klump). Vi har kommit så långt att människor i allmänhet anser att dessa principer måste respekteras, och lagarna och den offentliga maktutövningen tar i stort hänsyn till detta. Det betyder inte att yttrandefriheten saknar begränsningar, för det gör den ju inte. Vi har uppviglingsbrott, förtalsbrott, hets mot folkgrupp-brott, och ett par inskränkningar till är det kanske. Och det är i vissa stycken mycket problematiskt, ja. Det signifikativa, det jag vill peka på här, är dock att varje försök att ytterligare inskränka yttrandefriheten stöter på ett starkt och brett motstånd som får sin näring från troheten mot själva rättigheten. Yttrandefriheten är ett argument i sig själv och måste inte i varje sammanhang motiveras som värde. Den som vill inskränka den måste förhålla sig till den som princip och förklara varför den inte ska gälla i det specifika fallet.

Så skulle det också kunna bli t.ex. i fallet med äganderätten (hm, jag är inte så förtjust i det ordet; det är väl egentligen ”rätten att inte bli parasiterad för det allmänna bästa” eller nåt det handlar om, men det finns vad jag vet inget ord som täcker just det). Det skulle kunna finnas en allmän acceptans för principen att människor har rätt att välja själva vad de ska arbeta för, även om de flesta skulle kunna tänka sig att göra avsteg från den principen i vissa fall. Ett sådant samhälle skulle inte kunna ha ett skatteuttag på femtio procent och säkert inte tio procent heller. Mer än så går inte gränserna för skattekvoten att kvantifiera, för det var ju trots allt ”ett visst svängrum” det handlade om (och skattekvoten är förstås långt ifrån det enda som kännetecknar äganderättens genomslag i samhället, men den kommer ju jämt och ständigt upp i sådana här diskussioner).

Den debatt vi idag ser mellan liberaler och (relativt sett) kollektivister på yttrandefrihetsområdet skulle i det här samhället ha en motsvarighet kring äganderätten. Liberaler skulle argumentera för något slags frivillig finansiering av polisen och försvaret, medan de lite mer kollektivistiskt lagda skulle försöka införa skattefinansiering av akutsjukvård eller liknande. Det skulle pendla lite fram och tillbaka beroende på vem som innehade lagstiftningsmakten för tillfället, men det skulle aldrig gå att utvidga tvånget eller statens domäner utan att övertyga människor om att det var absolut nödvändigt att åsidosätta äganderätten i just det här fallet. Då skulle vi för det mesta slippa den ”rovsocialism” som public choice-teoretiker brukar hävda att demokratin måste leda till, och äganderätten skulle på det stora hela respekteras. Dit borde det vara möjligt att komma.

Ja till trängselskatt - just nu i alla fall

Alliansens första politiska utspel, om ja till trängselskatter, är en i huvudsak god nyhet tycker jag. För det första är det ett tecken på självförtroende att Alliansen med en gång tar ställning i en å ena sidan angelägen men å andra sidan snårig och sanslöst infekterad fråga, där svekdebatten kommer som ett brev på posten. Det skulle förstås vara dåligt snarare än bra, om ställningstagandet verkligen utgjorde ett svek gentemot tidigare utfästelser, men politikerna måste ju anses ha mandat att agera efter ett folkomröstningsresultat oavsett vad deras dittillsvarande partilinjer sagt (om de inte deklarerat att de tänkt bortse från folkomröstningen, men det har de väl inte?). Och vad kranskommunernas självinitierade omröstningar anbelangar finns det, som Mikael Ståldal förklarar, inte skäl att fästa något större avseende vid dem.

Även om jag i grunden är skeptisk till att betrakta frågan om hur mycket trängsel som är acceptabel som politisk, har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. För något behöver göras, särkilt med tanke på luftkvaliteten, som – för att bli lite konkret – regelmässigt bryter mot de av EU beslutade miljökvalitetsnormerna. Transaktionskostnaderna för någon form av marknadsmässigt system baserat på frivillighet framstår som mycket höga, och det är hur som helst inte ett alternativ vi har att ta ställning till i dagsläget. Dock tycker jag det finns skäl att undersöka andra lösningar med ambitionen att förbättra eller byta ut det existerande systemet, och det säger jag med full vetskap om uppbyggnadskostnaderna och de problem som oförutsägbarheten i regelverket medför. Jag tycker nämligen inte att vi kan slå oss till ro med ett system som begränsar människors rörelsefrihet med så låg precision i nyttoeffekten och utan inbyggda mekanismer för att öka den precisionen där det behövs.

Därför är det bra att Alliansen torgför sitt förslag som en övergångslösning och att man öppnar för att låta sådana här frågor avgöras på lokal eller regional nivå. Detta sistnämnda tror jag också är bra för att det 1) ger utrymme för mer mångfald och experimenterande (hoppas jag i alla fall), 2) lägger finansieringsfrågan på rätt nivå, så att trängselskatt/trängselavgift kan ställas mot andra åtgärder för att uppnå en acceptabel situation och 3) befriar sådana här projekt från negativ inverkan av rikspolitiska ambitioner (som minskade CO2-utsläpp) som saknar relevans på lokalplanet.