söndag, oktober 15, 2006

Putin, Lukasjenko och Brezjnev

I en artikel på GP Debatt hävdar Erik Jennische och Gunilla Davidsson från Svenskt Internationellt Liberalt Centrum, SILC, att mordet på Anna Politkovskaja ”inte [är] en isolerad händelse, utan den logiska följden av Rysslands utveckling sedan Vladimir Putin tog över presidentposten i januari 2000.” Tyvärr kan de nog ha rätt. Läs artikel, om ni inte gjort det. Vad jag dock har lite svårt att smälta är en sak som kommer en bit ner i texten:
”Enligt den amerikanska tankesmedjan Freedom house är graden av medborgerlig frihet och politiska rättigheter i Ryssland i dag bara marginellt bättre än i Sovjetunionen i början på 1970-talet…”
Hur är det möjligt? I början av 1970-talet låg det s.k. tövädret ett decennium tillbaka i tiden, och stalinisten Brezjnev styrde landet med järnhand. Jag har aldrig hört talas om att förtrycket skulle ha varit särskilt milt under den tiden. Om man jämför dåtidens Sovjetunionen med dagens Ryssland finns det ju skillnader, som väl knappast kan kallas marginella. Ett par exempel: Anna Politkovskaja arbetade på en tidning som inte är trogen Kreml, förvisso en av ytterst få och ständigt motarbetad, men ändå. Under Sovjettiden fanns ingen oberoende press alls. Det finns oppositionspartier vars företrädare öppet säger att de vill ha en ny regering (men tydligen är det bara Kommunistpartiet av den egentliga oppositionen som sitter i duman). I Sovjetunionen fanns ingen opposition. I dagens Ryssland finns ett privat näringsliv, och det går att starta företag, även om det lär vara svårt. Sovjetunionen tillät ingen fri företagsamhet över huvud taget.

Varför tycker jag det här är viktigt att påpeka? Det finns väl inget skäl att försvara Putins förtryck? Nej, men felaktig historieskrivning är vi heller inte betjänta av. Nu har jag inte lyckats hitta historiska data på Freedom Houses hemsida, så jag vet inte hur ”marginell” de bedömer skillnaden mot 1970-talets Sovjet att vara, men om Jennische och Davidsson varit intellektuellt hederliga i sin artikel, betyder det här att vi måste vara lite skeptiska till Freedom Houses historiska ”Freedom of the world”-sammanställningar. Kan Freedom House ha påverkats av Breznjevs avspänningspolitik gentemot USA och låtit det ge utslag i bedömningen av friheten i Sovjetunionen? I vilket fall som helst är det tråkigt, för jag har betraktat organisationen som mycket trovärdig till nu.

Det främsta skälet till att jag tycker det här är viktigt är dock att jag tror att det kan vara vilseledande att se skillnaderna mellan förtrycket i dagens Ryssland och det i Breznjevs Sovjetunionen som marginella. Den sovjetiska förtrycksapparaten omöjliggjorde varje form av organiserat motstånd mot regeringen. Och oorganiserat motstånd också för den delen; man kunde inte uttrycka sitt missnöje för någon. Alla kunde vara angivare, och alla kunde hamna i Gulag. Så är det inte idag. Det är delvis andra mekanismer som upprätthåller Putins maktmonopol. Det lärde jag mig under ett seminarium på Bokmässan med den vitryska författaren Svetlana Aleksejevitj.

Hennes anförande handlade visserligen om Vitryssland, men situationen där är ju i mycket likadan som den i Ryssland fast värre. Hon sa att hon när hon talar med journalister, akademiker, kulturarbetare och andra intellektuella får en bild beskriven som innehåller mycket av det som SILC-arbetarnas artikel tar upp: förföljelse, likriktning, censur. När hon talar med ”vanligt folk”, dvs. andra än de uppräknade kategorierna, får hon dock inte höra något av detta. Ytterst få har något negativt att säga om Lukasjenko eller styrelseskicket, och de flesta har inget att säga alls. De får sina löner och pensioner i slutet av månaden, och därmed är de nöjda. Aleksejevitj berättade om en man hon träffat som stod på ett torg och delade ut regeringskritiska flygblad. Nästa ingen tog, och det var inte för att de var rädda utan för att de helt enkelt inte brydde sig.

Som hon ser det har kommunismen satt djupa spår i människornas själar. Den har berövat dem tron på friheten men också befriat dem från det ansvar att tänka själv som friheten för med sig. Sovjetunionen var enligt henne – med en utsökt formulering – en blandning av fängelse och dagis. Tydligen krävs det mer än några riggade val och fängslade journalister för att väcka människorna ur denna intellektuella slummer. Så länge den är förhärskande är det tyvärr inte mycket som talar för att de få protester som ändå hörs på allvar ska kunna hota regeringens ställning. Det lilla skäl hon ser att vara hoppfull är att den generation som vuxit upp efter kommunismens fall inte kommer att ha lärt sig att vara förtryckt (bl.a. har de ju helt andra möjligheter att informera sig om och genom omvärlden än vad sovjetmedborgarna hade) och därför kräva frihet med större engagemang än deras föräldrar.