Dialekt och andra accenter

Är det inte märkligt hur olika vi ser på dialekter och brytningar? En hallänning som flyttar till Göteborg (för att ta ett mig närliggande exempel) förväntas inte börja tala göteborgska, inte ens efter många år. Snarare ses det som lite suspekt när det händer. Däremot väntar vi oss att en tysk eller iranier som flyttar till Göteborg ska arbeta på sitt uttal och sin satsmelodi för att på sikt – något decennium eller så – kunna tala ”felfri svenska”.

När jag en kortare tid bodde i USA, umgicks jag mycket med 20-25-åriga amerikaner från olika delar av landet. De använde oftast ordet ”accent” för det vi kallar dialekt. Följden var att det i det avseendet inte fanns någon skillnad mellan mig med min ”Swedish accent” och andra med sina ”Texan” och ”Californian accents”. Och jag tror faktiskt att den skillnaden i språkbruk mellan oss och dem speglar en skillnad i synen på vad som är en fullvärdig variant av språket ifråga och vad som mer är att betrakta som en temporär approximation av det.