Förutsättningar och prestationer

Efter att ha sett Susanna Kallur vinna EM-guld på 100 m häck tänker jag bara: Jäkla tur att man inte är enäggstvilling! För tänk själva, hur ska Jenny Kallur förklara bort det faktum att hon bara slutade sjua medan systern segrade? Inte för att det är ett dåligt resultat som i något annat fall skulle behöva förklaras bort. Alls inte, men jämförelsen är ju oundviklig. Vad skulle hon kunna säga? ”Ja, alla har ju olika förutsättningar…” Nej, jag tror inte det. Det är samma genetiska material och samma uppväxtsförhållanden för de båda, men ändå så olika prestationer. Det finns ingenting som man kan peka på – vad jag vet i alla fall – som skulle göra det omöjligt för Jenny att vara lika bra som Susanna. Det verkar vara en ofrånkomlig slutsats att Jenny Kallur helt enkelt inte är alls så bra som hon skulle kunna vara – vad det nu kan bero på (dålig kost, bristande engagemang, slarvig träning…) Så är det kanske för de flesta av oss, men alla utom enäggstvillingar som söker sig till samma bransch slipper konfronteras med bevis på det.

Nästa fråga är ju om det är bra för oss. Jenny Kallur kanske sporras till att prestera mycket mer än hon annars skulle ha gjort just tack vara att systern visar hur stor hennes potential är, medan många av oss andra slår oss till ro med våra svaga prestationer och förklarar dem med att vi inte hade förutsättningar för att lyckas bättre. Är det i längden bra att ha det försvaret att ta till? Jag är tveksam, men Jenny Kallurs fall, som tycks mig utgöra en exceptionell motsats till detta, framstår som lite svår att hantera. Det skulle vara intressant att höra hur hon ser på det. Någon som vet?