Svammel om idrottsturism
Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson slår med anledning av det stundande friidrotts-EM ett slag för offentlig finansiering av stora idrottsevenemang. Som ett, som hon anser, bra exempel lyfter hon fram just friidrotts-EM till vilket regeringen till slut bestämde sig för att ge ett bidrag på 10 miljoner. ”En bra affär för staten som förväntas få minst 100 miljoner i skatteintäkter” fastslår hon utan vidare. Kan det vara så bra? Skulle staten till och med kunna lägga 100 miljoner på friidrotts-EM utan att det kostade skattebetalarna något? Nej, inte på långa vägar, och det är inte för att uppskattningen 100 miljoner i skatteintäkter inte stämmer (det vet jag inte), utan för att det bakomliggande resonemanget är grovt felaktigt. I själve verket är det ett klockrent exempel på ”det man ser och det man inte ser”, som 1800-talsekenomen Frédéric Bastiat kallade det. Och det är inte så lite anmärkningsvärt att man än idag kan komma undan med det (jag har sett åtminstone en (socialdemokratisk) ledarskribent svälja resonemanget med hull och hår).
Vad är då felet i resonemanget? Felet är att det bortser från undanträngningseffekter (eller har jag blandat ihop termerna här?). Staten lägger en viss summa pengar på att göra det mer attraktivt att turista i Göteborg (t.ex. se till att ett idrottsmästerskap arrangeras här). Turisterna kommer (om det nu går enligt planerna), och de spenderar en betydligt större summa pengar än så. Av denna betydligt större summa går uppemot hälften till skatt (moms 20%, punktskatter på alkohol och tobak samt arbetsgivaravgifter för extraordinarie personal), och det är inte alls konstigt om skatteintäkterna skapade härvidlag vida överstiger den summa staten satsat. Precis hur stora intäkterna blir är en empirisk (ekonometrisk) fråga, men det råder inget tvivel om att det fungerar på det här sättet.
Vad som inte är så uppenbart men lika logiskt odiskutabelt är att de pengar som genom statens ingripande spenderas i Göteborg i stort motsvaras av minskningar av konsumtionen på andra håll och därmed förknippade minskningar av skatteintäkterna. Pengarna som spenderas i Göteborg representerar ju värden som skapats eller kommer att skapas oberoende av om EM hålls här eller inte. Spenderas de inte här, spenderas de någon annanstans (i princip kan man ju tänka sig att konsumtionsbenägenheten (i motsats till sparbenägenheten) ökar pga. av turisminvesteringarna, men det är en så marginell effekt att vi kan bortse från den här). Det blir alltså en mängd alternativa konsumtionsaktiviteter som inte äger rum som en följd av regeringens omdirigering av penningflödet: några uteblivna övernattningar på Stadshotellet i Hallsberg, några osålda grillskivor på Ica Maxi i Eksjö, ett inställt singelmingel i Karlstad, etc. Till skillnad från ett tidsbegränsat uppsving i den turismrelaterade kommersen i Göteborg (”det man ser”) är dessa effekter alltför diffusa i tid och rum för att någonsin kunna mätas (”det man inte ser”), men vi kan vara säkra på att de finns där.
Nå, ”i stort” skrev jag ovan, och nu ska jag förklara vad jag menar med det. De pengar som läggs på att locka turister till Göteborg har ju fått det alternativet att framstå som åtminstone något bättre än de alternativen som turisterna annars skulle ha valt. Skillnaden kan i princip vara hur liten som helst, men den kan inte vara lika med noll; det ligger i valets natur. Därmed har de fått ett lite större värde (t.ex. för att de kunnat titta på friidrotts-EM när de är här) för sitt arbete än de annars skulle ha fått. Det ökar nyttan, och torde leda till en viss ökning av arbetsbenägenheten och följaktligen skatteintäkterna. (Lägg märke till att statliga subventioner riktade mot singelmingel i Karlstad skulle få samma effekt). Det är den ökningen som ska ställas mot skattepengarna som lagts på att stödja turismen, inte den totala summan pengar som kanaliseras om genom bidraget.
Men, invänder någon, det kan väl hända att en noggrann kalkyl skulle visa att satsningen faktiskt lönar sig, om vi räknar på det sättet också? Jo, det är ju inte omöjligt, men då ska det göras klart för envar att det är denna marginalvinst det handlar om och inget annat. Att staten skulle få igen satsningen tiofalt, som rubriken till Mattssons artikel säger, är bara fantasier. För det andra – och det här är minst lika viktigt – om det verkligen förhåller sig så att det lönar sig, finns det ändå inget skäl för staten att engagera sig i detta. Är det lönsamt, i bemärkelsen som jag beskrivit ovan, att stödja turismen på det här sättet, kan det privata näringslivet stå för den satsningen och låta skattebetalarna slippa. Det är ju i första hand företagen som får intäkterna från turismen, så det är helt i sin ordning att det är de som betalar för att få hit turisterna. Det här är både ett moraliskt krav – grundat på att sådana satsningar inte tillhör statens legitima uppgifter – och ett mer snävt ekonomiskt krav – grundat på att en fri marknad normalt är bättre än staten på att styra kapital mot lämpliga investeringsobjekt. Man skulle i och för sig kunna tänka sig en situation där transaktionskostnaderna för att samordna en sådan satsning från det privata näringslivet skulle bli alltför höga, så att därför endast staten skulle ha förmågan att få fram pengarna, men det är inte den situationen vi har. Näringslivet är redan organiserat och satsar genom sina sammanslutningar redan pengar på turism. Det är bara att låta dem göra det fullt ut.
Kanske tänker ni att det jag skrivit ovan förutsätter att turisterna är svenskar. Vad händer om vi lockar turister från utlandet? Nu tror jag visserligen att det främst är svenska turister som kommer hit för friidrotts-EM, men det är ju en invändning av mindre principiell betydelse. (Och finansiärerna hoppas ju på att arrangemanget ska ge ökad turism även framgent. Försök förresten erinra er värdstäderna för de tre senaste europamästerskapen i friidrott.)
Resonemanget blir hur som helst i grunden det samma, bara lite mer komplicerat. De pengar som utlänningar spenderar i Göteborg som en följd av turisminvesteringarna skulle ju troligen inte hamna i Sverige, om dessa investeringar inte gjorts och därför inte ge några skatteintäkter till den svenska staten. Men undanträngningseffekterna finns ju där likafullt. Innehavaren av tingeltangelaffären som säljer ett Gustav Adolf-snapsglas för 100 kronor till en tysk turist blir ju inte 100 kronor rikare utan måste lägga kostnaderna för hyra, personal och naturligtvis inköpet av glaset på priset innan det kan bli tal om någon vinst. Om vinsten är 10%, betyder det att 90 kronor annars kunde ha gått till butiksinnehavarens egen konsumtion eller till investeringar i andra näringar (genom att sparas och därmed kanaliseras till kapitalmarknaderna), vilka förstås också skulle generera skatteintäkter.
Huruvida det var bra för samhället att det var just turism som dessa 90 kronor gick till hänger på hur stor vinsten blir, inte på hur mycket pengar turisten får betala. Denna vinst – 0, 5 eller 10 kronor till exempel – ska jämföras med vad dessa 90 kronor kunde ha genererat för avkastning vid annan användning, kanske 3 kronor. Om vinsten är 10 kr, har alltså samhället som helhet (svenskarna som kollektiv) vunnit 7 kronor på att Göteborgsturismen främjats. Den sammanlagda vinsten för samhället för hela evenemanget får man genom att summera alla dessa skillnader mellan nettointäkten på turismen och avkastningen från den alternativa aktiviteten. Den summan, om den nu går att uppskatta (jag antar att man kan göra det genom att utgå från räntan), ska jämföras med de 10 miljoner staten satsat.
Jag skrev huvuddelen av den här posten igår, sporrad av Karin Mattssons ovan refererade artikel. Föga anande jag då att det just idag skulle komma en artikel på DN Debatt med ungefär samma budskap som Mattssons men betydligt mer aggressiv i sin argumentation. Man lyfter fram fotbolls-VM i Tyskland som positivt exempel: ”De utländska besökarna spenderade tillsammans över fem miljarder kronor i Tyskland under VM.” Som om den siffran i sig skulle säga något! Jo, den säger att det rör sig om stora summor, men om det är bra eller dåligt med tanke på vad kalaset kostade går inte att uttala sig om utifrån det.
Nåväl, det är dags för mig att sluta tänka på denna trista sida av evenemanget och förbereda mig för den idrottsliga högtid som infaller när europamästerskapet i den sport jag älskar över alla andra ska avgöras här i vårt lilla Göteborg. Imorgon klockan 10.00 på Ullevi smäller det. Jag kommer att vara där!
Vad är då felet i resonemanget? Felet är att det bortser från undanträngningseffekter (eller har jag blandat ihop termerna här?). Staten lägger en viss summa pengar på att göra det mer attraktivt att turista i Göteborg (t.ex. se till att ett idrottsmästerskap arrangeras här). Turisterna kommer (om det nu går enligt planerna), och de spenderar en betydligt större summa pengar än så. Av denna betydligt större summa går uppemot hälften till skatt (moms 20%, punktskatter på alkohol och tobak samt arbetsgivaravgifter för extraordinarie personal), och det är inte alls konstigt om skatteintäkterna skapade härvidlag vida överstiger den summa staten satsat. Precis hur stora intäkterna blir är en empirisk (ekonometrisk) fråga, men det råder inget tvivel om att det fungerar på det här sättet.
Vad som inte är så uppenbart men lika logiskt odiskutabelt är att de pengar som genom statens ingripande spenderas i Göteborg i stort motsvaras av minskningar av konsumtionen på andra håll och därmed förknippade minskningar av skatteintäkterna. Pengarna som spenderas i Göteborg representerar ju värden som skapats eller kommer att skapas oberoende av om EM hålls här eller inte. Spenderas de inte här, spenderas de någon annanstans (i princip kan man ju tänka sig att konsumtionsbenägenheten (i motsats till sparbenägenheten) ökar pga. av turisminvesteringarna, men det är en så marginell effekt att vi kan bortse från den här). Det blir alltså en mängd alternativa konsumtionsaktiviteter som inte äger rum som en följd av regeringens omdirigering av penningflödet: några uteblivna övernattningar på Stadshotellet i Hallsberg, några osålda grillskivor på Ica Maxi i Eksjö, ett inställt singelmingel i Karlstad, etc. Till skillnad från ett tidsbegränsat uppsving i den turismrelaterade kommersen i Göteborg (”det man ser”) är dessa effekter alltför diffusa i tid och rum för att någonsin kunna mätas (”det man inte ser”), men vi kan vara säkra på att de finns där.
Nå, ”i stort” skrev jag ovan, och nu ska jag förklara vad jag menar med det. De pengar som läggs på att locka turister till Göteborg har ju fått det alternativet att framstå som åtminstone något bättre än de alternativen som turisterna annars skulle ha valt. Skillnaden kan i princip vara hur liten som helst, men den kan inte vara lika med noll; det ligger i valets natur. Därmed har de fått ett lite större värde (t.ex. för att de kunnat titta på friidrotts-EM när de är här) för sitt arbete än de annars skulle ha fått. Det ökar nyttan, och torde leda till en viss ökning av arbetsbenägenheten och följaktligen skatteintäkterna. (Lägg märke till att statliga subventioner riktade mot singelmingel i Karlstad skulle få samma effekt). Det är den ökningen som ska ställas mot skattepengarna som lagts på att stödja turismen, inte den totala summan pengar som kanaliseras om genom bidraget.
Men, invänder någon, det kan väl hända att en noggrann kalkyl skulle visa att satsningen faktiskt lönar sig, om vi räknar på det sättet också? Jo, det är ju inte omöjligt, men då ska det göras klart för envar att det är denna marginalvinst det handlar om och inget annat. Att staten skulle få igen satsningen tiofalt, som rubriken till Mattssons artikel säger, är bara fantasier. För det andra – och det här är minst lika viktigt – om det verkligen förhåller sig så att det lönar sig, finns det ändå inget skäl för staten att engagera sig i detta. Är det lönsamt, i bemärkelsen som jag beskrivit ovan, att stödja turismen på det här sättet, kan det privata näringslivet stå för den satsningen och låta skattebetalarna slippa. Det är ju i första hand företagen som får intäkterna från turismen, så det är helt i sin ordning att det är de som betalar för att få hit turisterna. Det här är både ett moraliskt krav – grundat på att sådana satsningar inte tillhör statens legitima uppgifter – och ett mer snävt ekonomiskt krav – grundat på att en fri marknad normalt är bättre än staten på att styra kapital mot lämpliga investeringsobjekt. Man skulle i och för sig kunna tänka sig en situation där transaktionskostnaderna för att samordna en sådan satsning från det privata näringslivet skulle bli alltför höga, så att därför endast staten skulle ha förmågan att få fram pengarna, men det är inte den situationen vi har. Näringslivet är redan organiserat och satsar genom sina sammanslutningar redan pengar på turism. Det är bara att låta dem göra det fullt ut.
Kanske tänker ni att det jag skrivit ovan förutsätter att turisterna är svenskar. Vad händer om vi lockar turister från utlandet? Nu tror jag visserligen att det främst är svenska turister som kommer hit för friidrotts-EM, men det är ju en invändning av mindre principiell betydelse. (Och finansiärerna hoppas ju på att arrangemanget ska ge ökad turism även framgent. Försök förresten erinra er värdstäderna för de tre senaste europamästerskapen i friidrott.)
Resonemanget blir hur som helst i grunden det samma, bara lite mer komplicerat. De pengar som utlänningar spenderar i Göteborg som en följd av turisminvesteringarna skulle ju troligen inte hamna i Sverige, om dessa investeringar inte gjorts och därför inte ge några skatteintäkter till den svenska staten. Men undanträngningseffekterna finns ju där likafullt. Innehavaren av tingeltangelaffären som säljer ett Gustav Adolf-snapsglas för 100 kronor till en tysk turist blir ju inte 100 kronor rikare utan måste lägga kostnaderna för hyra, personal och naturligtvis inköpet av glaset på priset innan det kan bli tal om någon vinst. Om vinsten är 10%, betyder det att 90 kronor annars kunde ha gått till butiksinnehavarens egen konsumtion eller till investeringar i andra näringar (genom att sparas och därmed kanaliseras till kapitalmarknaderna), vilka förstås också skulle generera skatteintäkter.
Huruvida det var bra för samhället att det var just turism som dessa 90 kronor gick till hänger på hur stor vinsten blir, inte på hur mycket pengar turisten får betala. Denna vinst – 0, 5 eller 10 kronor till exempel – ska jämföras med vad dessa 90 kronor kunde ha genererat för avkastning vid annan användning, kanske 3 kronor. Om vinsten är 10 kr, har alltså samhället som helhet (svenskarna som kollektiv) vunnit 7 kronor på att Göteborgsturismen främjats. Den sammanlagda vinsten för samhället för hela evenemanget får man genom att summera alla dessa skillnader mellan nettointäkten på turismen och avkastningen från den alternativa aktiviteten. Den summan, om den nu går att uppskatta (jag antar att man kan göra det genom att utgå från räntan), ska jämföras med de 10 miljoner staten satsat.
Jag skrev huvuddelen av den här posten igår, sporrad av Karin Mattssons ovan refererade artikel. Föga anande jag då att det just idag skulle komma en artikel på DN Debatt med ungefär samma budskap som Mattssons men betydligt mer aggressiv i sin argumentation. Man lyfter fram fotbolls-VM i Tyskland som positivt exempel: ”De utländska besökarna spenderade tillsammans över fem miljarder kronor i Tyskland under VM.” Som om den siffran i sig skulle säga något! Jo, den säger att det rör sig om stora summor, men om det är bra eller dåligt med tanke på vad kalaset kostade går inte att uttala sig om utifrån det.
Nåväl, det är dags för mig att sluta tänka på denna trista sida av evenemanget och förbereda mig för den idrottsliga högtid som infaller när europamästerskapet i den sport jag älskar över alla andra ska avgöras här i vårt lilla Göteborg. Imorgon klockan 10.00 på Ullevi smäller det. Jag kommer att vara där!
posted by Staffan Ovesson at 18:06
<< Home