För pragmatiker också?
Jag noterar att Sakine Madon avfärdar det nybildade Liberala Partiet som något för ”några få dogmatiker, möjligen”. Men jag tror hon förbiser en sak här. Naturligtvis kan hon ha rätt i att partiet ger en hemvist åt liberala dogmatiker, vilket i sammanhanget torde syfta på dem som på grund av sin (klassiskt) liberala övertygelse inte kan tänka sig att engagera sig i något av de etablerade partierna. Dock kan partiet fylla en funktion även för oss (i sammanhanget) pragmatiska liberaler som engagerar oss där vi tror oss kunna göra mest för friheten, även om det innebär att smutsa ner sig med att arbeta för en bara delvis liberal agenda.
Varför tror jag det? Jo, för om det stämmer att de borgerliga partierna inte erbjuder något väsentligt skiljande alternativ till socialdemokraternas socialstatsbygge, och detta i hög grad beror på en röstmaximeringskalkyl, är ju det enda sättet att vända likriktningen, att erbjuda ett alternativ till höger om de borgerliga. Om Liberala Partiet framgångsrikt argumenterar för sin sak, kommer de borgerliga partierna se en risk att en del av väljarskaran flyttar dit, och de blir då tvungna att erbjuda dessa mer välfärdsstatskritiska väljare (som jag tror det finns ganska många av, även om alla inte är ”fullfjädrade libertarianer” eller något sådant) något skäl att rösta borgerligt. Det finns alltså både principiella och (snävt) pragmatiska skäl att föredra Liberala Partiet framför de borgerliga.
Man kan förstås försöka förändra de etablerade partierna inifrån genom att verka i systemet, men de sentida erfarenheterna från det parti som både Sakine Madon och jag är engagerade i – Folkpartiet – är att ett yttre opinionstryck väger betydligt tyngre än ett aldrig så välformulerat försvar för friheten och principerna i den interna debatten. Samtidigt finns det ju trots allt fördelar med en borgerlig regering (som jag påpekat i ett tidigare inlägg), så det får bli en avvägning. En viktig omständighet därvidlag som vi inte vet mycket om är hur pass målmedvetet och långsiktigt Liberala Partiet vill satsa. Är det bara ett jippobetonat påhitt, som Fria Listan (eller vad hette de?), är det ju ingen idé. Partipolitik kräver tid och engagemang för att ge resultat.
Varför tror jag det? Jo, för om det stämmer att de borgerliga partierna inte erbjuder något väsentligt skiljande alternativ till socialdemokraternas socialstatsbygge, och detta i hög grad beror på en röstmaximeringskalkyl, är ju det enda sättet att vända likriktningen, att erbjuda ett alternativ till höger om de borgerliga. Om Liberala Partiet framgångsrikt argumenterar för sin sak, kommer de borgerliga partierna se en risk att en del av väljarskaran flyttar dit, och de blir då tvungna att erbjuda dessa mer välfärdsstatskritiska väljare (som jag tror det finns ganska många av, även om alla inte är ”fullfjädrade libertarianer” eller något sådant) något skäl att rösta borgerligt. Det finns alltså både principiella och (snävt) pragmatiska skäl att föredra Liberala Partiet framför de borgerliga.
Man kan förstås försöka förändra de etablerade partierna inifrån genom att verka i systemet, men de sentida erfarenheterna från det parti som både Sakine Madon och jag är engagerade i – Folkpartiet – är att ett yttre opinionstryck väger betydligt tyngre än ett aldrig så välformulerat försvar för friheten och principerna i den interna debatten. Samtidigt finns det ju trots allt fördelar med en borgerlig regering (som jag påpekat i ett tidigare inlägg), så det får bli en avvägning. En viktig omständighet därvidlag som vi inte vet mycket om är hur pass målmedvetet och långsiktigt Liberala Partiet vill satsa. Är det bara ett jippobetonat påhitt, som Fria Listan (eller vad hette de?), är det ju ingen idé. Partipolitik kräver tid och engagemang för att ge resultat.
<< Home