Trängsel och ägande - någon som kan reda ut?

Min ambivalens i trängselavgiftsfrågan visar inga tecken på att avta. Jag hade hoppats att jag under den gångna veckan skulle nå klarhet i de principiella aspekterna, så att endast några av omständigheterna givna parametrar skulle kvarstå att fylla i för att avgöra mitt ställningstagande. Men jag har alltså kört fast här; det är bara att erkänna. Och jag hoppas få hjälp att komma loss.

Så här skrev jag förra veckan: ”En allmän väg är en obesatt resurs, i rättighetshänseende likvärdig med obesatta naturresurser som luften, världshaven och månen. (Eller har jag tänkt fel här?) Man kan förstås säga att den ägs av staten, men eftersom staten inte är något rättighetssubjekt, har det ingen större relevans här.” Att staten har byggt och underhåller vägen har förstås viss relevans. Mikael Ståldal tycker att det i sig räcker för att berättiga avgiftsuttag från brukarna. Jag kan väl hålla med när det gäller underhållet men inte vad gäller hur vägen en gång byggdes. När beslutet en gång fattades, var ju tanken att finansieringen var klar, och folk har rätt att vänta sig att det fortfarande gäller. Att ta ut avgift långt senare med en sådan motiveringen skulle bli en form av retroaktiv lagstiftning, som jag tror vi ska avstå från i det längsta. Inte heller tycker jag det verkar rimligt att ta ut underhållsavgifter selektivt på vägar med mycket trängsel. Antingen är avgifterna motiverade av underhållskostnaderna, och då borde man väl införa dem överallt där man har höga sådana, eller också är de motiverade av trängseln, men då kommer man inte ifrån det principiella problemet.

Jag tror det finns ett mycket generellt problem i bottnen av det här, som väntar på sin lösning (eller kanske hellre har funnit en lösning som jag inte känner till). Det har med besättning av resurser att göra. Skälet till att ursprungliga förvärv normalt inte är ett stort problem är att de ursprungliga tillgångarna, som besätts, oftast är mycket små i förhållande till det värde som skapas vid förädlingen av dem, dvs. arbetet. Det utgör ingen kännbar förlust för någon att ägandet uppstått, för det vore så pass mycket sämre att avstå från alla värden som arbetet skapar i närvaro av äganderätter. Det tror jag dock inte gäller för en färdigbyggd väg som än så länge inte är ”förvärvad”.

Nå, statligt ägande är ett lite snårigt ämne med rättighetssubjekt som hämtas ur skiftande majoriteter och deras representanter etc – så låt oss istället betrakta ett exempel som jag tror innehåller essensen av ägandeproblematiken men inte komplikationerna kring staten som ägare. Vi tänker oss att en mycket rik person bygger en väg. Han är generös och låter vem som helt använda den gratis. Han har också bildat en stiftelse som har medel för att stå för underhållet i 100 år. När personen dör, visar det sig att han saknar arvtagare och testamente. Om det nu är en faslig trängsel på den här vägen, vad kan man göra? Om alla är positiva till att införa trängselavgifter, är det förstås inga problem, men vad gör man om några motsätter sig det? Man kan ju försöka blidka dem med ekonomisk ersättning, men någon kanske vägrar oavsett vad som erbjuds. Frågan blir: Kan det över huvud taget vara moraliskt försvarbart att öka framkomligheten medelst avgifter, så länge någon enda person som utnyttjar vägen motsätter sig detta? I så fall, var går gränsen? Hur många människor har man rätt att ge en sämre situation med hänvisning till någon allmän nytta? Det skulle jag gärna ha ett svar på.

Men det behöver ju inte handla om just vägar. Den rike personen kanske har byggt en vacker park eller en skyskrapa. Hur gör man med dem egentligen? Det här mer generella problemet måste någon ha funderat på, och någon smart lösning finns säkert också. Och i den förvissningen lämnar jag frågan öppen och hoppas att någon ska ta upp tråden och leda mig ut ur dimman.