Ett nytt liberalt parti?

Ett nytt parti har sett dagens ljus – kanske. Några hittills oidentifierade Göteborgare (av adressen att döma) vill ha 1500 namnunderskrifter för att delta i riksdagsvalet under partibeteckningen Klassiskt liberala partiet. Partiet kan beskrivas som libertarianskt/nyliberalt, om termen klassisk liberalism inte känns klockren (eller är den det?). Så här beskriver de bakgrunden till initiativet:

Behovet av en ideologiskt frihetlig kraft har funnits en längre tid, men nu har det kommit ett ypperligt tillfälle att skapa en framgångsrik sådan. I och med moderaternas steg vänsterut har det skapats stora ouppfyllda utrymmen i svensk politik. Många liberaler har till slut fått upp ögonen för hopplösheten i att försöka använda den nuvarande svenska borgerligheten för att åstadkomma genomgripande avregleringar och liberaliseringar.

Bör man då skriva under? Jag måste erkänna att jag i viss mån kan räkna mig till dem som ”fått upp ögonen för hopplösheten i att försöka använda den nuvarande svenska borgerligheten för att åstadkomma genomgripande avregleringar och liberaliseringar.” Den frihetliga retorik som ofta hörs från vettiga folkpartister, moderater och centerpartister ter sig, tycker jag, rätt uppblåst med tanke på hur lite man konkret vill reformera välfärdsstaten och minska statens makt. Till exempel förespråkar inget riksdagsparti någon väsentlig förändring av det förhållandet att beroendet av staten i ett flertal skeden i livet – förskola, skola, högskola, arbetslöshet, vid sjukdom, ålderdom – är en normalitet. Det brukar heta att ”vi vill att finansieringen ska vara genom skattsedeln, men individen ska själv få välja vem som ska utföra tjänsten.” Inte heller är det någon som i grunden tar avstånd från politisk reglering av avtal i näringslivet (t.ex. sådana på arbetsmarknaden).

I många fall beror detta förstås på att man faktiskt tycker att dessa förhållanden bör gälla; att det är rätt. Och det är väl egentligen illa nog. För många andra handlar det om att man bedömer att en uppslutning kring den nuvarande välfärdsstatens huvudprinciper enligt ovan är en förutsättning för att finna ett val. Den som gapar efter mycket, ni vet. Det stämmer kanske på kort sikt, men man bör här betänka två saker: För det första: Socialdemokraterna går precis så långt åt höger (dvs. i liberal riktning) som behövs för att kunna bemöta de borgerligas politik på ett sätt som framstår som sansat för väljarna. De skulle aldrig ha börjat bli positiva till friskolor, avregleringar, privatiseringar och liknande om inte de borgerliga förespråkat det (eller skulle de det; skulle de ha kunnat känna sig tvingade av ekonomiska realiteter helt enkelt?). Det kan vara viktigare att vinna debatterna än att vinna valen. Vem som genomför reformerna är väl likgiltigt? Det är väl bättre att reformer genomförs av socialdemokrater i regeringsställning än att borgerliga får regera utan mandat för substantiella reformer?

För det andra: Det är synnerligen svårt att argumentera för och utifrån principer i ett sammanhang, om det är uppenbart att man inte följer samma principer i ett annat. Hur kan man t.ex. argumentera för att det inte är statens uppgift att bestämma könsfördelningen i bolagsstyrelser, om man samtidigt förespråkar jämställdhetslagstiftning som förbjuder könsdiskriminering vid anställningar? Svaret är ju att man inte kan det. Man får istället ge sig in i en komplicerad konsekvensdebatt kring hur just reglering av tillsättning av bolagsstyrelser påverkar jämställdheten. Och det finns inget som säger att man vinner den. Man ställs inför liknande problem när man argumenterar mot maxtaxan; de bästa argumenten är principiella, och de är inte riktigt tillgängliga.

Nå, trots allt detta finns det förstås fördelar med ett regeringsskifte som man inte kan bortse från, så det blir ju en avvägning. På sistone har jag börjat tycka att för- och nackdelarna med den typ av borgerlighet vi har idag väger ganska jämnt, och då är det kanske läge att låta ärligheten (eller vad man nu ska kalla det) fälla avgörandet och söka sig till ett parti som bättre motsvarar ens egentliga åsikter. Så Liberala partiet är intressant.

Problemet med klassiskt liberala rörelser i Sverige är att de (gissningsvis pga. att de är sprungna ur vissa subkulturer) är onödigt smala. Om utgångspunkten är att förena människor med det gemensamt att de tror på en minimal stat, begränsar de med diverse andra ståndpunkter – som inte alls är nödvändiga givet utgångspunkten – sin potentiella medlems- eller väljarkår väsentligt. Jag hoppas att Klassiskt liberala partiet kan undvika den fällan. Här listar jag därför ett antal frågor där jag tycker ett klassiskt liberalt parti INTE ska ha en officiell, enhetlig linje:

Israel-Palestina-konflikten
Det kan aldrig vara självklart vad en liberal ska tycka om denna hopplöst komplicerade konflikt, där det finns många motstridiga men (kan man anse) legitima anspråk från båda sidor.

Feminism
Många libertarianer reagerar med ryggmärgen på allt som har kollektiv att göra och bekämpar feminismen av rädsla för att den ska leda till ännu mer statliga ingrepp. Tyvärr är väl den rädslan inte helt obefogad med tanke på hur många regleringar som införts i jämställdhetens namn, men det betyder ju inte att feminismen (eller ska vi säga feminismerna?) i sig leder dit. Det hänger ju på vad de enskilda feministerna har för övertygelser i övrigt. Några av dem har inte en tanke på att använda statens våldmonopol för att uppnå jämställdhet, och de ska väl också vara välkomna i ett liberalt parti?

USA
Det finns många skäl för en liberal att tycka om USA (den ekonomiska friheten, mångfalden, misstron mot politiska lösningar) och det finns många skäl att tycka illa om det (Guantanamo, dödsstraffet, narkotikapolitiken). Det som är bra ska hyllas, och det som är dåligt kritiseras. Det finns dock ingen anledning för en bred liberal rörelse att göra kärleken till och bristen på kritik av USA till ett genomgående tema.

Aktuella krig
Samma sak här som med Israel: det kan aldrig vara självklart vad en liberal ska tycka om t.ex. Irakkriget. Man kan nog hävda att individers rättigheter alltid går före staters rättigheter (eller att de senare egentligen inte är rättigheter), men det räcker inte för att motivera en krigsförklaring.

Individuell/delad/kvoterad föräldraförsäkring
Ett klassiskt liberalt parti måste naturligtvis vara mot en statlig föräldraförsäkring och förespråka en frivillig överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Men ger man sig ändå in i frågan om hur en sådan statlig försäkring bör vara utformad om den nu måste finnas, kan man komma till olika slutsatser beroende på vilka principer man betonar (någons rättigheter kommer i alla händelser att kränkas).

EU-medlemskap
Det är naturligt för en klassisk liberal att vara mycket kritisk till ett antal saker i EU, t.ex. tullarna utåt och jordbruksstödet. Men det är också rätt onaturligt att vara likgiltig inför konsolideringen av demokratin i många tidigare diktaturer och likaså inför den inre marknaden (de fyra friheterna). Och det är inte konstigt om en liberal ser fördelar med gemensamma regler på miljöområdet och en samordnad säkerhetspolitik. År det inte onödigt att alienera dessa liberaler, om de omfattar partiets syn på statens uppgift i samhållet? Som jämförelse skulle en Stockholmsstat gissningsvis bli liberalare än Sverige, men betyder det i så fall att ett liberalt parti måste förespråka ett suveränt Stockholm?