Om dokusåpor

Dokusåporna verkar vara här för att stanna vare sig vi vill det eller inte. Bland dem som vill finns åtskilliga (åtminstone tillräckligt många för att TV-bolagen ska upplåta en stor del av tablåerna åt genren) som i serie efter serie engagerat fördjupar sig i ett antal okända medmänniskors öden och äventyr på deras väg till finalen. Bland dem som inte vill finns åtskilliga (åtminstone är de många som markerar denna ståndpunkt närhelst tillfälle ges) som ser hela fenomenet som en kulturell avart som de inte förstår hur folk kan slösa bort sina liv på.

Invändningen från medlemmar av denna senare kategori är ofta att ”allt är ju så riggat!” Även mina egna betänkligheter mot genren har i stort gått ut på detta. Men jämför med den fiktiva konsten: romaner, pjäser, filmer, etc. Där är allt påhittat. Från början till slut. Det är så riggat det bara kan bli. (Visst är ett och annat fiktivt verk verklighetsgrundat, men ”based on a true story”, brukar hur som helst inte ses som en fördel av konnässörerna inom respektive genre.) Som kontrast till detta är ju reality-TV uppbyggd kring verkliga människor som agerar utifrån sin egen vilja. Nog för att producenterna styr mycket, men till stor del är de förvecklingar som berör människor mest inte inskrivna i något manus utan organiskt utvecklade utifrån deltagarnas personligheter och programmets förutsättningar.

Egentligen brottas fiktionen och dokumentären med samma grundläggande motsättning mellan realism och dramatik. I det fiktiva verket måste karaktärerna framställas så att vi kan identifiera oss med dem eller åtminstone se dem som just karaktärer och inte skådespelare som läser repliker. På samma sätt måste intrigen göras tillräckligt logisk för att den utifrån vissa av inramningen givna förutsättningar (”han kan se döda människor”) ska kännas trovärdig. Dessa är drivkrafter för realism. Å andra sidan kräver vi också av filmen/romanen/pjäsen för att den ska kännas som värd den tid den tar i anspråk att den ska vara medryckande, angelägen, begriplig och händelserik. (Egentligen är det skumt som 17 att vi överhuvud taget engagerar oss i en historia som vi vet är påhittad, men det får bli ämnet för ett senare inlägg här.). Och sådan är ju sällan verkligheten.

I dokusåpan behöver realismen inte ingjutas i produktionen; den finns där från början. Det svåra är istället att inom en kort tidsrymd frammana dramatik som inte bara är medryckande och angelägen utan kan fångas av kamerorna och presenteras på ett begripligt sätt. Och knepen för detta känner vi till: Skapa nervositet och misssämja med utslagstävlingar, öka konfliktbenägenheten med mat- och sömnbrist, gör det svårt att sätta problem i perspektiv genom internering i en avskild miljö, etc.

En särskild svårighet är få den dramatik som skapas som en följd av detta att kännas angelägen. Konflikterna och personernas känslor kring dem framstår ofta som banala. Jag tror inte att det behöver tyda på en brist på ”realism” (eller vad ska man kalla det), för känslorna och förvecklingarna i en vanlig människas liv skulle nog i de flesta fall verka rätt banala för en utomstående. Snarare kan man säga att det är konsten som i viss mån är förljugen i sin brist på banalitet. Woody Allens klassiska aforism, ”life doesn’t imitate art, it imitates bad television”, blir bara alltmer sann (fast imitationen ska väl egentligen gå åt andra hållet, men det blir krångligt att uttrycka i en oneliner).

Nåväl, dokumentären och fiktionen befinner sig alltså vid olika punkter på samma skala svarande mot olika kompromisser mellan dramatik och realism. Föreställ er nu att fiktionen inte hade varit uppfunnen vid tiden för televisionens intåg. Vi skulle förr eller senare få dokumentärer av det slag vi nu kallar dokusåpor. I sin iver att öka dramatiken i sina dokumentärserier skulle producenterna hitta allt mer raffinerade metoder för att få deltagarna att agera på ett sätt som de normalt inte skulle göra – vilket samma personer som förkastar dokusåpan idag skulle se på med stor förfäran Till sist skulle någon komma på idén att helt enkelt tala om för deltagarna vad som skulle hända och låta dem improvisera fram ett agerande utifrån det. Om det föll väl ut, skulle man snart experimentera med att avskaffa improvisationen också och börja förse deltagarna med repliker. Detta skulle hela tiden vara känt för TV-tittarna. Många skulle välja bort ett sådant utflippat program, men några skulle acceptera den förlorade veklighetsförankringen som ett pris för den fascinerande dramatiken som man skulle få bevittna. Så småningom skulle man i denna mycket speciella programtyp börja ge deltagarna påhittade namn och bakgrunder – och med det skulle fiktionen ha uppstått ”från andra hållet”. Hur tror ni nu att det skulle ha setts av samma människor som förargar sig över dokusåpor idag? Som en nyfunnen väg till lycka och visdom? Eller som ännu ett bevis på samhällets förytligande och kulturens förfall?

Jag tror att stora möjligheter skulle öppna sig, om vi slutade ifrågasätta dokusåpan som konstruktion – utan att för den skull upphöra att kritisera det som är dåligt. Dokumentären har en stor potential som konstform., men den kan man inte se om man inte är beredd att utforska gränslandet mellan fiktion och dokumentär. Nu är det väldigt mycket antingen eller: antingen är det fiktion, och då ska det minsann vara påhittat, eller också är det dokumentär, och då får det inte vara det minsta regisserat. Visst finns det exempel på genreöverskridande – däribland Michael Winterbottoms In This World (om jag förstått det rätt; jag har tyvärr inte sett den) – men de är än så länge exceptionella. För att de ska kunna bli mer än kuriösa formexperiment fordras, tror jag, en förändrad inställning hos publiken.