Om känslor och beteende

Följande fråga har jag ställt till ett antal av mina vänner: Låt säga att du fick ovederläggliga bevis för att alla människor utom dig var maskiner, mycket avancerade robotar. I övrigt skulle allt vara som nu. Skulle ditt beteende på något sätt ändras och i så fall hur? En del svarar att ja, de skulle inte bry sig så mycket om sina medmänniskor då. Men frågan var ju inte om känslorna utan om handlandet, skulle det ändras? Ingen har faktiskt kunnat ge ett bra exempel på en ändring i deras beteende, men å andra sidan har jag inte pressat så hårt på den punkten. Nåväl, ganska många svarar helt enkelt nej på frågan och tycker inte det är det minsta konstigt. Kanske säger det en del om vilka vänner jag har; jag vet inte.

Hur som helst tillhör också jag dem som svarar så, men det krävdes en hel del funderande innan jag hamnade där. Ni som inte svarar ja, fundera gärna på precis vad ni skulle göra annorlunda. Det är lätt att tänka att mycket av det man gör bottnar i en vilja att få andra människor att må bra, och om ”må bra” i vår egen mening (så som vi själva ”mår bra”) inte existerade för någon annan, skulle allt det vara meningslöst. Att vara snäll och omtänksam gentemot folk i allmänhet och nära och kära i synnerhet skulle kunna vara ett exempel på det. Men tänk efter: Vad skulle hända om du slutade vara snäll och istället började agera helt hänsynslöst? Dina vänner skulle sluta tycka om dig och så småningom överge dig. Så vet vi att medmänniskorna fungerar, oavsett om de egentligen är robotar eller kännande varelser. ”Tycka om” skulle kanske inte vara en korrekt beskrivning i fallet med robotar (eller skulle den det?), men konsekvenserna som du märker skulle finnas där i alla fall. Och hur skulle dit liv förändras av det? Till det sämre helt klart, för vi är beroende av våra vänners omsorg och tillgivenhet för vårt välbefinnande. Därför vore det dumt att sluta ta hänsyn till de nära och kära.

En invändning mot detta skulle kunna vara att den del av vår lycka som kommer ur umgänget med och kärleken till våra vänner inte skulle finnas, om vi visste att de var maskiner. Jag tror helt enkelt inte att det stämmer. Våra känslor är inte styrda av intellektet på det sättet. Man kan inte bara ”stänga av” dem för att man vet att de bygger på ett felaktigt antagande. Ta bara alla emotioner som vi erfar när vi tar del av ett fiktivt verk, t.ex. en film (som jag var inne på i inlägget om dokusåpor). Känslorna är inte lika starka som om skeendet tilldrog sig i verkligheten, men viss finns de där.

Vad gäller känslor för djur kan man ju hävda att de till viss grad är motiverade av att djuren ifråga faktiskt påminner om människor och kan antas ha något slags känsloliv liksom vi. Så är det, men när vi får veta att ett visst djur saknar högre tankefunktioner och därför inte kan antas ha några känslor på det sätt som vi har det, försvinner ju inte vår intuitiva obehagsreaktion inför sådant som för en människa vara misshandel och kränkningar. Prova bara att vända på en skalbagge och sedan kallt titta på medan den sprattlar hjälplöst. Försök att bara gå därifrån utan att vända den rätt och tänk bara att den saknar högre hjärnfunktioner, så det är ju inte synd om den på något sätt. Det går inte. Och tänk på allt vi kan känna för nallebjörnar, och ja, för all del, gulliga robotar.

I de fall jag nämnt ovan kan vi med förnuftets hjälp förmå oss att inte agera på det sätt som känslorna inbjuder till, om det finns starka skäl att handla annorlunda. De flesta av oss kan slänga en gullig nallebjörn som börjat lukta illa eller en slå ihjäl en insekt som besvärar oss och skaka av oss obehaget ganska enkelt. Nackdelarna med att agera så är rätt begränsade. Att såra en vän kan däremot, även om det ger oss någon kortsiktig fördel, föra med sig stora negativa konsekvenser på sikt, när han eller hon inte tar hänsyn till oss i ett för oss känsligt läge. Ännu värre är det om vännen sprider ut det negativa omdömet om dig att du inte är att lita på. Vägningen av positiva och negativa effekter av att inte ta hänsyn till känslorna blir alltså helt annorlunda, om objektet för känslorna är en varelse (ett föremål) med intelligens. Det är inte långsökt att förmoda att vi lärt oss att i viss mån undertrycka känslor som inte hjälper oss i vår strävan efter ett bra liv. Utifrån antagandet att det finns saker som har ett omedelbart värde för oss i sin egen rätt (vad det kan vara hoppas jag återkomma till i ett senare inlägg) ligger det alltså i egenintresset att ta hänsyn till de känslor vi har för våra nära och kära. Vi behöver inte anta någon ytterligare motivering för att göra det; det rationella egenintresset räcker. Man kan förstås fortfarande hävda att det finns en komponent i känslorna som inte kan härledas till egenintresse. Det kan ju inte uteslutas, men om man menar att denna komponent utgör en väsentlig del har man vad jag kan se en överflödig förklaring som kan rationaliseras bort med Ockhams rakkniv.

En viktig invändning som är relaterad till denna i mitt tycke överflödiga förklaring på så sätt att den verkar kunna göra den nödvändig snarare än överflödig är denna: Vissa saker vi gör för våra medmänniskor gör vi utan att det uppmärksammas eller ens märks, och de hjälper oss därför inte på det sätt som förklaringen om egenintresse fordrar. Det faller sig t.ex. naturligt att hjälpa en okänd människa på stan som frågar oss om något, även om det inte finns något skäl att tro att vi kommer ha något med honom eller henne att göra i framtiden. Men hur kan vi veta att vi aldrig träffar honom igen? Och hur kommer det att påverka oss då, om han minns hur vi bara struntade i honom då när han behövde hjälp? Och tänk om någon annan ser? Och tänk på risken att vi vänjer oss vid att agera på det sättet! Det finns säkert enstaka fall där risken är försumbar, och om vi gör en ordentlig översyn av de aktuella omständigheterna kan vi kanske identifiera fall där risken är så låg att vi är beredda att ta den. Men tänk på vad jobbigt det skulle bli att göra sådana kalkyler hela tiden – och detta bara för att i något exceptionellt fall skydda sig från en i de flesta fall liten ansträngning. Så mycket enklare och säkrare att bejaka våra omsorgskänslor gentemot okända medmänniskor!

Så om vi accepterar tanken att vi agerar mot våra medmänniskor precis som vi skulle göra om de var robotar, gör det livet fattigare eller mindre värt? Jag tror inte det. Jag tror att det värde vi sätter på våra relationer ytterst kan härledas till ett slags bedömning av hur våra vänner och medmänniskor i övrigt kan berika våra liv. När vi tänker på hur viktig våra vänners kärlek är för oss, finns – tror jag – insikten om hur den kärleken leder till handlingar som bidrar till vårt välbefinnande omedvetet där som en förutsättning. Eller också gör den inte det, men det är icke desto mindre sant, och därför kommer vårt sätt att värdera våra relationer att hjälpa oss i livet, även om det i grunden bygger på en missuppfattning,