Om konstnärsmyten

Det var väl egentligen inte meningen att den här bloggen skulle användas till att tipsa om hemsidor, men i det här fallet kan jag bara inte låta bli: Gå in på Ingmar Bergman: Face to face, den nyligen lanserade officiella hemsidan för Ingmar Bergman. Demonregissören har donerat sitt privata arkiv till Ingmar Bergman-stiftelsen, som med dess hjälp satt upp en sajt med ett innehåll som får det mesta annat att blekna – i alla fall för oss inbitna Bergmanfans. Bland alla inspirerande texter vill jag lyfta fram det här stycket, under ”Vem är han egentligen?”:

"Förhållandet mellan liv och verk är nämligen, hur skeptisk man än kan vara till biografiska konstnärsanalyser och den genikult som vilar strax därunder, i fallet Ingmar Bergman ofrånkomligt, sammansatt och intressant."

Ingmar Bergman är kanske ett extremt exempel (men talar det faktum att hans fall är extremt för eller emot min tes nedan?), men hur förhåller det sig i allmänhet? Det förefaller ju hälsosamt att hysa skepsis inför ”biografiska konstnärsanalyser och den genikult som vilar strax därunder”, men är det ett krav som verkligheten ställer eller något annat? Är skepsisen den nyktre betraktarens vädjan till förnuftet eller jantelagens (”resentimentmänniskans” med Nietzsches ord) krav på nivellering av (den uppskattade) begåvningen?

Så här skrev jag nyligen i ett annat sammanhang:

”Jag tycker det verkar som om de stora konstnärerna nästan alltid är avvikande personer med stora svårigheter att anpassa sig till samhället, att få relationer att fungera etc.

Och jag tycker det är väldigt naturligt. En stor konstnär är en person som kan se saker som de flesta av oss inte ser, en person med ett helt annorlunda perspektiv på samhället, relationerna eller tillvaron i stort – och med en förmåga att förmedla åtminstone en del av sin vision så att åtminstone några av oss kan dela den. Vad skulle annars göra dem till stora konstnärer? Och är det inte ganska troligt, om än inte nödvändigt, att en person med ett sådant annorlunda perspektiv får svårt att hålla sig inom de ramar som samhället sätter för ett liv utan komplikationer?

Vidare, är det inte sannolikt att en människa som av någon annan orsak (perverterad uppväxt, droger, psykisk sjukdom osv.) har svårt att hitta till ett bra liv, kommer att se tillvaron på ett annat sätt än den som inte levt under några extraordinära förhållanden? Kanske är det i de flesta fall inget fruktbart som kommer ut av det, men alla trasiga människor kan ju inte bli stora konstnärer.”

Det här betyder inte att konstverkets värde blir mindre, om upphovsmannen visar sig leva ett tämligen ordinärt och (ytligt sett) ointressant liv. Vad jag säger är bara att det förhållandet är ganska ovanligt och osannolikt, om det är en stor skapare vi talar om. Det betyder inte heller att konstnären har några rättigheter som vi andra inte har. Särskilt har han inte rätt att kräva att samhället ska försörja honom eller finansiera hans projekt. Det finns helt enkelt ingen rättfärdighet i att tvinga människor att betala för konst. I själva verket är skattefinansiering inte ens bra i ett perspektiv som bara omfattar konsten, för det finns ju bara en stat, medan det i ett fritt samhälle (speciellt ett vars politiker inte ägnar sig åt perversioner som ”optimal beskattning”) utöver de miljontals kulturkonsumenterna finns ett stort antal mecenater. Av dessa finns det några som kan skilja genierna från medelmåttorna, men vilka det är kan bara eftervärlden bedöma.

Har man detta klart för sig, ser inte jag några problem med att acceptera synen på konstnären som en unik individ vars geni vi andra bara kan försöka förstå. Den här synen närmar sig Nietzsches vision av övermänniskan, och det behöver inte vara skrämmande tycker jag. Kan jag inte bara skatta mig lycklig som får ta del av frukterna av en skaparkraft som vida överstiger min egen? Skrämmande blir det bara om jag låter den som jag ser som övermänniska (i nämnda bemärkelse) dominera min person och mina tankar.

Men det är lätt att undvika om man kommer ihåg att vår konstnär inte behöver vara ett universalgeni. Det ser jag tvärtom som något mycket osannolikt – och inte så lite farligt också. Konstnärsmyten – som jag alltså när – bygger faktiskt nästan på motsatsen, för enligt den är ju konstnären inte bara en person med extraordinär intelligens som han tillämpar med samma framgång i konsten, politiken, vetenskapen osv., utan någon som av något alldeles särskilt om än svårgreppbart skäl (t.ex. perverterad uppväxt, droger, psykisk sjukdom som jag skrev ovan) fått en unik inspiration eller vision. Det finns ingenting, i alla fall ingenting inom den här myten, som säger att han ska ha någon särskild klarsyn på något annat område. Alltså: när vi någon gång får för oss att en person vi beundrar för en talang han eller hon har också ska vara en sympatisk människa, ha bra åsikter osv., är det verkligen inte konstnärsmyten som spökar utan något annat.