Om utsläppsrätter

På Svenska Naturskyddsföreningens hemsida kan man nu köpa utsläppsrätter för koldioxid. Jag har just för 350 kronor köpt utsläppsrätten för ett ton koldioxid och därmed garanterat att den fossila koldioxid som övriga EU-medborgare kan släppa ut under perioden 2005-2007 minskar med precis denna mängd (inom de sektorer som omfattas av utsläppshandeln). Naturskyddsföreningen köper alltså utsläppsrätten för min räkning och utövar sedan rätten att inte utnyttja den för utsläpp. Det är så coolt. Så rätt. Tack SNF, ert GMO-dravel är (nästan) förlåtet!

Varför är då detta ”så rätt”? Jo, utöver den reella effekten visar detta initiativ visar hur ett system för förbättring av miljön genom frivilliga insatser skulle kunna se ut. Två anmärkningar är på sin plats här. För det första är det ju inte givet att denna begränsning av CO2-utsläpp bör vara frivillig (SNF tycker inte det), men i ett läge där det är svårt att bevisa att kostnaden för miljöinsatsen motiveras av de minskade skadorna (vilket en del hävdar inte ens gäller för Kyotoavtalet), är det en tilltalande lösning. För det andra är det CO2-tak som utsläppsrätterna utgår från förstås inte ett frivilligt åtagande utan ett myndighetsingrepp. Det som är frivilligt är sänkningen under detta tak, som SNF nu åstadkommer.

Nu när vi är medvetna om denna möjlighet, kan vi fråga oss om begränsning av CO2-utsläpp bör vara påtvingad eller frivillig. Mer exakt uttryckt: ska utgångsläget vara att man får släppa ut eller att man inte får släppa ut? I det förra fallet måste den som vill förhindra utsläpp betala någon som skulle vilja släppa ut för att avstå från det. I det senare måste den som vill släppa ut betala alla som slippa utsläpp för att ändå acceptera en viss mängd. EU:s utsläppshandelssystem kan sägas utgöra en medelväg mellan dessa ytterligheter på så sätt att de verksamhetsutövare som släppt ut mycket CO2 förut får fortsätta med det utan att inhandla några utsläppsrätter, medan den som vill införa nya utsläpp (t.ex. en ny aktör på en marknad) måste köpa sådana.

Lägg märke till att den marknad för utsläppsrätter som uppstår i båda fallen – dvs. oberoende av om det är den som vill orsaka eller förhindra utsläpp som måste köpa dem – innehåller drivkrafter för högre bränslepriser, energisnålare produktion, alternativa energikällor osv. Om jag måste köpa utsläppsrätter för att kunna släppa ut, lönar det sig förstås att vidta åtgärder som minskar utsläppsbehovet. Om jag däremot har rätt att släppa ut från början och det finns folk som vill köpa (icke-) utsläppsrätter, lönar det sig på motsvarande sätt att minska utsläppsbehovet, eftersom jag då har mer utsläppsrätter som jag kan sälja.

Man frågar sig då vilken roll det spelar viket system vi väljer. Och här, mina damer och herrar, kommer svaret: I avsaknad av transaktionskostnader är utfallet oberoende av den initiala fördelningen av äganderätter. Detta är det s.k. Coaseteoremet, efter Ronald Coase som formulerade det 1960. Med ”utfallet” avses realia, det som verkligen händer, huruvida Sven Svensson tar bussen till jobbet, om Husbyggarna AB installerar solfångare på husen de bygger, om Energikoncernen AB startar en ny kärnreaktor etc. Den som har svårt att övertyga sig om teoremets riktighet rekommenderas att läsa Erik Mobergs pedagogiska text om det (stycket "Marknadsavtal och Coase"). (Själva beviset har jag inte sett.)

”I avsaknad av transaktionskostnader” är en nyckelfras i sammanhanget. Transaktionskostnader är kostnader associerade med att etablera, övervaka och genomföra en ekonomisk transaktion. Sådana finns alltid, och ofta spelar de en avgörande roll (det är t.ex. de som gör att det finns företag med löntagare och inte enbart enskilda företagare). I fallet med CO2-utsläpp är de utomordentligt stora. En enda individ eller ett företag kan inte göra så mycket oavsett hur den initiala äganderättsfördelningen ser ut (vem som måste köpa utsläppsrätter), och det krävs en massiv samordningsinsats för att förändra densamma (mot mer eller mindre utsläpp). Om man som utgångsläge inte får släppa ut något alls, måste den som vill göra ett utsläpp förhandla till sig tillstånd från varenda medmänniska. Det är inget man gör innan man startar bilen på morgonen precis. Om omvänt alla utsläpp initialt är tillåtna, har den som vill begränsa dem ett ofantligt antal aktörer att förhandla med.

Vad är då bäst? Teorierna ger inte mycket vägledning här. Coase visade visserligen också att en fri marknad spontant organiserar sig så att transaktionskostnaderna minimeras för en given initial fördelning (alltså: ju mer ”marknadsmässiga” lösningar, desto bättre), men vilken initial fördelning som har de lägsta potentiella transaktionskostnaderna (eller innebär den minsta avvikelsen från det optimala tillståndet, vilket kanske inte måste vara samma sak?) kan teorin inte avgöra. Det blir en politisk fråga som får avgöras utifrån våra bedömningar om faktiska förhållanden. För att kunna göra den bedömningen i denna viktiga fråga behöver vi därför mer forskning och mer debatt om transaktionskostnader. Det är kunskapen om dem som avgör vilka politiska åtgärder som över huvud taget behövs. Det är väl där all miljöpolitik egentligen borde börja?

Och till sist: Kära läsare, om ni funderar på att rösta på miljöpartiet för att de andra partierna inte går tillräckligt långt vad gäller att begränsa klimatpåverkan, gå istället in på Naturskyddsföreningens hemsida och köp några utsläppsrätter – och rösta sedan på ett vettigt parti i september.