Konsterna och tillväxten
Hur mycket bättre kan världen bli? Hur mycket rikare kan vi bli? Finns det ett tillväxttak som vi riskerar att slå i så småningom? Med tanke på de fantastiska framsteg mänskligheten gjort i modern tid och fortfarande gör är det ju inte utan att man då och då ställer sig sådana frågor. För det kan väl inte fortsätta på det viset hur länge som helst? Den exponentiella tillväxten måste väl förr eller senare mattas av?
Svaret på den sista frågan är förstås ja, men med 3-procentiga tillväxtsiffror – som brukar ses som bra – svarande mot dubbleringar av produktionen på 24 år är det ändå inte en ”matematisk självklarhet” att avmattningen ligger inom den framtid ni och jag kommer att få uppleva. Att göra något slags rimlighetsbedömning utifrån fundamentala förhållanden (eller vad heter det man på engelska kallar ”fundamentals” på svenska?) är sannerligen inte lätt. Å ena sidan kan man peka på den begränsade råvarutillgången, som naturligtvis kommer att ta ut sin rätt på ett eller annat sätt. Å andra sidan handlar tillväxt i så stor utsträckning om att hitta helt nya, oförutsedda sätt att tillgodose våra behov. Vi anstränger ju oss sällan särskilt mycket för att lösa problem som ännu inte uppstått, och därför går det aldrig att bedöma hur stort ett problem, som brist på en viss råvara, verkligen blir.
Men det var inte den sidan av saken jag tänkte ta upp nu. Nej, den aspekt jag funderade på var vilken potential det egentligen finns att förbättra våra liv – alldeles bortsett från alla begränsningar ifråga om tillväxtförutsättningar som råvaror och fantasi. Finns det inte en risk att vi snart har uppfunnit det mesta som kan göra oss lyckliga, så att det som finns kvar bara blir marginella förbättringar? Tänk om maten inte kan bli så mycket godare för att de flesta positiva smaksensationer redan är utforskade! Tänk om de bästa melodierna redan är komponerade! Tänk om de bästa skämten snart är upptäckta och dragna! Kort sagt: finns det en risk att livets goda inte kan bli så mycket godare?
Och här kom jag på ett argument för att det i alla fall troligen inte är så inom konsten. Det är ju, när man tänker på det, slående vad många av konsternas uttrycksmedel som inte kan förklaras utifrån konstartens nuvarande förutsättningar utan härstammar från de tekniska begränsningar pionjärerna var tvungna att rätta sig efter. Exempel ett: Operans speciella sångteknik uppstod för att solisterna skulle kunna höras i ett stort operahus. Skulle den ha funnits idag, om mikrofoner och förstärkare hade funnits i operans barndom? Troligen inte, den skulle kanske placeras i samma fack som falsettsång och vocoder. Men utan tvekan är det en typ av sång som människor älskar nu när den finns.
Exempel två: Det svartvita fotot är ju egentligen en lite underlig representation av verkligheten. Det uppstod för att den tidiga fototekniken använde sig av fotoprocesser med relativt jämn absorptionskänslighet över den synliga delen av spektret. Men exakt var det ju inte (och vad skulle ”exakt” egentligen innebära – samma absorptionskänslighet per frekvensintervall eller våglängdsintervall eller vad?) och kommer aldrig att bli: fotopapprets eller filmens absorptionskarakteristik sätter alltid sin prägel på svärtan i den färdiga bilden. Det är därför svartvita filmer som görs genom digital behandling av färgfilm (som Coen-brödernas ”The man who wasn’t there”) aldrig ser ut som äldre tiders svartvita filmer. Nåväl, det svartvita fotot och den svartvita filmen har vi lärt oss att uppskatta som ett särskilt sätt att framställa verkligheten på, och bildkonstnärerna drar nytta av de starka kontraster och avskalade uttryck som det möjliggör. Men om färgfoto hade funnits från början, hur skulle vi då se på svartvitt foto idag? Troligen som lika udda som gröngult foto. Det skulle vara en säregen bildbehandlingseffekt, som bara skulle användas när det fanns något särskilt skäl.
Exempel tre: Versen uppfanns för att berättarna som verkade i den muntliga, förlitterära traditionen fann det mycket lättare att komma ihåg en historia, om den var formulerad i ett visst versmått. Rytm och rim blev minnesmarkörer som gjorde det möjligt att återge berättelsen ordagrant. Det går knappt att föreställa sig att inget av det vi idag förknippar med denna konstart skulle finnas, men hur skulle den egentligen ha uppstått, om dess ursprungliga motivering inte funnits? Ja, någon skulle säkert komma på idén, men det skulle troligen ha uppfattats som ett modernistiskt formexperiment som inte nödvändigtvis skulle ha fått någon spridning utanför konstnärskretsar.
Poängen är inte att vi ska beklaga att dessa historiska tillfälligheters i så stor utsträckning präglar dagens kultur. All den skönhet som vi upptäckt och lärt oss uppskatta i dessa speciella uttryck berikar ju våra liv, även om de kan framstå som lite godtyckliga när man försöker tänker bort deras historia. Poängen är istället att deras ursprung i historiska tillfälligheter visar att de alls inte behöver vara idealiska i någon mer objektiv mening. Tvärtom måste vi räkna med att det finns många fler tänkbara varianter av konsterna som har lika stor eller kanske betydligt större potential. Det är bara det att vi inte upplevt dem, antingen därför att ingen kommit på tanken att testa dem än eller för att de visserligen är uppfunna men att vi inte tvingats vänja oss vid dem och därmed uppfatta skönheten i dem. Detta säger i alla fall mig att vad konsterna anbelangar är vi mycket långt från att uttömma möjligheterna till nya och berikande upplevelser. Det enda vi behöver för att realisera möjligheterna är fantasi och öppna sinnen.
Svaret på den sista frågan är förstås ja, men med 3-procentiga tillväxtsiffror – som brukar ses som bra – svarande mot dubbleringar av produktionen på 24 år är det ändå inte en ”matematisk självklarhet” att avmattningen ligger inom den framtid ni och jag kommer att få uppleva. Att göra något slags rimlighetsbedömning utifrån fundamentala förhållanden (eller vad heter det man på engelska kallar ”fundamentals” på svenska?) är sannerligen inte lätt. Å ena sidan kan man peka på den begränsade råvarutillgången, som naturligtvis kommer att ta ut sin rätt på ett eller annat sätt. Å andra sidan handlar tillväxt i så stor utsträckning om att hitta helt nya, oförutsedda sätt att tillgodose våra behov. Vi anstränger ju oss sällan särskilt mycket för att lösa problem som ännu inte uppstått, och därför går det aldrig att bedöma hur stort ett problem, som brist på en viss råvara, verkligen blir.
Men det var inte den sidan av saken jag tänkte ta upp nu. Nej, den aspekt jag funderade på var vilken potential det egentligen finns att förbättra våra liv – alldeles bortsett från alla begränsningar ifråga om tillväxtförutsättningar som råvaror och fantasi. Finns det inte en risk att vi snart har uppfunnit det mesta som kan göra oss lyckliga, så att det som finns kvar bara blir marginella förbättringar? Tänk om maten inte kan bli så mycket godare för att de flesta positiva smaksensationer redan är utforskade! Tänk om de bästa melodierna redan är komponerade! Tänk om de bästa skämten snart är upptäckta och dragna! Kort sagt: finns det en risk att livets goda inte kan bli så mycket godare?
Och här kom jag på ett argument för att det i alla fall troligen inte är så inom konsten. Det är ju, när man tänker på det, slående vad många av konsternas uttrycksmedel som inte kan förklaras utifrån konstartens nuvarande förutsättningar utan härstammar från de tekniska begränsningar pionjärerna var tvungna att rätta sig efter. Exempel ett: Operans speciella sångteknik uppstod för att solisterna skulle kunna höras i ett stort operahus. Skulle den ha funnits idag, om mikrofoner och förstärkare hade funnits i operans barndom? Troligen inte, den skulle kanske placeras i samma fack som falsettsång och vocoder. Men utan tvekan är det en typ av sång som människor älskar nu när den finns.
Exempel två: Det svartvita fotot är ju egentligen en lite underlig representation av verkligheten. Det uppstod för att den tidiga fototekniken använde sig av fotoprocesser med relativt jämn absorptionskänslighet över den synliga delen av spektret. Men exakt var det ju inte (och vad skulle ”exakt” egentligen innebära – samma absorptionskänslighet per frekvensintervall eller våglängdsintervall eller vad?) och kommer aldrig att bli: fotopapprets eller filmens absorptionskarakteristik sätter alltid sin prägel på svärtan i den färdiga bilden. Det är därför svartvita filmer som görs genom digital behandling av färgfilm (som Coen-brödernas ”The man who wasn’t there”) aldrig ser ut som äldre tiders svartvita filmer. Nåväl, det svartvita fotot och den svartvita filmen har vi lärt oss att uppskatta som ett särskilt sätt att framställa verkligheten på, och bildkonstnärerna drar nytta av de starka kontraster och avskalade uttryck som det möjliggör. Men om färgfoto hade funnits från början, hur skulle vi då se på svartvitt foto idag? Troligen som lika udda som gröngult foto. Det skulle vara en säregen bildbehandlingseffekt, som bara skulle användas när det fanns något särskilt skäl.
Exempel tre: Versen uppfanns för att berättarna som verkade i den muntliga, förlitterära traditionen fann det mycket lättare att komma ihåg en historia, om den var formulerad i ett visst versmått. Rytm och rim blev minnesmarkörer som gjorde det möjligt att återge berättelsen ordagrant. Det går knappt att föreställa sig att inget av det vi idag förknippar med denna konstart skulle finnas, men hur skulle den egentligen ha uppstått, om dess ursprungliga motivering inte funnits? Ja, någon skulle säkert komma på idén, men det skulle troligen ha uppfattats som ett modernistiskt formexperiment som inte nödvändigtvis skulle ha fått någon spridning utanför konstnärskretsar.
Poängen är inte att vi ska beklaga att dessa historiska tillfälligheters i så stor utsträckning präglar dagens kultur. All den skönhet som vi upptäckt och lärt oss uppskatta i dessa speciella uttryck berikar ju våra liv, även om de kan framstå som lite godtyckliga när man försöker tänker bort deras historia. Poängen är istället att deras ursprung i historiska tillfälligheter visar att de alls inte behöver vara idealiska i någon mer objektiv mening. Tvärtom måste vi räkna med att det finns många fler tänkbara varianter av konsterna som har lika stor eller kanske betydligt större potential. Det är bara det att vi inte upplevt dem, antingen därför att ingen kommit på tanken att testa dem än eller för att de visserligen är uppfunna men att vi inte tvingats vänja oss vid dem och därmed uppfatta skönheten i dem. Detta säger i alla fall mig att vad konsterna anbelangar är vi mycket långt från att uttömma möjligheterna till nya och berikande upplevelser. Det enda vi behöver för att realisera möjligheterna är fantasi och öppna sinnen.
posted by Staffan Ovesson at 23:41
<< Home