Den frustrerande klimatdebatten
Jag börjar tappa tålamodet med klimatdebatten. Jag hade hoppats att de centrala frågeställningarna så småningom skulle utkristalliseras så att en upplyst och fokuserad debatt skulle kunna ta vid efter den förvirrade inledningen. Men så har inte skett, och nu närmar sig den politiska behandlingen av frågan ett kritiskt läge när Kyotoprotokollets efterföljare ska förhandlas fram.
Vad är det då jag saknar? Det finns en debatt som handlar om huruvida det över huvud taget finns en av människan skapad växthuseffekt, hur stor den i så fall ar och hur stor den kan tänkas bli med olika antaganden om människans användning av fossila bränslen. Den debatten är viktig och bra, och min känsla är att det finns en tendens till konvergens i den. Det finns en annan debatt som handlar om vilka åtgärder som ska vidtas för att begränsa växthuseffekten eller klimatförändringarna. Det är en mycket stor debatt som genom sin politiska karaktär inrymmer alla de polariseringar, positioneringar och populariseringar som politiken vanligen är full av. Den försvåras också av att den är beroende av vilket läger man ansluter sig till i den första debatten, den om klimatpåverkans omfattning. Men något annat är inte att vänta av en sådan debatt.
Nej, det jag är besviken på är att det inte finns någon debatt om steget mellan frågan om klimatpåverkans omfattning och den om vilka åtgärder som ska vidtas för att stoppa den. Mellan dem i logikkedjan finns nämligen följande fråga: Hur viktigt är det att begränsa klimatpåverkan? Den kan i sin tur brytas ner i delfrågor: Vilka konsekvenser får en global temperaturökning? Vem drabbas och hur? Hur kan skadorna begränsas? Just den sista delfrågan tas upp ibland, t.ex. om man bör ändra reglerna för hur nära havsvattennivån man får bo (vilket en del för övrigt redan gjort, men andra inte; se den här rapporten om vilka åtgärder som kommuner bör vidta ), men i övrigt är det märkligt hur denna vitala fråga alltjämt i stort sett förbigås i den offentliga debatten.
Vi inför klimatinvesteringsprogam, koldioxidskatter, skattesubventioner för alternativa drivmedel, utsläppshandel; vi diskuterar SUV-skatter, närodlat, utfasning av fossila bränslen, utbyggnad av kärnkraften, etc. Det är alltså mycket som görs, och det är mycket debatt om vad som ska göras. Men det är ingen diskussion alls om hur mycket som ska göras. Ja, det klagas förstås på höga bensinpriser och liknande, men det är då inte med argumentet att det är mer än vad som verkligen är motiverat utifrån syftet utan bara att det liksom är ”för mycket”.
Jag bevistade nyligen ett seminarium för folkpartister om politiska utmaningar kring klimatfrågan. Seminariet innehöll två presentationer. Den ena hölls av en person från Rossby Centre på SMHI som redogjorde för sin forskning om hur Nordeuropa förändras klimatmässigt under olika antaganden om den globala utvecklingen. Den andra hölls av någon från KTH som talade om vilka möjligheter det fanns att minska utsläpp av klimatpåverkande gaser från transportsektorn.
I diskussionsdelen av seminariet påpekade jag att det mellan dessa två mycket intressanta föredrag fanns en lucka, en pusselbit som behövs för att ge hela bakgrunden för en politisk diskussion. Jag riktade mig då till politikerna och vädjade om att den delen av frågan inte skulle tappas bort i diskussionen. Trots det uppfattade SMHI-killen det som något slags angrepp på hans föredrag, och han började tala om att det enligt hans syn var helt självklart att det här var mycket allvarligt. Han sa nåt i stil med: ”vi måste kanske bli bättre på att kommunicera detta.” Som om det ingick i hans uppdrag att förmedla en syn på hur begränsning av klimatpåverkan skulle prioriteras och som om det inte var gott nog att ge oss ett vetenskapligt framtaget klimatscenario som underlag för vår debatt. På något sätt var kopplingen mellan de klimatförändringar han beräknat och nödvändigheten av åtgärder för att stoppa dem så stark att ifrågasättande av behovet av drastiska åtgärder blev synonymt med ifrågasättande av klimatmodellerna. Ja, nu blev det lite psykologisering här, men vad ska man annars tro?
Det enda fallet då det skulle vara rimligt att förbigå frågan om hur mycket som bör göras vore då man ansåg läget vara så allvarligt att man måste göra precis allt man kan oavsett vad det kostar och ändå vore det inte tillräckligt. Men så allvarligt är det ju inte. Det rör sig om ett par procent i global BNP i ett medelscenario enligt IPCC:s Second Assessment Report (jag har inte lyckats hitta några liknande data i Third Assessment Report; det borde väl finnas?) under förutsättning att inget görs för att begränsa effekten. Här finns förstås stora osäkerheter, men väsentligt större kostnader har låg sannolikhet. Kostnader för att begränsa temperaturökningen till t.ex. hälften av ”business as usual”-värdet ligger i ungefär samma område, återigen förstås med mycket stora osäkerheter. Med detta vill jag inte säga att det inte är allvarligt, för det är det. Bara att det inte är så allvarligt. Det finns visserligen folk som förutspår betydligt värre konsekvenser än dem IPCC räknar med (som Mark Lynas ), men olyckskorpar har ju alltid funnits. Varför skulle vi utgå från dem och inte från IPCC, som nästan alla gör när det gäller storleken på temperaturökningen?
Det finns alltså inget skäl att se ”business as usual”-strategin som ett undergångsscenario av något slag. Tvärtom, om inget dramatiskt inträffar utöver växthuseffekten (världskrig, pandemier,…) kommer världen av 2100 att vara en betydligt bättre värld än vår, en där människor lever längre och friskare, blir rikare, arbetar mindre, etc. Men det kan bli ännu bättre än business as usual, om vi begränsar klimatpåverkan på rätt sätt. Det finns någon optimal väg mellan ytterligheterna att stoppa alla utsläpp som går med en gång och att inte göra något alls. Gör vi det på fel sätt finns det däremot en uppenbar risk att konsekvenserna blir värre än nollalternativet. Kanske är det bättre att vänta några år tills vi har bättre kunskap? Det kommer i alla fall inte vara ”för sent”, möjligen senare än optimalt. Nåväl, jag sitter förstås inte på svaren. Däremot vet jag att debatten om hur viktigt det är att begränsa klimatpåverkan måste föras, och det är hög tid att den kommer igång.
Vad är det då jag saknar? Det finns en debatt som handlar om huruvida det över huvud taget finns en av människan skapad växthuseffekt, hur stor den i så fall ar och hur stor den kan tänkas bli med olika antaganden om människans användning av fossila bränslen. Den debatten är viktig och bra, och min känsla är att det finns en tendens till konvergens i den. Det finns en annan debatt som handlar om vilka åtgärder som ska vidtas för att begränsa växthuseffekten eller klimatförändringarna. Det är en mycket stor debatt som genom sin politiska karaktär inrymmer alla de polariseringar, positioneringar och populariseringar som politiken vanligen är full av. Den försvåras också av att den är beroende av vilket läger man ansluter sig till i den första debatten, den om klimatpåverkans omfattning. Men något annat är inte att vänta av en sådan debatt.
Nej, det jag är besviken på är att det inte finns någon debatt om steget mellan frågan om klimatpåverkans omfattning och den om vilka åtgärder som ska vidtas för att stoppa den. Mellan dem i logikkedjan finns nämligen följande fråga: Hur viktigt är det att begränsa klimatpåverkan? Den kan i sin tur brytas ner i delfrågor: Vilka konsekvenser får en global temperaturökning? Vem drabbas och hur? Hur kan skadorna begränsas? Just den sista delfrågan tas upp ibland, t.ex. om man bör ändra reglerna för hur nära havsvattennivån man får bo (vilket en del för övrigt redan gjort, men andra inte; se den här rapporten om vilka åtgärder som kommuner bör vidta ), men i övrigt är det märkligt hur denna vitala fråga alltjämt i stort sett förbigås i den offentliga debatten.
Vi inför klimatinvesteringsprogam, koldioxidskatter, skattesubventioner för alternativa drivmedel, utsläppshandel; vi diskuterar SUV-skatter, närodlat, utfasning av fossila bränslen, utbyggnad av kärnkraften, etc. Det är alltså mycket som görs, och det är mycket debatt om vad som ska göras. Men det är ingen diskussion alls om hur mycket som ska göras. Ja, det klagas förstås på höga bensinpriser och liknande, men det är då inte med argumentet att det är mer än vad som verkligen är motiverat utifrån syftet utan bara att det liksom är ”för mycket”.
Jag bevistade nyligen ett seminarium för folkpartister om politiska utmaningar kring klimatfrågan. Seminariet innehöll två presentationer. Den ena hölls av en person från Rossby Centre på SMHI som redogjorde för sin forskning om hur Nordeuropa förändras klimatmässigt under olika antaganden om den globala utvecklingen. Den andra hölls av någon från KTH som talade om vilka möjligheter det fanns att minska utsläpp av klimatpåverkande gaser från transportsektorn.
I diskussionsdelen av seminariet påpekade jag att det mellan dessa två mycket intressanta föredrag fanns en lucka, en pusselbit som behövs för att ge hela bakgrunden för en politisk diskussion. Jag riktade mig då till politikerna och vädjade om att den delen av frågan inte skulle tappas bort i diskussionen. Trots det uppfattade SMHI-killen det som något slags angrepp på hans föredrag, och han började tala om att det enligt hans syn var helt självklart att det här var mycket allvarligt. Han sa nåt i stil med: ”vi måste kanske bli bättre på att kommunicera detta.” Som om det ingick i hans uppdrag att förmedla en syn på hur begränsning av klimatpåverkan skulle prioriteras och som om det inte var gott nog att ge oss ett vetenskapligt framtaget klimatscenario som underlag för vår debatt. På något sätt var kopplingen mellan de klimatförändringar han beräknat och nödvändigheten av åtgärder för att stoppa dem så stark att ifrågasättande av behovet av drastiska åtgärder blev synonymt med ifrågasättande av klimatmodellerna. Ja, nu blev det lite psykologisering här, men vad ska man annars tro?
Det enda fallet då det skulle vara rimligt att förbigå frågan om hur mycket som bör göras vore då man ansåg läget vara så allvarligt att man måste göra precis allt man kan oavsett vad det kostar och ändå vore det inte tillräckligt. Men så allvarligt är det ju inte. Det rör sig om ett par procent i global BNP i ett medelscenario enligt IPCC:s Second Assessment Report (jag har inte lyckats hitta några liknande data i Third Assessment Report; det borde väl finnas?) under förutsättning att inget görs för att begränsa effekten. Här finns förstås stora osäkerheter, men väsentligt större kostnader har låg sannolikhet. Kostnader för att begränsa temperaturökningen till t.ex. hälften av ”business as usual”-värdet ligger i ungefär samma område, återigen förstås med mycket stora osäkerheter. Med detta vill jag inte säga att det inte är allvarligt, för det är det. Bara att det inte är så allvarligt. Det finns visserligen folk som förutspår betydligt värre konsekvenser än dem IPCC räknar med (som Mark Lynas ), men olyckskorpar har ju alltid funnits. Varför skulle vi utgå från dem och inte från IPCC, som nästan alla gör när det gäller storleken på temperaturökningen?
Det finns alltså inget skäl att se ”business as usual”-strategin som ett undergångsscenario av något slag. Tvärtom, om inget dramatiskt inträffar utöver växthuseffekten (världskrig, pandemier,…) kommer världen av 2100 att vara en betydligt bättre värld än vår, en där människor lever längre och friskare, blir rikare, arbetar mindre, etc. Men det kan bli ännu bättre än business as usual, om vi begränsar klimatpåverkan på rätt sätt. Det finns någon optimal väg mellan ytterligheterna att stoppa alla utsläpp som går med en gång och att inte göra något alls. Gör vi det på fel sätt finns det däremot en uppenbar risk att konsekvenserna blir värre än nollalternativet. Kanske är det bättre att vänta några år tills vi har bättre kunskap? Det kommer i alla fall inte vara ”för sent”, möjligen senare än optimalt. Nåväl, jag sitter förstås inte på svaren. Däremot vet jag att debatten om hur viktigt det är att begränsa klimatpåverkan måste föras, och det är hög tid att den kommer igång.
posted by Staffan Ovesson at 21:09
<< Home