Makten eller profiten - valet är ditt!

Är det någon som fattar vad Mats Qviberg gnäller om? Egentligen. Ja, jag förstår att han inte gillar systemet med A- och B-aktier, men hans argumentation lämnar ett stort frågetecken kring vem som egentligen drabbas av det problem han målar upp. Ägarna av B-aktier är uppenbarligen inte intresserade av att styra företag; annars skulle ju B-aktierna inte gå att sälja.

En aktie ger ägaren två saker: en del av vinsten och en del av makten. Hur mycket dessa två sidor av ägandet är värda varierar från person till person och också från tidpunkt till tidpunkt. Vissa investerare är inte så intresserade av att styra företag utan nöjer sig med avkastningen (och åker alltså snålskjuts på mer aktiva ägares ansträngningar). Hit kan vi, gissar jag, räkna de flesta stora aktie- och pensionsfonder och säkerligen de flesta av småspararna. Andra är mer intresserade av att styra. Dit kan vi räkna den s.k. Wallenbergssfären, även om de förstås är intresserade av utdelningen också. Ett mer extremt exempel är Amnesty, som för ett par år sedan köpte en aktie i ett antal stora svenska företag för att kunna lägga förslag om en mänskliga rättigheter-policy på bolagsstämman. Från företagets (i sammanhanget lika med de nuvarande aktieägarnas) håll kan det variera från tid till annan hur pass villig man är att sälja ut makt respektive vinstandelar för att få in kapital.

Om det bara finns en typ av aktier, finns det bara ett förhållande mellan makt och vinstandel att bjuda ut eller förvärva. Den som bara vill ha vinsten måste betala för makten också och vice versa. Eftersom värderingen av makt- och vinstaspekten varierar så mycket från aktör till aktör, kan vi hamna långt från paretooptimum. I den ganska vanliga situationen att ägarna vill behålla kontrollen över företaget men få in nytt kapital från investerare blir man tvungen att välja mellan att lämna ut makten över företaget till personer man inte vet om man kan lita på eller att avstå från emissionen. Vi får företag med tillväxtpotential som inte får in riskkapital eller företag som hamnar i händerna på ägare som i bästa fall är ointresserade av att styra, i sämsta fall direkt oansvariga. Detta ska vi göra för att

"Ägandet måste konkurrensutsättas på samma sätt som företaget är konkurrensutsatt på respektive varu- och tjänstemarknader. Om denna förståelse uteblir kommer bolaget förr eller senare att tappa i konkurrenskraft.

Att våga konkurrensutsätta ägandet tvingar styrelsen att ständigt fatta rationella beslut. Styrelsen skall vara lika rädd att bli av med sina jobb som medarbetarna i organisationen."

Konkurrensutsätta ägandet? Jag måste erkänna att jag inte förstår vad det betyder. Ja, styrelsen ska fatta beslut som gör att den behåller ägarnas förtroende, och annars ska den avsättas; det är ju rätt självklart. Men att inte veta vem som äger företaget nästa kvartal är knappast en garant för rationella beslut. Och hörde jag någon tala om långsiktighet?

Nej, det finns i grunden inget skäl att bunta ihop vinstandel med maktandel. Man skulle mycket väl kunna tänka sig att helt separera dem, så att vissa aktier bara gav andelar i vinsten och andra bara röster på bolagsstämman. Min gissning är i och för sig att dessa senare aktietyper som inte gav någon utdelning inte skulle vara eftertraktade nog för att kunna säljas, men det problemet skulle ju lösa sig självt. Liksom jag tror att det ”problem” med A- och B-aktier som Qviberg talar om kommer att göra, om marknadens aktörer själva får avgöra om det är makt eller avkastning de är ute efter och betala därefter.