Tvångsvård

Sakine Madon har skrivit ett inlägg på sin blogg om droger som jag skulle vilja följa upp. Jag tycker överlag hennes synpunkter är kloka och väl avvägda, men hon är lite osäker i frågan om tvångsvård: ” något kluven i frågan om tvångsvård av knarkare. Spontant säger jag nej. Men skulle det visa sig att i princip alla som får vården i efterhand tackar och säger att det är det bästa och enda sättet de kommer ur ett missbruk, fine. Kör på.”

Vi kan nog utgå från att inte ”i princip alla” säger detta. Några ser inte alls sitt narkotikabruk som ett problem och blir bara djupt kränkta av tillgreppet. Även bland dem som inser att de har en i längden ohållbar situation finns det säkert en och annan som förbehåller sig rätten att själv bestämma när ett allvarligt försök att bryta beteende ska göras. Och några är fullt medvetna om vart deras beteende leder men är beredda att betala priset för att kunna fortsätta med drogande (som huvudpersonen i den förtrollande Farväl Las Vegas).

Ändå tycker jag att tvångsvård kan vara motiverat under vissa förutsättningar. För det första finns det två huvudskäl – som ofta slås ihop – till att använda tvångsvård: Man kan genom sitt drogmissbruk bli en fara för å ena sidan sig själv och å andra sidan sin omgivning. I det senare fallet behöver användandet av tvångsmedel inte bli så problematiskt. Samhället måste ha rätt att skydda sina medlemmar – med våld om så behövs – från människor som hotar att skada dem – avsiktligt eller oavsiktligt.

Problemet blir väl att bevisa kopplingen till drogen. Vad gäller ökad våldsbenägenhet är det vad jag vet bara ett fåtal droger, varav alkohol är en, som bevisligen har den effekten, och vi vet ju att det finns gott om alkoholister som aldrig blir våldsamma. Man skulle kunna tänka sig en drog som med nästan hundraprocentig säkerhet får brukaren att begå våldsdåd eller andra kränkningar, men tills den situationen uppstår måste det till något mer än en statistiskt säkerställd korrelation mellan en viss drog och ett visst brottsligt beteende för att motivera tvångsvård av alla som missbrukar drogen ifråga. Vad som krävs är att missbrukaren bevisat sin farlighet i handling. Då har vi rätt att använda tvång, och vi får använda det tvångsmedel som vi anser vara effektivast. Detta är något annat – eller i alla fall formellt något annat – än det vi normalt kallar straff, dels för att det kan bli aktuellt även om uppsåt för handlingen saknades, dels för att hotet om tvångsvård kan tillkomma ovanpå och även efter avtjänandet av det egentliga straffet (t.ex. fängelse).

Ett besläktat fall – men som väl egentligen utgör en tredje kategori – är det där missbrukaren är vårdnadshavare för ett omyndigt barn. Med föräldraskapet följer ju förpliktelser. Jag pendlar mellan att tycka att samhället har rätt att tvinga föräldern att i någon mån uppfylla dem och att samhället bara har rätt att hota med att frånta föräldern vårdnaden. Hm, det var tydligen ett område jag inte täckt så väl i mina funderingar.

Det andra huvudskälet – att man blir en fara för sig själv – hur kan man se det som ett skäl alls? Har man inte rätt att göra vad man vill med sitt liv, inklusive riskera det för en njutning? Jo, det tycker jag att man har. Ett samhälle som inte låter människor välja själva blir inte ett gott samhälle utan ett där medmänniskor blir fiender och väld en oumbärlighet. Varför ska en människa lägga de restriktioner på sitt handlande som respekten av andras rättigheter medför, om samhällets konstitution inte garanterar henne samma respekt tillbaka? Ömsesidighet eller reciprocitet, som jag föredrar att kalla det, är ett av samhällets fundament, och den enda formen av reciprocitet som jag kan se som förenlig med människors vitt skilda önskningar och passioner (vissa gillar centralstimulantia, andra folkdans) är en som bygger på just frihet.

Nå, det är den enda formen, men med vissa förbehåll. Och här kommer vi till min poäng Själva nyttan med friheten är ju att den ger oss möjlighet att göra saker som enligt vår bedömning gör livet bättre. Men om vår bedömning av vad som är bra för oss varierar kraftigt med tid och sinnestillstånd, är det inte säkert att friheten har något värde för oss. Om jag t.ex. ständigt berusar mig med droger, är jag kanske inte beredd att genomgå det lidande som en avgiftning och avvänjning skulle innebära, men i nyktert tillstånd skulle jag kanske anse den därmed vunna drogfriheten värd det priset. Det verkar ju finnas många missbrukare som har just den erfarenheten. En del droganvändare är verkligen nöjda med det drogarliv som andra ser som rena fördärvet och vill återvända till det efter att ha nyktrat till och tagit sig förbi eventuella abstinensbesvär. Det är svårt att veta eller ta reda på för någon annan i förväg.

Därför tycker jag det är rimligt att man får ingripa med tvångsmetoder innan man vet hur det ligger till. Därefter – i nykter tillstånd – måste personen få chansen att utrycka sin önskan för fortsättningen. Om han börjar droga igen, vill han då bli tvångsomhändertagen på nytt? Om svaret blir nej, kan det inte bli aktuellt med fler tvångsingripanden, inte på länge i alla fall. Det är klart att människor ändrar värderingar, så kanske bör ett sådant besked bara gälla en viss tid? Nå, vi talar väl i så fall om rätt många år i alla fall. Man kan förstås alltid tänka sig att personen just nu har kommit på ”bättre” tankar, men när någon nyligen gett besked, är ju det troligaste att det gäller. Vi skulle inte resonera annorlunda i några andra fall. För att helt undvika tvångsomhändertagande skulle man också kunna få ge besked i förväg. Eller vore det värdelöst med ett sådant besked från någon som inte lärt känna drogens verkan på allvar? Jag är lite osäker där.

Det är alltså som jag ser det moraliskt försvarbart att tillgripa tvång en gång och sedan låta personen välja själv. Det är ju för övrigt så det brukar gå till vid ”avprogrammering” från destruktiva sekter, även om jag inte vet om man egentligen får använda tvång i det sammanhanget. Det är hur som helst inte aktuellt att hindra en person från att gå tillbaka till sekten efter ett sådant avprogrammeringsförsök, och jag tror de flesta håller med om att man inte kan göra mer än ett försök. Sedan måste man respektera personens vilja att tillhöra sekten, även om man inte förstår varför (och naturligtvis också då man tror sig veta varför).

Är det förresten någon som vill förbjuda destruktiva sekter? Det borde vara ganska lätt att motivera utifrån de argument som vanligtvis används för förbud mot diverse rusmedel.