Två föreställningar - tre reflektioner

Igår kväll såg jag Cullbergbaletten som uppträdde på Göteborgs Stadsteater under Göteborg Teater och Dans Festival (suck, vilken särskrivning). Det var nästanpremiär – premiären var i fredags – på två föreställningar (eller var säger man i balettsammanhang?): Blanco av koreografen Johan Inger och End av Sidi Larbi Cherkaoui. Tre reflektioner:

1. I båda (de helt disparata) delarna förekom slagsmålssekvenser. Båda gångerna började stora delar av publiken (nästan hela?) att skratta trots att det vad jag kunde förstå inte fanns någon egentlig komik i scenerna. Det var förstås inte så likt verkligt våld som när stuntmän ägnar sig åt det; det var dans, och det fanns ingen ambition att lura våra sinnen. Men inom den teatrala diskurs som gällde var det våld, och det var inget mer symboliskt eller låtsat med det än något annat som hände i föreställningarna. Så vad skrattade folk åt? Överraskningsmomentet? Försvarsmekanism? Eller var koreografin utformad för att vara
komisk, bara det att jag inte såg det så? I så fall riktar sig frågorna istället till koreograferna. Varför ge oss ett av få lättsamma andrum i en i övrigt tät och allvarligt menad föreställning just i en våldsscen?

2. Varför är man alltid så mån om att ge balett ett intellektuellt innehåll? Igår hade jag inte läst programmet när jag såg föreställningarna; jag hade läst något kort i festivalkatalogen, men det var mer än en vecka sedan och glömt. Nog försökte jag till en början göra tolkningar av skeendena på scenen, och jag storttrivdes redan då, men upplevelsen blev starkare i takt med att jag lyckades frigöra mig från de tankarna.. Men det var svårt att göra det, för det fanns uppenbart ett innehåll, en tankegång, ett budskap – eller vad det nu var, och om jag inte tog till mig det, skulle jag ju gå miste om en del av behållningen. Vad jag då frågar mig är varför koreograferna känner sig tvungna att hänga upp sina rörelsekreationer på dessa intellektuella strukturer. Jag säger ”tvungna” därför att åtminstone i Blanco var dansen stundtals så hänförande vacker att ögonen tårades, och varje försök att se rörelserna som representationer av resonemang eller budskap skulle vara ett sätt att förminska dem och därmed upplevelserna de skänker. Och ändå görs det. Faktum är att jag under pausen, efter denna Blanco, råkade höra en annan besökare läsa högt ur programmet, och jag tyckte att koreografens ord om föreställningens innebörd utgjorde en rätt ovärdig och störande inramning.

Det behöver alls inte vara fel att uttrycka ett budskap eller en fundering med dans. Jag bara undrar varför det alltid måste vara så – varför dansen alltid måste ha något slags relevans utanför dansen själv och våra upplevelser av den för att motivera sin existens. När jag skriver ”alltid” ska det förstås utifrån min mycket ringa erfarenhet av modern dans, som huvudsakligen begränsar sig till tv-föreställningar jag sett och recensioner jag läst. Ni får alltså gärna rätta mig om jag har fel, men det är mitt intryck att detta krav på intellektuell barlast nästan alltid finns där i modern balett.

Jämför detta med musiken, särskilt den instrumentala. Den ber inte om ursäkt för sig. Den bara finns där och förgyller tillvaron för oss utan att ha några som helst anspråk på att kunna påverka eller ens spegla världen i övrigt. Om den ändå gör det, är det mest en bonus, kanske inte ens en påtänkt sådan. Varför har musiken fått detta privilegium? Visserligen brukar Ingmar Bergman säga att filmen har en likhet med musiken i det att den talat direkt till känslorna utan att passera förnuftet (jag minns inte hans exakta formulering), men där har han väl bara delvis rätt? Den gör det i och för sig, men vi kräver också av den att den ska tala till förnuftet. I Bergmans egen produktion är inledningen av Persona det enda undantag jag kan komma på, om vi talar om sekvenser om mer än några sekunder. Det finns väl också ett och annat undantag inom bildkonsten och litteraturen (man kan ju tänka på dadaismen till exempel; musikvideor kan också i vissa fall räknas hit), men de är ju just undantag.

Kanske föreslår någon som förklaring att instrumentalmusiken intar en särställning i sin brist på påtaglig mänsklig närvaro (tja, mindre påtaglig i alla fall). Jag tror dock inte att det har med det att göra, för de flesta av oss kan med stor behållning lyssna på en sång på ett för oss okänt språk eller sång som vi inte lyckas höra orden av. Vad beror det på? Varför är det så mycket svårare att njuta av en dikt eller en koreografi utan att behandla den med förnuftet? Kanske är vi rädda för att då känna oss lite ointellektuella. Ord som onani och pornografi gör sig påminda som metaforer vi ofta använder för egennyttiga handlingar, och det bär ju emot att dra konstens skönhet i sådan smuts (som vi, lite slarvigt eller oreflekterat, tenderar att se dessa företeelser som). Då – om min förmodan är riktig – kvarstår ändå frågan varför vi accepterar det när det gäller musik. Möjligen är det bara för att den funnits så länge att vi tagit dess roll som självändamål eller njutningsmedel för given och aldrig reflekterat över hur det påverkar dess värde som konstform. Kanske kommer någon att påtala detta och försöka få oss att avstå från musik utan budskap och mening. Måtte vi stå rustade då!

3. Vad är det för vits med alla dessa inropningar? Jaja, aktörerna måste få uppskattning, men det hela känns så inövat och påklistrat att jag undrar om det verkligen fyller den funktionen. Jag menar, vad får de medverkande egentligen för information om publikens nöjdhet, när applåderna ändå alltid pågår tills lyset tänds? Kan inte någon komma på något bättre sätt att visa uppskattning? Igår till exempel rörde mig den första föreställningen betydligt mer än den andra. Hur skulle jag ge uttryck för det? Kan de inte ha en enkät eller nåt som man får fylla i?