En outopisk vision

Inspirerad av en diskussion på Sakine Madons blogg har jag funderat på i vilken mån ”ren libertarianism” är att betrakta som en utopi. Det lutar för min del åt att svaret är ja, om ”ren libertarianism” ges en stark tolkning som innebär att de individuella rättigheterna aldrig får sättas på undantag, medan det nog blir nej om man tillåter ett visst svängrum kring det absoluta. Vad menar jag med ”ett visst svängrum” i det här sammanhanget? Jo, jag syftar på ett tillstånd där det finns en generell uppslutning kring frihetsprinciperna – inkluderande behovet av att låta dem komma till uttryck i lagstiftning och tillämpningen av den – även om de på vissa och klart definierade områden får stå tillbaka för andra mål som anses nödvändiga för ett fungerande samhälle.

Jag ska illustrera med ett exempel, men låt mig först säga att inget av detta är menat som försvar för avsteg från respekten för de individuella rättigheterna. Nej, det är endast ett argument för att det går att nå nästan ända fram till ett samhälle på frivillighetens grund och att detta nästan-tillstånd är väl värt att sträva mot, samtidigt som det går att föreställa sig som en verklighet snarare än en utopi.

Vad jag vill exemplifiera med är yttrande- och tryckfriheten (som jag här behandlar i klump). Vi har kommit så långt att människor i allmänhet anser att dessa principer måste respekteras, och lagarna och den offentliga maktutövningen tar i stort hänsyn till detta. Det betyder inte att yttrandefriheten saknar begränsningar, för det gör den ju inte. Vi har uppviglingsbrott, förtalsbrott, hets mot folkgrupp-brott, och ett par inskränkningar till är det kanske. Och det är i vissa stycken mycket problematiskt, ja. Det signifikativa, det jag vill peka på här, är dock att varje försök att ytterligare inskränka yttrandefriheten stöter på ett starkt och brett motstånd som får sin näring från troheten mot själva rättigheten. Yttrandefriheten är ett argument i sig själv och måste inte i varje sammanhang motiveras som värde. Den som vill inskränka den måste förhålla sig till den som princip och förklara varför den inte ska gälla i det specifika fallet.

Så skulle det också kunna bli t.ex. i fallet med äganderätten (hm, jag är inte så förtjust i det ordet; det är väl egentligen ”rätten att inte bli parasiterad för det allmänna bästa” eller nåt det handlar om, men det finns vad jag vet inget ord som täcker just det). Det skulle kunna finnas en allmän acceptans för principen att människor har rätt att välja själva vad de ska arbeta för, även om de flesta skulle kunna tänka sig att göra avsteg från den principen i vissa fall. Ett sådant samhälle skulle inte kunna ha ett skatteuttag på femtio procent och säkert inte tio procent heller. Mer än så går inte gränserna för skattekvoten att kvantifiera, för det var ju trots allt ”ett visst svängrum” det handlade om (och skattekvoten är förstås långt ifrån det enda som kännetecknar äganderättens genomslag i samhället, men den kommer ju jämt och ständigt upp i sådana här diskussioner).

Den debatt vi idag ser mellan liberaler och (relativt sett) kollektivister på yttrandefrihetsområdet skulle i det här samhället ha en motsvarighet kring äganderätten. Liberaler skulle argumentera för något slags frivillig finansiering av polisen och försvaret, medan de lite mer kollektivistiskt lagda skulle försöka införa skattefinansiering av akutsjukvård eller liknande. Det skulle pendla lite fram och tillbaka beroende på vem som innehade lagstiftningsmakten för tillfället, men det skulle aldrig gå att utvidga tvånget eller statens domäner utan att övertyga människor om att det var absolut nödvändigt att åsidosätta äganderätten i just det här fallet. Då skulle vi för det mesta slippa den ”rovsocialism” som public choice-teoretiker brukar hävda att demokratin måste leda till, och äganderätten skulle på det stora hela respekteras. Dit borde det vara möjligt att komma.