Schlagern och livet

Innan klockan slår en sista gång
Ska vi dansa hela natten lång

Batterierna i klockan tar slut klockan fem på morgonen...? Eller vad menar han egentligen, Patrik Isaksson i ”årets öl-låt”? Och viktigare – hur kommer man undan med sådant nonsens? För några klagomål har jag inte hört. Det är ju en sak att det ibland blir svårt att få ihop grammatiken och att en och annan banalitet slinker med, men man kan väl i alla fall förvänta sig att texten hänger ihop logiskt? Ett annat förvånande exempel på att man inte kan det är ”Min kärlek”:

Sätt din tro till gudarna
Som styr vad som händer
En dag i sänder

Låtens poäng är väl ungefär att den stora kärleken, när den väl kommer, är så omtumlande att man känner att den måste vara förutbestämd för en. Är det inte då väldigt märkligt att gudarna är så kortsiktiga och oförutseende att de styr vad som händer ”en dag i sänder”? Hur kunde Ingela ”Pling” Forsman vara nöjd med det resultatet? Hon måste väl ha någon yrkesstolthet?

På tal om Ingela ”Pling” Forsman hörde jag henne i något sammanhang säga att en schlagertext är en svår utmaning i det att den både ska säga något som inte sagts förut och vara något som alla kan känna igen sig i. Där tror jag hon har fel. Det behöver inte alls vara något alla kan känna igen sig i. Den kanske största schlagern genom tiderna, ”My way”, handlar om en person som snart ska dö. Det är definitivt något de flesta saknar erfarenhet av. Ändå berörs vi. Ja, herregud, det är ju en av konstens största förtjänster att den låter oss erfara känslor härrörande från upplevelser som våra egna med nödvändighet begränsade liv inte erbjuder oss.

Men, invänder någon, schlager är inte konst, och därför behöver man inte ställa sådana krav på den. Nej, det behöver man kanske inte, men det handlar inte så mycket om att ställa krav som att släppa existerande krav på konformism och anpassning till genrekonventioner. Schlager är visserligen konst för en mycket bred publik, men det betyder inte att man måste anstränga sig för att enbart använda uttjänta fraser och metaforer (så att man t.ex. råkar stapla ”dansa hela natten lång” på ”tills klockan slår en sista gång”). Det betyder inte heller – och här kommer vi till den aspekt som väl mer än något annat gör att jag har oerhört svårt för schlager – att man måste eller ens är betjänt av att inta en ironisk hållning av typen ”det här är ju inte riktigt på allvar så det spelar ju ingen roll vad texten säger”.

Jag tänker på ett råd jag ofta haft nytta av vad gäller hur man ska förhålla sig till en publik: Överskatta inte deras förkunskaper. Underskatta aldrig deras intelligens. Just så – om man med ”förkunskaper” här avser erfarenheter – borde Ingela ”Pling” Forsman och hennes kollegor tänka.