Prioriteringar på operan
När jag nyligen såg GöteborgsOperans föreställning Stravinskij+ – lite ojämn tyckte jag, men med några riktiga höjdpunkter, särskilt den fullkomligt trollbindande Falling Angels – gjorde jag följande reflektion: Ett orkesterdike på balett är lika välkommet som löparbanor på en fotbollsmatch – minskar närheten och försvagar upplevelsen. Att orkestern skulle ha något att bidra med som inte lika väl skulle kunna uppnås med inspelad musik har jag rätt svårt att tro. Förmodligen kommer en stor del av ljudet till åhörarens öron via reflektioner mot väggarna, eftersom musikerna sitter där de sitter, och då blir ju den rumsliga upplösningen av ljudet inte så lätt att uppfatta.
Det är heller inte uppenbart att det finns något samspel mellan dansarna och musikerna att tala om. Dansarna måste förstås anpassa sig till musiken, men musikerna å sin sida ser ju inte dansarna från sitt dike, och därför ger det gemensamma uppträdandet av orkester och balett bara upphov till envägskommunikation som inte skapar något mervärde för publiken.
Det värde som orkestern ändå har är en lite mer direkt (högupplöst?) och berörande musikupplevelse som uppstår när akustiken är god (vilket jag alltså är tveksam till att den är när musiken kommer från ett orkesterdike) och musiken inte filtreras genom ett PA-system, men går man på en balettföreställning är det väl inte det man prioriterar? Avsaknaden av högtalarsystem har ju dessutom vissa påtagliga nackdelar, exempelvis att det inte går att reglera volymen oberoende av musikinnehållet (för att t.ex. låta ett soloinstrument tränga igenom och uppfylla lokalen).
I analogi med fotbollsfallet (och här tänker jag särskilt på det planerade nya Gamla Ullevi) borde slutsatsen bli att man vid planering av inrättningar där både operor och balettföreställningar ska uppföras borde göra salongen så flexibel att stolsrader kan ställas precis framför scenen – kanske ovanpå orkesterdiket – vid balettföreställningar. Eller möjligen att balettkompanier borde hålla till någon annanstans än på operor. Och kanske också att jag nästa gång borde skaffa biljett för plats närmare scenen än rad 8. (Eller skaffa glasögon???)
Det är heller inte uppenbart att det finns något samspel mellan dansarna och musikerna att tala om. Dansarna måste förstås anpassa sig till musiken, men musikerna å sin sida ser ju inte dansarna från sitt dike, och därför ger det gemensamma uppträdandet av orkester och balett bara upphov till envägskommunikation som inte skapar något mervärde för publiken.
Det värde som orkestern ändå har är en lite mer direkt (högupplöst?) och berörande musikupplevelse som uppstår när akustiken är god (vilket jag alltså är tveksam till att den är när musiken kommer från ett orkesterdike) och musiken inte filtreras genom ett PA-system, men går man på en balettföreställning är det väl inte det man prioriterar? Avsaknaden av högtalarsystem har ju dessutom vissa påtagliga nackdelar, exempelvis att det inte går att reglera volymen oberoende av musikinnehållet (för att t.ex. låta ett soloinstrument tränga igenom och uppfylla lokalen).
I analogi med fotbollsfallet (och här tänker jag särskilt på det planerade nya Gamla Ullevi) borde slutsatsen bli att man vid planering av inrättningar där både operor och balettföreställningar ska uppföras borde göra salongen så flexibel att stolsrader kan ställas precis framför scenen – kanske ovanpå orkesterdiket – vid balettföreställningar. Eller möjligen att balettkompanier borde hålla till någon annanstans än på operor. Och kanske också att jag nästa gång borde skaffa biljett för plats närmare scenen än rad 8. (Eller skaffa glasögon???)
<< Home