måndag, maj 15, 2006

En relativt relativistisk ickerelativism

I en krönika i lördagens Göteborgs-Posten diskuterar Mauricio Rojas företeelsen kulturrelativism, som han menar i alltför hög grad präglat synen på invandring och mångfald i den svenska debatten. Och jag håller med. Det har funnits en ovilja att kritisera sedvänjor och tänkesätt som kunnat anses utgöra beståndsdelar i invandrargruppers kulturer eller religioner, eftersom sådan kritik skulle uppfattas som partiskhet till förmån för svensk eller västerländsk kultur. Nu upplever jag i och för sig att den relativistiska ideologin fått stå tillbaka lite som en följd av debatten kring hederskultur och könsstympning, där reaktionerna varit upprörda och fördömandet tämligen unisont. Men att relativismen därmed inte förlorat fotfästet i samhället framstod tydligt i debatten om Muhammedkarikatyrerna. Även om få ville gå så långt som att förbjuda den sortens bilder, var det en vanlig uppfattning att medierna borde ålägga sig restriktioner här som aldrig skulle ha varit aktuella om det rört sig om karikatyrer av någon annan religiös gestalt, t.ex. Jesus. Vi var tvungna att ”förstå” (detta ständiga ”förstå”!) att muslimernas förhållande till sin religion gjorde att de inte skulle behöva utsättas för att andra drev med den.

Men det var inte det jag hade tänkt ta upp här. Nej, det är Rojas’ fortsättning som jag kände fordrade en kommentar. Det han förespråkar är nämligen inget bra alternativ. Så här säger han:
”Läget förbättrades knappast med 1990-talets skifte från invandringspolitik till integrationspolitik där en opreciserad mångfald upphöjdes till samhällsgemenskapens grund. Så devalverades de facto det svenska språket och Sveriges kulturarv till ett bland många andra. På detta sätt förnekades det mest uppenbara, att det är i Sverige och utifrån svenska förutsättningar den nya mångfalden ska byggas.”
Vad är detta om inte kulturrelativism? Ja, universalism är det i alla fall inte. Lägg märke till att han inte talar om svensk lag, universella rättigheter, västerländsk humanism eller något liknande, Nej, det är kultur det handlar om, och det är svensk kultur och inget annat. Den ska ges en särställning såtillvida att den ska sätta upp något slags ramverk för ”den nya mångfalden”, vad nu det är för något. Vidare: ”[…] det svenska språkets betydelse [måste] betonas mer än hittills, både som kommunikationsverktyg och som bärare av det svenska kulturarvet.” Invandrare ska alltså lära sig svenska för att hjälpa oss att minnas Bellman och Strindberg. Klarar inte vi etniska svenskar av det på egen hand?

Jag måste säga att jag sympatiserar med tanken på att ”upphöja en opreciserad mångfald till samhällsgemenskapens grund”. En opreciserad mångfald är faktiskt ett ganska tilltalande begrepp, åtminstone om det förenas med ett absolut krav på uppslutning kring universella rättigheter och värden, såsom individuell frihet, livets okränkbarhet, rätten till den egna kroppen etc. Och är det inte just det universella i dessa värderingar som behöver betonas för att en allmän uppslutning kring dem ska kunna uppnås? Jag kan verkligen inte se hur det skulle kunna underlätta att framställa dem som sprungna ur ett svenskt kulturarv. Vad man då gör är att reducera det fång av principer som möjliggör fredlig samvaro mellan människor med olika livsåskådningar och delvis motstridiga mål till en historisk tillfällighet. Det är kanske inte Rojas’ avsikt, men vad är han i så fall ute efter?