måndag, oktober 19, 2009

Kulturskatten

Jag vet inte om kultursektorn egentligen får ta så mycket stryk i de krispräglade offentliga budgetar som nu läggs fram. Socialdemokraterna Leif Pagrotsky och Monica Haider vill i en debattartikel Göteborgs-Posten ge sken av att så är fallet. Men anklagelserna är minst sagt vaga, både ifråga om vad och vem. De vänder sig mot ”dem som försöker måla upp bilden av att vi offentligt finansierar ovidkommande verksamheter” och polemiserar mot ”[dem] som nu kritiserar kommunernas kultur-, idrotts- och fritidssatsningar” utan att ge ett enda exempel.

Kanske fann de inga, eller också ville de inte ge sina meningsmotståndare chansen att lägga fram sin sak. Jag förmodar att det är regeringen och borgerliga kommunpolitiker de vill at man ska tänka på, men det blir lite väl genomskinligt. Att GP ändå väljer att ta in artikeln är rätt anmärkningsvärt.

Men det var inte det jag tänkte ta upp här. Nej, det som fångade mitt intresse var en aspekt av deras bevisföring. De argumenterar väl (OK då, artikeln är väl inte helt värdelös i alla fall) för att kulturen inte är en lyxprodukt som vi bara ska unna oss i goda tider: ” Människor ska inte bara överleva, de ska leva också.”

Jag håller helt med om detta. Under min tid i LUF fick jag ofta tillfälle att argumentera för det offentliga kulturstödets avskaffande (och det hör till mina mycket få politiska framgångar att förbundet under en period hade detta inskrivet i handlingsprogrammet (vad tycker LUF idag förresten?)). I dessa debatter fann jag dock alltid på min sida en och annan som försökte påtala det orimliga i att subventionera kultur när psykiatrin var så undermålig, stödundervisningen så eftersatt och poliserna så få. Men det är inte en gång för alla givet att kultur skulle vara mindre värt eller viktigt än alla de andra verksamheter som det offentliga finansierar. Att bara vara frisk, utbildad och trygg är inte tillräckligt för ett meningsfullt liv. Vi behöver saker som skapar värde för oss också, och kulturupplevelser hör dit.

Nå, så långt är jag och artikelförfattarna alltså överens. Sedan går de över till finansieringsfrågan:

”För oss finns det inget motsatsförhållande mellan att prioritera de viktiga verksamheterna i skola, sjukvård och omsorg och att ändå stå för viktiga kultur-, idrotts- och fritidsverksamheter.”

Och det låter ju fint, om än något svårt att förstå. Förklaringen kommer dock snabbt:

” Valet står snarare mellan å ena sidan god kvalitet och tillgänglighet inom välfärden, och å andra sidan ännu större skattesänkningar.”

Så det var detta det handlade om. Ständigt dessa skattesänkningar. Men OK, man behöver inte avfärda det här som ännu en bredsida mot jobbskatteavdraget. Man kan avfärda det ändå, om man tar argumentationen på allvar. För att nå sin slutsats använder de sig nämligen av en hjälphypotes: det finns en motsättning mellan privat förfogande över pengar och kulturell verksamhet. Annorlunda uttryckt: om folk får behålla sina pengar istället för att betala in dem i skatt, kommer de inte att lägga dem på kultur.

Det skulle kunna förhålla sig så, men Pagrotsky och Haider anför inga skäl för det. Jag kan i och för sig tänka mig att många tycker att det inte behövs några sådana argument; det är lätt att få för sig att alla de kulturverksamheter som nu är beroende av stöd bara skulle falla sönder om stödet drogs in. Men då har man nog förbisett en sak.

Låt säga att jag idag betalar 350 kr för en biljett till en balettföreställning, samtidigt som jag också betalat 800 kr i skatt till samma föreställning. Om nu stödet dras in och skatten sänks med motsvarande belopp, kommer jag ju att ha 1150 kronor att lägga på att gå på balett. Varför skulle jag då inte göra det? OK, det skulle ta ett tag att vänja sig vid sådana priser, men sedan? Behovet av att gå på föreställningen påverkas ju inte av om jag betalat skatt för den eller inte.

Kan Pagrotsky och Haider mena att behovet inte finns eller att det är betydligt mindre? I så fall faller hela deras resonemang. Eller menar de kanske att jag inte förstår vad jag behöver? Ja, kanske är det just det de menar. I så fall var det dock det de borde försöka visa. Men det skulle nog inte framstå som fullt lika ädelt som att skydda folket mot skattesänkningarnas ödeläggelse.

(Vad som verkligen skulle hända om kulturstödet avskaffades är för övrigt en intressant fråga som jag ofta spekulerar kring och jag hoppas återkomma till om funderingarna skulle bära något slags frukt.)