Bidragsberoende filmkonst?

I stort sett all svensk film som görs har förhandsstöd från Svenska filminstitutet. Så kallade filmkonsulenter – två för långfilm – behandlar ansökningarna och lägger förslag till styrelsen, som sedan formellt beslutar om vilka projekt som ska stödjas. Nio av tio ansökningar avslås. Det betyder att det i praktiken är en av staten uppförd och kontrollerad institution (formellt i stiftelseform) som bestämmer vilka filmer som ska produceras. En mindre fri konstform är svår att föreställa sig, i alla fall i ett land där inrättandet av ett propagandaministerium inte är en gångbar politisk idé. Av det skälet tycker jag filmstödet är skadligt för filmkonsten och borde avskaffas snarast.

Jag brukar hävda att all filmproduktion inte skulle upphöra som en följd av det. Det finns andra sätt att finansiera film. Filmbolagen är dock för närvarande inlåsta i ett tänkande där stöd från Filminstitutet ses som första förutsättningen för att gå vidare med ett filmprojekt. Och det är inte konstigt alls: om man bara har råd att göra ett fåtal filmer, varför skulle man då välja att göra en film som inte fått med sig några miljoner i produktionsstöd?

I avsaknad av ett sådant stöd skulle man tvingas tänka annorlunda och hitta andra finansieringsvägar för att göra film – kanske inte samma filmer som de som filmkonsulenterna skulle välja och kanske färre eller mindre påkostade men alls inte säkert sämre. Men just detta sista, att filmerna inte skulle behöva bli sämre, brukar det vara svårt att övertyga folk om. Och jag har insett att det är svårt att bevisa en sådan sak.

Men så läste jag något i en bok jag läser för tillfället, Boken om Bergman, den nyutkomna biografin över Ingmar Bergman. Den berättar i förbigående att statligt filmstöd inte fanns före filmavtalets tillkomst 1963. Och vad har vi för svensk film före 1963? Jo, vi har den svenska filmens guldålder, där stumfilmer av Mauritz Stiller och Victor Sjöström förde filmkonsten till nya nivåer och prisades världen över. Vi har Alf Sjöberg med mästerverk som Fröken Julie och Hets. Och vi har förstås Bergman själv med Det sjunde inseglet, Smultronstället, Gycklarnas afton och en drös andra verk som gått till filmhistorien – alla gjorda före 1963. Ja, uppenbarligen går det utmärkt att skapa stor filmkonst utan hjälp av statliga konsulenter.