lördag, januari 28, 2006

Mer utsläppshandel?

I senaste numret av Miljöaktuellt (nr 10 2005) kan man läsa om kommunernas ansträngningar för att uppfylla miljökvalitetsnormerna (MKN). I storstäderna har man svårt att klara det, särskilt vad gäller kvävedioxid och partiklar. När en viss MKN inte uppfylls i ett län ska regeringen upprätta ett åtgärdsprogram för att hamna på rätt sida om gränsen. Program har exempelvis tagits fram för kvävedioxider i Västra Götaland. Eftersom jag tagit del av detta kan jag säga att de här programmen är mycket otydliga ifråga om var ansvaret egentligen ligger och hur de ska genomföras. Eller som Gregor Holmgren, miljöchef i Helsingborg, uttrycker det: ”Som det ser ut nu är de mer önskelistor än handlingsprogram.”

Dessutom har kommunerna krav på sig att avbryta alla planarbeten som leder till att en viss MKN överskrids. Om man ligger nära gränsen eller redan överskridit den, måste då kommunen i princip stoppa all byggnation som kan leda till den mest marginella ökning av utsläppen (genom t.ex. trafikökningar). Det leder till att storstädernas utveckling begränsas trots att det finns ett mycket stort tryck på expansion och trots att det finns kostnadseffektiva sätt att begränsa utsläppen. Det nuvarande regelverket är alltså mycket långt från optimalt. Samtidigt vore det olyckligt om man inte vidtog några åtgärder alls, för luftkvalitet är viktigt, som jag talat om i ett tidigare inlägg.

Men det finns kanske en lösning! I samma artikel talar nämligen Staffan Westerlund, professor i miljörätt vid Uppsala universitet, om lokal utsläppshandel som ett sätt att reglera halterna: ”När en verksamhet minskar utsläppen utöver vad miljöbalkens hänsynsregler kräver, bör överskottet kunna säljas på en lokal utsläppsbörs.” På så sätt skulle ett företag kunna rena sina utsläpp och sedan sälja minskningen till någon som vill bygga bostäder som förväntas ge en viss trafikökning. Enligt honom används sådana system redan framgångsrikt i ett ”betydande antal” länder, däribland USA.

Hm, utsläppshandel finns ju, men finns det verkligen sådan som fungerar på lokal nivå och syftar till god luftkvalitet? När det gäller att begränsa försurning kan jag tänka mig att det går att utforma ett någorlunda effektivt system, men när målet är att hålla halterna under vissa nivåer överallt måste det bli hemskt komplicerat. Bara att bestämma vad ”miljöbalkens hänsynsregler kräver” i befintlig verksamhet blir ett mastodontjobb, för de är alls inte entydiga. Hur ska man sedan bestämma hur mycket utsläppsrätt en viss minskning på ett ställe ska ge? Ett punktutsläpp ger ju små haltökningar över ett stort område. En minskning av ett utsläpp borde väl då ge olika stora (små) utsläppsrätter på olika ställen? Och hur gör man med långväga föroreningstransporter?

Och föreställ er kostnaderna för att hålla reda på alla dessa utsläpp som sker och inte sker och vart de tar vägen och när, och sedan att upprätthålla denna utsläppsbörs…Ja, jag är skeptisk även om jag i grunden är positiv till mer flexibla lösningar än dem vi är hänvisade till idag. Känner förresten någon till något exempel på utsläppshandel i samband med MKN eller motsvarande (dvs. att hålla halter under vissa nivåer)?

Primärenergi

Vad tycker ni om primära förnyelsebara energikällor? Om ni inte vet vad det är, ska jag förklara. Det finns icke förnyelsebara energikällor, såsom fossila bränslen och kärnbränsle, och så finns det förnyelsebara, som vindkraft, bioenergi, och vattenkraft. De senare är exempel på vad vi med en ytterligare distinktion kallar sekundära förnyelsebara energikällor. De är sekundära i det att energin ursprungligen kommer från solens väte, vilket genom fusionsprocessen, strålning till Jorden och diverse omvandlingsprocesser i bio- och teknosfären nyttiggörs för oss i form av elektricitet eller värme. Primära förnyelsebara energikällor (PFE) å andra sidan är sådana där den nyttiga energin uppstår vid själva nyttiggörandet. Men finns det verkligen, undrar du kanske. Inte än, i alla fall inte i industriell skala. Men det är på väg, och kommersiell introduktion behöver inte ligga mer än något decennium bort, om vi får tro en artikel i senaste numret av Science (inte på nätet).

I korthet går PFE ut på att modifiera en konventionell förbränningsprocess, så att bränslet regenereras med minimal energiförlust. Med den så kallade HTEI-tekniken (står för HypoThermal Entropy Inversion) kan bränslet, t.ex. naturgas, först förbrännas, varvid nyttig energi utvecklas. Det återbildas sedan med hjälp av en på kärlets väggar sprayad katalysator, som uppnår en extrem aktivitet i ett supraledande ytskikt, vanligen av ytterbiumnitrid. Det supraledande skiktet möjliggör vad fysikerna kallar endoentropisk spinn-anomali (relaterad till en särskild egenskap hos f-elektronernas spinntillstånd i kondenserad materia), vargenom det kemiska motståndet mot den återbildningsreaktionen avlägsnas utan energiförlust. Det sålunda regenererade bränslet återförs i förbränningskammaren, men då i mer raffinerad (”isopolär”) form som medger HTEI-förbränning med ännu högre återbildningsgrad. För varje förbränningscykel minskar behovet av nytt bränsle, och efter ett stort antal repetitioner har bränslet i praktiken tagit formen av ett arbetsmedium, samtidigt som det nyttiga arbetet per cykel ligger kvar på den ursprungliga nivån. Så är det tänkt i alla fall. Problemet hittills har varit att kyla ner ytterbiumnitridskiktet till supraledande temperaturer utan att reducera den initiala bränsletillförseln (och därmed förbränningstemperaturen) till en nivå där friktions- och pumpförluster gör processens effektivitet oacceptabelt låg.. Men detta är ju bara en fråga om skala, varför en tillräckligt stor anläggning har förutsättningar att överträffa alla existerande energikällor ifråga om effektivitet.

Det huvudsakliga skälet till att denna teknik trots sin närmast oändliga potential inte nått sitt genombrott är att den har gått om belackare som med olika motiv gör allt för att förhindra att PFE realiseras. De har lyckats i en sådan grad att PFE till för några år sedan inte kunde räkna med någon som helst finansiering från forskningsråd och stiftelser. Deras kritik riktar i mångt och mycket in sig på en i grunden förfelad jämförelse med de mastodontiska och kapitalt misslyckade PFE-projekt som drevs i Sovjetunionen på Stalintiden. ”Om det inte funkade då, varför skulle det funka nu?”, typ. Egentligen tycker jag inte att sådan kritik ens förtjänar att bemötas, men med tanke på den spridning den fått är det väl svårt att undvika. Nå, det räcker att konstatera att det sovjetiska PFE-programmet egentligen aldrig var ett program för primärenergi utan endast ett av Stalins många vansinnesprojekt med det gemensamt att en från början god idé förvrängdes till något som bara till namnet påminde om den ursprungliga intentionen. Trotskij hade en bättre förståelse för principen, och kanske skulle primärenergikällor ha utvecklats i Sovjetunionen, om han fått makten istället för Stalin.

Jämte denna ”guilt by association”-kritik finns det inte mycket substantiellt som anförts mot PFE-teknikerna. Vi har förstås de mer fundamentalistiskt lagda fysikerna som hävdar att PFE inte kan finnas, eftersom det skulle strida mot ”termodynamikens huvudsatser”. Det är talande att nästan ingen av dem besitter någon som helst sakkunskap om vare sig HTEI-tekniken eller PFE i allmänhet. Bland mer seriösa kritiker finns några som pekar på svårigheter vid industrialiseringen av tekniken, men ingen som satt sig in i detaljerna har kunnat hitta något fel i metoden som motsäger prognoserna om ett genombrott inom en generation. Det enda som behövs är en politisk vilja att stötta denna teknik tills den nått till den punkt där den klarar sig på marknadens villkor.

Nej, det där var bara ljug. Det finns förstås inga primära förnyelsebara energikällor, och det insåg ni förmodligen med en gång. Vad jag vill illustrera med det här exemplet (som väl i ärlighetens namn blev lite längre än vad som är retoriskt motiverat) är hur effektivt och framför allt naturligt det är för oss att använda principer för att detektera orimligheter i teknisk och svårgenomtränglig argumentation. Den ”primära energikällan” ovan skulle ju vara ett slags evighetsmaskin. Det spelar ingen roll om ni genomskådade mitt fysikaliska mumbo-jumbo; ni skulle inte tro på det ändå. De allra flesta känner nämligen till att evighetsmaskiner är principiellt omöjliga att konstruera, även om inte alla vet hur detta följer av termodynamikens första och andra huvudsats.

Eftersom tilltron till termodynamikens huvudsatser är så grundmurad, förekommer det inte att idéer som står i strid med dem får något som helst genomslag i debatten. Det finns knasbollar som med jämna mellanrum söker upp fysiker för att diskutera sina fantasifullt uttänkta evighetsmaskiner, men de ses som just knasbollar. En vanlig replik från dem är ”hitta felet”, vilket inte behöver vara en lätt uppgift om konstruktionen är komplicerad. Man vet ju att det inte kan fungera, men haken kan vara svår att upptäcka vid ett första påseende. Nu gör det ju inte så mycket mer än att det blir lite pinsamt, för det finns som sagt ingen risk att uppfinnarjocken lyckas övertyga något större antal människor om att maskinen verkligen fungerar.

Men så skulle det inte vara om principerna inte var så allmänt kända och accepterade som de är. Då skulle energidebatten vara full av vansinniga idéer insvepta i lager av teknisk jargong och vilseledande resonemang. För att avslöja tokerierna skulle man alltså inte kunna hänvisa till principer utan vara tvungen att i detalj förklara varför de inte skulle fungera som avsett: analysera processen med avseende på friktionsförluster, visa på felaktiga antaganden om värmeflöden – eller vad det nu skulle kunna vara. Det skulle i alla fall bli väldigt tekniskt, och det är inte alls säkert att man skulle vinna debatten. Och även om man gjorde det, skulle det ständigt komma nya dumheter som måste avslöjas med lika stor möda varje gång.

Precis så här är det i ekonomidebatten (och nu är vi framme vid min poäng!). Det kommer ständigt nya idéer om saker som ska regleras på olika sätt, och man måste ständigt ge sig in i avancerade sakdiskussioner för att påvisa bristerna i förslagen. Och det är, som vi alla är plågsamt medvetna om, långt ifrån alltid det lyckas.

När jag säger ”man måste ständigt”, är det ju en viss kategori människor som åsyftas med ”man”, nämligen de som omfattar vad vi kan kalla kapitalismens huvudprinciper: frivilligt utbyte av varor och tjänster, avtalsfrihet, enskilt ägande. Människor med ett sådant sinnelag agerar utifrån insikten att regleringar som strider mot dessa principer generellt är dåliga och oftast inte primärt utifrån detaljerade kunskaper om de negativa effekterna i det enskilda fallet. När jag hör talas om någon föreslagen reglering som har vissa uppenbara positiva effekter – ”inför minimilöner!”, ”subventionera värmepumpar!”, ”gör studier pensionsgrundande!” – är det inte alltid att jag kan se de negativa konsekvenserna av det med en gång. Men jag tänker: ”det måste finnas en hake”, och så tänker jag på det till jag kommer på vad haken är. Och kommer jag inte på det, frågar jag någon av mina kloka vänner. Men om man inte är övertygad om principernas giltighet kommer man ju inte att göra så, och det är i många fall osannolikt att man då upptäcker felet ”spontant”.

För ekonomi är svårt. Kapitalismens huvudprinciper, som jag kallar dem, är ganska lätta att förstå, men praktisk ekonomi är det inte. Hur ekonomiska värden och arbete är relaterade – det kanske mest fundamentala sambandet i samhället – var inte klarlagt förrän i slutet av 1800-talet, när teorin om marginalnytta kom – ett sekel efter Smith och två sekel efter Locke. Varför det finns företag kunde man förklara först på 1930-talet. På 1930-talet kom ju också Heckscher-Ohlin-teoremet som visade att handel mellan hög- och lågproduktiva länder var lönsam för båda parter. Sambanden mellan ränta, penningmängd och inflation blev vad jag förstår klarlagda först på 1960-talet (ekonomer får rätta mig på de punkter jag har fel här). Vi talar alltså om tämligen basala ekonomiska aspekter på samhället som det tagit hundratals år att få klarhet i – och så väntar man sig att mer komplicerade och nya frågeställningar ska kunna redas ut av var och en utifrån en argumentation som bara uppehåller sig vid sakfrågan!

Eller hur tänker de, alla de som tycker att vi inte ska tala principer utan bara argument i sakfrågor? Jag säger ”alla de”, för det här verkar vara den förhärskande uppfattningen även bland liberaler. Ett argument jag stött på i den här metadebatten är att ”utmaningen ligger i att förklara för människor varför vi löser just det här problemet så och så utan att hänvisa till principer.” Jag kan hålla med om att det är en utmaning, men varför ska man göra det svårt för sig? Eller är det möjligen så att man tror att människor i allmänhet är oförmögna att förstå och uppskatta principer? Exemplet med evighetsmaskinen tycker jag visar att det inte förhåller sig så. Tvärtom tror jag att förmågan att lära sig och tillämpa principer är en del av det mänskliga.

onsdag, januari 18, 2006

Rött kort

Det stormar en hel del kring Roland Andersson, den assisterande förbundskaptenen för herrlandslaget i fotboll. Ändå tycker jag han kommer för billigt undan. Det uttalande som det mesta av kritiken kretsat kring, ”de får väl se matchen på TV”, är nämligen inte det värsta. Det värsta var det han sa när Radiosporten igår gav honom chansen att förklara sig: ”… det är en kultur som funnits i tusentals år. Det är en annan kultur, ett annat land, ett helt annat sätt att leva. Det får vi acceptera.” Det här är inget annat än kulturrelativism av värsta sort. Den för oss självklara synen att kvinnor och män är lika mycket värda och har samma rätt till det offentliga rummet är tydligen kulturellt betingad och inget vi ska kräva av länder där något annat gällt i ”tusentals år”. Vi som tycker annorlunda sitter enligt Andersson ”hemma i den lilla ankdammen”, och säger så för att vi inte kan förstå detta andra sätt att leva.

Men det här är väldigt enkelt. De saudiska kvinnor som vill leva i enlighet med den här kulturen kan ju bara stanna hemma. Det är väl ingen som vill tvinga dem att titta på fotboll. Men den saudiska makteliten vill inte låta kvinnorna välja, och det vet Roland Andersson mycket väl. Det är alltså inte kulturen i sig han försvarar utan tvånget som upprätthåller den.

Just nu känns det inte ett dugg roligt att tänka på fotbolls-VM. Jag hoppas Sverige förlorar alla matcher med minst 6-0.

tisdag, januari 17, 2006

Nytt och romantiskt

Första numret av det nya magasinet Neo damp ner i brevinkastet igår (av någon anledning; två exemplar dessutom!?) Förstasidan pryds av an världskarta. Jag såg inte genast vad för slags världskarta det var, bara att den var mörkblå med en massa vita prickar. Det är en karta som visar jorden på natten, där prickarna är ljuset från städerna. Ledaren inleds så med orden ”På omslaget syns hur människan lyser upp vår värld” – och alla vi som bejakar upplysningens och framåtskridandets romantik ryser av välbehag. Sofia Nerbrands ledare ger på sedvanligt vis några aptitretare för numrets artiklar men bildar samtidigt ett slags programförklaring för tidningen: för teknik, för frihet, för upplysning, för globalisering, för optimism, för njutning.

Detta är kanske det jag väntat på, ett magasin för den intellektuella högern. Hoppas bara att Nerbrand & Co. fortsättningsvis förmår hitta och skriva originella och genomtänkta artiklar i den anda som ledaren förmedlar. I Sverige tycks det mig (men jag har gärna fel här) råda brist på förstklassiga skribenter som skulle kunna författa sådana artiklar; undantaget är väl politiska skribenter. Det finns därför en risk att magasinet bara blir en lätt maskerad politisk tidskrift eller att man låter personer med politiskt skarpsinne skriva texter på områden de egentligen inte behärskar. Nåväl, inledningsnumret ser i alla fall bra ut, och det lutar åt prenumeration.

måndag, januari 16, 2006

Trängsel och ägande - någon som kan reda ut?

Min ambivalens i trängselavgiftsfrågan visar inga tecken på att avta. Jag hade hoppats att jag under den gångna veckan skulle nå klarhet i de principiella aspekterna, så att endast några av omständigheterna givna parametrar skulle kvarstå att fylla i för att avgöra mitt ställningstagande. Men jag har alltså kört fast här; det är bara att erkänna. Och jag hoppas få hjälp att komma loss.

Så här skrev jag förra veckan: ”En allmän väg är en obesatt resurs, i rättighetshänseende likvärdig med obesatta naturresurser som luften, världshaven och månen. (Eller har jag tänkt fel här?) Man kan förstås säga att den ägs av staten, men eftersom staten inte är något rättighetssubjekt, har det ingen större relevans här.” Att staten har byggt och underhåller vägen har förstås viss relevans. Mikael Ståldal tycker att det i sig räcker för att berättiga avgiftsuttag från brukarna. Jag kan väl hålla med när det gäller underhållet men inte vad gäller hur vägen en gång byggdes. När beslutet en gång fattades, var ju tanken att finansieringen var klar, och folk har rätt att vänta sig att det fortfarande gäller. Att ta ut avgift långt senare med en sådan motiveringen skulle bli en form av retroaktiv lagstiftning, som jag tror vi ska avstå från i det längsta. Inte heller tycker jag det verkar rimligt att ta ut underhållsavgifter selektivt på vägar med mycket trängsel. Antingen är avgifterna motiverade av underhållskostnaderna, och då borde man väl införa dem överallt där man har höga sådana, eller också är de motiverade av trängseln, men då kommer man inte ifrån det principiella problemet.

Jag tror det finns ett mycket generellt problem i bottnen av det här, som väntar på sin lösning (eller kanske hellre har funnit en lösning som jag inte känner till). Det har med besättning av resurser att göra. Skälet till att ursprungliga förvärv normalt inte är ett stort problem är att de ursprungliga tillgångarna, som besätts, oftast är mycket små i förhållande till det värde som skapas vid förädlingen av dem, dvs. arbetet. Det utgör ingen kännbar förlust för någon att ägandet uppstått, för det vore så pass mycket sämre att avstå från alla värden som arbetet skapar i närvaro av äganderätter. Det tror jag dock inte gäller för en färdigbyggd väg som än så länge inte är ”förvärvad”.

Nå, statligt ägande är ett lite snårigt ämne med rättighetssubjekt som hämtas ur skiftande majoriteter och deras representanter etc – så låt oss istället betrakta ett exempel som jag tror innehåller essensen av ägandeproblematiken men inte komplikationerna kring staten som ägare. Vi tänker oss att en mycket rik person bygger en väg. Han är generös och låter vem som helt använda den gratis. Han har också bildat en stiftelse som har medel för att stå för underhållet i 100 år. När personen dör, visar det sig att han saknar arvtagare och testamente. Om det nu är en faslig trängsel på den här vägen, vad kan man göra? Om alla är positiva till att införa trängselavgifter, är det förstås inga problem, men vad gör man om några motsätter sig det? Man kan ju försöka blidka dem med ekonomisk ersättning, men någon kanske vägrar oavsett vad som erbjuds. Frågan blir: Kan det över huvud taget vara moraliskt försvarbart att öka framkomligheten medelst avgifter, så länge någon enda person som utnyttjar vägen motsätter sig detta? I så fall, var går gränsen? Hur många människor har man rätt att ge en sämre situation med hänvisning till någon allmän nytta? Det skulle jag gärna ha ett svar på.

Men det behöver ju inte handla om just vägar. Den rike personen kanske har byggt en vacker park eller en skyskrapa. Hur gör man med dem egentligen? Det här mer generella problemet måste någon ha funderat på, och någon smart lösning finns säkert också. Och i den förvissningen lämnar jag frågan öppen och hoppas att någon ska ta upp tråden och leda mig ut ur dimman.

tisdag, januari 10, 2006

Trängselavgifter och transaktionskostnader

I frågan om trängselavgifter finns ett grundläggande informationsproblem: Hur vet man hur viktigt det är att slippa trängsel? Tja, man kan förstås variera avgiftens storlek för att ta reda på var smärtgränsen ligger för de flesta. Det säger något, ja, men är det den mest relevanta informationen? Mycket av debatten om Stockholmsförsöket förs som om det var en självklarhet att försöket är lyckat, om köerna försvinner, men för dem som hellre står i kö än betalar eller avstår från färden vid det aktuella tillfället är ju den köfria situationen ingen förbättring. I själva verket är förändringen en försämring för alla dem som avgiften skrämmer bort från vägarna, för alternativet att inte ta bilen (vid den aktuella tidpunkten) fanns ju förut också, men bedömdes då av dem som sämre än att stå i kö. Och här blir det problematiskt. Skulle vi i andra sammanhang försvara en reglering som tar ifrån människor möjligheten att göra något som de vill göra och inte inkräktar på andra människors liv, hälsa och egendom?

Jag har länge förespråkat trängselavgifter, men det informationsproblem jag talar om här har varit en svår nöt att knäcka. Tidigare har jag sagt att det får bli en politisk fråga hur mycket köer som ska accepteras (då kopplade jag det till ett resonemang om att avgifterna skulle användas till att finansiera utbyggnad av vägnätet), men i takt med att jag insett hur många som faktiskt kan förlora på avgiftssystemet har jag blivit alltmer tveksam till att ge politikerna den makten. Status quo innebär i och för sig att politiker istället får ta ställning till skattefinansierade vägbyggen och subventioner till kollektivtrafik, så alldeles självklart är ju inte detta.

För att återkomma till frågan ovan (”Skulle vi i andra sammanhang försvara…”) bör det påpekas att det finns ett antal andra skäl att införa trängselavgifter än just att öka framkomligheten. Trängsel leder till ryckig körning med många accelerationer, och i samband med dessa kommer en stor del av de miljöfarliga utsläppen av t.ex. kväveoxider och partiklar. Naturligtvis bidrar också själva trafikmängden kring en stad till föroreningens omfattning. Jag pendlar mellan att tycka att trängselavgifter är ett bra styrmedel för att uppnå god luftkvalitet och att inte tycka det (borde inte sådana miljöstyrande avgifter utformas på ett annat sätt än avgifter för framkomlighet?), men i den här diskussionen bortser vi från den aspekten.

Ett annat skäl, som brukar vara mitt huvudargument (utom i stunder av tvivel som denna), är att alternativet till avgifter ofta blir skattefinansierad utbyggnad av vägnätet. Och här kommer hela det marknadsekonomiska resonemanget om icke prissatta resurser, ohämmade efterfrågeökningar osv. Det resonemanget har ett värde, men bara under förutsättning att skattefinansierad vägutbyggnad är en nödvändig följd av kösituationen – och det är det ju inte. Det är en fullt möjlig politisk position att motsätta sig trängselavgifter samtidigt som man motsätter sig skattefinansierad vägutbyggnad och kanske förespråkar avgiftsfinansierad dito istället. Det här argumentet bör alltså formuleras ”under förutsättning att skattefinansierad vägutbyggnad (eller subventionerad kollektivtrafik) är enda alternativet till trängselavgifter…”, och då blir det ju rätt mycket svagare.

Utifrån den retoriska frågan ovan ter det sig alltså svårt att motivera införandet av trängselavgifter. Samtidigt finns det inga principiella svårigheter men väl stora praktiska fördelar med avgiftsfinansierade privata vägar. Kan inte trängselavgifter ses som ett steg i den riktningen? Jo, det kan det kanske, men det behöver inte vara rätt för det. Det är inte tillståndet att någon äger en väg och tar betalt för dess användning som är problematiskt utan processen vargenom vägen blir ägd. En allmän väg är en obesatt resurs, i rättighetshänseende likvärdig med obesatta naturresurser som luften, världshaven och månen. (Eller har jag tänkt fel här?) Man kan förstås säga att den ägs av staten, men eftersom staten inte är något rättighetssubjekt, har det ingen större relevans här.

Har nu någon, t.ex. staten, rätt att monopolisera denna resurs eller mer allmänt inskränka andra människors tillgång till den? När det gäller ursprunglig besättning av resurser brukar man hänvisa till Locke, som ställer upp förbehållet att det efter besättningen ska finnas en mängd av resursen ”enough and as good left in common for others”. Jag har svårt att se att så skulle kunna vara fallet när man inför trängselavgifter i en stad, för då försvinner ju hela mängden av den obesatta resursen (men skulle det kunna gå med enstaka filer?). Sedan är jag lite osäker på om det finns situationer där man kan bortse från att Lockes förbehåll inte är uppfyllt (se nedan), men moraliskt tveksamt är det i alla fall.

Om vi accepterar att vägen inte kan tas i besittning, måste vi då samtidigt finna oss i ständigt växande köer? Inte nödvändigtvis. Som jag var inne på i inlägget om utsläppsrätter härom dagen, blir på en fri marknad det faktiska utfallet detsamma oberoende av den initiala äganderättssituationen, om transaktionskostnaderna kan försummas. Om vi för ett ögonblick gör just detta, dvs bortser från transaktionskostnaderna, skulle vägträngselproblemet kunna lösas genom att de som är mest angelägna om att köra på vägarna utan köer sluter avtal med dem som mot viss betalning kan tänka sig att avstå. Var och en får då själv avgöra hur viktigt det är att köra bil i rusningstid och hur viktigt det är att slippa kö, och ingen tvingas till något. Utan någon som helst organisation skulle det här dock inte inträffa, för folk skulle inte orka sluta sådana avtal med en massa människor de aldrig träffat.

Behövs det då statlig intervention här? Nej, vi får inte underskatta entrepenörers påhittighet vad gäller att organisera verksamheter effektivt. Generellt gäller det att en fri marknad spontant ordnar sig på ett sätt som minimerar transaktionskostnaderna. Precis hur går ju inte att veta (det ligger i sakens natur), men jag kan tänka mig åtminstone ett sätt som skulle kunna fungera. Låt privata företag fotografera nummerplåtar på det sätt som nu görs i Stockholm. Sedan skulle de kunna sätta upp något slags webbtjänst där man antingen får anmäla att man är beredd att betala för att slippa kö eller att man är beredd att avstå från att köra mot viss ersättning. Företaget skulle kunna föra statistik för att se till att endast de som brukar köra på vägen kan få rätt till ersättning. Företaget blir så småningom bra på att identifiera personer som kan tänka sig att betala och personer som det kan löna sig att ge ersättning och på att lägga avgiften på rätt nivå. Statens roll i sammanhanget blir att peka ut platser där det är tillåtet att sätta upp kameror och att kontrollera att informationen från bilderna inte missbrukas, att de raderas med jämna mellanrum etc.

Nå, det var en möjlighet som jag själv i all min amatörmässighet tänkte ut. Det finns helt säkert andra som är bättre. Om någon av dem är tillräckligt bra för att lösa köproblemen är svårt att säga (och skulle det ha någon betydelse egentligen?), men vi borde väl i alla fall överväga dessa lite mer innan vi inför kostsamma och tvingande system utan att ens veta hur vi ska utvärdera konsekvenserna? Och den generella frågan om höga transaktionskostnader på ett område motiverar statliga ingrepp och i så fall när och hur borde vi väl också börja diskutera?

lördag, januari 07, 2006

Kommentar till "Om utsläppsrätter"

Mikael Ståldal är inte odelat positiv till utsläppshandeln som jag skrev om igår. Så här skriver han i en kommentar:
”Själv har jag inte så höga tankar om EU:s utsläppshandelssystem. Den nuvarande utdelningsstrategin riskerar att skapa godtycke och korruption då det inte finns några tydliga regler för hur utsläppen ska fördelas. Om utsläppen ska minskas, och det är ju syftet, så kan inte alla aktörer få i enlighet med historiska utsläpp. Det är dessutom konkurrenshämmande då nya aktörer för svårare att ta sig in på marknaden. Vidare så är systemet inte helt 'tätt' då gränsen för vad som ska ingå inte är glasklar och det finns en del kryphål.

(Transportsektorn är ju inte med, så priserna på fordonsbränsle lär inte påverkas.)

Det finns dessutom en fara med systemet då det tenderar att invagga folk i en (troligtvis falsk) trygghet att nu löser sig problemen av sig själv, nu behöver vi inte göra något mer. T.ex. så brukar kärnkraftsmotståndare hävda att det nu är oproblematiskt att lägga ner svenska kärnkraftverk då utsläppsrätterna garanterar att det inte blir någon utsläppsökning av fler kolkraftverk[...].”
Det är ju bara att hålla med. Jag tycker i och för sig trots detta att det är bra att utsläppshandeln kommit i gång (och min tillfredsställelse över den inköpta CO2-rätten kvarstår), men det är mer för vad jag menar att systemet kan utvecklas till än vad det är idag.

fredag, januari 06, 2006

Om utsläppsrätter

På Svenska Naturskyddsföreningens hemsida kan man nu köpa utsläppsrätter för koldioxid. Jag har just för 350 kronor köpt utsläppsrätten för ett ton koldioxid och därmed garanterat att den fossila koldioxid som övriga EU-medborgare kan släppa ut under perioden 2005-2007 minskar med precis denna mängd (inom de sektorer som omfattas av utsläppshandeln). Naturskyddsföreningen köper alltså utsläppsrätten för min räkning och utövar sedan rätten att inte utnyttja den för utsläpp. Det är coolt. Så rätt. Tack SNF, ert GMO-dravel är (nästan) förlåtet!

Varför är då detta ”så rätt”? Jo, utöver den reella effekten visar detta initiativ visar hur ett system för förbättring av miljön genom frivilliga insatser skulle kunna se ut. Två anmärkningar är på sin plats här. För det första är det ju inte givet att denna begränsning av CO2-utsläpp bör vara frivillig (SNF tycker inte det), men i ett läge där det är svårt att bevisa att kostnaden för miljöinsatsen motiveras av de minskade skadorna (vilket en del hävdar inte ens gäller för Kyotoavtalet), är det en tilltalande lösning. För det andra är det CO2-tak som utsläppsrätterna utgår från förstås inte ett frivilligt åtagande utan ett myndighetsingrepp. Det som är frivilligt är sänkningen under detta tak, som SNF nu åstadkommer.

Nu när vi är medvetna om denna möjlighet, kan vi fråga oss om begränsning av CO2-utsläpp bör vara påtvingad eller frivillig. Mer exakt uttryckt: ska utgångsläget vara att man får släppa ut eller att man inte får släppa ut? I det förra fallet måste den som vill förhindra utsläpp betala någon som skulle vilja släppa ut för att avstå från det. I det senare måste den som vill släppa ut betala alla som slippa utsläpp för att ändå acceptera en viss mängd. EU:s utsläppshandelssystem kan sägas utgöra en medelväg mellan dessa ytterligheter på så sätt att de verksamhetsutövare som släppt ut mycket CO2 förut får fortsätta med det utan att inhandla några utsläppsrätter, medan den som vill införa nya utsläpp (t.ex. en ny aktör på en marknad) måste köpa sådana.

Lägg märke till att den marknad för utsläppsrätter som uppstår i båda fallen – dvs. oberoende av om det är den som vill orsaka eller förhindra utsläpp som måste köpa dem – innehåller drivkrafter för högre bränslepriser, energisnålare produktion, alternativa energikällor osv. Om jag måste köpa utsläppsrätter för att kunna släppa ut, lönar det sig förstås att vidta åtgärder som minskar utsläppsbehovet. Om jag däremot har rätt att släppa ut från början och det finns folk som vill köpa (icke-) utsläppsrätter, lönar det sig på motsvarande sätt att minska utsläppsbehovet, eftersom jag då har mer utsläppsrätter som jag kan sälja.

Man frågar sig då vilken roll det spelar viket system vi väljer. Och här, mina damer och herrar, kommer svaret: I avsaknad av transaktionskostnader är utfallet oberoende av den initiala fördelningen av äganderätter. Detta är det s.k. Coaseteoremet, efter Ronald Coase som formulerade det 1960. Med ”utfallet” avses realia, det som verkligen händer, huruvida Sven Svensson tar bussen till jobbet, om Husbyggarna AB installerar solfångare på husen de bygger, om Energikoncernen AB startar en ny kärnreaktor etc. Den som har svårt att övertyga sig om teoremets riktighet rekommenderas att läsa Erik Mobergs pedagogiska text om det (stycket "Marknadsavtal och Coase"). (Själva beviset har jag inte sett.)

”I avsaknad av transaktionskostnader” är en nyckelfras i sammanhanget. Transaktionskostnader är kostnader associerade med att etablera, övervaka och genomföra en ekonomisk transaktion. Sådana finns alltid, och ofta spelar de en avgörande roll (det är t.ex. de som gör att det finns företag med löntagare och inte enbart enskilda företagare). I fallet med CO2-utsläpp är de utomordentligt stora. En enda individ eller ett företag kan inte göra så mycket oavsett hur den initiala äganderättsfördelningen ser ut (vem som måste köpa utsläppsrätter), och det krävs en massiv samordningsinsats för att förändra densamma (mot mer eller mindre utsläpp). Om man som utgångsläge inte får släppa ut något alls, måste den som vill göra ett utsläpp förhandla till sig tillstånd från varenda medmänniska. Det är inget man gör innan man startar bilen på morgonen precis. Om omvänt alla utsläpp initialt är tillåtna, har den som vill begränsa dem ett ofantligt antal aktörer att förhandla med.

Vad är då bäst? Teorierna ger inte mycket vägledning här. Coase visade visserligen också att en fri marknad spontant organiserar sig så att transaktionskostnaderna minimeras för en given initial fördelning (alltså: ju mer ”marknadsmässiga” lösningar, desto bättre), men vilken initial fördelning som har de lägsta potentiella transaktionskostnaderna (eller innebär den minsta avvikelsen från det optimala tillståndet, vilket kanske inte måste vara samma sak?) kan teorin inte avgöra. Det blir en politisk fråga som får avgöras utifrån våra bedömningar om faktiska förhållanden. För att kunna göra den bedömningen i denna viktiga fråga behöver vi därför mer forskning och mer debatt om transaktionskostnader. Det är kunskapen om dem som avgör vilka politiska åtgärder som över huvud taget behövs. Det är väl där all miljöpolitik egentligen borde börja?

Och till sist: Kära läsare, om ni funderar på att rösta på miljöpartiet för att de andra partierna inte går tillräckligt långt vad gäller att begränsa klimatpåverkan, gå istället in på Naturskyddsföreningens hemsida och köp några utsläppsrätter – och rösta sedan på ett vettigt parti i september.

måndag, januari 02, 2006

Klassförakt

”DRICKANDET EN KLASSFRÅGA” Har ni sett den rubriken någon gång? Nej, jag tänkte väl det. Det visar sig nämligen att höginkomsttagare dricker mer alkohol än låginkomsttagare (Forskning och Framsteg 1/06). Förhållandet står alltså i motsats till det som råder för rökning som konsumtion av fet mat – båda vedertagna ”klassfrågor”. Och det skulle onekligen kännas konstigt om någon kallade alkoholkonsumtionen en klassfråga, även om det ytligt sett vore helt följdriktigt. Vad kan det bero på? Jag tror svaret på frågan är att beskrivningen av alkoholproblematiken som en klassfråga inte väcker något särskilt medlidande, alltså inget medlidande utöver det som folk redan har med alla människor med alkoholproblem. De flesta av oss kan mycket väl tycka att det är synd om rika med alkoholproblem, men det finns väl ändå inget som tvingar höginkomsttagare att dricka mer än låginkomsttagare, tänker vi. Om de gör det, är det väl deras val, och den extra risk som deras högre konsumtion är associerad med är ju då egentligen självpåtagen.

Det här är vad jag kan se ett i grunden oantastligt resonemang. Den fråga som föds ur det är då varför vi ändå är så pigga på att rubricera rökning och fet mat som klassfrågor. Varför kan vi inte på samma sätt helt enkelt konstatera att fattiga i större utsträckning än rika väljer att röka och äta fet mat och inte se något särskilt orättvist eller beklagansvärt i klassberoendet? Jag kan inte se någon annan förklaring än att vi är mer benägna att se låginkomsttagare som oförmögna att fatta rationella beslut, som offer för sitt eget oförstånd. Vill arbetarklassen (som den ofta kallas) bli sedd så? Det har jag svårt att tro. En omsorg som utgår från att människor inte kan sköta sina egna liv om de tillhör en viss klass och gör detta utan belägg brukar inte välkomnas av dem som är föremål för den. Måste vi se det så? Absolut inte. Vad hindrar oss då från att sluta med dessa nedlåtande översittarfasoner och respektera människors val på samma sätt oberoende av samhällsklass? Ingenting – såvida man inte är ute efter billiga solidaritetspoäng. (Man skulle möjligen kunna hävda att även jag är ute i ett sådant ärende med detta inlägg. Det bästa försvaret mot en sådan anklagelse är väl att citera Churchill: ”Man måste göra det rätta, även om det ligger i partiets intresse.”:-))