lördag, september 30, 2006

En hård recension

Blogger har fått för sig att The Pilotwave är en spamblogg. För att posta inlägg måste jag skriva av ett lösenord som syns som en bild på skärmen, och det gör väl inte så mycket, men i torsdags och igår (fredag) var bloggen spärrad – vad jag förstår tillsammans med en massa andra förmodade spambloggar – och kom inte tillbaka förrän jag postade ett nytt inlägg. Om det nu var någon som försökte ladda ner den då, vet ni alltså varför den inte verkade finnas.

Jag måste säga att algoritmiken bakom spamfilter o.d. inte är lätt att gissa sig till utifrån de mail som felaktigt fastnar. Det känns oftast helt godtyckligt. Och varför skulle den här bloggen antas vara spam? Kan ni förstå det?

söndag, september 24, 2006

Telekonservativ

Var snälla och säg inte ”Hej Staffan” när ni ser mitt namn på mobildisplayen. Jag blir alldeles ställd och kommer av mig. Och det vill ni väl inte? Det är ju faktiskt så att det finns konventioner för hur ett telefonsamtal inleds och avslutas, och många av oss har de första replikerna för några samtalskategorier inövade. I rutinen ingår att man först presenterar sig, och det går ju inte om den svarande personen redan sagt ens namn. Eftersom man ofta inte kan vara säker på att den som svarar vet vem det är som ringer (han kanske har glömt skriva in ens nummer i telefonboken, och hur viktig är man egentligen för honom?), kan man heller inte ändra rutinen. I stället måste man ha två inledningar snabbt tillgängliga i minnet, vilket gör det hela jobbigare och tar fokus från väsentligheterna. Och det vill vi väl inte?

Rökförbudet - andra iterationen

Rökförbudet på krogen har blivit en succé. De farhågor som motståndarna (jag inräknad) uttryckte har inte besannats. Krogbesöken har inte minskat, snarare ökat, och en stor majoritet av folket, ja till och med åtta av tio rökare, är nöjda med förändringen enligt Folkhälsoinstitutet. Det verkar heller inte vara några problem med efterlevandet.

Förbudet verkar alltså ha fyllt alla sina syften. Bra, då kan vi väl avskaffa det nu!? Bland de liberala förbudsförespråkare jag diskuterade saken med innan förbudet infördes var en bärande tanke bakom ställningstagandet ofta att marknaden inte riktigt fungerade här. De flesta krogbesökare vill egentligen slippa rök, men ingen krog har råd att gå före och därmed tappa alla rökande gäster och deras sällskap. Eller något liknande. Argumentationen bygger i varje fall på att den här marknaden har fastnat i något slags lokalt optimum ur vilket den inte kan ta sig utan en knuff i rätt riktning.

Nu har förbudet svarat för just den knuffen, och reaktionerna från allmänheten indikerar ju att de som resonerade så hade rätt så till vida att mycket få vill tillbaka till det gamla tillståndet. Därför bör vi, om vi avskaffar förbudet nu, inte räkna med att få tillbaka den gamla situationen. Vilken krog skulle nu vilja öppna för rökning när alla andra har rökfritt, och det är vad folk vill ha? Ja, inte den krog som har många gäster i alla fall. Däremot skulle man kunna tänka sig att det i större städer skulle kunna uppstå en liten nischmarknad för folk som sätter ett mycket stort värde på kombinationen av mat/dryck och rökning (och inte har några ickerökande kompisar). Eller också gör det inte det, men då har vi ju inte förlorat något.

Det är klart att det inte går att med hundraprocentig säkerhet fastslå att vi inte återfår den tidigare situationen, men med tanke på hur positivt mottagandet av förändringen varit och att säkerligen människors attityder hunnit ändras som en följd av den, borde väl bevisbördan ligga hos dem som hävdar att förbudet fortfarande behövs?

Det här gäller förstås inte dem som motiverar sitt ställningstagande för förbud på något annat sätt. Vad gäller arbetsmiljöfrågan skulle man kunna införa en reglering som innebär att ingen som idag har en anställning i krogbranschen ska behöva acceptera rök i lokalen för att behålla sitt jobb. Likaså skulle man kunna ge arbetssökande rätt att neka till jobb där de utsätts för tobaksrök utan att förlora A-kassa. Det blir en del juridiskt krångel, men ett förbud mot något som är frivilligt för alla inblandade parter är alltid ett mycket dåligt alternativ som inte ska tillgripas annat än som en sista utväg. Eller hur?

lördag, september 23, 2006

Schlagern och livet

Innan klockan slår en sista gång
Ska vi dansa hela natten lång
Batterierna i klockan tar slut klockan fem på morgonen...? Eller vad menar han egentligen, Patrik Isaksson i ”årets öl-låt”? Och viktigare – hur kommer man undan med sådant nonsens? För några klagomål har jag inte hört. Det är ju en sak att det ibland blir svårt att få ihop grammatiken och att en och annan banalitet slinker med, men man kan väl i alla fall förvänta sig att texten hänger ihop logiskt? Ett annat förvånande exempel på att man inte kan det är ”Min kärlek”:
Sätt din tro till gudarna
Som styr vad som händer
En dag i sänder
Låtens poäng är väl ungefär att den stora kärleken, när den väl kommer, är så omtumlande att man känner att den måste vara förutbestämd för en. Är det inte då väldigt märkligt att gudarna är så kortsiktiga och oförutseende att de styr vad som händer ”en dag i sänder”? Hur kunde Ingela ”Pling” Forsman vara nöjd med det resultatet? Hon måste väl ha någon yrkesstolthet?

På tal om Ingela ”Pling” Forsman hörde jag henne i något sammanhang säga att en schlagertext är en svår utmaning i det att den både ska säga något som inte sagts förut och vara något som alla kan känna igen sig i. Där tror jag hon har fel. Det behöver inte alls vara något alla kan känna igen sig i. Den kanske största schlagern genom tiderna, ”My way”, handlar om en person som snart ska dö. Det är definitivt något de flesta saknar erfarenhet av. Ändå berörs vi. Ja, herregud, det är ju en av konstens största förtjänster att den låter oss erfara känslor härrörande från upplevelser som våra egna med nödvändighet begränsade liv inte erbjuder oss.

Men, invänder någon, schlager är inte konst, och därför behöver man inte ställa sådana krav på den. Nej, det behöver man kanske inte, men det handlar inte så mycket om att ställa krav som att släppa existerande krav på konformism och anpassning till genrekonventioner. Schlager är visserligen konst för en mycket bred publik, men det betyder inte att man måste anstränga sig för att enbart använda uttjänta fraser och metaforer (så att man t.ex. råkar stapla ”dansa hela natten lång” på ”tills klockan slår en sista gång”). Det betyder inte heller – och här kommer vi till den aspekt som väl mer än något annat gör att jag har oerhört svårt för schlager – att man måste eller ens är betjänt av att inta en ironisk hållning av typen ”det här är ju inte riktigt på allvar så det spelar ju ingen roll vad texten säger”.

Jag tänker på ett råd jag ofta haft nytta av vad gäller hur man ska förhålla sig till en publik: Överskatta inte deras förkunskaper. Underskatta aldrig deras intelligens. Just så – om man med ”förkunskaper” här avser erfarenheter – borde Ingela ”Pling” Forsman och hennes kollegor tänka.

onsdag, september 20, 2006

Tvångsvård

Sakine Madon har skrivit ett inlägg på sin blogg om droger som jag skulle vilja följa upp. Jag tycker överlag hennes synpunkter är kloka och väl avvägda, men hon är lite osäker i frågan om tvångsvård: ” något kluven i frågan om tvångsvård av knarkare. Spontant säger jag nej. Men skulle det visa sig att i princip alla som får vården i efterhand tackar och säger att det är det bästa och enda sättet de kommer ur ett missbruk, fine. Kör på.”

Vi kan nog utgå från att inte ”i princip alla” säger detta. Några ser inte alls sitt narkotikabruk som ett problem och blir bara djupt kränkta av tillgreppet. Även bland dem som inser att de har en i längden ohållbar situation finns det säkert en och annan som förbehåller sig rätten att själv bestämma när ett allvarligt försök att bryta beteende ska göras. Och några är fullt medvetna om vart deras beteende leder men är beredda att betala priset för att kunna fortsätta med drogande (som huvudpersonen i den förtrollande Farväl Las Vegas).

Ändå tycker jag att tvångsvård kan vara motiverat under vissa förutsättningar. För det första finns det två huvudskäl – som ofta slås ihop – till att använda tvångsvård: Man kan genom sitt drogmissbruk bli en fara för å ena sidan sig själv och å andra sidan sin omgivning. I det senare fallet behöver användandet av tvångsmedel inte bli så problematiskt. Samhället måste ha rätt att skydda sina medlemmar – med våld om så behövs – från människor som hotar att skada dem – avsiktligt eller oavsiktligt.

Problemet blir väl att bevisa kopplingen till drogen. Vad gäller ökad våldsbenägenhet är det vad jag vet bara ett fåtal droger, varav alkohol är en, som bevisligen har den effekten, och vi vet ju att det finns gott om alkoholister som aldrig blir våldsamma. Man skulle kunna tänka sig en drog som med nästan hundraprocentig säkerhet får brukaren att begå våldsdåd eller andra kränkningar, men tills den situationen uppstår måste det till något mer än en statistiskt säkerställd korrelation mellan en viss drog och ett visst brottsligt beteende för att motivera tvångsvård av alla som missbrukar drogen ifråga. Vad som krävs är att missbrukaren bevisat sin farlighet i handling. Då har vi rätt att använda tvång, och vi får använda det tvångsmedel som vi anser vara effektivast. Detta är något annat – eller i alla fall formellt något annat – än det vi normalt kallar straff, dels för att det kan bli aktuellt även om uppsåt för handlingen saknades, dels för att hotet om tvångsvård kan tillkomma ovanpå och även efter avtjänandet av det egentliga straffet (t.ex. fängelse).

Ett besläktat fall – men som väl egentligen utgör en tredje kategori – är det där missbrukaren är vårdnadshavare för ett omyndigt barn. Med föräldraskapet följer ju förpliktelser. Jag pendlar mellan att tycka att samhället har rätt att tvinga föräldern att i någon mån uppfylla dem och att samhället bara har rätt att hota med att frånta föräldern vårdnaden. Hm, det var tydligen ett område jag inte täckt så väl i mina funderingar.

Det andra huvudskälet – att man blir en fara för sig själv – hur kan man se det som ett skäl alls? Har man inte rätt att göra vad man vill med sitt liv, inklusive riskera det för en njutning? Jo, det tycker jag att man har. Ett samhälle som inte låter människor välja själva blir inte ett gott samhälle utan ett där medmänniskor blir fiender och väld en oumbärlighet. Varför ska en människa lägga de restriktioner på sitt handlande som respekten av andras rättigheter medför, om samhällets konstitution inte garanterar henne samma respekt tillbaka? Ömsesidighet eller reciprocitet, som jag föredrar att kalla det, är ett av samhällets fundament, och den enda formen av reciprocitet som jag kan se som förenlig med människors vitt skilda önskningar och passioner (vissa gillar centralstimulantia, andra folkdans) är en som bygger på just frihet.

Nå, det är den enda formen, men med vissa förbehåll. Och här kommer vi till min poäng Själva nyttan med friheten är ju att den ger oss möjlighet att göra saker som enligt vår bedömning gör livet bättre. Men om vår bedömning av vad som är bra för oss varierar kraftigt med tid och sinnestillstånd, är det inte säkert att friheten har något värde för oss. Om jag t.ex. ständigt berusar mig med droger, är jag kanske inte beredd att genomgå det lidande som en avgiftning och avvänjning skulle innebära, men i nyktert tillstånd skulle jag kanske anse den därmed vunna drogfriheten värd det priset. Det verkar ju finnas många missbrukare som har just den erfarenheten. En del droganvändare är verkligen nöjda med det drogarliv som andra ser som rena fördärvet och vill återvända till det efter att ha nyktrat till och tagit sig förbi eventuella abstinensbesvär. Det är svårt att veta eller ta reda på för någon annan i förväg.

Därför tycker jag det är rimligt att man får ingripa med tvångsmetoder innan man vet hur det ligger till. Därefter – i nykter tillstånd – måste personen få chansen att utrycka sin önskan för fortsättningen. Om han börjar droga igen, vill han då bli tvångsomhändertagen på nytt? Om svaret blir nej, kan det inte bli aktuellt med fler tvångsingripanden, inte på länge i alla fall. Det är klart att människor ändrar värderingar, så kanske bör ett sådant besked bara gälla en viss tid? Nå, vi talar väl i så fall om rätt många år i alla fall. Man kan förstås alltid tänka sig att personen just nu har kommit på ”bättre” tankar, men när någon nyligen gett besked, är ju det troligaste att det gäller. Vi skulle inte resonera annorlunda i några andra fall. För att helt undvika tvångsomhändertagande skulle man också kunna få ge besked i förväg. Eller vore det värdelöst med ett sådant besked från någon som inte lärt känna drogens verkan på allvar? Jag är lite osäker där.

Det är alltså som jag ser det moraliskt försvarbart att tillgripa tvång en gång och sedan låta personen välja själv. Det är ju för övrigt så det brukar gå till vid ”avprogrammering” från destruktiva sekter, även om jag inte vet om man egentligen får använda tvång i det sammanhanget. Det är hur som helst inte aktuellt att hindra en person från att gå tillbaka till sekten efter ett sådant avprogrammeringsförsök, och jag tror de flesta håller med om att man inte kan göra mer än ett försök. Sedan måste man respektera personens vilja att tillhöra sekten, även om man inte förstår varför (och naturligtvis också då man tror sig veta varför).

Är det förresten någon som vill förbjuda destruktiva sekter? Det borde vara ganska lätt att motivera utifrån de argument som vanligtvis används för förbud mot diverse rusmedel.

söndag, september 10, 2006

Ny föresats

Jag ska skriva minst fyra blogginlägg i veckan. Detta krav ska jag ställa på mig själv. Hur länge tror ni jag klarar det? Jag gissar 3-4 veckor, men jag överraskar gärna mig själv.

För man överraskar verkligen ofta sig själv med hur mycket mer man kan uträtta om det finns en plikt som fordrar det – även om plikten ifråga snarare är upplevd eller konstruerad än veklig. Det upplevda tvånget är en befrielse, ja just det, en befrielse. Det är en befrielse från svårigheten att välja tillfället för den nödvändiga försakelsen. I alla fall är det så för mig. Problemet är nämligen inte alltid att försakelsen känns för stor eller att man inte är övertygad om dess nödvändighet utan att man i varje i varje tillfälle då den skulle kunna göras saknar en impuls för att välja just det tillfället. Varför just nu? Varför inte senare? Kan det inte komma ett bättre tillfälle, ett som är mer vikt för ansträngningen?

Tänk vad enkelt det är på jobbet! Har man ett åtagande, hur svårt och jobbigt det än förefaller, är det bara att ge sig i kast med det. Det finns inget utrymme för tvekan. Det är bara att göra det. Man behöver inte fundera på om man är lite trött, om det är något bra på TV, om man kommer att vara mer inspirerad i morgon, etc. Tvånget (som i det fallet är ett verkligt om än frivilligt påtaget sådant) befriar oss från distraherande alternativ och frigör därmed skaparkraften.

Lite tillspetsat kan man säga: Vi behöver frihet för att skapa, men vi behöver också tvång. Nja, inte så lite tillspetsat kanske, för det tvång det handlar om här är ju inte det som den gängse betydelsen (våld eller hot om våld) avser utan mer ett förhållningssätt, som rent själsligt påminner mycket om det som framkallas av ett verkligt tvång. Eller gör det det? Nå, det väsentliga är att det sammanfaller med upplevelsen av det verkliga tvånget i det avseendet att den påbjudna handlingen ifråga för ens inre framstår som en självklarhet – så given att alternativa handlingar inte ens behöver övervägas.

Det är detta jag försöker åstadkomma med mina föresatser, löften till mig själv och (som i det här fallet) publika utfästelser. Här finns det dessutom ett visst tävlingsmoment att dra nytta av. Nåväl, föresatsen gäller från och med nästnästa vecka. Fram till dess är det ju valrörelse; ”ända in i kaklet” och allt det där ni vet.