Texten som parantes

Är det inte märkligt att poesi fortfarande ges ut i textform? Detta slog mig när jag lyssnade på Luscious Apparatus med Recoil. Det är egentligen ett stycke recitation av New York-poeten Maggie Estep som förstärkts med ett sparsamt om än suggestivt musikackompanjemang av Alan Wilder. Jag insåg att den här dikten om den gavs ut i i textform inte skulle kunna mäta sig med den sprängkraft den får med Esteps expressiva tonskiftningar och bitvis exalterade stämma.

Och det är ju inget konstigt med det. Vi förmår aldrig att med samma mängd ord uttrycka lika mycket i text som i tal. Inte i närheten. Jo, i och för sig kan vi komma i närheten när det gäller att förmedla i sig triviala uppgifter som telefonnummer och liknande, men i de fall känslor, omdömen och attityder är en del av informationen är talet det otvivelaktigt effektivaste mediet. (En längre diskussion om detta finns i Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk, som, som läsaren kanske anar, har inspirerat till resonemanget här.)

Med det sagt finns det givetvis viktiga skäl till att text är att föredra i många sammanhang. De klassiska är ju att informationen kan förmedlas över tid och rum och att den bara behöver formuleras en gång för många mottagare. Man kan ju också känna sig osäker på sin röst eller sin förmåga att hantera själva talsituationen. I modern tid har andra skäl tillkommit som att det är jobbigt att besöka eller för all del ringa till någon samt sådana aspekter som att det känns tryggare att konversera mejlledes med nätdejten ett tag innan man ger sig ut på hal is med samtal och möten.

Inget av detta gäller dock för poesin. Inte nu längre i alla fall. Sedan nittonhundratalets början kan ju reciteringar spelas in och mångfaldigas. Dock var det länge förenat med höga kostnader, och med tanke på hur små intäkter lyrik oftast inbringar är det inte svårt att förstå att poesi på skiva inte slog igenom som utgivningsalternativ. Dessutom förutsatte ju uppspelningen att man satt vid en grammofon, vilket kanske inte var vad de flesta lyrikkonsumenter föredrog.

Men nu har ju även detta ändrats. Att spela in tal med god kvalitet är billigt och enkelt, och att publicera är lika billigt och enkelt. Vill man sedan tjäna pengar på utgivningen (vilket jag hur som helst tror att få poeter räknar med) måste det ju i alla fall vara enklare att lägga ut alstret på någon kommersiell nedladdningssajt än att få den tryckt av ett bokförlag.

Men, invänder någon, är det så säkert att poeten verkligen har talang för att framföra sina dikter? Nej, det är det förstås inte (Bodil Malmsten låter rätt trist, och T. S. Eliots läsning av The Waste Land var jag tvungen att stänga av), men det är ju samma sak som med musik och – för att ta ett ännu mer närliggande exempel – dramatik. Besitter man förmågan att skapa grundmaterialet men inte den att framföra det, kan man separera de olika delarna av kreationsprocessen. Inom musiken handlar det till exempel om att en låtskrivare samarbetar med en sångare, medan en pjäsförfattare ofta skriver för en teater.

Naturligtvis kan man välja att ge ut själva grundmaterialet. I fallet med musik var det faktiskt så det fungerade fram tills skivförsäljning slog igenom: man köpte ett nothäfte och spelade själv. Men liksom nothäften numera främst är ett verktyg för professionella musiker och några som musicerar på hobbynivå och moderna pjäser i bokform knappt säljs alls, borde lyrik i textform vid det här laget vara en marginell företeelse på konsumentnivå. Framför allt borde den upplästa dikten ses som det primära konstverket, medan den skrivna dikten i huvudsak borde finna till för den som vill studera in den själv för att göra en ny tolkning av den.

Det skulle i så fall vara en återgång till den muntliga tradition som diktningen föddes i (vilket förstås inte är ett argument i sig). Dikten i textform skulle så småningom bli blott en parantes i poesins historia, en mellanperiod då människor ville förmedla dikten över tid och rum men inte hade teknik för att göra det annat än genom att reducera den till den kod vi kallar skrift.

Resonemanget borde för övrigt bli detsamma för prosa och romaner, men jag är inte riktigt säker på att det blir likadant. Där finns i och för sig en välutvecklad marknad för talade versioner, men de ses inte heller där som det primära verket utan mer som en tilläggsprodukt för folk som inte orkar läsa eller bara har tid med böcker på vägen till jobbet.