lördag, juni 06, 2009

6+5 = vansinne

Fotbollsvänner världen över kan andas ut: ännu ett år kan vi njuta av drömfotboll i Premier League, La Liga, Serie A och Champions League. Sepp Blatter lyckades nämligen inte få med sig FIFA-kongressen på 6+5-regeln, den som säger att ett klubblag vid varje tidpunkt under en match måste ha minst fem spelare på planen som är medborgare i landet som lagets hemstad ligger i. Tyvärr var det inte för att det fanns något egentligt motstånd mot förslaget utan för att det skulle vara bättre, ansåg man, att låta förslaget vila ett år medan man sökte politiskt stöd för det.

Och det lär behövas. Jag har verkligen svårt att se hur regeln ska kunna ses som förenlig med den fria rörligheten inom EU. Men alldeles oavsett frihetsaspekten är det ett dåligt förslag som skulle innebära en försämring för fotbollen. När tränare inte längre kan ta ut sina startelvor efter spelarnas kvaliteter och dagsform utan måste väga in det för spelet ovidkommande begreppet nationalitet, får vi sämre laguppställningar och därmed i allmänhet sämre fortboll.

Förslagets tillskyndare hävdar att detta är nödvändigt för att klubbarna inte ska förlora sin identitet. Mot det kan man invända två saker. För det första har klubbarna redan ett intresse av att identiteten finns kvar, i alla fall så mycket att supportrarna upplever att den gör det och fortsätter att stödja klubben. Och vems uppfattning skulle kunna väga tyngre än supportrarnas här?

För det andra – och det här är det viktigaste – är det inte just nationalitet som avgör om en spelare förknippas med ett visst lag. Bland spelarna på plan finns det några som är relativt nytillkomna och bara tillhört klubben i ett par säsonger eller mindre och några som spelat för klubben länge och som ses som lagets ryggrad och borgar för kontinuiteten. I båda kategorierna finns personer som är födda i landet som lagets hemstad ligger i och personer som inte är det. Och det spelar sällan någon roll.

Jag skulle i och för sig tro att det har viss betydelse om en spelare fostrats i klubbens ungdomsverksamhet (vilket gäller väldigt få spelare idag – utländska eller icke – och det påverkas i mycket liten grad av den föreslagna regeln (men väl av UEFA:s betydligt vettigare 4+4-regel)), men i övrigt är det hur många år en spelare spelat för klubben och hur betydelsefull han eller hon varit i den som avgör. Det finns knappast någon fotbollsintresserad som inte förknippar brasilianaren Roberto Carols med Read Madrid efter hans elva säsonger med klubben. Och fanns det någon Celticsupporter som inte rördes av Henrik Larssons avsked efter sju fantastiska år, bara för att han var svensk och inte skotte? Och skulle någon ens föreslå att Ryan Giggs inte är en äkta Manchester United-spelare efter hans över 800 matcher i den röda tröjan (nåja, jag är inte säker på att FIFA räknar walesaren Giggs som utlänning; troligen gör de det)?

Det grundläggande felet som Blatter gör är att anlägga ett nationalistiskt perspektiv. Klubblagsfotboll är faktiskt inte knuten till länder utan till i första hand städer och i andra hand – vilket storlagens internationellt spridda supporterklubbar bevisar – ett slags självvald identitet, ungefär som man identifierar sig med en rockgrupp eller ett bilmärke som man gillar. Att fotbollen förmår skapa sådana nationsöverskridande identiteter och gemenskaper är något positivt som sportens företrädare borde vara stolta över. Men tydligen är nationalismen viktigare.

tisdag, juni 02, 2009

Den utelämnade uteslutningen

På Newsmill argumenterar CUF-ordföranden Magnus Andersson för turkiskt EU-medlemskap. Bland annat menar han att möjligheten till EU-inträde är en drivkraft för att arbeta för mänskliga rättigheter. Och det har han säkert rätt i; vissa framsteg har ju gjorts i det avseendet.

I en replik framhåller Gulan Avci att det fortfarande är illa ställt med de mänskliga rättigheterna i Turkiet och att ”[man ska] vara medveten om att kraven på reformer i Turkiet kommer att upphöra den dag landet blir medlem i EU.” Och det har hon säkert rätt i. Bulgariens ovilja/oförmåga att bekämpa korruptionen efter EU-inträdet är ett exempel som talar för det.

Det får mig att tänka att det saknas en uteslutningsparagraf i EU. Möjligheten för ett land att lämna unionen
kommer genom Lissabonfördraget (om det nu blir något med det) att formaliseras i en utträdesparagraf, men hotet om uteslutning finns vad jag vet inte inskrivet någonstans. Det tycker jag är beklagligt.

Man kan precis som i frågan om utträdesparagraf invända att det inte behöver kodifieras i lag eftersom man i praktiken skulle hitta en lösning på problemet den dagen ett verkligt behov uppstod. Och visst, om en stat införde enpartisystem och raslagar, skulle nog uteslutning bli ett tänkbart alternativ oavsett vad fördragen sa – det tror jag också. Men i mindre uppenbara fall blir det utomordentligt svårt att formulera ett krav på uteslutning som upplevs som ett reellt hot för landet ifråga.

Därför behöver man kunna hota med att inleda en process var slutpunkt är en separation från unionen. Det ska inte vara en enkel eller kortvarig process, och kanske bör man ha något slags uppenbarhetsrekvisit ifråga om brott mot kriterierna för medlemskap. Men processen och paragrafen ska finnas där som något man kan ta till när man tycker sig se en oacceptabel utveckling (eller brist på reformer om man nu släppt in ett land mot löfte om sådana) i en medlemsstat.