Den utelämnade uteslutningen

På Newsmill argumenterar CUF-ordföranden Magnus Andersson för turkiskt EU-medlemskap. Bland annat menar han att möjligheten till EU-inträde är en drivkraft för att arbeta för mänskliga rättigheter. Och det har han säkert rätt i; vissa framsteg har ju gjorts i det avseendet.

I en replik framhåller Gulan Avci att det fortfarande är illa ställt med de mänskliga rättigheterna i Turkiet och att ”[man ska] vara medveten om att kraven på reformer i Turkiet kommer att upphöra den dag landet blir medlem i EU.” Och det har hon säkert rätt i. Bulgariens ovilja/oförmåga att bekämpa korruptionen efter EU-inträdet är ett exempel som talar för det.

Det får mig att tänka att det saknas en uteslutningsparagraf i EU. Möjligheten för ett land att lämna unionen kommer genom Lissabonfördraget (om det nu blir något med det) att formaliseras i en utträdesparagraf, men hotet om uteslutning finns vad jag vet inte inskrivet någonstans. Det tycker jag är beklagligt.

Man kan precis som i frågan om utträdesparagraf invända att det inte behöver kodifieras i lag eftersom man i praktiken skulle hitta en lösning på problemet den dagen ett verkligt behov uppstod. Och visst, om en stat införde enpartisystem och raslagar, skulle nog uteslutning bli ett tänkbart alternativ oavsett vad fördragen sa – det tror jag också. Men i mindre uppenbara fall blir det utomordentligt svårt att formulera ett krav på uteslutning som upplevs som ett reellt hot för landet ifråga.

Därför behöver man kunna hota med att inleda en process var slutpunkt är en separation från unionen. Det ska inte vara en enkel eller kortvarig process, och kanske bör man ha något slags uppenbarhetsrekvisit ifråga om brott mot kriterierna för medlemskap. Men processen och paragrafen ska finnas där som något man kan ta till när man tycker sig se en oacceptabel utveckling (eller brist på reformer om man nu släppt in ett land mot löfte om sådana) i en medlemsstat.