lördag, augusti 16, 2014

Rättsmedvetande och geografi

Jag blev mycket besvärad av den här nyheten: En HBT-aktivist från Uganda blev nekad visum för att delta i en utbildning i Sverige. Migrationsdomstolen motiverar sitt beslut med att risken för att han hoppar av och söker asyl är för stor.

Och det är kanske en korrekt bedömning. Det här var efter att den nya, internationellt kritiserade, lagen, som bl.a. innebar möjlighet att utdöma livstidsstraff för homosexuella handlingar, trätt i kraft (men innan den blev upphävd av en författningsdomstol). Uganda är också ett land där den offentliga repressionen mot homosexuella är omfattande även utanför lagen: bl.a. publicerade en dagstidning namn och bilder på HBT-personer, som sedan har fått gå under jorden.

Så ja, det finns goda skäl för en ugandisk HBT-aktivist att söka asyl i Sverige. Det märkliga är alltså inte att Migrationsdomstolen bedömer att detta är troligt. Det märkliga är att det alls är ett skäl att neka visum att det finns en risk att personen ifråga kommer att söka asyl, vilket i normalfallet och i synnerhet här innebär att det finns en risk att han eller hon har rätt till asyl.

Hur kan lagen se ut så? Personens skyddsbehov blir ju inte mindre för att han inte lyckats ta sig hit, och vår rätt att med våld hålla honom utanför Sverige blir verkligen inte större för att han bedöms ha ett skyddsbehov som han kan tänkas söka asyl för.

Vad skulle hända om han fick inresevisum och sedan hoppade av och sökte asyl? Man skulle bli tvungen att behandla hans ansökan. Och det tar förstås någon resurs i anspråk, men jag kan inte tänka mig att det är den lilla kostnaden som gör att vi inte kan låta folk få visum för att gå en utbildning i Sverige.

Och dessutom: det skulle hur som helst vara mindre fel att helt enkelt vägra att behandla ansökan (det skulle väl bli en direktavvisning då, eller?). Man skulle då kunna hänvisa till att visumansökan endast gällde ett kortvarigt besök i landet. Varför är det inte det alternativet man väljer, när man är beredd att ge motsvarande visum till någon som inte har något skyddsbehov? Båda det här alternativet och det Migrationsdomstolen valde innebär att någon asylansökan inte kommer att behandlas, men i det förra alternativet får han i alla fall gå utbildningen.

Den enda rimliga förklaringen är att man är beredd att strunta i en HBT-aktivists skyddsbehov när han är i Uganda men inte när han är här.

Det slog mig sedan att den här geografiskt betingade etiken är ett rätt vanligt förekommande fenomen. Jag ser det exempelvis i viljan att förbjuda tiggeri. De fattiga romska rumänerna får det inte bättre för att de inte får tigga här. Jag vet inte vilken alternativ försörjning de har i Rumänien, men det alternativet finns ju även om tiggeriet är tillåtet.

Att låta en person tigga men (ibland eller alltid) gå förbi utan att skänka något måste därför vara att behandla honom eller henne med större medmänsklighet än att förbjuda honom att tigga (och invändningar mot det här resonemanget måste faktiskt ha mer substans än att avfärda det som ”djupt cynisk och närbesläktat med en extrem nyliberal tolkning av frihetsbegreppet” för att tas på allvar). Återigen verkar man vara beredd att neka någon något (i det här fallet hjälp ur misär) när han befinner sig i ett land långt bort, men inte när han är här – i alla fall inte utan besvärande samvetskval.

Kanske är det inte så konstigt heller. Vi vill se oss själva som empatiska personer som alltid ställer upp när en medmänniska i nöd ber oss om hjälp. Problemet är att det finns oerhört många människor som befinner sig i något tillstånd som vi skulle se som nöd, och vi kan inte hjälpa alla. Lösningen på det är att principen bara gäller dem som faktiskt ber oss om hjälp. De som av geografiska (eller kanske snarare migrationspolitiska) skäl inte har den möjligheten omfattas inte av vår förment universella medmänsklighet.

Jag tror inte att det här är något man enkelt ändrar på, och jag är inte ens säker på att det är önskvärt. Men om man inser att det som ligger bakom viljan att slippa asylsökande och tiggare i Sverige inte är ädlare än så, tycker jag att man också borde inse att vi inte har rätt att låta det här obehaget få politiska konsekvenser som innebär att människors rättigheter kränks.