3. "Om dokusåpor"

På tredje plats finner vi den här posten, den näst första, publicerad nästan på dagen för fem år sedan. Texten bygger på en stark tes; det tycker jag fortfarande. Och det är förstås ingen tillfällighet att just detta blev en av de första posterna. Överlag fanns det väl under de första åren ett lager av ämnen som jag redan hade hyfsat genomtänkta och därför kunde göra till bloggtexter utan stora doser ansträngning och inspiration. Det är förmodligen också ett skäl till att kvaliteten hos texterna de senaste två åren, som ni säkert alla noterat, har varit något lägre än den var i början (men det finns nog fler).

För att återgå till denna post om dokusåpor (finns det någon som använder det ordet längre?) finns det en sak som jag i efterhand är lite osäker på:

”Dokumentären har en stor potential som konstform., men den kan man inte se om man inte är beredd att utforska gränslandet mellan fiktion och dokumentär.”

Vad var det jag egentligen menade att man skulle hitta i det där gränslandet? Kan det inte vara så att dokumentären, om den tar tillbaka sitt löfte om något slags autenticitet, också förlorar sin främsta styrka? I alla fall var det en sak jag tänkte efter att ha läst Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende, där författaren i efterordet förklarar att en av personerna i boken – han säger inte vem – är påhittad. Det kändes som om en stor del av värdet gick förlorat i och med det.

En huvudpoäng med det dokumentära är ju att man gör anspråk på att ge åtminstone en bild av sanningen. Den bilden kan ifrågasättas av andra såsom förljugen, iscensatt, orepresentativ etc. – och den möjligheten är en del av samma poäng. Om emellertid dokumentären har försetts med ett fiktivt inslag – speciellt ett som inte enkelt kan identifieras och extraheras – har verket skaffat sig ett slags immunitet mot kritik avseende själva sanningsenligheten. Anspråket på sanning blir då väsentligt mycket svagare, och dokumentären får helt stödja sig på övriga förtjänster.

Och det kan den väl i och för sig lyckas med, men den måste då konkurrera med den manifesta fiktionen (eller vad vi nu ska kalla det vi normalt menar med fiktion) med sin tillrättalagda dramaturgi. Det är kanske inte så konstigt att rätt få har försökt sig på det.

Från andra hållet – alltså att öka det dokumentära inslaget i fiktionen – har ju utvecklingen dock fortsatt. Inte minst har vi den speciella ”found footage”-genren inom skräckfilmen med filmer som Quarantine och Paranormal Activity. På TV-sidan har vi ju serier som The Comeback med Lisa Kudrow och svenska Ulveson och Herngren. Men ja, fortsatt och fortsatt förresten, jag ser nu att båda dessa TV-serier spelades in innan jag skrev bloggposten ifråga. Det skulle alltså kunna vara så att det inte finns så mycket mer att hämta där. Men jag har svårt att tro det.