Arbetsmoral och A-kassa

När arbetslöshetsförsäkringens utformning diskuteras offentligt, får debatten ofta en olycklig slagsida: förslag om att skärpa villkoren för ersättning utmålas som uttryck för hjärtlöshet och förakt för de arbetslösa. Ingen vill ju framstå som hjärtlös och föraktfull, varför beskyllningen gör en redan politiskt polariserad debatt emotionellt överhettad och föga givande för den allmänhet som försöker bilda sig en uppfattning i frågan. Det är synd, för frågan, som verkligen är svår, förtjänar en sansad debatt – och jag tror inte att slutsatsen om förakt är riktig.

Det är förstås inte möjligt att veta något om enskilda debattörers egentliga sinnelag, men det går att avgöra i vilken utsträckning det finns grund för att anta något om det. Och ifråga om det förmenta föraktet för de arbetslösa menar jag att så oftast inte är fallet.

På vilken grund vilar då denna anklagelse? Att den fungerar – ja, faktiskt fungerar till den grad att den ofta inte ens behöver uttalas utan bara underförstås av argumentationen – beror att den följer ur en naturlig men – som jag hävdar – felaktig tillämpning av ett av samhällets fundament: arbetsmoralen. Så här går det till: När någon förordar att kraven för att få ut ersättning från A-kassan ska höjas, är det vanligen med hänvisning till at det behövs för att arbetslösa ska bli mer motiverade att söka och ta jobb. Den givna repliken från meningsmotståndaren blir att det inte behövs, för de flesta arbetslösa vill inget hellre än att få jobb. Vem ska åhöraren tro på? Här kommer arbetsmoralen in: Att inte vilja arbeta är omoraliskt. Den som tror att många arbetslösa hellre uppbär bidrag än arbetar måste därför betrakta de arbetslösa som omoraliska.

Felet i det här resonemanget är premissen att det alltid är omoraliskt att inte vilja arbeta. I vissa situationer är det fullt rimligt att inte vilja arbeta, i alla fall för tillfället. Om man har ett jobb och blir av med det, vill man troligen så fort som möjligt få ett nytt likadant eller kanske något annat som verkar bättre än det man hade. Att inte vilja det skulle med viss rätt kunna kallas ett brott mot arbetsmoralen. Dock är det ju långt från alltid det finns ett sådant jobb just då. Det som finns tillgängligt kanske bara är jobb med mycket lägre lön, sämre arbetstider, längre pendlingsavstånd etc. Är man då moraliskt förpliktad att ta ett sådant jobb? Nej, det är man inte, för man har faktiskt betalat in sin A-kassa just för att ha möjlighet att avvakta en tid om man inte hittar något passande jobb.

Man ska heller inte förvänta sig att människor i allmänhet fattar sådana ofördelaktiga beslut som att ta ett jobb som ger lägre inkomst än ens A-kassa. Nästan alla vill ha jobb, men ytterst få vill ha vilket jobb som helst. Och det är inget fel i det, så länge man lever på pengar man har rätt till.

Givetvis finns det ingen garanti för att man någonsin får just ett sådant jobb som man vill ha. För att en arbetslöshetsförsäkring ska fungera måste den därför ha regler för hur länge och på vilka grunder en förmånstagare ska kunna avstå från att söka lediga jobb som finns. Det är som med alla försäkringar: man måste ha villkor för utbetalning av ersättning för att premierna inte ska bli orimligt höga. Det här skulle inte ens behöva vara en politisk fråga, om inte staten tagit på sig uppgiften att fastställa och följa upp kraven för ersättning (och förstås att subventionera försäkringen). Det skulle bara bli en fråga för facket hur dess medlemmar prioriterar mellan disponibel inkomst och trygghet mot inkomstbortfall. Och då handlar det om preferenser, inte moral.

Det ska tilläggas att frågan blir svårare när det gäller arbetslösa som inte omfattas av någon egentlig arbetslöshetsförsäkring, t.ex. de som uppbär försörjningsstöd. Där handlar det ju om något slags välvilja från samhällets sida, och det är mindre definierat vilka krav som följer med den. Snarast är väl välviljan kopplad just till att mottagaren av stödet skulle vilja arbeta om han eller hon kunde. Att lyfta bidrag utan att ha den ambitionen kan då ses som att parasitera på den samhällsfunktionen och därför vara omoraliskt.