Vem ska betala för utbildning?

Regeringens globaliseringsråd föreslår bland annat följande reformer:

• "Införa möjligheten för avgifter på högre utbildning, höja studielånet i motsvarande grad och låta utbildningsinvesteringar vara avdragsgilla precis som realkapitalinvesteringar.

• Privat sparande till utbildning bör uppmuntras genom att tillåta att nuvarande privat pensionssparande också kan nyttjas för studier. Avdragsbeloppen bör höjas.

• Att las reformeras så att kompetenskriteriet får ett större utrymme som sakligt skäl för uppsägning samt att turordningsreglerna avskaffas."

Jag måste säga att det är en oväntat lyckad kombination av förslag som har potential att lösa ett komplex av problem. Vi har för det första problemet att turordningsreglerna gör att det företrädesvis är yngre medarbetare som sägs upp vid nedskärningar. Det leder, som TT rapporterar, dels till att unga får svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, dels till att åldersfördelningen förskjuts uppåt på arbetsplatserna.

Men till problembilden hör också en motsatt tendens, som tas upp i samma artikel: ”… å andra sidan görs många undantag från turordningslistorna i enighet med fackklubbarna eftersom arbetsgivarna ofta vill prioritera de yngre med kanske färskare kunskaper.” De personer som blir uppsagda på de här grunderna får väldigt svårt att fått ett nytt jobb, detta trots att de egentligen inte saknar fallenhet för det de gör, bara uppdaterade kunskaper.

Den senare tendensen får vi förutsätta blir betydligt mer uttalad om turordningsreglerna tas bort. Betyder då det att vi måste välja mellan att göra det svårt för unga att etablera sig på arbetsmarkanden eller för äldre att behålla sitt fäste på den (eller, som nu det nu är, att ha lite av varje)? Nej, det gör det inte, för det är inte givet att bara de unga medarbetarna ska ha de färskaste kunskaperna. Och det är där Globaliseringsrådets övriga förslag kommer in.

När ett företag behöver stärka sin kompetens, t.ex. för att förutsättningarna ändras snabbt på ett visst område, har man två alternativ: man kan rekrytera externt eller vidareutbilda den befintliga personalen. Alternativet att rekrytera externt innebär att man kan anställa en ung person som nyligen studerat och därför har med sig de nyaste och för tiden mest relevanta kunskaperna från sin utbildning. Det kostar inte företaget någonting utöver vad en rekrytering normalt kostar.

Alternativet att vidareutbilda internt innebär däremot att företaget får stå för hela kostnaden för utbildningen och – vad jag förstår av Globaliseringrådets artikel – inte heller kan dra av den som realkapitalinvesteringar (det är väl på sin plats att påpeka att jag inte vad en realkapitalinvestering är, men det borde i alla fall vara möjligt att dra av utbildningskostnader). Det är inte konstigt att företagen i de flesta fall – åtminstone när det gäller utbildning som tar mer än några veckor – väljer det förra alternativet. Konsekvensen blir att ny kunskap förs in alldeles för långsamt i näringslivet eller att äldre medarbetare slås ut, alternativt måste skyddas med turordningsregler.

Globaliseringsrådets förslag innebär att den kostnadsmässiga skillnaden mellan alternativen minskar genom att det blir dyrare för unga att utbilda sig och det blir billigare att utbilda äldre. Det utgör förstås en försämring för de unga, men det finns egentligen inget som säger att utbildning ska vara gratis. Och gratis är det ju inte heller; det är staten, dvs. skattekollektivet, som betalar. (Till skattekollektivet hör ju också låginkomsttagare som inte utbildar sig alls, vilket eventuella rättvisekverulanter kan ha i åtanke.)

Jag tror att mycket av den utbildning som ges idag är sådan som ganska snabbt minskar i värde, och då är faktiskt det mest rationella att arbetsgivarna betalar. De vet precis vilka behov som finns, medan studenterna liksom staten bara kan gissa - och riskera att förlora pengar och dra på sig onödiga lån. (Att arbetsgivaren betalar kan för övrigt både handla om att vidareutbilda anställda och att anställa personer med kortare utbildning och ha (betydligt) mer internutbildning än idag.)

Enda skälet till att någon annan skulle betala är om utbildningen ifråga inte betalar sig över en typisk anställningstid. Och så är det väl ofta i vissa delar av en utbildning. När det gäller mer generellt användbara kunskaper, typiskt dem man skaffar sig under de första åren av en eftergymnasial utbildning, är det kanske rimligt att individen själv gör investeringen.

Gränsdragningen däremellan är inte självklar, men det kan få utkristalliseras över tiden. Båda ingående parter – studenter och arbetsgivare – har ju incitament att lägga sig på rätt nivå. Studenterna vill inte betala avgifter för kunskaper som de inte vet ger jobb eller de inte tror är gångbara mer än några år, medan företagen inte vill betala för utbildning som inte är lönsam mer än på mycket lång sikt.