tisdag, mars 17, 2015

Ungdomsidealet

På Facebook har jag nyligen noterat att många 30+/40+:are med stolthet lägger upp en bild med ”Vi tror du är 2x år gammal” (baserat på ett flervalstest som flyger runt där). Men varför skulle det vara så bra att vara ung? När man är ung är man inte klok, inte smart och inte särskilt cool heller egentligen. Man är nervös och osäker men kämpar febrilt med att inte låta det synas. Man vet inte vilka vänner man kan lita på, man har inga erfarenheter att luta sig mot, och man känner knappt sig själv.

Erfarenheterna man samlar på sig med åren ger perspektiv som lindrar ångesten inför framtiden och en klangbotten som fördjupar intrycken av de nya upplevelserna. ”Ung i sinnet” är därför inget ideal – tvärtom. Att bli äldre är som jag ser det en förändring till det bättre på alla sätt utom det rent kroppsliga – men det ingick ju inte i testet (jo, jag skulle gärna komma ut som 20-åring i ett fystest).

Någon invänder kanske att ungdom också handlar om saker som hängivelse, lekfullhet, impulsivitet och nyfikenhet på livet. Men de sakerna försvinner inte med åldern. Visst kan man skaffa sig en livssituation som gör att vissa impulser måste undertryckas till förmån för plikt och ansvar, men det är egentligen inte knutet till ökande ålder. Bilda familj kan man exempelvis göra i 20-årsåldern, 30-årsåldern eller 40-årsåldern, och den som skaffar barn tidigt kan återgå till ett mer passionsdrivet och mindre inrutat liv när barnen har vuxit upp. Tyvärr finns det normer som sätter ett social pris på en sådan förändring (att få ett nyvunnet intresse avfärdat som 40-årskris exempelvis), men det är ett problem i samhället och inte något som har med den egna mentala åldern att göra.