9,74
Det är något alldeles särskilt varje gång det händer. Det är alltid speciellt med världsrekord, men just 100 meter är ändå särskilt speciellt. Ett par kommentarer:
Det har sagts mycket om Powells avstannande löpning. Tänk om han hade tagit i hela vägen, hur snabbt hade det inte gått då! Inte så mycket tror jag, ett par hundradelar kanske. Har man väl fått upp riktigt hög fart, kan man hålla den ganska väl utan att anstränga sig särskilt mycket. Man tappar ju fart, men det gör man även om man tar i, men då spänner man sig också och tröttar ut sig fortare. Powell sa ju själv att han spände sig för mycket i VM-finalens avslutande del. Kanske lyckades han här hitta den perfekta avvägningen mellan ansträngning i accelerationsfasen och successiv nedtrappning av anspänningen för att vara fräsch i finishen.
Ni minns väl Carl Lewis; han var en mästare på det. Han hade ingen bra start men en hög högstafart och ett vackert och avslappnat löpsteg som gjorde honom mycket svårslagen i avslutningen. Motståndarna kunde ta i för kung och fosterland, medan han till synes oberörd tycktes springa ifrån de andra på de sista tjugo. Så var förstås aldrig fallet. Han tappade fart, men de andra tappade betydligt mer, och därför såg det ut som det gjorde.
En annan sak jag noterade var att Powell sa att banorna i Rieti hade god svikt. Jag hörde nyligen att man planerar att införa regler för just detta. Det är väl främst inomhusbanorna det riktar sig mot, men jag utgår från att även utomhusbanor kommer att omfattas. Och det är väl rimligt att det finns ett regelverk för detta, om det har stor betydelse. Vi vill nog inte att idrottarna ska springa omkring på studsmattor.
Men jag tycker det vore olyckligt om man reglerade detta för hårt, för jag hoppas på en snabb resultatutveckling. Det skulle nämligen kunna göra det möjligt för dagens kvinnliga löpare att utmana de där 80-talsrekorden som ofta framställs som oslagbara. Som jag sagt tidigare tror jag det handlar om träning och inställning också, men helt klart finns det fog för misstanken att flera av världsrekorden satts med otillåtna hjälpmedel. Vore det då så fel att låta dagens idrottare få fördelen av snabbare banor? Tänk på simning och skridskoåkning. Där har alla (nästan) alla rekord från 80-talet raderats för länge sedan, mycket tack vare förbättringar av material och anläggningar.
Nu vet jag i och för sig inte hur stor skillnad en optimalt konstruerad bana skulle göra, men den fördel det kan ge tycker jag ska vara tillåten.
Det har sagts mycket om Powells avstannande löpning. Tänk om han hade tagit i hela vägen, hur snabbt hade det inte gått då! Inte så mycket tror jag, ett par hundradelar kanske. Har man väl fått upp riktigt hög fart, kan man hålla den ganska väl utan att anstränga sig särskilt mycket. Man tappar ju fart, men det gör man även om man tar i, men då spänner man sig också och tröttar ut sig fortare. Powell sa ju själv att han spände sig för mycket i VM-finalens avslutande del. Kanske lyckades han här hitta den perfekta avvägningen mellan ansträngning i accelerationsfasen och successiv nedtrappning av anspänningen för att vara fräsch i finishen.
Ni minns väl Carl Lewis; han var en mästare på det. Han hade ingen bra start men en hög högstafart och ett vackert och avslappnat löpsteg som gjorde honom mycket svårslagen i avslutningen. Motståndarna kunde ta i för kung och fosterland, medan han till synes oberörd tycktes springa ifrån de andra på de sista tjugo. Så var förstås aldrig fallet. Han tappade fart, men de andra tappade betydligt mer, och därför såg det ut som det gjorde.
En annan sak jag noterade var att Powell sa att banorna i Rieti hade god svikt. Jag hörde nyligen att man planerar att införa regler för just detta. Det är väl främst inomhusbanorna det riktar sig mot, men jag utgår från att även utomhusbanor kommer att omfattas. Och det är väl rimligt att det finns ett regelverk för detta, om det har stor betydelse. Vi vill nog inte att idrottarna ska springa omkring på studsmattor.
Men jag tycker det vore olyckligt om man reglerade detta för hårt, för jag hoppas på en snabb resultatutveckling. Det skulle nämligen kunna göra det möjligt för dagens kvinnliga löpare att utmana de där 80-talsrekorden som ofta framställs som oslagbara. Som jag sagt tidigare tror jag det handlar om träning och inställning också, men helt klart finns det fog för misstanken att flera av världsrekorden satts med otillåtna hjälpmedel. Vore det då så fel att låta dagens idrottare få fördelen av snabbare banor? Tänk på simning och skridskoåkning. Där har alla (nästan) alla rekord från 80-talet raderats för länge sedan, mycket tack vare förbättringar av material och anläggningar.
Nu vet jag i och för sig inte hur stor skillnad en optimalt konstruerad bana skulle göra, men den fördel det kan ge tycker jag ska vara tillåten.
posted by Staffan Ovesson at 22:28
