För pragmatiker också?

Jag noterar att Sakine Madon avfärdar det nybildade Liberala Partiet som något för ”några få dogmatiker, möjligen”. Men jag tror hon förbiser en sak här. Naturligtvis kan hon ha rätt i att partiet ger en hemvist åt liberala dogmatiker, vilket i sammanhanget torde syfta på dem som på grund av sin (klassiskt) liberala övertygelse inte kan tänka sig att engagera sig i något av de etablerade partierna. Dock kan partiet fylla en funktion även för oss (i sammanhanget) pragmatiska liberaler som engagerar oss där vi tror oss kunna göra mest för friheten, även om det innebär att smutsa ner sig med att arbeta för en bara delvis liberal agenda.

Varför tror jag det? Jo, för om det stämmer att de borgerliga partierna inte erbjuder något väsentligt skiljande alternativ till socialdemokraternas socialstatsbygge, och detta i hög grad beror på en röstmaximeringskalkyl, är ju det enda sättet att vända likriktningen, att erbjuda ett alternativ till höger om de borgerliga. Om Liberala Partiet framgångsrikt argumenterar för sin sak, kommer de borgerliga partierna se en risk att en del av väljarskaran flyttar dit, och de blir då tvungna att erbjuda dessa mer välfärdsstatskritiska väljare (som jag tror det finns ganska många av, även om alla inte är ”fullfjädrade libertarianer” eller något sådant) något skäl att rösta borgerligt. Det finns alltså både principiella och (snävt) pragmatiska skäl att föredra Liberala Partiet framför de borgerliga.

Man kan förstås försöka förändra de etablerade partierna inifrån genom att verka i systemet, men de sentida erfarenheterna från det parti som både Sakine Madon och jag är engagerade i – Folkpartiet – är att ett yttre opinionstryck väger betydligt tyngre än ett aldrig så välformulerat försvar för friheten och principerna i den interna debatten. Samtidigt finns det ju trots allt fördelar med en borgerlig regering (som jag påpekat i ett tidigare inlägg), så det får bli en avvägning. En viktig omständighet därvidlag som vi inte vet mycket om är hur pass målmedvetet och långsiktigt Liberala Partiet vill satsa. Är det bara ett jippobetonat påhitt, som Fria Listan (eller vad hette de?), är det ju ingen idé. Partipolitik kräver tid och engagemang för att ge resultat.

I kammaren

I plenisalen hörs en sång från galleriet
Någon som tröttnat
På skådespeleriet
För röd och blå är överens av allt att döma
Tig och hoppas
Att väljarna ska glömma
En skammens rodnad när vi skyndar till votering
Låt den gå undan
Denna smutsiga hantering!

I röda tåget hyllas solidariteten
Ganska begränsad
Är den i verkligheten
Och ifrån höger sägs det ”Gränser ska vi slopa!”
Nu har de uppfört
Vårt torn i Fort Europa
Det är så lätt att vara stor i retoriken
Låt dem förklara
Den haltande logiken!

Och allt som Bert och Ian stred för då
Har de förverkligat
Hur blev det så?

I ett decennium har mörkermännen segrat
Ett slags triumf som
Dagens tillställning beseglat
I Sveriges riksdag av alla sju partier
Blott två bär ansvar
För dessa tragedier
Tolvtusen flyktingar finns gömda i vårt rike
Vill du försvara
En skam utan dess like?

För allt som Bert och Ian lovade
Har de nu uppfyllt
Ja, så var det
Med det

Jag skrev den här sången för snart ett år sedan, men jag brottades med orden i tredje versen, och först ikväll fick jag ihop det.

Konsterna och tillväxten

Hur mycket bättre kan världen bli? Hur mycket rikare kan vi bli? Finns det ett tillväxttak som vi riskerar att slå i så småningom? Med tanke på de fantastiska framsteg mänskligheten gjort i modern tid och fortfarande gör är det ju inte utan att man då och då ställer sig sådana frågor. För det kan väl inte fortsätta på det viset hur länge som helst? Den exponentiella tillväxten måste väl förr eller senare mattas av?

Svaret på den sista frågan är förstås ja, men med 3-procentiga tillväxtsiffror – som brukar ses som bra – svarande mot dubbleringar av produktionen på 24 år är det ändå inte en ”matematisk självklarhet” att avmattningen ligger inom den framtid ni och jag kommer att få uppleva. Att göra något slags rimlighetsbedömning utifrån fundamentala förhållanden (eller vad heter det man på engelska kallar ”fundamentals” på svenska?) är sannerligen inte lätt. Å ena sidan kan man peka på den begränsade råvarutillgången, som naturligtvis kommer att ta ut sin rätt på ett eller annat sätt. Å andra sidan handlar tillväxt i så stor utsträckning om att hitta helt nya, oförutsedda sätt att tillgodose våra behov. Vi anstränger ju oss sällan särskilt mycket för att lösa problem som ännu inte uppstått, och därför går det aldrig att bedöma hur stort ett problem, som brist på en viss råvara, verkligen blir.

Men det var inte den sidan av saken jag tänkte ta upp nu. Nej, den aspekt jag funderade på var vilken potential det egentligen finns att förbättra våra liv – alldeles bortsett från alla begränsningar ifråga om tillväxtförutsättningar som råvaror och fantasi. Finns det inte en risk att vi snart har uppfunnit det mesta som kan göra oss lyckliga, så att det som finns kvar bara blir marginella förbättringar? Tänk om maten inte kan bli så mycket godare för att de flesta positiva smaksensationer redan är utforskade! Tänk om de bästa melodierna redan är komponerade! Tänk om de bästa skämten snart är upptäckta och dragna! Kort sagt: finns det en risk att livets goda inte kan bli så mycket godare?

Och här kom jag på ett argument för att det i alla fall troligen inte är så inom konsten. Det är ju, när man tänker på det, slående vad många av konsternas uttrycksmedel som inte kan förklaras utifrån konstartens nuvarande förutsättningar utan härstammar från de tekniska begränsningar pionjärerna var tvungna att rätta sig efter. Exempel ett: Operans speciella sångteknik uppstod för att solisterna skulle kunna höras i ett stort operahus. Skulle den ha funnits idag, om mikrofoner och förstärkare hade funnits i operans barndom? Troligen inte, den skulle kanske placeras i samma fack som falsettsång och vocoder. Men utan tvekan är det en typ av sång som människor älskar nu när den finns.

Exempel två: Det svartvita fotot är ju egentligen en lite underlig representation av verkligheten. Det uppstod för att den tidiga fototekniken använde sig av fotoprocesser med relativt jämn absorptionskänslighet över den synliga delen av spektret. Men exakt var det ju inte (och vad skulle ”exakt” egentligen innebära – samma absorptionskänslighet per frekvensintervall eller våglängdsintervall eller vad?) och kommer aldrig att bli: fotopapprets eller filmens absorptionskarakteristik sätter alltid sin prägel på svärtan i den färdiga bilden. Det är därför svartvita filmer som görs genom digital behandling av färgfilm (som Coen-brödernas ”The man who wasn’t there”) aldrig ser ut som äldre tiders svartvita filmer. Nåväl, det svartvita fotot och den svartvita filmen har vi lärt oss att uppskatta som ett särskilt sätt att framställa verkligheten på, och bildkonstnärerna drar nytta av de starka kontraster och avskalade uttryck som det möjliggör. Men om färgfoto hade funnits från början, hur skulle vi då se på svartvitt foto idag? Troligen som lika udda som gröngult foto. Det skulle vara en säregen bildbehandlingseffekt, som bara skulle användas när det fanns något särskilt skäl.

Exempel tre: Versen uppfanns för att berättarna som verkade i den muntliga, förlitterära traditionen fann det mycket lättare att komma ihåg en historia, om den var formulerad i ett visst versmått. Rytm och rim blev minnesmarkörer som gjorde det möjligt att återge berättelsen ordagrant. Det går knappt att föreställa sig att inget av det vi idag förknippar med denna konstart skulle finnas, men hur skulle den egentligen ha uppstått, om dess ursprungliga motivering inte funnits? Ja, någon skulle säkert komma på idén, men det skulle troligen ha uppfattats som ett modernistiskt formexperiment som inte nödvändigtvis skulle ha fått någon spridning utanför konstnärskretsar.

Poängen är inte att vi ska beklaga att dessa historiska tillfälligheters i så stor utsträckning präglar dagens kultur. All den skönhet som vi upptäckt och lärt oss uppskatta i dessa speciella uttryck berikar ju våra liv, även om de kan framstå som lite godtyckliga när man försöker tänker bort deras historia. Poängen är istället att deras ursprung i historiska tillfälligheter visar att de alls inte behöver vara idealiska i någon mer objektiv mening. Tvärtom måste vi räkna med att det finns många fler tänkbara varianter av konsterna som har lika stor eller kanske betydligt större potential. Det är bara det att vi inte upplevt dem, antingen därför att ingen kommit på tanken att testa dem än eller för att de visserligen är uppfunna men att vi inte tvingats vänja oss vid dem och därmed uppfatta skönheten i dem. Detta säger i alla fall mig att vad konsterna anbelangar är vi mycket långt från att uttömma möjligheterna till nya och berikande upplevelser. Det enda vi behöver för att realisera möjligheterna är fantasi och öppna sinnen.

Den frustrerande klimatdebatten

Jag börjar tappa tålamodet med klimatdebatten. Jag hade hoppats att de centrala frågeställningarna så småningom skulle utkristalliseras så att en upplyst och fokuserad debatt skulle kunna ta vid efter den förvirrade inledningen. Men så har inte skett, och nu närmar sig den politiska behandlingen av frågan ett kritiskt läge när Kyotoprotokollets efterföljare ska förhandlas fram.

Vad är det då jag saknar? Det finns en debatt som handlar om huruvida det över huvud taget finns en av människan skapad växthuseffekt, hur stor den i så fall ar och hur stor den kan tänkas bli med olika antaganden om människans användning av fossila bränslen. Den debatten är viktig och bra, och min känsla är att det finns en tendens till konvergens i den. Det finns en annan debatt som handlar om vilka åtgärder som ska vidtas för att begränsa växthuseffekten eller klimatförändringarna. Det är en mycket stor debatt som genom sin politiska karaktär inrymmer alla de polariseringar, positioneringar och populariseringar som politiken vanligen är full av. Den försvåras också av att den är beroende av vilket läger man ansluter sig till i den första debatten, den om klimatpåverkans omfattning. Men något annat är inte att vänta av en sådan debatt.

Nej, det jag är besviken på är att det inte finns någon debatt om steget mellan frågan om klimatpåverkans omfattning och den om vilka åtgärder som ska vidtas för att stoppa den. Mellan dem i logikkedjan finns nämligen följande fråga: Hur viktigt är det att begränsa klimatpåverkan? Den kan i sin tur brytas ner i delfrågor: Vilka konsekvenser får en global temperaturökning? Vem drabbas och hur? Hur kan skadorna begränsas? Just den sista delfrågan tas upp ibland, t.ex. om man bör ändra reglerna för hur nära havsvattennivån man får bo (vilket en del för övrigt redan gjort, men andra inte; se den här rapporten om vilka åtgärder som kommuner bör vidta ), men i övrigt är det märkligt hur denna vitala fråga alltjämt i stort sett förbigås i den offentliga debatten.

Vi inför klimatinvesteringsprogam, koldioxidskatter, skattesubventioner för alternativa drivmedel, utsläppshandel; vi diskuterar SUV-skatter, närodlat, utfasning av fossila bränslen, utbyggnad av kärnkraften, etc. Det är alltså mycket som görs, och det är mycket debatt om vad som ska göras. Men det är ingen diskussion alls om hur mycket som ska göras. Ja, det klagas förstås på höga bensinpriser och liknande, men det är då inte med argumentet att det är mer än vad som verkligen är motiverat utifrån syftet utan bara att det liksom är ”för mycket”.

Jag bevistade nyligen ett seminarium för folkpartister om politiska utmaningar kring klimatfrågan. Seminariet innehöll två presentationer. Den ena hölls av en person från Rossby Centre på SMHI som redogjorde för sin forskning om hur Nordeuropa förändras klimatmässigt under olika antaganden om den globala utvecklingen. Den andra hölls av någon från KTH som talade om vilka möjligheter det fanns att minska utsläpp av klimatpåverkande gaser från transportsektorn.

I diskussionsdelen av seminariet påpekade jag att det mellan dessa två mycket intressanta föredrag fanns en lucka, en pusselbit som behövs för att ge hela bakgrunden för en politisk diskussion. Jag riktade mig då till politikerna och vädjade om att den delen av frågan inte skulle tappas bort i diskussionen. Trots det uppfattade SMHI-killen det som något slags angrepp på hans föredrag, och han började tala om att det enligt hans syn var helt självklart att det här var mycket allvarligt. Han sa nåt i stil med: ”vi måste kanske bli bättre på att kommunicera detta.” Som om det ingick i hans uppdrag att förmedla en syn på hur begränsning av klimatpåverkan skulle prioriteras och som om det inte var gott nog att ge oss ett vetenskapligt framtaget klimatscenario som underlag för vår debatt. På något sätt var kopplingen mellan de klimatförändringar han beräknat och nödvändigheten av åtgärder för att stoppa dem så stark att ifrågasättande av behovet av drastiska åtgärder blev synonymt med ifrågasättande av klimatmodellerna. Ja, nu blev det lite psykologisering här, men vad ska man annars tro?

Det enda fallet då det skulle vara rimligt att förbigå frågan om hur mycket som bör göras vore då man ansåg läget vara så allvarligt att man måste göra precis allt man kan oavsett vad det kostar och ändå vore det inte tillräckligt. Men så allvarligt är det ju inte. Det rör sig om ett par procent i global BNP i ett medelscenario enligt IPCC:s Second Assessment Report (jag har inte lyckats hitta några liknande data i Third Assessment Report; det borde väl finnas?) under förutsättning att inget görs för att begränsa effekten. Här finns förstås stora osäkerheter, men väsentligt större kostnader har låg sannolikhet. Kostnader för att begränsa temperaturökningen till t.ex. hälften av ”business as usual”-värdet ligger i ungefär samma område, återigen förstås med mycket stora osäkerheter. Med detta vill jag inte säga att det inte är allvarligt, för det är det. Bara att det inte är så allvarligt. Det finns visserligen folk som förutspår betydligt värre konsekvenser än dem IPCC räknar med (som Mark Lynas ), men olyckskorpar har ju alltid funnits. Varför skulle vi utgå från dem och inte från IPCC, som nästan alla gör när det gäller storleken på temperaturökningen?

Det finns alltså inget skäl att se ”business as usual”-strategin som ett undergångsscenario av något slag. Tvärtom, om inget dramatiskt inträffar utöver växthuseffekten (världskrig, pandemier,…) kommer världen av 2100 att vara en betydligt bättre värld än vår, en där människor lever längre och friskare, blir rikare, arbetar mindre, etc. Men det kan bli ännu bättre än business as usual, om vi begränsar klimatpåverkan på rätt sätt. Det finns någon optimal väg mellan ytterligheterna att stoppa alla utsläpp som går med en gång och att inte göra något alls. Gör vi det på fel sätt finns det däremot en uppenbar risk att konsekvenserna blir värre än nollalternativet. Kanske är det bättre att vänta några år tills vi har bättre kunskap? Det kommer i alla fall inte vara ”för sent”, möjligen senare än optimalt. Nåväl, jag sitter förstås inte på svaren. Däremot vet jag att debatten om hur viktigt det är att begränsa klimatpåverkan måste föras, och det är hög tid att den kommer igång.

Bara en tanke

Alla kränkta muslimer – varför kan de inte bara tänka: ”Karikatyrer av Muhammed, profeten som inte ens får avbildas. Det var ju riktigt, riktigt idiotiskt av dem. Ja, de får väl brinna i helvetet. Nå, vad ska vi käka ikväll?”

Sportfånar och andra fånar

Det förbryllar mig att det finns så många som säger ”Jag brukar inte titta på sport. Det är bara om det är bra svenskar med.” Det förvånar mig inte att det finns folk som säger så, bara att de är så många. Till och med personer som koketterar med sin brist på sportintresse kan uttrycka sig så. Förstår de inte hur ointellektuellt det verkar? Det är väl en sak att sport blir mer spännande om någon man hejar på deltar, men om man inte tycker att sporten i sig är intressant eller underhållande, blir det faktiskt ett rätt suspekt nöje. Hur kommet det sig, blir frågan då, att folk inte drar sig för att i praktiken säga att de tittar på sport enbart för en stund av nationalistisk hänryckning? Borde inte det kännas lite oanständigt?