För en europeisk rättsstat

Junilistan blixtrar till ibland. Nu uppmanar partiet regeringen att i samband med förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag kräva att Sverige får samma undantag från valutaunionen som Storbritannien och Danmark har. Det är vad jag kan se en rimlig ståndpunkt. Den nuvarande rättsvidriga ordningen kan ju knappast främja samarbetets trovärdighet och långsiktiga utveckling.

Jag tillhörde dem som tyckte att vi redan hade sagt ja till hela EMU, när det bestämdes att vi skulle folkomrösta om det. Sverige har ratificerat Maastrichtfördraget utan något undantag på den här punkten och kan därför inte unilateralt frånsäga sig skyldigheten att delta i valutasamarbetet. Om vi kunde få in ett undantag rörande detta i det nya fördraget, kanske till priset av något annat, skulle ordningen vara återställd och lagstyre åter råda. Man kan kanske säga att Sverige genom folkomröstningen och det därpå följande riksdagsbeslutet ”etablerat fakta på marken”, men det är inte mycket att göra åt det nu, och dessutom får vi som sagt kanske göra någon eftergift för att få igenom undantaget.

Frågan är förstås vad man gör om övriga medlemsstater säger blankt nej. I princip skulle man ju då få arrangera en ny folkomröstning där alternativen blir att acceptera det nya fördraget – inklusive (hela) EMU – eller att utträda ur EU. Det känns ju lite magstarkt, men det problemet kan vi väl ta ställning till om det blir aktuellt.

I nöd och lust, tills vidare?

Varför är äktenskap så starkt förknippat med evig kärlek? Eller rättare sagt löftet därom? Kan en människa någonsin ge ett sådant i fullständig uppriktighet? Känslor människor emellan kan bara förbli oförändrade om såväl bäraren av dem som föremålet för desamma inte förändras (eller kanske också om de förändras i samma riktning). Annars kan de med tiden både bli starkare eller svagare eller helt ändra karaktär. Och vem är i stånd att bedöma det, om perspektivet är ett helt liv? Ingen, tror jag. Och om kärleken avtar och försvinner, ska då äktenskapet ändå upprätthållas för att det ingicks som ett löfte eller upplösas i strid med detta? Båda alternativen är dåliga och ger äktenskapet karaktären av ett misslyckande.

Det är inte det att jag inte tycker att kärleken är romantisk, för det är den verkligen, både den korta och intensiva och den långa och tåliga, var och en på sitt sätt. Och jag tycker om att fira den i samband med giftermål. Det är snarare det att det romantiska i firandet förstörs just av att den kärlek som hyllas framställs som och förutsätts vara något man inser att den inte kan vara; det är det som stör mig. Kan man inte glädjas åt det stora och vördnadsbjudande i den kärlek som faktiskt finns mellan de lyckliga två utan att kontrastera den mot ett ideal som ingen dödlig kan leva upp till?

Tanken att äktenskap ska hålla livet ut tror jag är en rest från tiden då makt- och egendomsförhållanden gjorde skilsmässor katastrofala för (åtminstone) ena parten. Det behöver vi inte rätta oss efter idag. Naturligtvis är det mycket bra om ett äktenskap håller, särskilt med tanke på eventuella barn i sina uppväxtår, och visst finns det skäl att anstränga sig, men jag tycker inte det ska behöva ses som ett misslyckande om ett äktenskap avslutas efter 25 år. Om två personer älskat varandra i mer än tjugo år, kan det aldrig vara ett misslyckande! Med tanke på de kompromisser, slitningar och umbäranden som ett förhållande alltid innebär är det snarare rätt fantastiskt.

Kan man tänka sig en bröllopsceremoni som tar hänsyn till denna, som jag ser det, ofrånkomliga ovisshet om framtida känslor men ändå hyllar den kärlek som finns det på det sätt som den förtjänar? I så fall skulle jag nog kunna tänka mig att gifta mig någon gång. I annat fall är jag tveksam.

Barnporr och filmvåld

Hur kan det komma sig att virtuell barnporr är förbjudet? För det är det tydligen, om man ser till hur lagen är skriven. Rekvisitet är att man ”skildrar barn i pornografiskt bild”, och av formuleringar i lagtexten framgår att detta även gäller den som ”tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en sådan bild” – oavsett om ett övergrepp ägt rum eller inte.

Enda skälet jag kan se till att förbjuda en barnpornografisk bild som kommit till utan någon minderårigs medverkan är att den skulle kunna uppmuntra till övergrepp. Men då finns det ju åtskilliga andra brott – varav några, t.ex. mord, trots allt får anses värre än sexuella övergrepp mot barn – som det är fullt lagligt att skildra, inte bara virtuellt utan bara allmänt fiktivt. Och det görs ju jämt och ständigt på bio och TV, ibland tämligen hämningslöst.

Den här inkonsekvensen är vad jag kan se bara försvarlig, om det finns ett bevisat särskilt starkt samband mellan konsumtion av virtuell/fiktiv barnporr och sexuella övergrepp mot barn – alltså starkare än ett tänkbart liknande samband mellan våldskildringar och våld. Jag känner inte till att det skulle finnas något sådant, men det är det kanske någon annan som gör? En eventuell korrelation mellan innehav av ”verklig” barnporr (dvs. sådan där barn verkligen utnyttjas i produktionen) och övergrepp skulle hur som helst inte räcka, eftersom personer som kan tänka sig att konsumera porr som kommit till genom en kränkning (eller inte förstår att det rör sig om en kränkning) kan antas redan ha en omoralisk syn på vad man får göra med barn.

Nåväl, jag har dock inte hört talas om någon prövning av detta. Kanske skulle det gå att tolka lagen annorlunda. Någon som vet?

Ny föresats - igen

Nej, någon måtta får det vara på lättjan! Nu är det dags för en ny föresats: två inlägg i veckan. Förra gången jag gav mig själv en föresats av det slaget var det fyra inlägg i veckan. Det var kanske lite väl jobbigt (för mig alltså), men jag höll ändå ut i sex veckor vill jag minnas. Nå, två bör jag ju klara ett tag i alla fall. Så från och med nu: två inlägg i veckan (och det här räknas förstås inte).