I nöd och lust, tills vidare?

Varför är äktenskap så starkt förknippat med evig kärlek? Eller rättare sagt löftet därom? Kan en människa någonsin ge ett sådant i fullständig uppriktighet? Känslor människor emellan kan bara förbli oförändrade om såväl bäraren av dem som föremålet för desamma inte förändras (eller kanske också om de förändras i samma riktning). Annars kan de med tiden både bli starkare eller svagare eller helt ändra karaktär. Och vem är i stånd att bedöma det, om perspektivet är ett helt liv? Ingen, tror jag. Och om kärleken avtar och försvinner, ska då äktenskapet ändå upprätthållas för att det ingicks som ett löfte eller upplösas i strid med detta? Båda alternativen är dåliga och ger äktenskapet karaktären av ett misslyckande.

Det är inte det att jag inte tycker att kärleken är romantisk, för det är den verkligen, både den korta och intensiva och den långa och tåliga, var och en på sitt sätt. Och jag tycker om att fira den i samband med giftermål. Det är snarare det att det romantiska i firandet förstörs just av att den kärlek som hyllas framställs som och förutsätts vara något man inser att den inte kan vara; det är det som stör mig. Kan man inte glädjas åt det stora och vördnadsbjudande i den kärlek som faktiskt finns mellan de lyckliga två utan att kontrastera den mot ett ideal som ingen dödlig kan leva upp till?

Tanken att äktenskap ska hålla livet ut tror jag är en rest från tiden då makt- och egendomsförhållanden gjorde skilsmässor katastrofala för (åtminstone) ena parten. Det behöver vi inte rätta oss efter idag. Naturligtvis är det mycket bra om ett äktenskap håller, särskilt med tanke på eventuella barn i sina uppväxtår, och visst finns det skäl att anstränga sig, men jag tycker inte det ska behöva ses som ett misslyckande om ett äktenskap avslutas efter 25 år. Om två personer älskat varandra i mer än tjugo år, kan det aldrig vara ett misslyckande! Med tanke på de kompromisser, slitningar och umbäranden som ett förhållande alltid innebär är det snarare rätt fantastiskt.

Kan man tänka sig en bröllopsceremoni som tar hänsyn till denna, som jag ser det, ofrånkomliga ovisshet om framtida känslor men ändå hyllar den kärlek som finns det på det sätt som den förtjänar? I så fall skulle jag nog kunna tänka mig att gifta mig någon gång. I annat fall är jag tveksam.