Kollektivdiktat

"Arbetsmarknaden måste regleras och vi har valt att göra det med avtal i stället för med lag. Då måste det finnas sätt att få avtal också när arbetsgivaren inte vill."

SACO:s ordförande Anna Ekström intervjuad i Dagens Nyheter.

Är det någon mer än jag som tycker att begreppet ”avtal” blir lite urvattnat när det inte längre förutsätts att det finns två parter som vill något? Ja, det är klart att arbetsgivaren vill att blockaden ska avbrytas, men den sortens vilja – att slippa få sin frihet inskränkt – är inget man ska behöva skriva avtal för i ett rättssamhälle. Om det inte är utgångspunkten, kan vi lika gärna låta facket vandalisera lokalerna som verksamheten bedrivs i. Ja, jag har faktiskt svårt att se att det skulle vara någon väsentlig utvidgning av MBL; de argument som framförs till försvar för de stridsåtgärder som nu är tillåtna borde i lika stor utsträckning gälla för vandalisering. Eller?

Några saker jag vill poängtera i det här sammanhanget:

• SACO är oftast en vettig organisation. Till exempel är den positivt inställd till arbetskraftinvandring.
• Kollektivavtal är en bra uppfinning. Kanske är det fackföreningsrörelsens största bedrift att ha gjort dem till ett av arbetsmarknadens fundament. I själva verket ser jag gärna att mycket mer av det som idag är lagstyrt regleras i kollektivavtal istället. Det innebär förstås inte att någon har rätt att tvinga igenom sådana avtal mer än man har rätt att tvinga igenom några andra avtal. Däremot har ett fackförbund naturligtvis rätt att ta ut sina medlemmar i strejk, för kollektivavtal eller något annat.
• Det är inte facket som förtjänar mest kritik här. Det är de politiker som stiftar eller upprätthåller lagar som ger facket rätt att agera så här.