Om den irriterande berättarrösten
Är det inte märkligt hur lätt många av oss förargas över berättarröster i filmer? Vad grundar sig vår klagan egentligen på? Fog för denna fråga finns visserligen, för den motivering som vanligen anförs – att filmen ska klara av att berätta sin historia med hjälp av bilderna (och det därtill hörande ljudet) – håller inte för en närmare granskning. Varför skulle just filmkonsten bakbindas av ett sådant krav? I litteraturen ser vi det inte som märkvärdigt alls att redogörelsen för dialogen, omgivningen och de konkreta händelserna kompletteras med författarens beskrivning (ibland genom ett berättarjag, oftast bara i form av en anonym, objektiv betraktelse) av aktörernas tankar och sinnestillstånd samt av skeenden utanför den explicit beskrivna intrigen.
Visst finns det undantag; särskilt omtalad är ju Ernest Hemingways så kallade isbergsteknik, varmed det i skrift torftigt och sparsmakat återgivna antogs utgöra endast en bråkdel av det berg av händelser, stämningar och tankar som texten förmådde förmedla till den uppmärksamme och (får man förmoda) fantasifulle läsaren. Några efterföljare har han ju fått, och förvisso ses det alltjämt som meriterande och lite sensationellt när det här stilgreppet begagnas med lyckat resultat. Men de är just undantag, och det är just ett stilgrepp det ses som – inte en estetisk norm, som det närmar sig i filmkonsten.
Man måste komma ihåg att berättande (med ord; subjektivt eller objektivt) och återgivande (med bild och/eller ljud) har olika förutsättningar att förmedla olika typer av information. En bild säger mer än tusen ord heter det ju, och i många sammanhang tror jag det stämmer bokstavligen. Ett landskap, en blomma, ett ansikte – inget av detta kan en beskrivning i ord göra rättvisa. Vilket inte hindrar de flesta författare från att försöka åstadkomma just detta; sällan ser vi ju illustrationer i skönlitterära verk för vuxna.
Här stöter vi faktiskt på en ideologi som är diametralt motsatt den ovan nämnda som gäller för filmen. Vi sätter en ära i, eller i alla fall nåt slags värde på, att för vårt inre bygga upp bilderna av den värld som boken beskriver. Vi skulle bara bli irriterade om författaren försökte hjälpa oss därvidlag genom att pracka på oss bilder på personerna och miljöerna. (Fast jag kan också bli lite irriterad när mitt inre envisas med att framställa huvudpersonen med anletsdrag från en kassörska på Hemköp.) För vi har ju den förmågan i viss utsträckning (och, får man anta, med stor individuell variation), och vi gillar att använda och träna den. Samtidigt kan den aldrig ersätta det direkta sinnesintrycket. Modern hjärnforskning visar också att representationer av ljud och bilder som bildats genom signaler från sinnena har en mer direkt rutt till känslocentrum (eller vad det nu kallas; jag minns det inte så väl) än sådana som uppstått genom vår fantasi.
På motsvarande sätt finns det tankegångar som tusen bilder inte förmår förmedla bättre än en enkel mening. Det finns ju skäl till att folk tröttnar på bilderböcker någonstans kring fyraårsåldern. Språket är ett mycket bra hjälpmedel när det gäller att informera om t.ex. motiv och omständigheter. Förr, när de flesta människor var analfabeter, hade symboliken en större plats i bildkonsten än den har idag, men det är knappast något vi saknar. Om vi t.ex. vill informera oss om en viss person, gör vi det hellre genom en välskriven artikel tillsammans med ett verklighetstroget porträtt än genom en orealistisk målning nerlusad med symbolik. Och hur mycket bättre skulle vi inte förstå våra paleolitiska förfäder om någon en enda gång fått idén att förse en grottmålning med en förklarande bildtext?
Nåväl, jag skrev ”diametralt motsatt” ovan, men i ett avseende är dessa estetiska normer kring film och litteratur faktiskt parallella. Det handlar i båda fallen om intellektuella utmaningar – för såväl skaparen som betraktaren av konstverket ifråga. När vi ser en film vill vi utifrån bilderna och ljudet sluta oss till vilka de bakomliggande omständigheterna och tankegångarna är. När vi läser en bok vill vi utifrån berättelsen bygga upp de i texten saknade bilderna och ljuden. Kan det vara så enkelt att vi söker intellektuell stimulans och att vi vill att konstnären ska lägga den på just rätt nivå, dvs. inte för lätt och inte för svårt? Tja, det har ju i så fall inte så mycket med konstnärligt värde att göra. Eller har det det?
Visst finns det undantag; särskilt omtalad är ju Ernest Hemingways så kallade isbergsteknik, varmed det i skrift torftigt och sparsmakat återgivna antogs utgöra endast en bråkdel av det berg av händelser, stämningar och tankar som texten förmådde förmedla till den uppmärksamme och (får man förmoda) fantasifulle läsaren. Några efterföljare har han ju fått, och förvisso ses det alltjämt som meriterande och lite sensationellt när det här stilgreppet begagnas med lyckat resultat. Men de är just undantag, och det är just ett stilgrepp det ses som – inte en estetisk norm, som det närmar sig i filmkonsten.
Man måste komma ihåg att berättande (med ord; subjektivt eller objektivt) och återgivande (med bild och/eller ljud) har olika förutsättningar att förmedla olika typer av information. En bild säger mer än tusen ord heter det ju, och i många sammanhang tror jag det stämmer bokstavligen. Ett landskap, en blomma, ett ansikte – inget av detta kan en beskrivning i ord göra rättvisa. Vilket inte hindrar de flesta författare från att försöka åstadkomma just detta; sällan ser vi ju illustrationer i skönlitterära verk för vuxna.
Här stöter vi faktiskt på en ideologi som är diametralt motsatt den ovan nämnda som gäller för filmen. Vi sätter en ära i, eller i alla fall nåt slags värde på, att för vårt inre bygga upp bilderna av den värld som boken beskriver. Vi skulle bara bli irriterade om författaren försökte hjälpa oss därvidlag genom att pracka på oss bilder på personerna och miljöerna. (Fast jag kan också bli lite irriterad när mitt inre envisas med att framställa huvudpersonen med anletsdrag från en kassörska på Hemköp.) För vi har ju den förmågan i viss utsträckning (och, får man anta, med stor individuell variation), och vi gillar att använda och träna den. Samtidigt kan den aldrig ersätta det direkta sinnesintrycket. Modern hjärnforskning visar också att representationer av ljud och bilder som bildats genom signaler från sinnena har en mer direkt rutt till känslocentrum (eller vad det nu kallas; jag minns det inte så väl) än sådana som uppstått genom vår fantasi.
På motsvarande sätt finns det tankegångar som tusen bilder inte förmår förmedla bättre än en enkel mening. Det finns ju skäl till att folk tröttnar på bilderböcker någonstans kring fyraårsåldern. Språket är ett mycket bra hjälpmedel när det gäller att informera om t.ex. motiv och omständigheter. Förr, när de flesta människor var analfabeter, hade symboliken en större plats i bildkonsten än den har idag, men det är knappast något vi saknar. Om vi t.ex. vill informera oss om en viss person, gör vi det hellre genom en välskriven artikel tillsammans med ett verklighetstroget porträtt än genom en orealistisk målning nerlusad med symbolik. Och hur mycket bättre skulle vi inte förstå våra paleolitiska förfäder om någon en enda gång fått idén att förse en grottmålning med en förklarande bildtext?
Nåväl, jag skrev ”diametralt motsatt” ovan, men i ett avseende är dessa estetiska normer kring film och litteratur faktiskt parallella. Det handlar i båda fallen om intellektuella utmaningar – för såväl skaparen som betraktaren av konstverket ifråga. När vi ser en film vill vi utifrån bilderna och ljudet sluta oss till vilka de bakomliggande omständigheterna och tankegångarna är. När vi läser en bok vill vi utifrån berättelsen bygga upp de i texten saknade bilderna och ljuden. Kan det vara så enkelt att vi söker intellektuell stimulans och att vi vill att konstnären ska lägga den på just rätt nivå, dvs. inte för lätt och inte för svårt? Tja, det har ju i så fall inte så mycket med konstnärligt värde att göra. Eller har det det?
posted by Staffan Ovesson at 23:32
<< Home