Platt fall på kultursidan

Galenskaperna duggar tätt i Sternrapportens kölvatten. I dagens Göteborgs-Posten behandlas i en notis på kultursidan den negativa klimatpåverkan av de stora platta skärmarna, som tagit över marknaden för TV-apparater och håller på att bli var mans egendom. En rapport från brittiska Government's Market Transformation Programme (MTP) uppger att den nuvarande trenden i inköp av TV-apparater leder till att bidraget till koldioxidutsläppen från TV-apparater kommer att ha ökat med 700 000 ton per år till 2010. Daniel Levin, som står bakom notisen, hade tydligen i någon diskussion sviktat lite i sin fördömande hållning gentemot stora och platta skärmar, då han funnit att hans ”argument mot en ny 40-tummare saknade substans, blev mest konsumtionsmoraliserande.” Då kom emellertid den brittiska rapporten till hans undsättning, eftersom de 700 000 tonnen koldioxid enligt hans (och, verkar det som, diskussionspartnerns) uppfattning var ”[ett] ganska högt pris för att bli av med en moralist.”

Först och främst kan man fråga sig hur relevant uppskattningen är för svenska förhållanden där omkring 90 procent av elektriciteten kommer från vatten- och kärnkraft, men vi kan lämna den invändningen därhän och fokusera på konsekvenserna av de brittiska forskarnas resultat. För ja, 700 000 ton låter ju mycket, men hur mycket är det egentligen? Vad ska vi jämföra med? Precis som i ett av mina tidigare inlägg om klimatfrågan kan vi bygga en jämförelse på priset på ett ton koldioxid på den svenska utsläppsmarknaden: 200 kr. Alltså: för 200 kronor kan jag köpa en utsläppsrätt med följden att någon annan (ett kraftverk eller ett raffinaderi till exempel) måste minska sina koldioxidutsläpp med ett ton. Kostnaden för att kompensera för 700 000 ton koldioxid från TV-apparaterna (alltså vad kunderna skulle behöva betala, om detta ingick i utsläppshandeln) blir då 140 miljoner kronor.

Enligt rapporten kommer det år 2010 att finnas 67 miljoner TV-apparater i Storbritannien (mot dagens 63 miljoner; en ökning med endast sex procent). Om vi räknar lågt och säger att endast 10 av dessa 67 miljoner tillhör den kategori stora, platta apparater som Levin förfasas över, blir kostnaden per TV 14 kronor om året. Om vi räknar högt och säger att en sådan TV har en livscykel på 10 år, blir det totalt 140 kronor, en summa som en köpare av en 40-tummare inte ens skulle reflektera över om den tillkom vid inköpstillfället. (Gissningsvis betalar han eller hon redan så mycket i form av koldioxidskatt på den el som konsumeras för TV-tittandets skull, men jag vet inte hur det fungerar i Storbritannien.)

Slutsatserna blir 1) att konsumenter av platt-TV inte har några som helst problem att betala de externa kostnaderna av deras TV-tittande, 2) att att begränsa TV-upplevelser är ett synnerligen ineffektivt sätt att begränsa klimatpåverkan och 3) att kulturskribenter – hur välkomna de än är i klimatdebatten – nog bör ägna åtminstone någon minut åt grundläggande reality check innan klimathotet införlivas med argumentationen för deras respektive agendor.