Höger- och vänsterministrars olikartade felsteg

Det kan vara värt att göra en jämförelse mellan de ministrar som nu avgått pga. sina privata förehavanden och de socialdemokratiska ministrar som fått utstå kritik för hur de levt. Jag tänker på Laila Freivalds och hennes agerande i samband med ombildningen av hennes hyreshus till bostadsrättsförening, och jag tänker på Göran Persson och behandlingen av hans onda rygg på det privata Sofiahemmet. Alldeles oavsett vad man tycker om de saker Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò gjort kan man konstatera att deras handlande legat i linje med den politik de förespråkar. De tycker att skatterna på hushållstjänster är på för höga och verkar för att de ska sänkas, så att fler ska ha råd att köpa dem vitt. Tills detta skett har de avstått från att betala. Det finns förstås ett snävt egenintresse också, men deras handlande står inte i strid med deras offentligt uttryckta attityder. På samma sätt är det med Cecilia Stegö Chilòs obetalda TV-licens. Hon avskyr systemet med licensfinansiering och har vägrat att betala för att inte stödja det (verkar det som).

De socialdemokratiska ministrarna däremot har hamnat i blåsväder för att de privat handlat i strid med den politik de säger sig förespråka. Dessutom har den kritik som framförts mot dem från borgerligt håll – och här kommer det riktigt märkvärdiga – i många fall formulerats som ett försvar för det privata beteendet (det är ok med privata alternativ i vården; det är ok att ombilda allmännytta till bostadsrätter) med udden att det är den offentligt uttryckta attityden som är fel. Diskrepansen mellan det privata beteendet och den offentliga åsikten är alltså värd att poängtera därför att den illustrerar den förda politikens orimlighet, inte för att politikernas bristande moral i sig är något att debattera. Någon sådan twist finns inte i fallet med de moderata ministrarna. Att de fick gå beror enbart på allmänhetens bedömning av deras moraliska karaktär och har ingen som helst grund i politik.