Toffelhjältarna – hur roliga är de egentligen?

Vad är det som är så gulligt med toffelhjältar? Varför tycker vi det är charmigt när en man berättar om hur han kontrolleras av sin fru? Ja, vi och vi förresten, alla tycker kanske inte det – sannerligen inte jag, längre – men socialt behandlas det ju alltid på ett lättsamt sätt. Inramningen till en anekdot på det här temat fordrar att vi ser det som ett notabelt men ändå normalt sakernas tillstånd och därmed ett lämpligt ämne för kärleksfull vardagskomik. Vi skrattar åt mannen, och han skrattar med oss.

Jag frågar mig hur det är möjligt för oss att obekymrat ta emot bevis efter bevis på ett skevt maktförhållande och inte bemöta det med annat än humoristiska anmärkningar. Att mannen själv vill se det som en lustighet är inget att förvånas över. Det är det enda han kan göra, om han inte ska tvingas tänka tanken att han låtit sig ledas in i ett tillstånd av undergivenhet. Ett sådant erkännande skulle vara misskrediterande för äktenskapet och förödande för självkänslan, och möjligheten att skämta bort besvärande omständigheter tillgrips därför tacksamt som försvar. Det är helt naturligt.

Det graverande är den, som jag upplever det, totala frånvaron av ifrågasättande från omgivningen. Den är graverande, eftersom den är en förutsättning för vad som kan vara en form av förtryck, som är sanktionerat av offret genom förnekelsen av dess existens. Det behöver förstås inte finnas något allvarligt bakom i ett enskilt fall, men det är ju svårt att veta. Blotta möjligheten borde få oss att avstå från att uppmuntra den sortens jargong och istället kanske någon gång antyda en viss tveksamhet inför den kontrollmentalitet som partnern uppvisar. Det är faktiskt ganska svårt att förstå varför det så sällan görs. Jag kan inte tänka mig att det är av brist på välvilja. Kan det vara så att vår kunskap om mäns och kvinnors maktrelationer i samhället får oss att i det enskilda fallet utgå från att kvinnan ändå på något sätt är underordnad mannen trots påtagliga bevis på motsatsen? Är det rentav det som är grunden för komiken?