Nog sitter det i huvudet

Man kan glömma en persons namn. Man kan ha svårt att komma ihåg hur han eller hon såg ut. Man kan förlora alla minnen av personens manér, gester, språk, uppträdande, mentalitet, ja vad som helst som man fått tillfälle att notera om honom eller henne kan ha raderats ur minnesbanken. Men man kan aldrig glömma om det var just en han eller en hon. Den informationen finns alltid kvar. I alla fall är det så för mig. Jag kan inte erinra mig en enda person som jag träffat i hela mitt liv som jag över huvud taget har något minne av om vilken jag inte kan säga om det var en man/pojke eller en kvinna/flicka. Då har jag ändå under åtminstone ett decennium värjt mig mot alla försök att lyfta fram könet i sammanhang där det inte har – eller inte borde ha – någon relevans, vilket ju är de flesta.

Vad man minns och vad man glömmer är ju ett resultat av omedvetna processer, och den egenhet hos dem som jag tar upp här visar hur djupt rotat könstänkandet är och hur långt från jämställdhet (”könsindifferens”?) man egentligen är i sitt sätt att strukturera världen för sitt inre. Ja, man och man förresten, jag talar än så länge ur egen erfarenhet. Men jag kan inte påminna mig något tillfälle då någon sagt sig inte komma ihåg någon viss persons kön, så det gäller nog de flesta för det mesta i alla fall. Eller har jag fel?