tisdag, januari 23, 2018

Horstigmat


Nyligen kunde man läsa om skolklasser där killarna utsåg ”veckans hora” bland tjejerna. Nyheten gav, förståeligt nog, upphov till mycket förfäran och indignation. Många uttryckte frustration över att jämställdheten går så långsamt framåt och att sexismen är så utbredd bland ungdomar. Och jag tillhörde väl dem som tyckte så också.

Men det var något mer som förargade mig: varför var det ingen (vad jag såg i alla fall) som vände sig mot att hora användes som ett nedvärderande tillmäle? Låt mig göra en jämförelse: Om killarna istället hade utsett ”veckans bög”, vad skulle vi ha fokuserat på då? Att en kille påstås vara homosexuell trots att han kanske inte är det? Nej, inte i första hand, eller hur? Det som vi främst skulle bli upprörda över vore att ”bög” alls användes i syfte att smäda någon – att det ansågs vara något att skämmas över. På samma sätt borde vi uppröras över att ”veckans hora” bygger på och föstärker uppfattningen att det är skamligt att sälja sexuella tjänster.

Men vaddå, man kan väl inte jämföra sexarbete med homosexualitet? Jo, det kan man faktiskt. Det handlar i båda fallen om sexuella beteenden som inte skadar någon annan men som ändå väcker hat. Och jag tänker ta den här jämförelsen riktigt långt.

Jag är gammal nog att minnas när homofobi var något helt normalt. På 80-talet fanns den överallt: i skolan, på jobbet, på festen, på film, på tv. Att dra ett bögskämt var helt riskfritt. Attityderna de flesta människor hade till homosexualitet låg på en skala mellan ett slags ytligt medlidande – ”hon som var så söt och ordentlig, så hemskt” – och rent hat. (Jag var tyvärr inget undantag.) Det var något man sällan reflekterade över, för det kändes otänkbart att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Sexarbetare befinner sig nog på ungefär samma nivå som de homosexuella gjorde på 70-talet. Nästan ingen hade kommit ut, och det ansågs fortfarande vara en psykisk sjukdom. Sexarbete anses inte vara ett direkt symptom på någon sjukdom, men det är vanligt att tro att det så gott som alltid är ett resultat av psykiska problem.

Sexarbetares komma ut-problematik är lite av en spegel av den som homo- och bisexuella hade (och förstås fortfarande har i varierande grad). En bög kunde kanske leva ut någorlunda privat, men han kunde aldrig berätta för sina arbetskamrater vem han delade sitt liv med. Den som säljer sexuella tjänster kan vara öppen i det professionella (om sexarbetet är den primära försörjningskällan) men inte berätta för den privata bekantskapskretsen vad han eller hon egentligen jobbar med. Inte utan att ta mycket stora risker i alla fall. Därtill är horstigmat för stort och kompakt.

Men det måste inte vara så. Det är jag övertygad om. Attityder går att ändra på, även om det tar tid; exemplet homofobi är ett bevis på det. Vi kan bekämpa horstigmat också. Om 20 år kanske det inte är svårare att säga att ens syster är eskort än det idag är att säga att hon har en fru.

Men, tänker du kanske, vore det ändå inte bättre om de bara slutade med det där? Tja, så tänkte ju folk om de homosexuella också. Och det var väl i princip möjligt för dem att sluta ha sex och romantiska förhållanden med personer av samma kön. Men de gjorde inte det. De gjorde inte det, trots att de fick utstås samhällets avsky, för det var uppenbarligen väldigt viktigt för dem. Och på samma sätt: trots det närmast universella horstigmat fortsätter människor att sälja sex. Det är tydligen viktigt för dem, av olika skäl. Det är inte de som ska ändra på sig utan samhället, vi andra.

Så hur ska vi åstadkomma den här förändringen? Här är några saker som jag tror på:

Använd inte ”hora” som skällsord, och acceptera inte att andra gör det heller
Det är alltså inte konstigare än att reagera på att någon använder ”bög” eller ”cp” som skällsord. Jag förstår ju att knappast någon som blev upprörd över ”veckans hora” tänkte särskilt mycket på den bokstavliga innebörden, men är man medveten om att det finns människor som lider av det hat som gör att ”hora” kan användas på just det sättet, kan man vara lite försiktigare och vara tydlig med vad man kritiserar och inte.

Det är lite samma sak med ”Varken hora eller kuvad”. Det är en feministisk rörelse mot hedersförtyck, och det är jättebra att den finns. Och jag förstår ju vad de menar. Men ändå. Om en tjej som lider under hedersförtryck bryter mot normerna inte bara genom att ha etniskt svenska pojkvänner och klä sig lätt på sommaren utan också genom att jobba som eskort, skulle då det göra förtrycket legitimt? Jag tycker inte det. Jag skulle tvärtom säga att horstigmat också är hederskultur, fast en hederskultur som råkar vara lika utbredd bland etniska svenskar som kurder.


Säg inte ”prostitution” och ”prostituerad”. Säg ”sexarbete” och ”sexarbetare”.
Jag är verkligen ingen expert på sexarbete, men så mycket har jag förstått, att ”prostituerad” är ett ord som knappast någon sexarbetare gillar. Det är förknippat med det historiska förtrycket av sexarbetare och signalerar en nedlåtande syn. Då tycker jag man kan respektera det och använda ord som inte sårar. Och det spelar ingen roll vad just din semantiska teori säger. Du tycker kanske att ”efterbliven” egentligen är en passande och inte alls kränkande beskrivning av en person med intellektuell funktionsnedsättning; och ”neger” betyder ju faktiskt samma sak som ”svart”, så vaddå? Nej, det är inte för stor ansträngning att välja ord med hänsyn till människor i utsatta grupper.


Föreställ dig att någon du känner är sexarbetare
För så kan det mycket väl vara. Många lever vad som kan kallas dubbelliv och anförtror sig knappt åt någon när det gäller det här. Vad vill du att hen ska tro att du tycker om det hen gör? Om du pratar nedlåtande om ”horor”, lär hen inte berätta för dig.

Hur vill du reagera när du får veta? Kanske blir du chockad, men det kan man försöka dölja, om man inser att det inte är den önskade reaktionen. Att försiktigt närma sig med respekt och intresse och påminna om att man alltid finns där om det skulle uppstå svårigheter är det bästa tror jag. Och kom ihåg att många sexarbetare uppger just horstigmat som deras största problem, så fundera på hur din vetskap ska bli ett stöd och inte ytterligare en börda för din vän.


Lyssna på sexarbetare
Självklart, kan tyckas, men tydligen inte tillräckligt självklart ändå. Alltför ofta anses deras perspektiv inte vara legitimt när frågor de är inblandade i diskuteras. Det finns organisationer/nätverk som företräder många sexarbetare (exempelvis Fuckförbundet), och de bör får komma till tals i de sammanhangen. De företräder ju inte alla, så bilden de ger kan vara begränsad eller färgad, men det är ju bra mycket bättre än att bara låta andra föra sexarbetares talan.

Det är också vanskligt att bilda sig en uppfattning om sexarbete utifrån de enskilda öden som tas upp i reportage av olika slag. De personerna väljs ju ut för att passa storyn. En sexarbetare som aldrig stött på trafficking kommer ju inte att bli intervjuad för en artikel om just trafficking. För egen del har jag accepterat att det är mycket svårt att veta hur vanligt det är att det förhåller sig på det ena och det andra sättet. Men ju fler sexarbetare som får chansen att berätta om det de gör, desto klarare och fullständigare blir ju bilden.