Bergman och döden

Känner ni till tankegången som till slut betvingade Ingmar Bergmans dödsrädsla? Han genomgick en operation för någon åkomma, och i samband med det var han medvetslös en ganska lång tid, ett par dygn eller så. När han vaknat tänkte han på sin upplevelse av det hela: i ena stunden fanns han, i nästa var han borta, och sedan var han tillbaka igen. Han tänkte då att döden ju inte var annat än detta: i ena stunden finns man, i nästa inte. Och det var ju inte så dramatiskt.

Min egen reflektion över detta är att hans upplevelse i dess för sammanhanget väsentliga delar inte skiljer sig från den vi alla har varje natt när vi somnar. Och däri finns en besynnerlighet. Inte i Bergmans slutsats men i det faktum att den är så svår att nå. Om döden, utifrån vad vi vet om den, som upplevelse kan jämställas med något av det mest triviala man kan tänka sig, hur kan det då komma sig att den framstår som så obegriplig för oss? Eller är det kanske så att vi egentligen inte vill begripa? Är det insikten att det liv vi har är vårt enda och att det har ett slut som måste fördunklas på något sätt? Kanske är det så, för själva döden, om den nu inte är mer än den tycks vara, är ju inte mycket att vara rädd för eller förundras över.

Och nu har han alltså dött. Han har somnat och kommer inte att vakna igen. Det finns inte mycket att säga om det. Ingenting.